Plastpåsen med danska mynt och sedlar

Ögonblicksbild, nio

Sommaren 1994 kom på midsommardagen och värmen höll i sig långt in på hösten i de södra regionerna.
Vi bestämde oss för en familjedag i september på favoritön Ven. Tre bilar skulle sammanstråla på Hallandsåsen. Jag och Solveig bodde i Hallands inland och hade startat resan tidigt på morgonen. Jag som alltid vill ha tidsmarginaler nådde Hotell Rasta i god tid. Den andra bilen kom fem minuter innan bestämd tid. Eftersom vi riktat in oss på den första färjan fanns det inte breda motorvägar av tid. I en dåtid utan mobiler gick det därför inte att kontakta min bror och hans familj. Minuterna tickade iväg. Fortare och fortare.
Till slut kom bilen. Efter några korta fraser rullade de tre bilarna snabbt iväg ut på E6:an för att jaga ikapp den flyende tiden.
Ombord på färjan rann stressen av längs relingen och hamnade i Öresund. Jag fick lite egen-tid med min bror. Jag tog en behaglig klunk av den kalla lättölen och kisade mot solen. Njöt av stunden och såg fram emot gemenskap, god restaurangmat och mycket annat.
”Vad sena ni var förresten.”
”Vi var tidiga från början. Sedan kom jag på en sak som vi alltid annars glömmer när vi åker till Köpenhamn. Därför tog jag av vid nästa avfart på E6:an. Åkte tillbaka hem och hämtade den välfyllda påsen med både sedlar och mynt som vi samlat på oss från alla gamla besök i Danmark genom åren.”
”Vad smart du var.”
”Rena Einstein. De andra tyckte att vi skulle strunta i det eftersom tiden började rinna iväg.”
Jag lät orden sjunka in en stund. När jag såg att vårt sällskap var på väg mot oss var det dags att fälla bomben.
”Inte för att jag vill låta som en lördagslärare, men du vet väl att Ven är en svensk ö?”
”Skojar du? Är den inte dansk? För sjutton. Säg inget till de andra. De kommer att driva med mig resten av livet.”

När ögonblicksbilden tas frågar jag fotografen om han ska betala lunchen med kort eller plastpåse? Minns att jag tog alla chanser som jag hade i smyg. Alla pikar var gratis. Kul hade vi. Helst jag.

Ps. Har du läsare aldrig varit på Ven kan jag varmt rekommendera Öresunds-ön. Men du ska välja en solskensdag utan storm. ❤
Från: ”Flicka från Backafall”
Känn att det blott är din gosse som sänder
hälsningen att han som bärgad kapten
landar en gång under Backafalls stränder
– allt medan månen går vakt över Ven.”

Ps 2. Fotograf: Bror
Ps 3. Det är väldigt länge till nästa vinter-OS. 😉

Annonser

Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Öppen och dold kärlek

Ögonblicksbild; sju
Kramen till Rasmus är varm och hjärtlig. De två små kompisarna har varit förtjusta i varandra ett bra tag. ❤
Läget är att Jennifer gör sin sista dag på förskolan i Falkenberg. Det är dags att flytta iväg nio mil söder ut.
Små barn bestämmer inte över vissa saker. De är ofta flexibla och hittar lätt nya kompisar i den åldern.

Ögonblicksbild; åtta
Här handlar det också om en flytt. Pojken och flickan är några år äldre. Tiden sex år tidigare. Tror de slapp lämna idylliska Hjo  ❤ i en flyttlåda och att pojken istället höll händerna på ratten. Osvuret är bäst. Vet att de slapp skiljas från varandra.

Tänk om

Ögonblicksbild; sex

Det är för bra för att vara sant. Skidåkningen förefaller vara stabil. Endast slutrundan återstår. Dagsformen verkar vara där. De fem första liggande OS-skotten gick galant för den unge svenske skidskytten. Därefter följdes de upp med fem träffar på stående. Tio av tio avklarade. Inga straffminuter som för många av konkurrenterna. Efter förra skidvarvet lyckades Jesper Nelin även skjuta ner alla fem skotten när han låg ner för andra gången på skjutmattan.
Femton träffar av femton möjliga! 😀
Nu står han och gör sig beredd för sista gången. Endast fem skott stående återstår. Fem stycken avtryckningar med pekfingret.
Givetvis är ynglingen på fotot tröttare denna sista gång.

Det Jesper Nelin vet är att om han lyckas med alla tjugo skotten kommer det att räcka långt i loppet. Hur långt upp i sluttabellen vet han inte för hans motståndare har inte startat samtidigt. En del tidigt startande har hunnit i mål. Andra har ännu inte tagit av sig sina överdragskläder. Det rör sig om åtskilliga skidskyttar i terrängen eller som står eller ligger på skjutbanan. För Jesper gäller i detta ögonblick bara att gå in i sin egen bubbla. Stänga av sorlet från publiken på skjut-stadion, som låter högt när någon tävlande träffar en tavla så att luckan ramlar ner. Inte bry sig om kroppar som lägger sig bredvid.

Det jag och andra följare noterar i efterhand är att om Jesper Nelin hade satt alla skotten hade OS-guld medaljen hängt på hans bröst. Det är alla dessa TÄNK OM som är tjusningen med denna underbart underhållande och superspännande vintersport. Den har allt. Många olika scenarier kan ändras på en hundradels sekund. Marginalen mellan succé och fiasko är tunn som en våris i mars. Här blev det hela tre bommar.

Det Jesper upplevde bara några timmar innan sin start var osannolikt. Hans flickvän och sambo Hanna Öberg lyckades skjuta ner alla tjugo skotten och sensationellt ta OS-guld. Hennes första seger som senior tar hon på världens största tävling. En tävling som bara inträffar var fjärde vinter. En tävling som skiljer sig från alla andra tävlingar. Mängder av världsmästare och storstjärnor som har vunnit åtskilliga tävlingar på Världscupen har aldrig fått den medalj som de suktat mest efter under sin långa karriär. OS-guld. Den som vi unnat dem så väl. De har kommit till de olympiska lekarna som storfavoriter med ett ok av förväntningar på sina axlar från alla håll.

Vad rör sig i huvudet just i detta ÖGONBLICK? Vilka tankar hinner passera under tiden som pulsen håller på att sjunka och allt intränat med att ta loss och ladda geväret sker per automatik?
Det gäller naturligtvis att göra exakt som när han tidigare sköt fullt på stående. Inte krångla till det.
Först har Jesper kontrollerat på vimplarna och registrerat hur vinden är just nu. Efter informationen korrigeras siktet om det är nödvändigt. Inte låta tankarna fladdra bort till något som stör. Inte tänka på att han och Hanna kunde fira dubbelt efteråt och komma ihåg denna gemensamma dag för alltid i deras liv. Något de skulle kunna berätta för sina barn och barnbarn.
Jag tror Jesper kommer att få många nya pallchanser i framtiden. Sverige har många talanger som håller på att matchas för att ta de sista svåra kliven från lovande till pallen. Fördelen är att åkarna är många och kan sporra och stötta varandra.

Ett stort TACK till TV 5 som lägger sina reklaminslag innan och efter loppet. TV 4 borde aldrig få hålla i ex. skidskyttetävlingar. De förstör både sporten, dramatiken och mycket annat. För mig är det en form av korruption när sportintresserade ska betala för att slippa reklamavbrotten – när det tidigare har tagits emot pengar från företagen för att deras produkter ska synas. Rött kort till TV 4. 😦

Tacksamhetstal

Tack ”Libra” – min vän! ❤ Idag firar jag den stora förmånen med denna produkt som underlättat mitt liv – 24 timmar om dygnet x 365 dagar x 3 år. Det är en rejäl skillnad mot hur jag har haft det, de föregående tjugofem åren.

Nedan en del av min tacksamhet i punktform:

  • Scannar mycket hellre än sticker mig.
  • Du är en pålitlig kompis.
  • Bygger upp en trygghet i utsatta lägen.
  • Du kräver inte mitt blod.
  • Du skapar möjligheter och ger mig en skön frihet.
  • Stimulerar och motiverar mig att sikta på att må bättre.
  • När jag gnyr i sömnen behöver jag inte ens bli väckt om någon orolig sängkompis gör en test i smyg.
  • Samma sängkompis kan låta mig köra vidare med bilen under tiden som hon kollar mig, (när du sitter på höger arm).
  • Du är snabb, effektiv och småbråkar sällan.
  • Ditt sällskap på resor, hotell, restauranger är guld värt.
  • För att inte tala om när jag motionerar i skog, i hav, på cykeln och på tuffa svettiga sluttningar. Då är du min kompass och läromästare. Ger i smyg goda råd med dina pilar.
  • Du bjuder på många tabeller och skisser som är julafton för en statistikälskare som jag.
  • Visst händer det att mitt intresse för berg-och-dal-banor har minskat i takt med övergivet barnasinne.
  • Du kan även vara svag i klistret. Antagligen tycker du att bästa vänner ska leva en bit ifrån varandra ibland. Du är förlåten. För jag får en ny knapp om detta händer. Helt gratis. Snabbt levererat till dörren.
  • Jag hoppas vår vänskap ska bestå i flera år till.
    En tacksam ”knapp” på axeln till dig. 😉

 

Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Skapa min egen sanning

Ögonblicksbilder; fem 

Att vänta behöver inte vara något negativt. Slipper jag trängas, svettas, bli blött och inte har en väntande tid som stressar mig tycker jag istället att det är en oas, full med möjligheter.
I detta ögonblick befinner sig Solveig i en butik på Hamngatan i Ystad för att köpa linsvätska. Det är lördag och mycket folk.

Själv har jag hittat en ledig yta på en bänk. Det är då ekipaget med kvinnan och hunden dyker upp. Jag greppar kameran och trycker till. Några sekunder senare ser jag ryggen och svansen försvinna iväg. Det är i samma sekund som min nyfikenhet och fantasi vaknar till liv. Vart är de på väg? När startade resan? Vad heter hunden? Är hunden en trygg vakthund? Är de turister från ett grannland? Hur långa dagliga pass gör de tillsammans? Jag har läst att hundar behöver stretching och massage efter längre ”utflykter”. En social sida av mig vill ha en konversation och de rätta svaren. Min andra sida nöjer sig mer än väl med det motsatta. Att jag själv får fantisera om sanningen och strapatser. Skapa mina egna äventyr. Vad är dina första tre tankar när du ser fotot?

Ibland kan det gå så långt att jag inte svarar på tilltal när Solveig dyker upp – mitt i verkligheten.
”Du där på bänken. Har du lust att följa med mig och fika?”
”Jag är rädd för att någon granne ska få syn på oss och sladdra till min fru.”
”Är din fru svartsjuk?”
”Nix. Undra varför.”
”Vill du höra sanningen?”
”Nä. Helst inte. Mitt ego kan blekna.”
”Tänk på måndag fyller du år. Har du tänkt på vad du fyller nästa gång? Ska vi resa till Budapest eller Prag? Vi måste vädra våra nya pass.”
”Vaddå? Jag fyller tjugosju nästa år. Inget att fira. Gubben på mitt pass är inte jag. Jag kommer att åka fast i passkontrollen. De kommer att behålla mig i Ungern. Säkert tvinga mig att äta budapestbakelser till frukost.”
”Skulle du ha något emot det?”

Ps.  Min diabetes fyller ett år mer än jag på onsdag. Livet är märkligt.
Ps2. Dialogen har jag snickrat ihop av olika tidsfragment. Men kunde varit tagen från ”i lördags”. Livet är fullt av ögonblick.
Ps3. Intensiv måndag. Två jaktstarter, ”Bara en natt”, ”Bara en dag”. Motionspass. Fika och fira med mig själv. Vet inte om jag kommer att hinna ha på mobilen. Vet inte om jag kommer att tänka på att sätta på den. Varför ska S alltid jobba så sent just denna dagen? Varje år. Kanske inte när jag blev femton. Då var hon tio och jag hade ingen aning om att hon fanns. ❤

Ord som berör mig; 20

”Endast den som sover gör inga fel.”
Ingvar Kamprad

”Det finns ingen väg till frid. Frid är vägen.”
Thich Nhat Hanh

”Vilken dag är det? frågade Puh.
”Det är idag”, svarade Nasse.
”Min favoritdag”, sa Puh.
A A Milne

Ps. Här faller ”sagobokssnö”. Stora flingor som singlar sakta ner mot marken. När det blir mörkt kanske jag går ut och gör en snöängel. Sedan är det bråttom till Göteborg. Säg inget. Jag är en hemlig joker i ”Mello”. Bidrag nummer åtta. Glöm inte ringa och rösta. 😉

 

 

Fyra rätt krävs

Motiv A

 

 

 

Motiv B

Motiv C

Motiv D

 

Jag har tidigare berättat om att vi blev inspirerade av att beställa förstoringar av egna foton och rama in dem för att slutligen sätta dem på våra nya tavellister.
Min uppgift var att välja ut lämpliga motiv. En tuff och inspirerande syssla. Till slut hittade jag nittionio kandidater.
Datorn kopplades ihop med stor TV-skärm för att göra det bästa av visningen för min fru. Solveig fick äran att välja ut sina favoriter. Det slutade med tre stycken. Jag tyckte hon hade god smak, men kompletterade med en bild som hörde ihop på ett bra sätt med en av hennes favoriter.

Nu kan jag inte låta bli att starta upp årets första bloggtävling. Men kom ihåg att det inte var tävlingsmomentet som jag startade med. Det kom till på en nanosekund efteråt. Varför inte tänkte jag? 🙂

Regler:
Du har en chans.
Den som först skriver ner de fyra rätta svaren på mina frågor nedan, vinner en lott.
Tävlingen pågår tills jag lägger in ett nytt blogginlägg. (Troligtvis ett par dagar senare)
Jag kommer att berätta hur många rätt ”lämnarna” har. (Om inte OS äger mig) Detta betyder att någon person kan vara iskall och vänta in hjälp på traven. Eller inte. För det gäller ju att ha fyra rätt först.
En fördel kan vara att kunna blommor.
En annan att kunna Skåne.
En tredje kan vara att leta bland 1276 blogginlägg.
En snabb fjärde fördel kan vara att skippa Gotlandsinläggen. 😉

Här är frågorna:
Motiv A: Underbar knopp. Vad heter blomman?
Motiv B: Vid vilken ort ligger detta rekreationsområde?
Motiv C: Vad heter vattenfallet?
Motiv D: Jag vill ha namnet på den populära stugan.

Ps. Nu ska jag gå in i OS-bubblan under ett par veckors tid. Jag väljer mina favoritgrenar med omsorg och på nätterna ämnar jag sova. Vilken är din favoritvintergren i OS?

Ps 2. Det känns spännande och ovant. Jag har ingen rutin 2018. Sist var det uppgift 25 i korsordsmästerskapen 2017. Kommer det att smälla snabbt? Eller har alla glömt ”mig”?  Nu trycker jag igång inlägget. Behöver inte titta på sekundvisaren. Min gissning är att en kvinna kommer att vinna. Vilken vild gissning. 😉

 

 

Jakten på de första vårtecknen

Vad kallt vi fått det i Ystad. Tolv minusgrader en morgon. Några timmar senare härliga soliga dagar där det gnistrar i den lilla snön som vi belönats med. Dessutom njuter jag av att ljuset tagit över taktpinnen, både på morgonen och eftermiddagen.

Med tanke på förra inlägget om små och stora grodor var det ett märkligt sammanträffande att detta var den första varelse som jag träffade på i min jakt på vårtecken. Vardagen är full av underverk och osorterade tillfälligheter. Är bara fantasiglasögonen på näsan är allt möjligt.

Inte konstigt att nyckelpigan är alldeles blå om skalet. Den fryser prickarna av sig. Jag borde ta in den på upptining framför brasan.


Stackars fågel. Det går inte ens att se vad det är för art. I alla fall ingen Häger. Nåväl. Den tinar om några veckor. Då kommer svaret. Annars kunde jag haft årets första bloggtävling.

Tack Lurblåsaren. Vår trogna blåsare i Ystad som blåser åt alla fyra väderstrecken. På min önskan blev det en serenad för att locka fram våren.

Det hjälpte. Jag riktigt ser hur vårkänslorna svallar. Vilka romantiska ögon. ❤


Här är den skära orsaken. Undra vem grisen väljer?

Här sitter den gula konkurrenten och trånar. Får eller älg? Gotland eller Gul-land?

Snälla Trolla! Kan du vårtrolla fram något riktigt exotiskt?


Tack för detta gulliga turistdjur, som vandrat långt över berg och dal för att nå våren på norra jordklotet.

En tramsfri bild från söndagspromenaden i stan.

I en vas i hallen står ofta en färsk tulpanbukett.  ❤ På köksbordet har äntligen de tre tulpanknopparna börjat visa sig. Först trodde vi inte det skulle komma något alls från lökarna, men den som väntar på något vackert… Ett bra komplement till de färdigutslagna tulpanerna. Dessutom står de sig längre. Med tanke på det trevliga med att följa hur det blir lite rosa och nästa dag lite mer…

Fotnot: Kanske blir det årets första bloggtävling nästa gång. Eller så blir det en ögonblicksbild. Jag har roat mig med att leta upp alternativ i mina hederliga fotoalbum. Lite sorgligt att jag slutade med att sätta in foton 2012 när blogg, systemkamera och datorn helt tog över bildsparandet. Tur jag sparar allt på externa minnen. De viktigaste bilderna på flera ställen. Hur gör du? Själv älskar jag att titta i gamla album. Jag har även svartvita från förr. Där står sig färgen. 😉 I sjutton år tog jag mest diabilder. Hur ofta tittar jag på dem? Då trodde jag det var framtidens melodi. Ack denna tekniska utveckling – på gott och ont. Vissa prylar blir sommarens fluga. Få blir dinosaurier.

Kram Bosse T-rex