Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Annonser

26 thoughts on “Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

  1. Det är onekligen sorgligt att inte mer av pengarna går till forskning kring diabetes. På något vis känns det som om man borde ha kommit längre tycker jag…

    Härlig start på OS i alla fall!

    Glad alla hjärtans dag!

  2. Det visar väl tydligt på att man inte blint ska lita på sin doktor eller annan vårdpersonal utan ifrågasätta om man inte känner att det stämmer. Hur skickliga de än är, så kan de omöjligt veta allt. Det är underbart när man hittar en läkare som tar ens problem på allvar och verkligen agerar så det blir ett bra resultat. Måste ha varit en enormt jobbig tid för dig…och kan säkert vara det fortfarande. Ha det gott Bosse. (jag vet förstås inte om OS-tittande är så nyttigt) Kram

  3. Ja det vore inte fel om det forskades på diabetes 1 som är en dj…a sjukdom. Du som haft den länge har inte alltid haft moderna hjälpmedel. Fick min för 6 år sedan och trodde först det var 2:a men det visade sej vara en besvärlig 1:a.
    Så fin start på OS och Stinas lyckotårar var underbara.
    Alla hjärtans kramar från oss.

  4. Vår granne i Örby, Stockholm hade diabetes och han fick var och vartannat år lägga in sig ett par dagar på sjukhus för att justera mängden av insulin. Varje gång han låg inne blev dock värdena så enormt dåliga, att till slut sa han ifrån. Han mådde bättre när han var hemma och ute i trädgården och jobbade varje dag. Men vi som inte kan nåt om diabetes undrade ju varför dom tog in honom och bara lät honom sitta eller ligga i flera dagar, inte röra på sig alls? Det var ju inte så han levde normalt!? 😦
    KRAM/Susie

  5. En hjärtlig tanke just denna dag, med hopp om att forskningen snart tar ett stort kliv i rätt riktning, till hjälp för många.
    Kram, härlig alla hjärtans och många tummar för storartade medaljinsatser. 🙂

  6. Eftersom diabetes är en folksjukdom som ökar borde det forskas mer!
    Jag har inte hunnit med att blogga, så där är du inte hjälpt av att läsa. Kanske i morgon! Hemma igen nu, de stoppar inte men skyndar inte heller på det.

  7. Jag har en arbetskamrat med diabetes 1. Han är inte fyrtio fyllda. Håller med om att det borde forskas mer. Jag har läst en hel del om LCHF och vissa påstår ju att till och med diabetes 1 skulle bli bättre då. Men sånt kan man ju inte chansa på utan läkares hårda kontroller förstås. Jag vet i alla fall att många med diabetes 2 har blivit fullt friska med LCHF. Fast det är ju en lättare form förstås.
    Tack för böckerna. Blev glatt överraskad. Har börjat läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
    Är överförtjust. Jag var tonåring på just den tiden så det är så mycket man känner igen sig i. Svårt att slita mig från boken. Jag gjorde en liten recension på min blogg även om jag inte hunnit läsa hela än. Jag länkade till dig.

    Ha en härlig alla hjärtans dag.
    Kram!

  8. Vilken tur (inte tur egentligen) att du hittade ditt eget sätt att leva för att må bättre. 53kg? Det var verkligen inte mycket. Min f.d. man (han med fotona) fick diabetes typ 2 vid 40 års ålder. Men det är ju något helt annat än det du har och man vet väl mer om vilka och varför man riskerar att få det.

    Så synd att det inte blev något Skidskytte idag. Mycket nu som har skjutits upp. Blåsten … den blåsten.

    Kramar från Ethel

  9. Tycker allt att forskningen skulle ha kommit längre när det är så många som har diabetes…. vet hur det känns när man har försöker få läkaren att förstå, För mig tog det två år med en böner om att få prova en medicin som komplement…remitterades till specialist och det första hon sa efter hon hört alla biverkningar som jag hade du ska få medicinen direkt! Livet har blivit så mycket bättre nu och mina värden är bra enligt mina mått. Man får stå på sig men alla orkar inte tyvärr.
    Kram gun

  10. Visst är det konstigt att forskningen om diabetes 1 inte ges tillräckligt med ekonomiskt stöd – rent av katastrof med tanke på hur många som lider av sjukdomen!
    Det blev inga medaljer i storslalom – men nu är det snart dags för Charlotte Kalla i skidspåret!
    Kram

  11. Mer forskning behövs definitivt i detta ämne, så skulle ju hjälpa så många.
    Oj, är det OS?? Okej, jag vet att det är på gång, men hänger inte med alls.
    Ha det bra framför TVn!

  12. Vi, dottern fick minsann ingen smekmånad. Vi tog den tuffa vägen med syraförgiftning och några dygn på intensiven. Sen efter 2 veckor på barnavdelningen, då vi skulle skrivas ut. blev hon magsjuk. Hur vi gjorde när vi väl kom hem, nästan 4 veckor senare, minns jag inte. Två valpar i huset och en sommar som passerat medan vi legat inlagda, gjorde att allt var upp och ner.
    Skönt att ha lite distans på det hela. Snart är det 9 år bort.
    /P

    • Usch! Att hon åkte på magsjuka var verkligen trist. 😦
      Förstår att det var tufft för er familj med valparna och sorgligt att sommaren försvann. Distans kan läka de djupaste såren. Kunskap kan införskaffas den hårda vägen. Genom att ex. lära av sina egna ”misstag”. Rätt proffisionell hjälp krävs som stöd och för att få rätt lärdom. Där tycker jag det ofta brister. Kanske bättre på barn/ungdomsmottagningarna.
      Jag gick väldligt många dagar på hemmaplan och jobbade heltid samtidigt som mina ketoner spridde ut sig i mitt blomomlopp. Det dröjde länge innan jag sökte upp en vårdcentral. Avböjde ambulans. Åkte istället hem och deklarerade, duschade och tyckte jag mådde lite bättre. Funderade på att strunta i att åka upp till sjukhuset. 🙂 Det tog lång tid för min kropp att göra sig av med ”det farliga” i kroppen. Därför var det inte tal om att skicka hem mig innan jag var ”ren”.

      Smekmånad hade jag varken på sjukhuset eller senare enligt min åsikt. 🙂 Istället var det jättetufft, med tanke på att jag inte kunde bli låg utan att ta insulin ”missade” jag otaliga känningar. Den informationen ställde till det och förstörde mycket för mig under de nio månaderna. Liksom de korkade råden/hoten från dietisten. De deprimerande orden från diabetessköterskan på sängkanten som var otroligt opsykologiska. Den utbildade psykologen som var rena skämtet. 😦 Står om henne i kåseriet ”2-1 till mig”.
      Jag önskar dig en fin söndag. 🙂
      Ps. Fast det var inte riktigt sant. Jag hade smekmånad den hösten. För vi gifte oss i oktober. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s