Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Annonser

34 thoughts on “Stegen på taket

  1. Är det smittosamt med insulinkänningar? Haft 2 idag och några igår och det är inte kul. Skidskyttarna är otroliga värda massor med kramar.
    Fredagskram från oss

  2. Kul att Solveig har sparat boken! 🙂 Själv hade jag under barnaåren också några trevliga böcker som jag skrivit i själv, men det var länge sedan dom försvann. 😦
    Jag är mycket förtjust i skidskytte och har naturligtvis glatt mig åt dom svenska överraskande framgångarna. Rolle & jag var ganska aktiva skyttar på 70- och 80-talet så vi vet också hur vansinnigt svårt det måste vara att skjuta när tröttat ut sig med att åka skidor innan! 🙂
    Likaså har skidtjejorna varit jätteduktiga, men killarna…..!? Dom verkar ha missat att ”peaka” som det kallas det nu för tiden. 😦 😦
    Idag är vi nästan insöade efter att lappmöglet kommit ner i hela 2 dagar, så Rolle har ägnat morgonen åt att skotta. Vi har ju ganska stor infart och parkering. Men vägen utanför är bra skött, dock livsfarlig att gå på med Santos. När plogbilen kommer i 70 km med snö 10 meter över den, då vill man inte vara på en hal väg. 😦 Så nu gäller det att plumsa runt i snön i ”kohagen”, vilket går bra för mig men Santos är inte så trakterad. 😦 😦 Speciellt inte när det är -6 grader…..
    KRAM/Susie

    • Du får inte slarva bort böcker sådär. 🙂
      Det måste vara megastor skillnad på att skjuta utan att ha åkt skidor innan. Kul att ni höll på det. 🙂
      Har ni fått så mycket snö. Undra hur länge det kommer att ligga. Inte värt ni går på vägen. Santos får bli knähund. Du får bära honom i kohagen tills snön tinat bort. 😉 Nu vill vi ha vår. På torsdag är det vår enligt min almanacka. Den på väggen.
      Kram Bosse

  3. Jag hade också en poesibok Men tyvärr så har den kommit bort i någon flytt!
    Insulinkänningar är inte alls bra :Du har kanske ”kört” för mycket skidskytte? 🙂
    S..Jag brukar köpa thaimat hos henne. och jag har aldrig blivit besviken!
    Ha en bra lördag Nu har jag och Hebbe gjort Melodikrysset tillsammans !
    Kram!

    • Ni måste hålla reda på sådana klenoder. 🙂 Det där var bara en fras i luften. Istället blir jag inspirerad att pröva på sporten. Hade jag varit 50 år yngre. Haft ett gevär i gardroben. Då skulle jag … 🙂
      Tack ska du ha. En perfekt syssla att göra tillsammans med någon annan. Bäst om man är duktig på olika genre. Minns hur jag fick ta hand om popen när mamma och pappa försökte lösa krysset.
      Kram

  4. Men vilken nostalgitripp! Jag hade en precis likadan poesibok som nu ligger uppe i minneslådan. Där man hittar filmisar, dagböcker och annat användbart 😉 Faktum är att även min mammas poesibok finns kvar och den ligger i hallbyrån. I den kan man läsa:

    Lycklig den vars levnad flyter
    Bäckens lugna bölja lik
    Och fast lyckans ynnest tryter
    Är av egna dygder rik

    ”Din vän Lotten”

    Kram

    • Den minneslådan skulle jag gärna vilja ”glutta” i. 🙂 Vad mysigt att du har kvar din mammas poesibok. ❤
      Jag gillar att läsa lite äldre ord. Många av de ord vi använde förr är också på väg att försvinna i tal. Ibland försöker jag komma ihåg att vädra några av dem.
      Kram Bosse

  5. Haha, vilket uppfriskande och humoristiskt inlägg! Jag gillar helt klart er humor, lite galghumor måste man ha – jag tror att en sådan förlänger livet 🙂
    Förstår dock Solveigs mamma som ville riva ut boksidan, men samtidigt är det ju kul att relatera till i efterhand. Jag kan just inte låta bli att undra vem Elisabeth är och om hon förstod vad hon skrev? Jag gissar på att hon inte var en av ”fröknarna”.

    Jag hade också en poesibok, som fanns kvar i många år – men har inte sett den på ca 15 år, så antingen är den försvunnen för gott eller så ligger den någonstans i röran uppe på vår vind. Skulle vara fint att återse den…

    Hoppas att du mår bättre. Ta väl hand om dig!

    Kram Christina

    • Jag slår gärna några slag för galghumor då och då.
      Den tuschpennssidan stack ut bland övriga bidrag. Då mest på ont. Nu är det mer intressant. 😉 Det var en klasskamrat.

      När du minst anar det dyker den upp när du är på jakt efter något annat. Det brukar ofta vara så.

      Livet knallar på och snart är det vår. 🙂
      Kram Bosse

  6. Åh … roligt det var att läsa det här 😀 Vilka minnen det kommer till mig nu. Jag måste genast leta fram min egen bok, för jag har också en sådan någonstans. 😀
    Kramisar

    • Det måste vara kul för de som har sparat sina poesiböcker. Vad bra att du tillhör den gruppen. 🙂 Hoppas du hittar den. Allt var så könsuppdelat på den tiden. Tror inte någon kille vågade ha en poesibok. Nu i efterhand hade jag gärna haft en.
      Kramisar

      • Nu har jag letat som en tok, men tyvärr har jag inte hittat just dem böckerna. Jag vet att jag inte kastat dem, men förmodligen ligger dem längst in och längst bort på vinden eller liknande …
        Men … jag HAR hittat mycket annat skojig istället 😀 … Jag kanske skulle göra ett inlägg om det 😉
        Söndagskvällskram ❤

      • Det låter som när jag är envis och försöker hitta något och istället hitar andra glömda saker som jag försjunker in i och glömmer hela världen. 🙂 Det tycker jag du ska göra. Jag vill se. 🙂 men det är kanske hemliga saker.
        Tack ska du ha.
        Kram Bosse

  7. Jag förstår att ni ler när ni ser stegen där vid huset.Och minns! Roligt med dessa poesiböcker och de verser som skrevs. Tror även jag har ett par poesiböcker kvar, likspm några dagböcker och resedagböcker. Har nyligen läst dagboken jag skrev 1981 när vi var itll Sri Lanka för att adoptera våra döttrar. Kan lova att en och annan tår rann nerför kinderna. Snart är det alltså 37 år sedan.
    Trist med dina insulinkänningar. Hoppas du ska slippa dem nu på ett tag-
    Många kramar och tankar.

    • Vad kul att du förde dagbok just det speciella året. 🙂 Tiden springer iväg. Förr var ett läsår en lång tid. Nu är det svårt att komma ihåg om något hände för tio eller femton år sedan. Då är det bra att ha ”ledtrådar” i skriftlig form.
      Det var bara ett exempel. Något av mycket som kunde varit sant vid ett sådant tillfälle. Jag har numera oftast högt blodsocker som är jobbigt på sitt sätt. Lagom är bäst. 🙂
      Kram tillbaka

  8. Jag hade också en poesibok där många fröknar och kompisar skrev. Har förresten kvar den än. Kul att titta tillbaka på. Förstår att Solveigs mamma inte gillade versen. Den var ju inte så upplyftande kanske.
    Det måste vara jobbigt med de här insulinkänningarna. Jag har ju en arbetskamrat som har fått åka in till sjukhus akut ibland på grund av diabetesen. Även om jag själv inte direkt kan sätta mig in i hur det skulle kännas.
    Ha en bra kväll på dig!
    Kram!

    • Bra att du inte gjort dig av med den. Den versen var malplacerad och passade inte ihop med åldern på poesibokägaren. Jag hade inte heller gillat det om det stått så i våra döttrars böcker.
      Diabetes 1 är en tuff sjukdom som kan vara svår att styra även om reglerna följs.
      Tack ska du ha.
      Kram Bosse

  9. Förstår att din frus mamma inte uppskattade dikten… det hade inte jag heller gjort!! Inget som man skriver till en sjuåring.
    Förstår att det är jobbigt med insulinkänningarna. Hoppas det lugnar ner sig. Står på bloggen om klosterliljan. Hoppas du får en fin vecka.
    Kram gun

    • Dessutom med en tuschpenna. Fint blev plötsligt fult.
      Det var bara ett exempel som kunde stämma när vi tänker på versen. Jag kunde valt något helt annat grått moln. Vi bär alla våra ok. Synliga som osynliga.
      Jag ska med intresse se hur växten ser ut. Namnet låter vackert.
      Tack. Jag önskar dig detsamma. Tänk att det blir vår enligt almanackan på torsdag.
      Kram Bosse

  10. Vilka gulliga texter. Kul med nostalgi. Men insulinkänning låter inte kul. Jobbigt med diabeties. Nu stavade jag nog fel tror jag……Ibland blir det lite bakåfram för mig.

    De har gjort bra ifrån sig på OS. Till och med jag har kollat. Det du haha.

    Nu ringer sovklockan så det är bäst att lyda.
    Natti natti från en TantGla……….annechristine menar ju jag.

    • Där finns flera fina och gulliga texter i boken. Kul att S har sparat den.
      Insulinkänningar är inte kul när de kommer på sött besök. 😉 Mina ögon läser rätt i alla fall.
      Skojar du. Då ligger du flera steg före S. Jag har suttit ensam i OS-soffan under två veckors tid. Nu får det bli en Netflixsoffa. 🙂 De har varit jätteduktiga. Vad många medaljer ”VI” fått. 🙂
      Du kommer nog alltid att vara en TantGla för mig. Fast dopnamnet duger det med. 🙂
      Kram Bosse

  11. Nu blev det ett gott skratt så här på måndag morgon! Haha – just det rimmet har jag inte hört eller läst förut. Förstår Solveigs mammas reaktion och att ni har roligt åt det. Stackars Elisabeth, hon förstod nog inte innebörden av sitt lilla rim!
    Jag har kvar min och jag har min mammas också. Är så glad för det! 🙂
    Ja, vilket OS! Så fantastiska insatser! Men jag tittar oftast på reprisen, då jag vet hur det gick! 🙂 Blir dock uppjagad ändå! 🙂
    Insulinkänning och yrsel… hoppas du mår bra! ❤
    Kram Nilla

    • Jag tycker om att läsa att ni har kvar era egna poesiböcker och minst lika mysigt att konstatera att en del av er också har kvar era mammors. De måste vara guld värda för er. ❤
      Nu är det tragiskt kul. Förstår att Solviegs mamma blev ledsen av kladdet/orden i den fina boken. S blev väl mest ledsen för att hennes mamma blev ledsen.

      Hallåt där. Du låter som en kopia av min älskade fru. Du gör väl inte som hon och läser slutet av spännande böcker först också? 🙂

      Texten om insulinkänningar la jag bara till som ett exempel när versen brukar dyka upp. Det finns tyvärr många varianter av tillkortakommanden. Numera kan vi båda nämna versen av olika anledningar. Det kan räcka med att vi är trötta. Men vi är bra på att stötta/trösta varandra.
      Kram Bosse

  12. Ja bättre att kram Solveig, tänk dig för minst två gånger ,-))
    Jag tycker ju versen med kråkorna var bara så charmig!
    Kul att fröken skrev i boken, kul att ha kvar.
    Hoppas du mår bra nu igen!
    Ha det jättefint
    KRAM Primrose ,-)

  13. Nu är den charmig. Då såg den malplacerad och kladdig ut tillsammans med de andra texterna. Förstår att svärmor tyckte det var deprimerande att läsa. S förstod nog inte den biten så mycket.
    Tror det var fyra olika fröknar som skrev i den färdigskrivna boken.
    Jag har ställt in mig på att försöka gilla läget och hoppas på bättre förutsättningar under året.
    Tack ska du ha.
    Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s