Nästan som ny


Ögonblicksbild; sexton
Jag gillar att fånga ögonblicket som inte händer så ofta. Som här när det inte finns plats för en ”redovisning” av sanningen. Att bilen faktiskt har gått 10 000 mil. Istället kan jag leka med att den är fabriksny. I alla fall tills jag startat motorn och rullat iväg en bit på vägen… 😉

Ögonblicksbild; sjutton
Här handlar det om en mer allvarlig variant av sanningen. Var det elfel? Kom någon person till skada?  Skulle branden dölja ett brott? Handlade det om att införskaffa sig försäkringspengar? Vad tror du? Mitt sjätte sinne berättar för mig att…  😉

Fotnot:
Hoppas du ska göra något trevligt i helgen och att du får vackert väder. Vi har för andra lördagen i rad åkt iväg med en fullastad bil till återvinningscentralen. Jag har fortsatt med att ”döstäda” under vardagarna och vi har gjort comeback på Tradera. Vi hann också med en mysig stund på Torget under förmiddagen. Först fika på Lurblåsaren. Sedan satt vi på en torgbänk och njöt av värmen en behaglig stund, innan vi gjorde ärenden runt om i butikerna. Efter lunch ska jag olja in balkonggolvet. Därefter fota och väga/mäta prylar som förhoppningsvis någon vill köpa på Tradera. solbo07 är vårt alias. Fast jag inte varit speciellt aktiv på bloggen under flera veckor har jag under dagarna tänkt och planerat mycket för min framtid som bloggare. Flera hemliga idéer har fötts. Jag vet vad som fungerar. Jag vet vad jag vill skriva/ta kort på. Att vara bloggare tar otroligt mycket tid. Just nu har jag inte det. Flera saker har jag/vi skjutit upp under dessa snart sju ”Ystadår”. Dessutom önskar jag få hjälp med tre viktiga saker under maj när det gäller min hälsa/kropp. Jag svarar eventuella kommentarer med en ”symbol”. Var rädd om dig. ❤

Annonser

Tusen tack till alla

I min ”döstädning” har jag kommit till en personlig avdelning. Jag har de senaste två veckorna läst igenom flera hundra brev, som jag fått genom åren från olika platser i världen. Från jag var en liten grabb tills jag blev en fullväxt gubbe i mina bästa år. 😉
Min första tanke var att jag skulle spara ett brev från varje avsändare. Den planen sprack direkt. ”Så kan du inte göra”, tänkte jag och drabbades av nostalgi.
En del är helt suveräna brevskrivare. Jag är djupt imponerad. Därför gjorde jag på mitt vis och jag lyckades faktiskt riva sönder flera hundra brev. Kvar blev 303 st. Dessa får följa med mig till ”hemmet”. Där får någon anställd läsa högt för mig. Risk att någon av oss börjar rodna. Jag ska redan nu börja träna på mitt pokerfejs. 🙂

 

Att  breven med de olika namnen kom i rätt låda är inte så konstigt så länge som jag bodde i samma stad som jag var känd på jobbet/postverket, för mina smeknamn Sebastian & Bobo. Men att det funkade på alla de andra 22 adressplatserna var mer en gåta. Eller finns det tusen brev till som aldrig kom fram till Eastbourne, Täby, Umeå, Borås, Hjo, Skummeslövsstrand (inte så konstigt med tanke på det skumma namnet) Båstad, Ullared, Falkenberg m.m? Bäst att inte veta sanningen.

De flesta av breven är handskrivna. Handstilen varierar, men sak som återkommer i texterna är MIN handstil. Jag har fått många pikar och utförligt analyserande av den. Det kan jag inte begripa alls. 😉 Tur jag fick beröm för andra saker.
Jag bugar och tackar till er alla som skrivit till mig. Att ni tog av er personliga tid. Hoppas ni haft ett bra liv. 2018 dyker det aldrig upp några handskrivna brev till mig. Kanske är det tur på ett vis. 😉 Aha! Solveig gömmer såklart dem. Inte mer än rättvist med tanke på att jag gömmer hennes. Efter jag besvarat dem på mitt personliga vis. 😉

 

Jag har lyckats slänga massor av stora saker. Till och med mina senaste spikskor har jag tagit farväl av. Solveig har undrat om jag är sjuk. Hon har retats och känt efter på min panna. För hon känner inte igen ekorren som hon gifte sig med.

Okej. Småsaker som biljetter till konserter, pjäser, bio, tävlingar m.m. får såklart plats i små gulliga skolådor. En del minnen har jag totalt glömt bort. Men långt ifrån allt. ❤

Nästa gång ska jag vidare till stenar (lätta saker) som jag sparat genom åren. På baksidan har jag skrivit med tuschpenna platsen som jag lånade dem från. 😉 Mitt bloggande på Blogglandia har blivit lidande för mina aktiviteter på hemmaplan. Men nu ska jag ut i solen. Kanske träffar jag på min nya kompis från igår.


Trevlig helg önskar jag till eventuella bloggbesökare. Jag tänkte jag skulle se om jag kan få med ett foto när det står 333 333 besökare längst upp på bloggen. Det hade varit nice. 😀

Är jag ensam om det?


Jennifer kom precis innanför dörren efter en långpromenad i solen. Jag satt på golvet bakom barköket. Genast dök jag verbalt på henne.
”Är det du som slagit sönder något dyrt och glasigt? Erkänner du direkt kommer du undan med fotboja.” 😉

Givetvis gick det inte att lura henne. Hon har dels varit med förr och dels känner hon igen plastsakerna. Istället bjöd jag in henne till en kreativ sysselsättning. 🙂

1185 st plastföremål finns på golvet. Exakt så många gånger har jag bytt slang/nål på min mage under 10 år och snart 6 månader. I paketet som heter ”Quick-set” finns en tunn plastslang på 60 cm. ”Nålen” är endast 6 mm. Smärtmässigt tycker jag att vanliga sprutor/pennor gjorde mindre ont än ”pumpleksakerna”. Men den gamla metoden gjorde jag sju gånger om dygnet. Nu behöver jag bara byta nål var tredje dag. Måste erkänna att ofta upplever jag det som om det är var tredje dag varje dag. Vilket givetvis är orimligt.

Vi fick så många plastgrunkor över att vi bestämde oss för att lägga på en andra våning. Vilket var extra pillrigt. Helst för mig som förvandlades till ringräckare/ringvändare. 😉

I ”Quick-set” paketet finns även en liten plastgrunka. Istället för att slänga prylen har jag sparat dem i en stor plastpåse. Är jag ensam om det i Sverige, Norden, Världen? Inte säkert. Någon konstnärssjäl har kanske också sparat dem och gjort ett tjusigt konstverk.

Jag använder dessa föremål vid två sammanhang.
A: När jag badar i badkar.
B: När jag badar i havet/bassänger.
Då kopplar jag av pumpen. (tar 1-2 sekunder) och sätter dit plastgrunkan som skydd mot bakterier. När jag duschar kommer det bara rent vatten och då behövs inte skyddet.

Vi hade kul under några timmar. En ”söt” pappa och en sötare dotter. ❤

En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare