Alla dessa namn


Vi köpte vår bostadsrätt i Ystad andra maj och flyttade ner till Skåne när döttrarna och Solveig slutat sina skolor, strax innan midsommar.
Under dessa åtta veckor åkte vi dit flera gånger från Skummeslövsstrand och fixade och donade. Det fanns både helger, KHFD, pingst och andra möjligheter att välja på.
Vi sov på medhavda sängar och hade köpt barstolarna till barköket som var förankrat och ingick i köpet. 😉
Närmaste grannen på gatan var ordförande i b-föreningen, som bestod av tjugo hushåll. Vi pratade under dessa veckor med Tommy om olika saker och en gång dök hans fru upp.
”Kommer du ihåg vad Tommys trevliga fru hette?”, frågade Solveig på kvällen från sin barstol.
”Annika”, svarade jag snabbt mellan två tuggor.
”Är du säker eller hittar du på?”
”Jag tror det var Lilla Gubben”, svarade någon smart yngre från en annan barstol, som just då åkte som en hiss upp och ner.
”Du får inte göra så Bosse. Nu kommer vi garanterat att säga fel i fortsättningen”, sa hon som jag gifte mig med.

Tiden rann iväg och blev snabbt till sju år. Själv klarade jag galant att hålla isär de två namnen; Barbro på bortaplan/utomhus och Annika på hemmaplan/inomhus. Tror det var svårare för övriga familjemedlemmar. Det hände allt oftare att de tvivlade på sig själva och inte skojade när de sa Annika inomhus.
”Jag som trodde att hon heter Barbro”, sa jag hjälpsamt då och då.
”Du gör bara inte likadant när vi kommer till Gotland.”
Min tunga lovade inget.

Den första som vi mötte av grannarna i Visby var trevlig och pratglad. Solveig stod lite tungt med händerna fulla av gamla flyttkartonger, som vi skulle åka och slänga. Därför hörde hon inte alla ord och frågade dumt nog MIG i bilen vad grannen hette.
Jag vände mig mot henne och knep ihop läpparna och släppte försiktigt fram frasen.
”Det får jag inte berätta. Jag har lovat. Minns du inte det?”
”Sluta larva dig. Var det inte Agneta?” testade Solveig innan hon vred om startnyckeln.
Jag la korten direkt på bordet. ”Hon presenterade sig som Annika. Men det är bäst jag kallar henne Barbro. Så det inte blir galet i namnbokföringen. Rätt ska vara fel.”

När jag googlade på kvällen kunde jag bevisa att mina nytvättade öron hade hört rätt. Till hundra procent. Om inte mina ögon ser fel går just nu Barbro iväg mot parkeringen. När vi känner varandra bättre ska jag fråga om hon heter Barbro i andranamn. 😉 Då kan jag bjuda på att jag heter Anders. Är bäst att jag inte nämner ”Sebastianperioden”. Allt har sin tid.

Ps. Nu vaknade Jennifer i gästrummet och vi kan snart åka iväg på äventyr och bus. ”Mot havet!!!” Det är sol och bara en svag bris.

Annonser

Jag vill att vi skiljs åt


Först var jag tacksam för att nå omvärlden igen. 😀
Vi hade hämtat en låda med Com hem prylar vid någon av de ”hundra rondellerna” runt Wisby och kopplat upp oss. 🙂
Resultatet gick oväntat snabbt och smidigt. Denna gula ända som jag håller i ”tassen” sattes in routern och den andra som ser likadan ut sattes … felskrivet … sitter fortfarande kvar i min vita dator.  😦
Mitt tålamod börjar sina. Först lirkade jag försiktigt. Hur svårt ska det vara, tänkte jag. Trycka in och dra ut. Sedan kom jag på att oddsen var inte rättvisa. Jag är 173 cm. Min fiende är exakt 300 cm. 😦

Solveig har också försökt flera gånger. Ingen av oss rådde på motståndaren.
Jag var rädd att datorn skulle bli förstörd. Därför har jag, datorn och kabeln umgåtts vid varje förflyttning mellan rummen. Ibland har det strulat till sig och jag har börjat morra lite dovt för att inte störa grannarna.

Mitt hopp stod till Lizette som är en hejare på tekniska ”datorstrulproblem”. Hon kom i fredags. Jag trodde att det skulle ta högst tre sekunder. Det slutade med att hon googlade på nätet. Inga napp.
Igår kom Jennifer. Tyvärr tog jag inte tiden. Men jag såg leendet i hennes mungipa och insåg att hon lyckats. 😀

Vad vardagslyxigt det är att bära en dator till vardagsrummet och slippa släpa på tre meter ”ovald” kompis.

Betalade extra för att se ut

Ögonblicksbild; arton
Som jag skrev i förra inlägget valde vi att beställa en båtkupé mellan Oskarshamn och Visby. Jag skulle precis sträcka ut mig på britsen när jag såg en tjej i tioårsåldern hoppa fram mot fönstret och glo in. När hon la händerna runt ansiktet för att se bättre tyckte jag hon var några år för gammal för den leken och jag hängde därför inte på. Jag kände mig istället dum, trött och uttittad.
Efter en kort stund hände något nytt. Nu var det en yngre kvinna som lutade sig fram emot fönstret och visade upp sina behag. Det var då jag vaknade till liv och insåg att jag inte var så trött i alla fall. 😉 Sorgligt insåg jag sanningen. Jag såg hennes bröst – men hon såg inte mig.
Nästa som dök upp och tog över scenen och fönstret var hennes pojkvän. (Se bild.) Solveig är som vanligt aldrig helt säker på om jag skojar eller menar allvar. Hon sa bestämt ”Nej” när jag frågade om det var okej att knacka på fönstret när mannen halsade en coca cola. ”Jag vill se om han spiller, sätter i halsen eller bara coolt fortsätter att klunka. Vi kan slå vad om du vill. Tror du han bär GöteBORG eller KarlsBORG kalsingar?” 😀 

Efter vi hämtat ner lunch och ätit den i båtkupén tog vi oss en check av färjans inre. Jag gillade de inramade fotona på Gotlandsmotiv från olika årstider. Mycket inspirerande för vår framtid på ön. Bloggplaner väcktes till liv.
När vi gick ut på solsidan på däcket gick vi efter en stund förbi paret och jag insåg var vi hade vårt fönster. Jag vågade aldrig tränga mig fram för att lägga händerna runt … runt mitt ansikte och kika in. Ganska dum tanke. Självklart skulle jag bara se spegelbilden av en medelålders smygtittande gubbe. 😀

Fotnot:
Önskar dig läsare en fin sensommarhelg. Vi ska i eftermiddag åka ut till flygplatsen och hämta lillasyster som kommer från Malmö Airport. På söndag ska vi göra samma korta resa för att hämta storasyster, som tagit planet från Arlanda (ingen stöld). Ska bli kul att återses och hitta på aktiviteter. Nyss när jag skrev i denna text kom ett stort flygplan och flög över vårt hus. Den mäktiga scenen ser jag flera gånger om dagen. Undra om planen släpper ner idel nyttigheter över oss?  Bäst att leka struts. 

Hon skrek efter mig

Fortsättning på förra blogginlägget.


Det var inga problem att komma iväg klockan 04.00 från hotellets parkering i Sölvesborg. Vårt mål var att nå nästa hotell klockan 08.00, för att inta en stadig frukost.
Trevligt att åka åt rätt håll – ljuset/soluppgången och vilken tajming. När vi parkerade på Oskarshamns torg ringde en kyrkklocka åtta slag.
Kvinnan i receptionen var morgonglad och berättade att hotellet tidigare varit ett postkontor. Kunde förklara den höga inredningen. Antagligen var det värdepost i väskan. 🙂

Vi hade med ganska mycket packning in i frukostsalen – värdesaker och tog god tid på oss. Efter den smakliga frukosten satt vi en stund och försökte läsa i en bok på väggen. Det var svårt. 😉

Balkongerna till hotellrummen såg inbjudande ut. Om vi missar färjan någon gång i framtiden, skulle vi kunna ta in en natt här. Hade jag inte kunnat sova kunde jag plockat ner den gula cykeln och upplevt gamla minnen. 😉

Vi har inte åkt med färjan sedan i början av 90-talet. För vi flyger helst till Gotland. Därför var vi inte varma i kläderna när det gällde alla moment. Dessutom började jag bli trött där jag satt bakom ratten och väntade på att de skulle öppna ”kassan”. Vad förvånad jag blev när den yngre kvinnan direkt frågade om det var Bo och Solveig Lidén. Hur sjutton kunde hon veta vad vi heter? Var hon tankeläsare, var min första spontana tanke när min hiss försökte leta sig upp genom hjärnvåningarna. (En blick på reg.skylten och en ny blick med samma ögon på datorskärmen var säkert sanningen) Sedan sa hon något som min hjärna uppfattade som att det var dags för mig att rulla iväg och låta nästa bil … jösses.
VAD HON SKREK FULT EFTER MIG.
Mina gamla sprintertakter hade tydligen flyttat sig från snabba ben till kvickt tryck på bromspedalen och kopplingspedalen. Högerhanden slängde i backen. På tre sekunder var jag tillbaks utanför luckan. Tur att bilen bakom inte stod på just den platsen.
”SKAAA DU INTE HA BILJETT TILL FÄRJKUPÉ OCH MAAAAATKUUUUPONGER?”
”Jo det kan jag ta. Nu när jag ändå är på plats. Tack. Ha en riktigt bra dag.”
Skönt med egen ”kuppe”. Vi fick betala extra för att slippa ha sällskap av två personer till. Det var det värt.
Personalen knackade inte på och stod vackert och neg med en bricka med mat. Det ätbara fick vi hämta själva. Det blev en lugn överfart. Mysigt att se Byxelkrok på Öland och Lilla o Stora Karlsö utanför det runda fönstret. Måste skriva om fönstret i nästa inlägg. Dumma Solveig som inte tillät mig att … 🙂

(Bilden tog jag senare. Det finns en röd lapp med texten KÖK – även på mittenlådan)

Min taktik från förra flyttningen funkade lika bra denna gång. Den gången trodde inte Solveig på min idé. ”Sådant har de inte tid med.”
I alla rum, förråd och i garaget i Ystad hade jag på dörrarna tejpat upp olika färglappar med text. Ex Jennifers rum, Lizettes rum o.s.v. På alla flyttkartonger fanns färgade lappar med text vart lådan skulle stå i Ystad. Kunde de inte svenska fanns möjlighet att istället jämföra färger. Om de inte råkade vara färgblinda. 😉  I Ystad var det bara en kartong som jag hittade i garaget som hamnat fel.
Med tanke på att vi även denna gång hade över 100 flyttkartonger och många andra större plastlådor underlättade detta otroligt mycket. Låna min idé om du ska flytta. 😀

Denna gång var det ännu bättre. Fredrik & Frank var otroligt trevliga och tillmötesgående under introduktionen. De fick en skiss på vår bostad. Fick ex. reda på att vi skulle ha sju bokhyllor i biblioteket och en i vårt sovrum. De ställde sängar, TV-soffa och mycket annat direkt på rätt plats. Sådant är guld värt när man anländer till bostaden. Det räcker såväl med att försöka ordna en labyrint i inledningsstadiet och inte gå vilse och tvingas kontakta MISS PEOPLE under ett nattligt toalettbesök. 😉

Efter några dagar ringde det på dörren. Utanför stod ett trevligt blombud. 😀

Vad glada vi blev av ärendet. En fin gest. Härligt att vila ögonen på något vackert under våra korta vilopauser. ❤

Från en bastu till en annan bastu

Från Solveig den 29 april tog flyget till Visby för en anställningsintervju har det varit intensiva månader. Vår hemliga plan gick in i en ny fas, när hon fick samtalet den 3 maj från rektorn, som önskade henne välkommen ombord.

Vi lyckades med målsättningen att få in allt i en stor flyttbil. Därmed gick vi från 75 kubikmeter (Skummeslövsstrand – Ystad) till 40 kubikmeter. 8 tillgodo i lastutrymmet. 🙂 Det krävdes mängder av försäljningar av stort & smått. Otaliga turer för att skänka & slänga. Sträckan till återvinningscentralen klarade vi med förbinda ögon. 😉
Det var otroligt tufft att röra sig aktivt i den bastun som vi hade både i Ystad och på Gotland. Det hjälpte inte att ha öppet överallt. Ibland duschade jag av mig svetten. Efter en kvart var jag nästan lika svett igen.

Vi började med att plocka ner/packa ner vårt bibliotek. Hälften böcker, hälften något lätt och mjukt i flyttlådorna.

Eftersom vi inte fick något riktigt klart besked från flyttfirman angående dag/tid fick vi till slut gardera oss med att boka hotellrum och bilplats på färjan. (Gotland är inte precis folktomt på sommaren.) Sedan hade vi luftmadrasser i vår nya bostad som ett reservalternativ om det skulle vara ”tomt” när vi stack in nyckeln i Visby d.v.s om vi anlände före flyttkarlarna. Nu blev det inte så. Istället blev vi superstressade i värmen när vi sent på onsdagskvällen fick beskedet att de ville komma tidigt på torsdagsmorgonen. Jag tror inte Solveig sov många timmar den natten.

På morgonen ställde jag ”den lilla blå” startklar. De kom redan 07.20. Det visade sig vara två mycket trevliga män som hette Fredrik & Frank. 😀 Den sistnämnde berättade att han för många år sedan bott i vår kommande ”trappa”. Världen är liten.

Vi ändrade våra planer och bestämde oss för att stanna kvar i Ystad. Plötsligt hade vi inte bråttom längre. Fick reda på att de räknade med 3-3.5 timmar för att tömma vår bostadsrätt.

Vi åkte ner till havet och besökte några av våra favoritplatser som vi fått under de sju åren som vi bott i trakten. ❤

När vi återvände till Rotfruktsgatan var de nästan klara. Endast garagebiten återstod.

Vad tomt det kändes. Påminde oss om när vi kom hit den 2 maj 2011. Nu var det dock för ett farväl. Vi åt lunchen på golvet. Ute var det för varmt. Etapp sju i vårt gemensamma liv skulle nästa dag ersättas av etapp åtta. För första gången på en ö.

Sedan gav vi oss ut i turisttrafiken. Passerade Brösarps backar, Åhus och mycket annat fint längs Hanö-viken, innan vi nådde fram till Stadshotellet i Sölvesborg.
 På det gamla hotellet hade vi planerat att försöka få i oss lite hälsosam sömn mellan 21.00-03.00, innan mobilerna skulle börja spela för oss. 😉


Ps. Fortsättning följer. Nu lunch. Sedan uppackning och annat bestyr.