Ett svartvitt foto fick liv

Har du också upplevt det? Att ett enda foto från förr kan sätta igång en hel berättelse eller inre film. Den här texten är inte tvättad och jag stoppade inte in en endaste replik. Jag ville bara bjuda på ett privat minne. Skrivet ”i en tagning”.

I gamla album letade jag efter lämpliga foton på mig själv som kunde få vara med i korsordstävlingen 2018. Självklart kunde jag valt helt andra foton som varit häftigare. Nu var det inte det jag var ute efter.

En lång stund satt jag och tummade på två foton från förr och flera minnen dammades av och fick glömda känslor att vakna till liv. Jag log av flera skäl. Värme, pinsamheter, nostalgi, skratt… för att nämna några.

Min mamma Sofia hade många väninnor som hon umgicks regelbundet med. Det var grannar, syskon, släkt, ingift släkt, barndomsvänner och syföreningsmedlemmar för att katalogisera lite löst.

En som var med från min livsstart var Signe. Hon och hennes man hade haft en lägenhet i samma hus som min familj. Efter några år flyttade båda familjerna till nybyggda hus på bostadsområdet Gustavsfält. Tidigare hade det varit rena landet i denna del av Halmstad.

 

I ingen speciell ordning minns jag: vida fält, lantgårdar, älgar, den stora inre insynsskyddade trädgården, att en stor nyfiken råtta gjorde besök i vårt kök och att min lilla mamma visade sig vara en tuffing som slog ihjäl den.
Utanför huset var det länge grusväg med gropar och nästan varje lördag kom en gubbe med häst och vagn och parkerade hos vår närmaste granne. Jag kände till att gubben var tvilling till tjocka Eva och hade bondgård nära Snöstorps kyrka.
Både Signe och Sofia hade stora barn. Sedan kom jag på sladden i vår kärnfamilj och fem år senare fick Signe och Janne en dotter.
Karin var söt som en docka. När hon blev lite större blev jag hennes idol vid våra sammankomster. Det var mysigt till en viss gräns. När vi var på semestrar blev det ibland för mycket av den varan för mig. Ändå följde jag med på familjebilresor upp mot tonåren. Sedan fick jag tillåtelse att utnyttja mitt frikort på SJ och min värld vidgades och blev mer äventyrlig och självständigt än den var för många i min egen ålder.
Det var då. För vid en jämförelse senare i livet var det precis tvärtom. Jag återkom ständigt till kända kvarter medan Karin upptäckte hela världen. Hon verkade helt orädd. Samtidigt hörde jag självklart snacket efter några år. Om att hon aldrig verkade ha någon ro med att bo ”hemma” i Sverige någon längre tid. Skulle hon någon gång skaffa sig en rejäl utbildning? Ett längre förhållande? Äkta man? Kids? Åtminstone fast adress? Själv var jag impad och tyckte hon var en härlig liten tuffing. ❤

Genom åren fick jag rapporter via mamma och Signe om resor till Kanada, staterna, Israel och mycket annat. Signe försökte övertala min mamma om att resa med till Israel, men mamma vågade sig inte upp i luften i en plåtfågel. Tror hon i efterhand ångrade sin rädslas seger. För hon hade en stark längtan att få se Israel någon gång i livet.

Karins resor handlade mycket sällan om lyx och flärd. Hon bodde på en kibbutz och gjorde många smutsiga, dåligt betalda gårdssysslor. Hon var oftast borta i flera månader i sträck, eller till och med år. Med tiden fick hon vänner från jordens alla hörn. Hon tog tillfällighetsjobb på hemmaplan när kassan var skral. Var aldrig rädd för att rycka in och påminde otroligt mycket om sin mamma. Många järn i elden, social och nära till ett skratt och leende.

De mindre färgglada ryktena fick smisk på fingrarna. För mot alla odds gjorde Karin precis tvärtom. Flyttade flera år senare tillbaka till Sverige och bosatte sig på landet med sin pojkvän. Hon utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på sjukhuset i Halmstad. Där jag gissar på att hon var supereffektiv och omtyckt. När hennes man fick ett jobb i huvudstaden som han inte kunde tacka nej till blev det flytt till Stockholmsregionen. Barn kom till världen. Ett efter ett efter ett.
Mitt upp i Svenssonlivet tog livet en ny vändning. Cancern var ingen snäll motståndare som visade öppna kort. Den tog ingen hänsyn till tre yngre söner och en äkta man. Den lömska sjukdomen måste slagit till blixtsnabbt. Livsresan hon tvingades in i vill jag ingen ska hamna i. Den är så orättvis och ovärdig.

Jag minns bara ett tillfälle från när vi träffades som äldre. Först i mötet kände vi oss obekväma med vår vuxenkostym och alla år som runnit iväg som vatten i Nissan. Minns att jag hade en dos kvar av min storebrorsroll och hade lust att fimpa hennes cigarett.
Det var vinter och kallt utanför nöjesstället. Hon skulle ut och röka och varför jag var där vet jag inte ens själv. Antagligen för att svalka mig efter dansandet eller för att jag ville andas in frisk decemberkyla.
Som alltid var det mycket folk på ”Norre” när hemvändare gjorde besök hos släkt och familj under julhelgerna. Kul att se nygamla ansikten. Inte kunde jag ana att det skulle bli mitt sista samtal med Karin. Minns att hon pratade om sin närmaste långresa. Jag lyssnade mest och stack in en och annan fråga och nämnde att min närmaste långresa skulle gå till GeKås i Ullared. Den sista stelheten försvann när jag drog en anekdot som bidrog till att hon fick problem med rökhosta mellan skrattattackerna. Hostandes kramade hon om mig och bad mig sluta skoja. Men det syntes att hon menade tvärtom och jag fick lust att skrapa på hennes yta av ren omtanke. Då dök någon rökkompis till henne upp och ögonblicket var borta som ett tomtebloss.

Vi vet väldigt lite om vårt kommande liv och dagar. Bäst är att göra det bästa av varje sekund. I korsordsmästerskapen är egentligen ett rätt eller fel bara en snöflinga i luften. Men det kan vara ett trevligt inslag i novembermörkret.

Vila i frid K! ❤

Eftertext: Som vanligt lämnar jag inga personliga kommentarer när jag kåserar. Men läser mer än gärna era tankar och åsikter. Om du har kommit ända hit ner i texten lämnar jag som en dagsgåva informationen, att nästa inlägg är uppgift 13. Inga julmotivsfoton innan dess. Men efteråt lovar jag inget. 😉 Ha en bra dag.
Kram Bosse, Bobo, Sebastian.