Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost.
Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Annonser

31 thoughts on “Dö med ett leende på läpparna

  1. Ibland kan man undra vad man håller på med – som dom gånger man glömt sin dagliga dos TROTS sin medicindoserare! Men det är klart, det gäller ju att titta i den också!! 😦
    Men 4 gånger på 17 år tycker jag är riktigt duktigt, själv har jag väl kanske ”lyckats” ett tiotal på 25 år. Sen var det en gång när jag inte hade några tabletter kvar och inget nytt recept och fick vänta nästan en hel vecka – men det räknar jag inte in! 🙂 Men å andra sidan är min blodtrycksmedicin inte så livsviktig och dessutom är den tydligen kvar i kroppen ganska många dagar, så jag klarade mig riktigt bra. Ta hand om dig och kika i doseraren VARJE dag!! :schock
    KRAM/Susie

  2. Jag kollar Makens dosett då och då. I land ligger den viktigaste tabletten kvar. Trots att numera intas alla mediciner på morgonen och ligger i samma fack. Tror du jag skäller då🥺

  3. Många är de gånger som jag fått gått tillbaka till utgångspunkten för att fundera ut vad jag egentligen höll på med 😀 Inte alls skoj.
    Dessa rutiner. Sköt om dig, Bosse!
    Kram, Gerd ❤

  4. Jag minns när min adept var så låg att det inte ens gav utslag på hennes blodsockermätare. Nästan helt borta och jag sprang som en galning för att hämta mjölk och druvsocker. I sex år umgicks vi och det gick bra men egentligen ska inte en undervisande lärare ha det ansvaret.

  5. Jag har inte..kors i taket…missat mina mediciner någon gång, trots att jag kan vara väldigt förvirrad. Numera larmar min mobil varje dag och när jag hör det vet jag exakt vad det gäller. En bra och enkel hjälp ifall hjärnan tar ledigt. Kram

  6. Vad beror det på när man blir förvirrad utan att ha mediciner att skylla på? Jag har inga andra än ögondroppar men måste ha en lista att kryssa för så jag vet att jag droppat i ögonen. Ibland glömmer jag att kryssa i .. och blir osäker. Bra att det finns mediciner, men de kan ställa till mycket oreda också.
    Ha en bra dag, kram

  7. Min telefon larmar fem gånger per dygn. Ikväll skall dosetten fyllas på och livet går vidare. Önskar jag kunde klara mig utan medicinering men tabletterna blir fler och fler.

  8. Jag är lycklig nog att inte behöva ta några andra mediciner än smärtstillande, men blir ändå lite förvirrad ibland …
    Nu sköter jag Lasses dosett och kollar så han tar sina mediciner – och det räcker med att hålla koll på en person i taget 🙂
    Hoppas du slipper en sån obehaglig händelse igen!
    Kram

  9. Jaa, du Bosse, vid insättandet av flera mediciner för long time ago inte alls såg dosetten som en lösning utan plock från burken morgon och kväll, vilket gav nästan ett dygn sömn – då jag kom till sans köptes en dosett …
    Hjärtat 🙂

  10. Har ätit levaxin i 40 år och visste inte att man reagera så på missade tabletter. Numera har jag en dosett så jag vet att jag får i mej alla dessa små piller. Trött på dom ibland men tur de finns.
    Sköt om dej.

  11. Hej !
    Det du beskrev känner jag igen då jag för några månader sedan upplevde samma
    fenomen. Mycket obehagligt ! I mitt fall tror jag att det berodde på stress för jag flyttade till ny bostad med allt stress det innebär. Tänkte också på TIA men jag har inte undersökt mig.
    Ha det så gott

  12. Jag har en rutin – ställer fram Levaxinet på bänken på kvällen så jag ser det. Så länge burken står där så har jag inte tagit min tablett. Jag gör det numera (tack vare dej..) en stund efter att jag ätit yoghurt och annan medicin. Tänk att ingen någonsin sagt att man ska vänta med Levaxin ett tag. Men du nämnde det i något sammanhang och DÅ gjorde jag mig insatt i detta. Tack!! Sköt om dig! Du hade nog gått för långt in i texten och drömt dig bort! ❤

    • ❤ Tvärtom!!! Jag tar levaxin 30 minuter före frukost och andra tabletter. Det är därför jag skiljer dem åt och låter fördelningsdosan stå framför de andra tablettburkarna i skafferiet. Först tar jag L och sedan börjar jag fixa med frukost och mat som S ska ha med sig till lunch. Det är mycket som de inte berättar/känner till. Som det här med provtagning. Ska du ta sköldkörtelprov på morgonen ska du absolut INTE ta din levaxindos på morgonen. Jag går i normala fall och tar prov så fort de öppnar på provtagning. Då tar jag med dosan och en vattenflaska och tar tabletten efteråt.
      Många inom sjukvården känner inte till detta. Det stör mig. 😦 Tar man provet/proven på eftermiddagen eller senare spelar det ingen roll.

  13. Lite otäckt det där din historia…. förstår hur viktigt det är att ta sin medicin vid rätt tidpunkt! Men vimsig kan man ju bli ändå… tänker på mig som inte äter medicin… Vi satt i bilen på väg hem från Varberg och Getterön i fredags och jag tänkte vilken underbar utflyktsdag! Så funderade jag på… var vad vi var igår? Funderade länge och väl och till slut kom jag på att vi även då hade varit på utflykt! 🙂 Om jag inte skriver en liten notis varje dag vad vi gör, så… jag då är det svårt att minnas vad vi gjort under en vecka! Tar det mest som att vi ändå fyller våra dagar med innehåll, även om det är att ”bara vara hemma ibland!”
    Var rädd om dig Bosse! ❤
    Kram Nilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s