Jag förlorade mot mig själv

 

Det var en härlig sensommardag i september. En sådan där dag när en utflykt, med en picknickkorg, till en vacker plats ligger högt på agendan. Men jag är född och uppfostrad till stor pliktkänsla och skulle aldrig fått för mig att sätta upp en lapp på dörren, likt dem som jag ibland hade läst på fönster till småbutiker av olika slag i närheten: Vill du nå mig är jag på stranden…

Därför öppnade jag Lidéns Samlingsmuseum som vanligt klockan 13.00 denna höstsöndag. Efter en stund hade jag glömt vädret utomhus. Nästan alltid dök det upp intressanta människor och tiden gick fort. I oktober var det stängt för allmänheten. Då kunde jag ligga där ensam och njuta på stranden. 😊 Eller vandra upp på Hovs Hallar och tänka på Kullamannen eller Sjunde inseglets schackparti.

En äldre kvinna väckte mig, bakom den antika köpmansdisken som jag köpt i Lagan i Småland, från mina fantasidrömmar.
”Ursäkta. Jag letar efter äggkopparna. Sjuhundrasjuttiosju stycken kan jag väl inte ha missat?”
Jo det kan du. För du har väl inte tagit dig in genom nyckelhålet till tvättstugan och vidare till bastun med stora flyttlådor och grävt i rätt kartong…
”De fick inte vara med denna premiärsäsong. Vem vet. De dyker kanske upp nästa vår. Bor du långt härifrån?”
”Jag bor i Jönköping och samlar på äggkoppar.”
”En vacker stad. Det är en bit mellan här och där.”

”Vad trevligt. Hur många koppar har tant?”
”Vi har åkt hit enbart för att se på äggkopparna.”
Jag tittade förgäves på hennes tre döttrar efter stöd, innan jag noterade att tanten grävde i sin handväska och fick upp ett skrynkligt papper.
Det visade sig vara ett urklipp från en känd veckotidning. En tidning som inte skickat en reporter och fotograf till oss under vår och sommaren.

”Här står det att mannen på bilden säger att de har 777 stycken äggkoppar, fingerborgar, samlingstallrikar…”
”Det är jag på fotot och…”
”Nej” Det är inte du. Kan jag få prata med honom.”
Jag skulle kunna hämta Svante från kontoret. När jag ändå är i farten ta ner månen… Istället slätade jag över och gav upp. Tanten var inte mottaglig för min information. Hon trodde mer på texten som mannen på fotot hade sagt. Han var inte jag. I hennes älskade veckotidning skrevs minsann inte ett endaste ord fel. Tidningsankor vågade jag inte nämna.

Sanningen var att de knyckt texten från fel sammanhang. Jag hade på en fråga till någon pressperson berättat om de sjuttio olika samlingar vi hade till vårt förfogande och som vi skulle byta ut genom säsongerna. Dessutom komplettera med egna samlingar. Det var ENBART kaffekoppsamlingen som alltid skulle vara intakt, 3 333 olika sorters kaffekoppar skulle bilda basen som skiljde oss från andra i hela Norden.

Tidningar och tidskrifter som lånade text från andra sammanhang kunde jag inte göra något åt. Det var sorgligt när samlare åkt långt för enbart ett ”smalt” intresse som inte fanns på plats i montrarna. Det mest retsamma var den närmaste tidningen som inte visat något som helst intresse från starten, men som i sommarbilagan pusslade ihop en text som också innehöll äggkoppar.
Värre var det med reportrar som varit och intervjuat oss. Där lärde jag mig något väldigt fort. Vänligt bad jag om ett faxat korrektur innan texten gick i tryck. Nästan varje gång kom de ihåg det. Ibland fick jag extremt kort tid på mig.
Vilken stor skillnad det oftast var mellan dagstidningar och veckotidningar. I de förstnämnda handlade det flera gånger om en ung person (fanns duktiga undantag) som saknade intresse, som skrev några stolpar och åkte vidare till 2-3 andra ställen, innan personen skulle försöka åstadkomma en text på redaktionen några timmar senare. Inte blanda ihop inkast och politik med kaffekannor. Dömt att misslyckas när det gällde de viktiga små detaljerna.
Team från veckotidningar tog däremot flera timmar på sig. De var helproffsiga, men ställde stora krav på oss. Tursamt var Solveig oftast hemma och kunde snabbt stryka dukar i rätt färg, fixa detaljer o.s.v. Allt eftersom fotografen fick idéer och jag fick lust att smita iväg till kontoret.
Jag blev som sagt proffs på att berömma och samtidigt på ett vänligt sätt skicka tillbaka fax med strykningar och rättningar av de grövsta felen. Svenskan vågade jag mig inte på. Bara ingen kommande besökare blev lurad och besviken. Sådant gjorde ont inom mig. ❤ Trots att jag var oskyldig i frågan. Men inför denna bestämda kvinna var det omöjligt att ha rätt. Det var kanske tur för mig att mannen på fotot omöjligt kunde vara jag.
Nu tror jag hon hade rätt. För den mannen verkar mycket yngre än jag. 😉

OBS! Fotot överst har inget som helst att göra med det damen hade i handväskan. Det var ett mycket seriöst reportage. ❤ ❤ ❤  Efter intervjun berättade jag för honom att han och min mamma varit grannar en tid. Världen är liten. 

 

Annonser

10 thoughts on “Jag förlorade mot mig själv

  1. Lite snopet på äggkopparna men det fanns ju annat att titta på. Men visst, är man en inbiten samlare så… Kanske har du skrivit om det innan men vad har ni gjort med allt? Eller fick det flytta med till Gotland…

    Kram

Lämna ett svar till https://bosseliden.wordpress.com Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s