Taggen satt kvar


Ögonblicksbild; tjugo

Under flera år hade jag och tjejerna som en hösttradition att bläddra i ett fotoalbum efter fikat, när de hade kommit hem från skolbussen.
I de första albumen var det jag som återberättade episoder. (Givetvis är alla album numrerade från 1 och framåt) 🙂 När tjejerna kom in i handlingen och växte, minns de såklart egna minnen. Ibland kristallklart. Vi hade det mysigt tillsammans medan höstmörkret föll utanför fönstret. ❤
De längtade efter att göra om det här till hösten. Vi slutade när vi flyttade till Ystad och de hade längre skoldagar och andra intressen. Varje gång vi kom till den här bilden reagerade Jennifer och sa något liknande detta.
”Det där glömmer jag aldrig. Jag tyckte det var så hemskt.” 😦
Själv minns jag det fortfarande kristallklart. Hur jag hade svårt för att inte börja skratta. Noterade att hon inte grät efter att ha fastnat i ”sängstolpen” med snöret. Det var ju inget farligt och hon var relativt stor och borde kunnat fixa det själv. Hade det varit lillasyster hade jag inte tvekat en sekund, inför min plan. Lizette var otroligt tuff och lugn i ett sådant här läge som barn. Grät inte ens om det rann blod.
”Vänta lite. Stå kvar och rör dig inte. Jag ska bara hämta kameran.”
Nu minns jag inte om det tog extra lång tid. Om jag fick ett samtal och var tvungen att åka och köpa mjölk. Mötte någon bekant i affären och det hann bli mörkt innan jag kom hem. Skojar bara. 🙂 Kanske hittade jag inte kameran på tre sekunder som Niffe upplevde som tre timmar.
Fantastiskt hur ett minne kan stanna kvar och skava. Inombords ler jag åt att den tösen finns med och assisterar vid djuroperationer. I ett sådant rum hade hennes pappa svimmat – om han varit med. Troligen hade jag flytt. De hade behövt binda mig med ett koppel. 🙂

Ps. Undra varför papperskorgen var i fönstret? Hade vi valp? Hade jag torkat golvet?

22 tankar på “Taggen satt kvar

  1. Vissa händelser kan upplevas som väldigt obehagliga av barn och verkligen fastna i minnet. Själv minns jag när äldsta fröken fastnade i en locktång och fick stanna hemma från skolan. Jag minns också mina tankar när jag skulle sjukanmäla henne. Vad skulle jag säga…

    Kram

    • Usch! Stackars henne och jag förstår att det var ”knepigt” att ta det där samtalet. Men det var ju mycket värre än detta. Hade J haft det runt halsen och jag gick iväg… Ibland spelar det ingen roll. Antagligen var det att jag skulle LÄMNA henne ensam med världens största problem, istället för att hjälpa henne NU. Samtidigt sa hon inte emot mig. Eller var jag så snabbt ut från sovrummet. Minns inte.

      Jag minns däremot mycket väl hur jag fastnade med hårtorken i Texas päls efter en duschning. Det glömde han aldrig i framtiden. Jag kände de närmaste gångerna hur hans hjärtslag ökade rejält när jag satt med honom i knät efter episoden och försökte få honom torr och mutade honom med godis. 😀
      Slarvigt av mig. Men den gången hade jag inte honom i knät. Lekte antagligen mer med honom och blåste när han ”råkade” vara i närheten.
      Kram

  2. Vissa episoder fastnar mer än andra … roligt efteråt, men kanske inte just då.
    Vet du Bosse, jag har jobbat som veterinärassistent (det hette så på den tiden) i flera år och assisterat vid otaliga operationer … 🙂
    Kram

    • Vilken rolig info du kommer med. 😀 Du och Jennifer skulle haft mycket att prata om.
      Innan utbildningen hamnade i Uppsala fanns den i Skara. Om någon frågar mig yrkets namn svarar jag djursjuksköterska, som det blir direkt från engelskan. På svenska heter det något annat. Varken jag eller S kan hålla reda på termen. Kanske kan S det nu. Men risken är stor att att jag säger/skriver det som när det gäller människor är undersköterska. 🙂 Jag har faktiskt hjälpt till inför tenta-inläsningar och har inte svimmat. 🙂 Känns otroligt att hon till sommaren har läst klart de 3 åren och inte behöver oroa sig för att bli utan jobb.
      Kram Bosse

  3. Visst är det underligt varför vissa episoder fastnar och är kristallklara, medan andra har man inte en susning av att dom hänt när man blir påmind om dom! 🙂
    Och jag som inte är ett dugg rädd för åsynen av blod när det hänt mig själv något, får först ilningar i benen och håller sen på att svimma när jag ser någons annans. Och är det ett djur som är skadat då ilar det i hela kroppen, kan inte ens titta på op.bilder på TV när det är veterinärprogram. 😦
    Och detta trots att jag är mycket intresserad av dom här programmen, så jag får kika mellan fingrarna….. 😦 😦

    • Våra hjärnor lever sina egna liv. Ger och tar. Usch! Det sista lät inte trevligt. Tankarna gick till glömska på allvar.
      Du är alltså mer än djurvän än en människovän. 😉
      Vilken pärs du har. Jag kan nästan se hur du sitter där och vrider dig. Titta lite-titta inte alls. 🙂

      • Visst är man kanske mer djurvän, men det viktigaste är nog att dom inte kan prata och berätta vad det är för fel…..dessutom förstår inte djur när man försöker trösta dom genom att tala om att ”allt blir bra snart”! 😦
        Fast å andra sidan är det precis likadant med barn – och dom kan man inte ens en gång binda fast för att undersöka om dom gjort illa sig….. 😦 😦
        KRAM och TREVLIG HELG/Susie

  4. Barn och djur kan minnas saker som man knappt kommer ihåg. Jag bodde i Svedala och gick ofta i bokskogen med min hund. Vid ett tillfälle hoppade det fram ett rådjur bakom ett av hemvärnet hus och det tyckte Jojo var så spännande. Sedan flyttade vi till Rottne men ca 7 år senare var vi på besök och gick en runda i bokskogen. När vi närmade oss huset tvärstannade han och smög fram till husknuten. Hans minne var perfekt.
    Snöiga hälsningar från Rottne

    • Hon är för liten/ung för valp. Eller hade hon haft en fantasilek. Lillasyster var troligen inte hemma vid det tillfället. Det jag tycker är mest intressant när jag ex. lägger in julkorten. Det är att veta var vi bodde. Jag måste ibland fråga S. Kul. 🙂 För då börjar vi prata om hur det såg ut utanför fotots begränsningar. Ex. när jag stod som tomte på en stol nyss. Det var andra stället i Falkenberg. Men båda hade tappat vissa saker/fakta. Så är det när man är nomad. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s