Några sista reflektioner från LSM

Stig Lindberg ligger mig varmt om hjärtat. De kopparna gör vi oss inte av med. Fotot togs på en känd affärsgata i Visby. 😉

Den mannen ligger bakom mycket tufft och fint. Denna bild tog jag på EM i Visby,

Det var något visst med återvändarna. De som bodde i närheten på sommaren och gärna gjorde återbesök hos oss. För att se efter vilka nya samlingar som lyfts fram. Sedan var det vanligt att de som uppskattat ett besök kom tillbaka med någon vän som inte varit där förr.

Denna härligt alltid lika glada kvinna från Helsingborg kom flera gånger. Dessutom var hon en samlare av parfymflaskor. Våran nätta samling var såklart bara en droppe i flaskan jämfört med hennes. Den energin som hon gav räckte till hela min arbetsdag. 😀

Jag tog redan då några tusen foton. En del hamnade offentligt. Busschaufförerna gillade ex. att titta på vilka bussbolag som varit här. Det bussbolag som var där flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss, som satt över en monter till allas beskådning.

Anna glömmer jag aldrig. ❤  Hon skulle snart fylla 95 år. Jag hade sett henne under tiden som jag stod på bussen och pratade i en mikrofon. Hon log gulligt mot mig. När jag gick runt i lokalerna senare återsåg jag aldrig henne och frågade därför någon kvinna. Fick reda på att hon gillade kaffekoppar och satt kvar på bussen. Jag gick ifrån frågor och annat för att gå ut till den stora bussen. Dörrarna var öppna. Jag klev på och där satt hon helt allena. Jag pratade med henne. Förstod att hon ville gå in men inte ville vara till besvär. Jag klev av och letade upp den ”lata” chauffören och tillsammans hjälpte vi henne ner.

Med nostalgi, humor och värme kommer jag ihåg hur mycket som helst från den tiden. Vilken tung titelbok jag hade. 😀 Visst skulle jag kunna kalla mig museichef utan att ljuga. Men jag var också toalettstädare, fönsterputsare, brevbärare, diabetessköterska, (några var riktigt dåliga med lågt blodsocker), vägvisare, ekonomichef, marknadsföringschef, turistbyråarbetare, förskollärare, hemmaman, uppfinnare, lekledare, snickare, bibliotekarie, skribent, uthyrare, diversearbetare, trädgårdsskötare, resande och mycket mer. Usch! Den skylten på bröstet hade jag aldrig orkat bära. 😉
På tal om skyltar. Ibland var det de riktigt små detaljerna som gjorde störst succé. Alltid lika intressant att se/höra repliker bakom ett hörn. Kom skrattet när någon läste högt visste jag att jag var i hamn. Jag älskade att förbättra. Leta upp intressant information. Forska på bibblan. Då var det inte google som gällde. Friheten att äga sin tid skapade möjligheten att blanda som jag egentligen alltid hade gjort. Även på andra arbetsplatser. Ju tråkigare arbetsuppgift. Desto större vikt vid att ha roligt och unna sig något gott. Då går tiden fortare. Gnälla kostar bara energi och gör att det blir extra mycket sirap i klockan. Då uppför den sig som en snigel i uppförsbacke, i motvind och med mycket stor hemlängtan. 🙂

Annonser

20 tankar om “Några sista reflektioner från LSM

  1. Jag fastnade för det du skrev att ju tristare arbetsuppgifter desto viktigare är det att hitta på nåt kul. Det stämmer perfekt. Den mest urtråkiga syssla kan med hjälp av lite humor och tokerier bli så kul att man gärna gör om den. Kram

  2. Jag håller med Gunnel och dig! Ju tristare arbetsuppgifter desto viktigare att hitta på något kul. Det blir väldigt tydligt i skolans där trist många gånger är synonymt med svårt så då gäller det att hitta nya infallsvinklar.

    Att ni behåller kopparna av Stig Lindberg förstår jag mer än väl. Tyvärr har vi ratat fel saker innan vi visste att de skulle få ett värde. Bland annat gjorde jag mig av med två keramiktavlor som Lisa Larsson gjort. Det var dumt för att uttrycka sig snällt.

    Kram och ha en bra dag!

    • Inom skolans värld finns det mycket att diskutera om.

      Aj aj! Lisa Larsson. Hoppas ni inte ångrat er för många gånger. Vi har gjort samma tabbe när det gäller allt för många saker. Som tur är skojar vi mest om det. Inget att göra något åt i efterhand. Det är som är mer intressant i efterhand är att jag ofta kan komma ihåg vad som hänt. Hur snabbt de likt en kobra tar chansen när den dyker upp framför näsan. Om sanningen ska fram har jag också varit på den andra sidan plankan någon gång. 😉

      Kram. Tjugo i fyra. Mörkret börjar redan ta makten. S ska på APT så det blir jag som är kock.

  3. Stig Lindberg hade min mamma en hel servis av, alltså den där med gröna löv. (Som jag hatade.) Så den tillsammans med massor av Lisa Larson saker och annat ”tjusigt” sålde jag till en affär i Waxholm eller Öregrund efter pappas död 12 år efter mammas.
    Inköparen kom och tittade på dom 15-20 stora lådor som stod i vårt hobbyrum. Hon öppnade 2-3 lådor sen frågade hon vad jag ville ha och så köpte hon allt – utan ha tittat på det. Hon sa att hon kunde fylla hela sin lilla butik med dom här fina sakerna. När hon sen skulle lasta in allt i sin stora kombibil så blev den så full att hon fick ha lådor bredvid sig i framsätet ända upp i tak!
    Jag sparade endast några få fina saker, vi sålde också lite möbler – sparade bara några få, men konstigt nog har jag inte ångrat det alls. Jag tror att sakerna kom till människor som uppskattade dom betydligt mer än vad jag skulle ha gjort. Jag skulle bara titta på dom och sörja. Att mitt föräldrahem hade så mycket fina saker berodde på min mamma, som förutom att vara intresserad av inredning också hade en presentbutik. Jag har nog ärvt intresset, har MASSOR av prydnassaker – men numera säljer jag av lite när jag köper nytt. För det gör jag hela tiden….. 🙂
    KRAM/Susie

    • Det kan väl inte vara snällt att hata Berså. Den hade väl inte gjort dig något ont? 😉
      Den där inköparen var nog en räv som gjorde ett klipp av stor rang och firade rejält på kvällen. 🙂
      Människor är olika där. En del ser och sörjer. Andra tittar och minns med glädje.
      Det viktigaste är att göra det som passar en själv bäst och framför allt inte ångrar sig långt efteråt.
      Vissa ärver av sina föräldrar. Andra gör precis tvärtom.
      Vi har insett att vi inte kommer att leva i evighet. Därför har vi successivt minskat vårt bohag och flyttar med lättare packning än förr. 🙂
      Kram

  4. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Anna. Så fint att hon fick möjlighet att komma in, hon ser så glad ut.
    Mönstret på brickan på din andra bild känner jag väldigt väl igen. Vi har det som kökstapet men med en ljust grå bakgrund. Däremot har vi en duk med exakt samma färgsättning som på brickan. Mönstret bygger på ett tyg som designats av Stig Lindberg och heter Grazia. Det lanserades 1949 men ritades troligen redan 1947 (ser jag i min stora Stig Lindbergbok).Och ja … jag är en stor fan av Stig Lindberg 🙂

    Kram Anita

  5. Vilken tur tanten fick komma in. Undrar varför hon åkte med om hon inte tänkte gå in? Ibland är det svårt att be om hjälp🥺man ska inte behöva be, någon ska, som du där, uppfatta situationen och fixa så det blir bra. Den som arrangerat resan tex?

    • Det går bara att spekulera i. Vem vet hur många stopp de varit på innan de kom till mig. Jag har för mig det var vid elvatiden. Då hade de säkert precis varit och fikat. Kanske var busschauffören hårdhänt, hade ett kroppsspråk som var talande? Hade hon suttit i en rullstol hade det varit smidigare för honom. Han kanske vände på det? Ska du sitta kvar eller? Då var hon timid och sa ja. Han var avig mot mig med när jag tog över ledarskapet. Jag hade ju en bakgrund både teoretiskt och praktiskt efter mina handikappläger och såg inga praktiska hinder om det stämde att hon var väldigt förtjust i porslin enligt några kvinnor jag hann prata med.
      Jag minns ingen ledare från den bussen. De har såklart huvudansvaret. Sedan bokas resor på olika sätt.

      • Undra hur många andra jag missade? Usch! Inte min uppgift. Tänkte på ex. en stekhet sommardag. Där sällskapen stannade ca 50-70 minuter. Då jag klev av bussen först för att gå och låsa upp dörren. Inte var jag ute en enda minut innan jag vinkade av ”bussen” igen.
        Ps. Konstigt att ingen dök bakom husknuten och krävde min magväska vid desa otaliga tillfällen;) Vilken tur jag/vi hade. 😀

    • Jag har minnen och material för att skriva tre tjocka böcker.
      En om samlingarna och min svärmor. 🙂
      En om alla härliga besökare. ❤
      En om den "resa" vi gjorde sedan vi lovade på skoj till det blev allvar. Alla hinder på den "resan". Alla odds vi hade mot oss. 😉 Vi skulle aldrig vilja göra om det. Men vi ångrar INTE resan.

  6. Tänk att det blev Gotland…ganska givet om man tänker på det…Ni har ju bott på en massa andra härliga ställen så det är klart att Gotland liksom fanns kvar.
    Hade varit kul att fått se alla dessa kaffekoppar.
    Ser fram emot kommande inlägg från Gotland.
    Kram RosMarie

    • Min gamla dröm om att få bo på en ö i minst ett år har slagit in. Samtidigt känns det fortfarande overkligt på något vis.
      Jag tror du hade trivts bra på vårt museum. 🙂
      Det blir på en ny blogg som jag tänkte starta upp i början på nästa år.
      Hoppas allt är bra med dig.
      Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s