Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤

Annonser

27 thoughts on “Den pedagogiska uppdelningen

  1. Tänk så enkelt det vore om vi slapp dessa åkommor. Artros tycker jag att man hör många som drabbats av. Du får vara rädd om dig!

    Kram och god helg!

  2. Oavsett hur de behandlar, så hoppas jag att du blir bra! Själv ska jag till vc strax för min envisa, hemska hosta. Hoppas verkligen på hjälp, detta är inte trevligt. Bara tre veckor sen om ju. Borde verkligen inte hosta alls…

  3. Ibland blir man väldans sur när ens kropp inte fungerar som den ska. Speciellt nu när man börjar ”bli till åren”. Sen om det är fingrar eller rygg eller nåt annat spelar ingen roll. 😦
    Men…man får ta dom här kroppsliga oförmågorna med en nypa salt (eller en näve) och försöka njuta av livet ändå. 🙂
    Fast det är lite knepigt när man inte kan skriva som i ditt fall, det förstår jag. Eller när man inte längre kan gå långa prommisar med Santos, som i mitt fall. Men jag tröstar mig med att jag lever iaf, alternativet är inte så kul….. *fniss* 😦
    KRAM/Susie

  4. Älskar din humor som lyser igen trots att du har det jättejobbigt.
    Det som är svårt att öppna bla burkar med två händer!
    Hoppas verkligen du får den hjälp du ska ha.
    Novakliniken var ju kanon och. precis så omhändertagande med värme ska det vara, viktigt att få berätta själv först. Vänlighet är så viktigt när man hjälper andra, inom sjukvården är det ett måste!

    Önskar dig allt gott! Lycka Till.Nu kommer jag nog in som oinloggad fast jag är inloggade ,-)
    KRAM KRAM Primrose ,-)

  5. Så jobbigt för dig när fingrarna inte fungerar. Hoppas verkligen att du får den bästa vården och att man lyssnar på dig. Synd att du måste börja om från början när du hade hittat Novakliniken som du trivdes med och som hade så fint omhändertagande. Jag har sett hur jobbigt det kan vara när min dotter under flera år bollats fram och tillbaka i vården utan att det gett speciellt mycket. Tack och lov har hon nu fått en underbar läkare som redan gjort underverk för hennes tillfrisknande.

    Självklart får man klaga när det är jobbigt och jag önskar av hela mitt hjärta att det ljusnar för dig. Var rädd om dig och ha en fin helg. Styrkekramar

  6. Jag hoppas verkligen att du får rätt och bra hjälp. Gläder mig när du skriver att du träffade en trevlig arbetsterapeut. Vi arbetsterapeuter är ju oftast både trevliga och kompetenta. Om de sätter kniven i dig kommer du antagligen att få träffa en arbetsterapeut igen. Lycka till jag håller tummarna för att allt ska gå bra.
    Kram

  7. Usch … låter inget vidare. Det är nog illa när kroppen bråkar. Inte blir det lättare när man inte får det vårdbemötande man skulle önska.
    Attans trist att du inte ens kan peka finger … om man nu ska försöka skämta lite om eländet 😉

    Angående dina PS …
    Jag har full förståelse för att du måste dra in på saker. Ibland måste man sätta gränser för att må bra. Jag gör det själv.
    Jag har massor av bloggar i min ”Följer”-lista, som jag jättegärna skulle vilja besöka regelbundet. Men det går ju bara inte. Nu har det blivit så att det är ett fåtal jag har ett visst utbyte med, och det är framför allt dem som troget besöker mig ibland, och kommer med ett ”Gilla” eller en kommentar … trots att jag är så ojämn med mitt eget bloggande och kommenterande.

    Ta hand om dig, Bosse. Det är viktigast av allt ❤

  8. Låter kämpigt. Rätt bemötande och vård är a och o oavsett åkomma och plats, som tyvärr ibland inte fungerar, läkare är osäkra och litar ibland inte på sitt eget omdöme. Rädda att de skall göra fel och hur deras överordnad reagerar, så blir det fel hela vägen.
    Man får stå på sig annars gör någon annan det.
    Hoppas det ordnar sig. Lycka till!
    Styrkekram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s