Med tanke på förra inlägget…


Nu blev det riktigt rörigt i min fårskallehjärna.
Måste röra sig om ”dubbelfåral” som lär vara ulligare och mer smittsamt än dubbelmoral. 😉 Menar de riktiga får eller låtsasfår? Hur gäller det med hästbarn? Ja ja. Jag vet att det är viktigt att ta ”fåret” dit man kommer. Eller var det seden? 🙂 Jag måste ha drabbats av brainstorming. Bara att bita ihop och lära om ramsan:
Det finns inga får på gotland. Enbart lamm, lammbarn och vägskyltsfår. Lätt som en plätt. Mamma Mia.

Annonser

Jag känner mig träffad – det förstår jag


Det går mot ett år som fast boende på ön. Än har jag inte lärt mig baskunskapen. Gamla hundar har tydligen svårt för att lära sig sitta. ”Bäääää!” 😉 Samtidigt var det en principsak för mig under Ystad-åren att inte säga JAAAAA som våra döttrar snabbt anpassade till.
Ps. När vi var och åt lunch på en restaurang på Fårö i lördags såg jag två jättesöta hundungar. De finns på bild på mitt senaste inlägg på https://gotlanduppochner.com/
Sedan såg jag på ”Rauksafarin” några hästungar i en hage.

Påfågelsommar av Hannah Richell


Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Blev rörd till tårar

I en bok hade jag med kåseriet ”Den elaka tomten”. Efter det besöket längtade jag aldrig efter fler besök av den stygga figuren. När jag själv hade rollen var det betydligt roligare. För då stod jag för regin.
Trist nog växer barn. De blir mognare än sin pappa. Anser att momentet med tomte inte behövs längre. Paketen lär landa ändå på julafton.

Skarven var mellan när vi bodde i Skummeslövstrand och flyttade till Ystad. I Skåne försvann den gamla seden. Men leta lappar till godisägget på Påskafton fick gärna stanna kvar. Om ingen lapp innebar att de skulle ut i trädgården och leta.

På Gotland görs tomtemomentet på ett helt annat sätt. Här har de alltid Majtomte. Han kommer från Fårö och landar på taket med lamm och släde.

Sedan spejar han efter var Bosse Lidén bor.

Han tar sin tunga säck och går mot rätt skorsten. Ropar med en basröst fraser på Gutniska ner till mig.
Det här var den klart bästa jul… majklappen jag någonsin fått. Salta tårar trillade nerför mina kinder och jag blev rörd till bristningsgränsen. Hur kunde tomten veta att just jag ville ha… 😉

På begäran efter hårt tryck från min bloggpublik. Här är Ullis. ❤
Glöm inte bort att det inte finns några FÅR på Gotland. Endast lamm och lammbarn. Lite sant på slutet. 😉

Ps. Nästa gång kommer på denna blogg ett seriöst boktips från Solveig.

Hon har gjort det igen


I november 2017, mitt i korsordsmästerskapen berättade jag om en suverän barnbok. https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/19/en-lyckad-kombination-av-fakta-och-fantasi-med-humor/
Orsaken var att jag hade med en uppgift om en speciell art av haj (rävhaj) som du skulle gissa på. Boken hade Solveig precis skrivit en positiv recension om. (BTJ).

När jag var på bibblan förra veckan gjorde jag något jag normalt aldrig gör längre. Jag gick till barnavdelningen för att leta upp en boktitel.

Emmalill Frank har gått från hajar till maneter. Med sin härliga förmåga att mixa ihop en intressant fakta med suveräna illustrationer och kryddat med humor både i text och bild är hon för mig en guru inom ämnet. 😀

Som den pedagog jag är har jag alltid hävdat att bästa metoden för att lära kids saker är devisen att leka in kunskaper. Då kan de sitta kvar livet ut och i lyckliga fall föras över till nästa generation.

Hatten av ännu en gång för denna författare. Nu är frågan om hon ska stanna kvar i vattnet eller söka sig upp på land nästa gång? 😉
Själv är jag svag för delfiner. ❤