Bra att få skylthjälp

Jag stod och betraktade tre stycken hästar och tre stycken kvarnar när jag funderade om jag kommit fram till det berömda Sudret på södra Gotland. På vägen tillbaka till ”den lilla blå” såg jag den skyltande hjälpen. Det är alltså här den osynliga gränsen finns.

Måste erkänna att jag uppskattar hjälpuppmaningen om att det är dags för diabetikern att tanka kolhydrater. Men det var stressigt med nerräkningen. 6-5-4 för på nästa bil stod det givetvis 3-2-1 och på nästa var det en egen skylt. FÖRSENT. 😉

Däremot kände jag mig förvirrad när vi kom till stugparkeringen. Är det en ”svensk” bil eller är den ”utländsk”?  Finns det mixade ”skyltbilar”?

Jag kom ut från ett glasbruk när jag såg den tuffa bubblan rulla in på parkeringen. Innan jag fått ordning på kameran, ben och annat hade sikten försämrats. Orsaken var alla gamla pojkar som likt myror sökte ”sötsaken”. Jag höll mig lite bakom en bra stund. Då kom en kvinna fram och sa något och vips fick jag fri sikt. Nej! Det var inte Solveig. 🙂

Här var det väl också lite felstavat. Borde det inte vara bakeriet? 🙂 I dessa laddade tider vet jag inte om MAN får skoja om sådant här. Ni som följer gotlanduppochner.com vet att jag älskar detta BAGERI. Både brödbilen och fiket som är öppet på sommaren. Magnifikt gott vedeldat surdegsbröd och en underbar utsikt mot havet och fiskebyn nedanför. ❤

Dags att blåsa ut detta inlägg.

Och sätta extra färg på denna söndag. Hoppas du ska göra något trevligt. Här är nästan redan för varmt. Trots att solen inte nått platsen som jag sitter på.

Annonser

Målet är nått; del 3 av 3


SLU – Sveriges Lantbruksuniversitet lyder numera under näringsdepartementet.

Då var det dags för den stora dagen i Aulan.

”Kom i tid” stod det i inbjudan.

Medan Solveig och Lizette bänkade sig tog jag mig egentid i lokalerna. Intressant att se på innehållet i montrar, läsa skyltar på salarna m.m. Tänka sig in att Jennifer suttit där och kämpat med tentor av olika slag under tre intensiva år. När hon inte jobbat praktiskt eller varit på praktik under flera veckopass i Skåne.

Nostalgiskt tänkte jag på den soliga dagen då jag och Solveig var på semester i Visby och fick ett samtal från Ystad. Där Jennifer, precis som jag trodde skulle hända, hade fått en reservplats och tjugofyra timmar på sig att bestämma sig. Hennes hjärna var innan dess helt inställd på en flytt till Lund för att läsa något program inom miljöområdet. (jag minns inte exakt vad det hette.)
Däremot vet jag exakt var vi gick tillsammans med en massa andra turister, på Hästgatan utanför tebutiken Kränku.

Tillbaka i aulan. Fortfarande över en halvtimme kvar.
Det fanns ett bildspel på säkert 80 foton som visades flera gånger. Först trodde jag inte Jennifer var med på något kort. Det var hon visst, sa lillasyster och gav mig några vinkar. Sedan kom jag på att jag skulle tävla med mig själv för att lura tiden att gå fortare. Därför satt jag beredd med kameran. Hade memorerat en del bilder. Här är en av dem. Glasögon med orange bågar.

Intåg till ”Lejonkungen”. De kom bakom oss och gick ner i den branta gången och upp på scenen. Solveig som satt närmast lyckades fånga sin dotter på foto.
Därefter var det tre talare som tog vid. Några kursare bidrog med sina minnen från de tre åren.

Detta kort är taget precis innan den fina Laleh-låten ”Goliat” skulle framföras av kören. Extra kul för oss att Jennifer var en av de två som fick sjunga solo i verserna. Den har jag därefter hört Solveig spela från sin Iphone ”några” gånger. 😉

På golvet på scenen står de drygt 40 uppradade av de 60-tal som började programmet hösten 2016. Måste kännas konstigt för Jennifer att skiljas från skaran. Så många tusen minnen hon kommer att ha kvar. Vad mycket kul hon varit med om. Som hon har utvecklats som människa. Vi föräldrar förstår bara inte hur hon orkat ta ansvar och hålla i så många andra trådar utanför själva undervisningen och föreläsningar under framför allt sista året. Jag är djupt impad.   Dessutom hade hon bara ett par veckors sommarlov mellan varven, eftersom hon jobbade heltid både i Ystad första sommaren och i Malmö andra.

En syskonkram. Nästa år har vi förhoppningsvis en kriminolog att uppvakta i Lund. Jag håller tummarna för att Lizette om några år sitter i soffan likt Leif G W Persson.  🙂
Bara hon inte beklagar sig över en tuff barndom och en hemsk pappa. 😉 Leifs mamma skulle jag inte velat haft efter att ha sett dokumentären.

Här var det antagligen en gammal kursare som tog chansen att krama om … innan vi hoppade in i en beställd taxi till hemligt ”mål”. 😉

Broschen ”Legitimerad djursjukskötare”. På engelska heter denna examen ”Degree of Bachelor of Science in Veterinary Nursing.” och yrkestiteln ”Animal nurses” som jag tycker är mer överensstämmande än den svenska nya titeln.
Eftersom jag sällan använder mina bloggar som dagböcker är Jennifer redan igång och har snart avverkat sina två första fastanställda veckor inom yrket. Vi hoppas det ska gå bra för henne. Flygbiljetter är bokade till en tripp i Skåneland. Jag ser fram emot att IRL få se lyan som är nybyggd.