Regnmannen av Jonas Karlsson

Jonas kan sätta många yrken på sitt visitkort. Vilken briljant berättare han är. Det var väldigt länge sedan någon fick mig att skratta så mycket att jag var tvungen att avbryta läsningen. Helst när jag såg att Solveig låg bredvid och sov gott.

Självklart vill författaren roa men han har många fler strängar på sin lyra. Det finns flera bottnar av olika kulörer. Som med det förflutna i huvudpersonen Ingmars yrkesbana som regissör. Det sorgliga slutet. Drevet som vi alla snart känner igen i både offentliga och privata zoner. Det ofta oundvikliga hos ”konstnärer” när det gäller den svåra konsten att vara delaktig i barnens hela barndom. Inte bara de få dagar det passar de upptagna själva.

Ingmars hade alltid trygga Inger i hemmiljön och det var där han tog henne för given. Det var först när Ingmar blev hemmaman som de hittade tillbaka till varandra. Då hände det till och med att sonen såg att de satt på en bänk och det såg ut som de höll om varandra där. Sonen Erik som är läkare och bor sex mil bort. Tyvärr fick Ingmar och Inger inte många pensionsår tillsammans. Nu åker Erik hem till sin pappa en gång i veckan. Får ständigt höra om värken i knät. Hur Ingmar oduglig förklarar hela den Svenska läkarkåren. Han insisterar på att Erik får fixa tid hos en utländsk knäexpert.
Erik sätter sig i bilen funderar på vilken taktik han ska ”köra med” denna lördag. Fråga direkt om knät för att få det avklarat? Nu händer något märkligt. Pappan nämner inte med ett enda ord skavanken. Istället ser han ut som en busig grabb inför sin son. Inte undra på det…

Vi är säkert många som någon gång i livet har haft en granne som vet precis allt om något ämne och älskar att briljera om det och samtidigt såra med ord som om det var en beröring från ”rosbusktaggarna”. Här är det Rolf Burman. När Inger levde var det hon som skötte både rosorna, trädgården och snacket från Burman. Hon tog till sig av hans kunskaper. Tänkte på något annat när han tjatade. Log vänligt och hummade. Sådant är inget för Ingmar och när han nu oväntat får sin chans att ta över vill han dra ut på ögonblicket.
En annan granne är Lillan Billing. En kvinna som mal på och aldrig tycks andas mellan meningarna. Som behöver en maratonsträcka för att få fram det hon egentligen menar. Där varje lyssnare vill hitta knappen för att få stopp på harangen av ord. Men hon fortsätter bara att hålla låda om ingenting i evigheter. Författaren snickrar ihop denna typ av person galant. För som läsare vill jag gärna göra samma sak i verkligheten. Gå omvägar, bläddra vidare tills hon är borta ur handlingen. Ändå får hon mig till slut att börja skratta.
Både Rolf Burman och Lillan Billing är suveränt gestaltade. Det är även kommunalrådet Anette Malmberg-Ljunggren. Tyvärr känns det för mig som det också kunde varit taget ur verklighetens såpa. Detta att gå efter vart vinden blåser. Alltid ha två helt olika texter med tal i bakfickan. Vuxna människor med bra betalt som egentligen enligt mig borde sitta i en sandlåda med var sin hink, spade och bil.
Som vanligt läste jag den till formatet smidiga boken på mitt sätt. Tog pauser och försökte tänka mig in i storyn. Bollade med egna åsikter.
Facit för att jag uppskattar handlingen är att jag gärna vill styra över den själv. Till och med när det gäller repliker. Tyst nu Ingmar. Inte ett mer ord till Burman. Ofta är jag rädd för att ”Regnmannen” som läsupplevelse, trots mina skratt, ska falla ner pladask som en pannkaka.
Jag behövde inte vara orolig. Efteråt när jag gör min analys ser jag författarens alla steg i ett helt annat sken. Jonas verkar ha vänt på varje sten. Trädgårdsberättelsen har så många bottnar på olika plan. En uppgörelse med livet, äktenskapet, föräldraskapet, yrkesåren, grannar och väldigt mycket mer. När komedi och ironi är påkopplat behövs det partier när det är fritt från sådant. Här blev det ett par längre textavsnitt där det tenderade att bli lite för långdraget. Storyn tappade tempo. Samtidigt passade det in i om det skulle varit på riktigt. Så jag blir kluven som ”expert”.

Jonas Karlsson. ”Du har skött detta som en trädgårdsmästare av hög klass”.
Betyg: 4/5. 😀

 

 

Bosse Lidéns avslutningsord som kanske skulle stått överst. Men i min ordträdgård gör jag som jag själv vill. 😉 Här info på bokomslaget.

Ingmar är en ensam, bitter ensamvarg som tagit över sin frus stora intresse för rosor. Sakta men säkert lär han sig namnen, älskar rosorna men gör på sitt sätt. Av en slump snubblar han över en ”makt” som passar förträffligt denna sommar, som är den varmaste i mannaminne och där det råder totalt bevattningsförbud. Grannarna vakar över varandra som hökar. Det är inte lätt att ha ont i ett knä och samtidigt vara balanskonstnär. 😉

 

Annonser

Huvudpersonen saknades

Ögonblicksbild; tjugofyra
Vissa ögonblick i livet är extra värdefulla för en själv eller för att visa upp för ”alla andra”. Vänta lite nu… är Nellie ett sådant där namn som Kim och Bo? I så fall. Vem av de två är Nellie? För egentligen förknippar jag rubriken med en född son, dotter, tvillingar, sexlingar och något liknande. Sedan tänkte jag djupare mitt i intaget av en sked med müsli. Kan dottern var så extremt blyg som nyfödd att hon absolut inte vill visa upp mer än en pytteliten bit av hjässan längst ner till höger på fotot?

Ögonblicksbild; tjugofem

En vecka senare hade jag en ny sked och ny müsli på den. Det är härligt när även små människor får en andra chans. Det sistnämnda lät bekant. Jag har ett dammigt bokmanus med den titeln ”En andra chans”. Vad gulligt att pappa offrade en liten till bit på sitt huvud och… 🙂

Efterord: Jag önskar familjen stort lycka till med allt som ligger framför dem. Njut så mycket ni kan.  ❤