Skyltsöndag med all rätt

Vissa skyltar har sin bakgrund, som läsaren vet alltför lite om. Varför har den hamnat där? Hur många procent humor? Hur mycket irritation finns begravd? Finns det en hund begravd? 😉

En givmild uppmaning som gör mig varm om hjärtat. ❤ Jag kan nästan höra Babbens röst.

Ett tänkvärt uttryck som jag hört lite för många gånger i livet? Vissa fraser kan slitas ut. Både kläder, ord, förhållanden, kamratskap. Ändå är de två orden fortfarande så fina tillsammans, att det platsar på ett brunnslock. Ska inte kastas ner i brunnsmörkret.

Triggar söndagsskylten igång hormonfyllda ungdomar att göra precis tvärtom? Det kan bli med ett högt pris. Eller lågt?

Var sak har sin tid? Det är tyvärr få medmänniskor, som vågar reagera på de offentliga ”felstegen”. Det gör mig nedstämd, ilsk och ledsen. Framtiden känns inte ljus. Kommer tomten med en tuff moppe kan det självklart blåsa andra vindar. 😉 Själv odlar jag skägg.

Inte så pjåkigt. Tänker jag en tanke på Roy & Roger? Tyvärr inte. Sanningen ligger ändå inte så himla långt ifrån macken. Pump som pump.

Bra att de varnar för lösslingrande livsfarliga ormar och giftiga rostaggar som ramlat ner i rabatten. Genast tar jag på strumpor och grova skor som ger rejäla avtryck. 😉

Känns alltid tryggt att veta hur långt jag har kvar att trampa. Helst de veliga dagar där jag inte är helt säker på om jag ska välja. NY, Oslo, Kiruna eller Nya Zeeland? Jo. Lätt vägval. Det sistnämnda skulle det blivit. Helst med tanke på att NZ är ormfritt och halkfritt. Idag hade jag tur som höll i Solveigs hand i en rejält brant nerförsbacke. Där en dold isfläck kunde ställt till det. Sand och saltkorn delas inte frikostigt ut på de allmänna ytorna. Pengarna måste naturligtvis räcka till julfester, fallskärmar, hattar och annat superviktigt.
Själv räcker min tid bara till hemligheter. Trevliga sådana. Eventuella kommentarer besvaras med en symbol.