En speciell tår

Nasse: ”Kommer du alltid att älska mig, Puh?”
Nalle Puh fäller en tår ner i vattnet och säger. ”Nasse, den dagen du hittar den tåren igen, då ska jag sluta älska dig.” ❤

Hamnade i en tät guidad klunga

Igår bestämde jag mig för att ta med fika på min cykeltur. Slutmålet var en speciell plats som jag tidigare sett vara möjlig att nå, utan att behöva riskera livet. Endast lite klättring. Sedan förhoppningsvis en läcker utsikt åt olika håll. Vad kunde gå fel?
Innan hade jag förberett mig med att fota med mobilen aktuella bilder i kategorin FYRA ÅRSTIDER på gotlanduppochner. Förhoppningsvis var det vårfagert och jag skulle försöka ställa mig på ungefär samma ställen som tidigare gånger/årstider. Jämföra på plats med mobilbilden. En vikt lapp i bakfickan skulle lotsa mig till nio stopp + annat spännande som dök upp längs cykelsträckan. För det finns alltid plats för improvisation i min värld.

Det är numera betydligt fler bilar i Visby mitt på dagen. En snäll äldre kvinna stannade för mig. Men det gällde att se till att chauffören i andra riktlinjen på Kung Magnus väg var med på noterna. Det gick bra. Nu kom jag in på grusvägen mot Dalmansporten. Dags att njuta av vädret, nerförsbacken och min vackra hemstad. Bor jag verkligen i Visby? Som det kan bli.

Hm. Sista gången som jag cyklade här för ett par veckor sedan var jag helt solo. Mötte bara en kvinna som var ute med sin söta hund. Jag började nu höra en engelsktalande guide.

Ingen idé att plinga på engelska. Undra om guiden tog med att konstaffärsägaren en tidig morgon hittades hängd i Dalmansporten? (Knutasbok). En äldre kvinna började be om ursäkt till mig. För mig gjorde stoppet inget. Jag skulle inte med tåget och hade ingen mötestid att passa. Men självklart hoppades jag att de inte skulle svänga vänster in på smala Norra Murgatan. Nu gällde det att vända sig om och ta ett foto på baggen och… dumma skugga som… jag hoppade upp på cykeln och trampade genom den nu tomma porten och svängde höger…

Tvärstopp. Jag hoppade av cykeln och lyssnade på fakta om Visbys äldsta hus. Tror jag lyssnade bättre än några i skaran, som nästan kröp in i fönsterrutorna för att få till bra bilder. Härligt att vara på semester. Cykelsemester. Utan trampning för min del. 😉
Plötsligt vände sig gruppen om och gick mot mig – innan de vek in på Lancaster gränd mot Kyrkberget. Där är det mer plats att bre ut sig. Ingen bil som vill fram.
Jag stannade och tog några kort lite överallt. Njöt verkligen av senvåren och denna idylliska medeltidsstad.

Mina nya kompisar började hålla egna tempo. Eller? Kanske skulle de avsluta med gömme. Dunkgömme mot en bestämd plats. Sist hittad vann en gratis kvällsmiddag på hotellet?
Jag parkerade cykeln vid Rackarbacken och fick annat att tänka. Här skulle jag ta årstidsbilder på tre olika ställen. Det var när jag skulle ta andra bilden som jag noterade… zoomade in och såg…

… två tjejer sitta på MIN PLATS! 🙂
Jag gick en runda och tog fler bilder. Satte mig därefter på en bänk. En riktig fin plats. Men första parkett lockade fortfarande. Jag hörde att de pratade finska med varandra. Kom att tänka på min bästa tjejkompis när jag gick på BHS i Borås. Hon var finska. Synd hon inte lärde mig mer av språket. Kanske sa de att de måste dra snart? Taktiskt tog jag upp min lilla leksak och förde den mot min höger arm. Fortfarande ett lagom blodsocker. En stund till kunde jag vänta ut dem. Detsamma gjorde en kaja som satt två meter från mig. Eller. Den väntade ut om jag var en gästvänlig tvåbent varelse.

Värmen gjorde att jag blev törstig. Då kunde jag likaväl fortsätta gräva i kylväskan efter något ätbart. Kajan fick zero bitar av mig. Plötsligt hördes den sjungande finskan bättre. Precis som om den kom bakom min rygg.

Nu bestämde jag mig för att spela cool. Tänkte att de slagit vad om hur många sekunder det skulle ta innan jag klättrade dit upp. Kanske hade de satsat money? Jag satt kvar med blicken mot havet. Ögonvrån mot vilken väg de skulle ta. De gick ner en bit på den branta Rackabacken och kunde fortfarande se mig. Sedan vek de av in på Nygatan och jag vände mig om för att…

Var kom snubben från? Jag skrattade tyst för mig själv en stund. Sedan var det bara att fortsätta cyklingen i andra gränder. Längtar tills Solveig har sommarlov och vi kan sticka iväg tidigt någonstans. Jag överdriver inte om jag avslutar med att jag i åtta blå pärmar och flera böcker har flera hundra ställen som jag skulle vilja se & besöka innan vi nått mitten av oktober. Det svåra är att kombinera så vi når platser i rätt tid. Tänker på exempelvis orkidéer. Öppettider. Stabilt väder. Bilträngsel. I-problem när de är som värst och störst. 😉 Sedan finns även en önskan om att besöka fastlandet innan det blir höstkallt. Kanske kan Solveig ta ledigt en vecka i september? Juni, juli och augusti vet jag att döttrarna ska hit i olika grupperingar.

Eloge till Sofia

Förra våren blev min moster och Gudmor änka. Då var hon givetvis ledsen, trött och kände sig ensam. Hon hade ont och svårt att röra på sig. Trappan inomhus var en stor utmaning. Artrosen tog alltmer över makten.
Av någon händelse fick hon tipset om Sofias sällskap på TV och började träna regelbundet. Hon blev alltmer bekväm med rörelserna och tempot. En dag i höstas skulle jag ringa henne. Jag tänkte på gympan, läste tiden i tidningen. Aha! Jag ska minsann kolla in vad Majsan sysslar med just nu. Sedan ska jag ringa moster och berätta om mina personliga upplevelser. Bör tilläggas. Egentligen känns hon inte som en gammal moster. Betydligt mer som en storasyster och kompis. Vi ventilerar om det mesta. Ofta med inslag av humor. ❤

Jag trodde aldrig att tjugo minuter kunde gå så långsamt. Bodde det en snigel i klockan? Strutsgången som du ser ovan var det enda som jag kände mig bekväm med. Sofia var duktig, driftig och pedagogisk. Förklarade på ett enkelt sätt. Gjorde övningarna personlighetsanpassade. Ändå. Jag orkade inte. Gjorde fel. Trasslade nästan in mig i min motsträviga kropp. Till slut sträckte det till någonstans och jag fick så ont att jag tvärt fick avbryta aktiviteten.
Majsan hade pratat om en vattenpaus i halvtid. Jag minns att jag fuskade och drack tidigt.

När jag satt utmattad och hade ont lite överallt tog Sofia äntligen fram flaskan och sa att vi var värda pausen och slurken. Tror inte hon menade mig och mina tre droppar som fanns kvar i glaset. Jag har för mig att hon vände sig till mig och viskade: ”Snälla Bosse. Sitt bara still tio minuter till. Så det inte händer mer dumt.” 😉

Jag fick vänta en stund innan jag ringde till Huskvarna. Inte för att jag tog någon hänsyn till henne. Utan enbart för att jag själv skulle kunna föra ett vanligt samtal och inte flåsa högt. Jag berättade sanningen och vi skrattade gemensamt. Hon berättade att det var likadant för henne i början.
Om några dagar fyller hon 88 år. Hon har kontinuerligt fortsatt att hemmagympa med Sofia.

För drygt två månader sedan gjorde jag comeback. Sedan har det blivit en härlig vana, tre-fyra vardagar i veckan, köra ett pass på SVT, direkt efter frukost. Numera har jag spetsat in mig på programmen från säsongen 2020, som tyvärr går ut till hösten. 😦

Från början behövde jag en stol för att hitta balansen. Det problemet är borta. Jag tar nästan aldrig några egna vattenpauser. Men Sofia busar med mig ibland och nämner inget om någon vattenpaus i vissa program. Jag förlåter henne så gärna. Vilken härlig kvinna som passar till alla åldrar. Hennes positivitet går rakt genom skärmen. Hon måste vara guld värd för många tusentals medmänniskor.
Jag har blivit starkare i muskler, senor och självförtroende. Jag har mindre värk. Mitt tempo har höjts. Jag behöver mindre insulin. Känslan efteråt, som håller i sig länge, är njutbar att känna. Den tar jag med mig under resten av dagen.
Hatten av för dig Sofia. ❤

Superstars eller Mästarnas Mästare?

Novi Resort Visby

Strand Hotel

Hotell Stallbacken

Kalk Hotel

Clarion Hotel Wisby

Hotel Kokoloko

Vi fick en strålande idé 2020 när vi konstaterade att hotellpriserna under lågsäsong låg riktigt lågt. Genast bestämde vi oss för att under januari-maj bo på minst ett hotell i månaden. Därefter skulle vi ”som vanligt” välja stugor under sommaren.
Vi började med att välja ut personliga favoriter. Inte lätt. Vi var sugna på många hotell innanför ringmuren.
Hur gick det? Vi hann boka och avboka. Orsaken var att det dök upp någon märkligt snabbt spridande sjukdom. 😦 Men det har i comebacken blivit tre stycken i år. Nästa gång blir det stuga.
Vad har hotell att göra med bloggrubriken? Mycket enkelt. Jag ”hatar” reklam som idiotförklarar mig. Som förstör filmer och tävlingsmoment. Hackar sönder och tjatar sönder. Därför gör jag något annat. Ibland rör jag på mig. Bär iväg saker till diskmaskinen. Tömmer den. Åker och köper… skämt med allvar. Ibland känns/är reklamtiden längre än programtiden. Så att jämföra Superstars med Mästarnas Mästare är som att jämföra ärtsoppa med favoritglassen. Bryta mitt i en tävling borde få varenda reklamtittare att aldrig välja de produkter som visas just då. Tyvärr vet jag personligen inte vilka de är. Produkterna såklart. 😉
I det här ”Hotellfallet” ska jag om någon kväll ge Solveig en lapp och behålla en själv. På lappen finns sex hotellnamn. Ett poängsystem. Olika genrer. Exteriör. Interiör. Rum. Säng. Badrum. Utsikt. Frukost. Personal m.m. Sedan lägger vi ihop våra poäng och får fram vilket hotell – som än så länge leder i vår interna tävling. Om något år hoppas jag det finns med åtminstone tio hotellnamn. Nej. 😉 Vi kommer inte att redovisa det på blogglandia.
Däremot kan du gå in på https://gotlanduppochner.com/category/hemestra/ och se fler bilder och läsa om de sex olika hotellen som i kategorin givetvis är blandade med stugor som vi uppskattat. Ha en bra majdag.

I Kovik känner jag ett speciellt lugn

Marie Jungstedt gav mig tipset i en veckotidning, som jag läste innan vi åkte på semester till Gotland. Eftersom vi hyrde en stuga i Tofta hade vi inte långt till Kovik. Vid ett tillfälle lämnade jag den täta biltrafiken på väg 140 och körde sakta ner på grusvägen till parkeringen. Då blev det för mig kärlek vid första ögonkastet. ❤

Igår åkte vi iväg på en utflykt med en packad fikakorg. Första målet var att hitta en speciell växt nära Västergarn kyrka. Om vi fått välja själva borde vi varit där någon vecka tidigare. Tror ändå att Solveig lyckades få till några skapliga macrofoton, som duger till ett blogginlägg på gotlanduppochner. Skönt att det inte var en sippa vi letade efter. 😉

Från vår sittplats igår, när vi fikade, växeltittade jag på kapellet, fiskeläget, fåglar i luften och konstaterade att det aldrig varit så lite vatten på denna plats vid våra tidigare besök.

Vi gick tillbaka till bilen med fikakorgen och promenerade sedan vidare ut på udden. Det hör till ”traditionen” att jag vill besöka Koviks enkla och fina kapell någon gång om året. ❤

Skiftande tankar svepte genom mitt huvud. Jag kände mig både ”liten”, ödmjuk och mycket mer. En inre ro och tacksamhet över min lilla stund på jorden gjorde sig påmind. De tankarna fanns redan inom mig som barn. Då höll jag alltid tyst om dem. Placerade dem varsamt i ett av mina hemliga inre rum.

Vi fortsatte till fiskeläget och njöt av livet. När vi ändå var i krokarna fanns det möjlighet att undersöka kommande möjligheter. Hemvägen gick naturligtvis inte samma väg tillbaka. Några mindre etapper var helt nya och målades på kartan på hemmaplan. Annars är det så att vi känner igen oss mer och mer. Underlättar i olika sammanhang. Just den kombination av nytt och hemvant älskar jag.

På tal om kärlek

Nasse: Hur stavar man till kärlek?
Nalle Puh: Du stavar det inte, du känner det.

Fel kvinnas röst

Vi befann oss i en trakt på norra ön för att leta efter de berömda sipporna som bara fanns här och i en liten skala i Ångermanland. Först hittade jag mina favoriter bland sipporna. De blå.
Solveig försvann någonstans i inledningen. Hon och macron. För att slippa släpa utrustning i den ojämna terrängen, hade hon inte med något stativ. Själv tog jag det säkra före det osäkra och hade ögonkontakt med ”det taggiga” staketet. En diabetes 1 i kombination med att gå vilse på en plats, som ser nästan precis likadan ut överallt, är ingen lyckad utflykt. Helst inte om det inte finns någon täckning i ödemarken. Inga medmänniskor på två ben. Bara faror. Till och med på skylt & text.

Samtidigt ungdomligt frestande. För visst såg jag de berömda nipsipporna innanför staketet. Inte en. Massor av lockande sippor. Jag ropade efter min försvunna fru. Givetvis inget svar. Inte ens ett trevligt eko från min egen röst. Om jag skulle skoja med henne och krypa under och ta kort med min kamera?
Istället fortsatte jag bort och kom till en skogsväg. Återigen ropade jag inåt tallskogen. Inget svar. Sedan blev det en brottningsmatch i min hjärna. Vända? Eller fortsätta på skogsstigen runt kurvan? Alla dessa lockande kurvor. Fortfarande såg jag staketet på håll. Men vad är detta som ligger på marken?

Solen gick bakom moln på himlen. Min inre sol började också skuggas. Jag var inte längre sugen ens på fikat som fanns i ”Den lilla blå”. ”Solveig! Har du gått upp i rök?”

I min fantasi blev allt liggande större och större, ju längre bort jag traskade. Frågorna började svämma över. Vad är detta? Nu hade jag inte ens ögonkontakt med något staket. ”Solveig!!!”. Inget svar. Jo, hörde jag inte någon prata? Det fanns alltså en till levande människa till här i obygden. Lät som en yngre kvinnoröst. Hon svarade inte på min fråga och hon måste vara en ensamvandrande. Tänk om hon gått i 20 timmar här i cirklar och har börjat yra? Jag gick mot rösten och då såg jag plötsligt en människa liggande orörlig på marken. Vänta lite. Nu börjar farorna bli för många och stora och liggande alltför blickstilla. Var det inte jag som behövde stöd? Kommer jag att orka släpa runt kvinnan? Eller är det första hjälpen som gäller? Går jag själv i dagsömnen? Händer detta egentligen inte alls i verkligheten? Jag vill hem till tryggheten. NUUUU!!!

På andra sidan kroppen låg en grön mobiltelefon. Därifrån kom ljudet från den yngre kvinnan, som på bildskärmen liknande väldigt mycket en av våra döttrar. Kanske hallucinerade jag.
I den moderna världen fortsätter kvinnor att göra många saker samtidigt. Själv har jag fullt upp med att göra en sak – hålla reda på mig själv. Det är ett HELTIDSJOBB. 😀

Ps.
Ni som följer gotlanduppochner.com vet dessutom att vi fick åka till denna plats en gång till. En vecka senare. För att städa upp fel. Då satt jag duktigt stilla på en sten och fikade. Ett stenkast från ”Den lilla blå”. Ibland kom solen och hälsade på. Det hade den gjort under 88 minuter tidigare, på ett annat bilstopp. Fantastisk tur. När vi satte upp cyklarna bakom bilen gled solen i moln och det blev kyligt. Så reprisen blev dubbelt lyckad. Solveig hittade rätt sippa och årets första ”88 minuter på två hjul” gick i dur. För jag hade noll lust att åka dit igen, enbart för…

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

imorgon ska jag se vad som hänt sedan sist

Det har gått x antal veckor sedan jag sist var på Galgberget i Visby. När det gäller sista besöket på Galgberget i Halmstad handlar det om x antal år. Imorgon tar jag cykeln eller bilen till det förstnämnda. Måste njuta av grönskan så mycket som det går. Älskar mest när INTE allt slår ut på ”en och samma gång”. Min vårallergi har ingen talan på dagarna. På nätterna strejkar näsan ibland. Måste skärpa mig med min leksak. Vid något tillfälle, kanske 1 juni när den fyller 1 år, ska jag berätta och visa foto på den. Vad fort ett år springer iväg.

Fotnot:
Eventuella kommentarer besvarar jag med en symbol. Fokus ligger sedan 1 januari 2019 på vår gemensamma blogg https://gotlanduppochner.com/ Men min plan med att lägga in minst ett inlägg i månaden här, har jag än så länge rott i hamn. Borde i alla fall fixa det till nästa månad när bloggen blir tio år gammal. Om framtiden vet vi icke. Sköt om dig läsare/besökare.