Fel kvinnas röst

Vi befann oss i en trakt på norra ön för att leta efter de berömda sipporna som bara fanns här och i en liten skala i Ångermanland. Först hittade jag mina favoriter bland sipporna. De blå.
Solveig försvann någonstans i inledningen. Hon och macron. För att slippa släpa utrustning i den ojämna terrängen, hade hon inte med något stativ. Själv tog jag det säkra före det osäkra och hade ögonkontakt med ”det taggiga” staketet. En diabetes 1 i kombination med att gå vilse på en plats, som ser nästan precis likadan ut överallt, är ingen lyckad utflykt. Helst inte om det inte finns någon täckning i ödemarken. Inga medmänniskor på två ben. Bara faror. Till och med på skylt & text.

Samtidigt ungdomligt frestande. För visst såg jag de berömda nipsipporna innanför staketet. Inte en. Massor av lockande sippor. Jag ropade efter min försvunna fru. Givetvis inget svar. Inte ens ett trevligt eko från min egen röst. Om jag skulle skoja med henne och krypa under och ta kort med min kamera?
Istället fortsatte jag bort och kom till en skogsväg. Återigen ropade jag inåt tallskogen. Inget svar. Sedan blev det en brottningsmatch i min hjärna. Vända? Eller fortsätta på skogsstigen runt kurvan? Alla dessa lockande kurvor. Fortfarande såg jag staketet på håll. Men vad är detta som ligger på marken?

Solen gick bakom moln på himlen. Min inre sol började också skuggas. Jag var inte längre sugen ens på fikat som fanns i ”Den lilla blå”. ”Solveig! Har du gått upp i rök?”

I min fantasi blev allt liggande större och större, ju längre bort jag traskade. Frågorna började svämma över. Vad är detta? Nu hade jag inte ens ögonkontakt med något staket. ”Solveig!!!”. Inget svar. Jo, hörde jag inte någon prata? Det fanns alltså en till levande människa till här i obygden. Lät som en yngre kvinnoröst. Hon svarade inte på min fråga och hon måste vara en ensamvandrande. Tänk om hon gått i 20 timmar här i cirklar och har börjat yra? Jag gick mot rösten och då såg jag plötsligt en människa liggande orörlig på marken. Vänta lite. Nu börjar farorna bli för många och stora och liggande alltför blickstilla. Var det inte jag som behövde stöd? Kommer jag att orka släpa runt kvinnan? Eller är det första hjälpen som gäller? Går jag själv i dagsömnen? Händer detta egentligen inte alls i verkligheten? Jag vill hem till tryggheten. NUUUU!!!

På andra sidan kroppen låg en grön mobiltelefon. Därifrån kom ljudet från den yngre kvinnan, som på bildskärmen liknande väldigt mycket en av våra döttrar. Kanske hallucinerade jag.
I den moderna världen fortsätter kvinnor att göra många saker samtidigt. Själv har jag fullt upp med att göra en sak – hålla reda på mig själv. Det är ett HELTIDSJOBB. 😀

Ps.
Ni som följer gotlanduppochner.com vet dessutom att vi fick åka till denna plats en gång till. En vecka senare. För att städa upp fel. Då satt jag duktigt stilla på en sten och fikade. Ett stenkast från ”Den lilla blå”. Ibland kom solen och hälsade på. Det hade den gjort under 88 minuter tidigare, på ett annat bilstopp. Fantastisk tur. När vi satte upp cyklarna bakom bilen gled solen i moln och det blev kyligt. Så reprisen blev dubbelt lyckad. Solveig hittade rätt sippa och årets första ”88 minuter på två hjul” gick i dur. För jag hade noll lust att åka dit igen, enbart för…

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.