I Kovik känner jag ett speciellt lugn

Marie Jungstedt gav mig tipset i en veckotidning, som jag läste innan vi åkte på semester till Gotland. Eftersom vi hyrde en stuga i Tofta hade vi inte långt till Kovik. Vid ett tillfälle lämnade jag den täta biltrafiken på väg 140 och körde sakta ner på grusvägen till parkeringen. Då blev det för mig kärlek vid första ögonkastet. ❤

Igår åkte vi iväg på en utflykt med en packad fikakorg. Första målet var att hitta en speciell växt nära Västergarn kyrka. Om vi fått välja själva borde vi varit där någon vecka tidigare. Tror ändå att Solveig lyckades få till några skapliga macrofoton, som duger till ett blogginlägg på gotlanduppochner. Skönt att det inte var en sippa vi letade efter. 😉

Från vår sittplats igår, när vi fikade, växeltittade jag på kapellet, fiskeläget, fåglar i luften och konstaterade att det aldrig varit så lite vatten på denna plats vid våra tidigare besök.

Vi gick tillbaka till bilen med fikakorgen och promenerade sedan vidare ut på udden. Det hör till ”traditionen” att jag vill besöka Koviks enkla och fina kapell någon gång om året. ❤

Skiftande tankar svepte genom mitt huvud. Jag kände mig både ”liten”, ödmjuk och mycket mer. En inre ro och tacksamhet över min lilla stund på jorden gjorde sig påmind. De tankarna fanns redan inom mig som barn. Då höll jag alltid tyst om dem. Placerade dem varsamt i ett av mina hemliga inre rum.

Vi fortsatte till fiskeläget och njöt av livet. När vi ändå var i krokarna fanns det möjlighet att undersöka kommande möjligheter. Hemvägen gick naturligtvis inte samma väg tillbaka. Några mindre etapper var helt nya och målades på kartan på hemmaplan. Annars är det så att vi känner igen oss mer och mer. Underlättar i olika sammanhang. Just den kombination av nytt och hemvant älskar jag.