Eloge till Sofia

Förra våren blev min moster och Gudmor änka. Då var hon givetvis ledsen, trött och kände sig ensam. Hon hade ont och svårt att röra på sig. Trappan inomhus var en stor utmaning. Artrosen tog alltmer över makten.
Av någon händelse fick hon tipset om Sofias sällskap på TV och började träna regelbundet. Hon blev alltmer bekväm med rörelserna och tempot. En dag i höstas skulle jag ringa henne. Jag tänkte på gympan, läste tiden i tidningen. Aha! Jag ska minsann kolla in vad Majsan sysslar med just nu. Sedan ska jag ringa moster och berätta om mina personliga upplevelser. Bör tilläggas. Egentligen känns hon inte som en gammal moster. Betydligt mer som en storasyster och kompis. Vi ventilerar om det mesta. Ofta med inslag av humor. ❤

Jag trodde aldrig att tjugo minuter kunde gå så långsamt. Bodde det en snigel i klockan? Strutsgången som du ser ovan var det enda som jag kände mig bekväm med. Sofia var duktig, driftig och pedagogisk. Förklarade på ett enkelt sätt. Gjorde övningarna personlighetsanpassade. Ändå. Jag orkade inte. Gjorde fel. Trasslade nästan in mig i min motsträviga kropp. Till slut sträckte det till någonstans och jag fick så ont att jag tvärt fick avbryta aktiviteten.
Majsan hade pratat om en vattenpaus i halvtid. Jag minns att jag fuskade och drack tidigt.

När jag satt utmattad och hade ont lite överallt tog Sofia äntligen fram flaskan och sa att vi var värda pausen och slurken. Tror inte hon menade mig och mina tre droppar som fanns kvar i glaset. Jag har för mig att hon vände sig till mig och viskade: ”Snälla Bosse. Sitt bara still tio minuter till. Så det inte händer mer dumt.” 😉

Jag fick vänta en stund innan jag ringde till Huskvarna. Inte för att jag tog någon hänsyn till henne. Utan enbart för att jag själv skulle kunna föra ett vanligt samtal och inte flåsa högt. Jag berättade sanningen och vi skrattade gemensamt. Hon berättade att det var likadant för henne i början.
Om några dagar fyller hon 88 år. Hon har kontinuerligt fortsatt att hemmagympa med Sofia.

För drygt två månader sedan gjorde jag comeback. Sedan har det blivit en härlig vana, tre-fyra vardagar i veckan, köra ett pass på SVT, direkt efter frukost. Numera har jag spetsat in mig på programmen från säsongen 2020, som tyvärr går ut till hösten. 😦

Från början behövde jag en stol för att hitta balansen. Det problemet är borta. Jag tar nästan aldrig några egna vattenpauser. Men Sofia busar med mig ibland och nämner inget om någon vattenpaus i vissa program. Jag förlåter henne så gärna. Vilken härlig kvinna som passar till alla åldrar. Hennes positivitet går rakt genom skärmen. Hon måste vara guld värd för många tusentals medmänniskor.
Jag har blivit starkare i muskler, senor och självförtroende. Jag har mindre värk. Mitt tempo har höjts. Jag behöver mindre insulin. Känslan efteråt, som håller i sig länge, är njutbar att känna. Den tar jag med mig under resten av dagen.
Hatten av för dig Sofia. ❤