En skånetripp i värmen

När flygtiderna stämmer är det inte långt mellan Visby och det jag fortfarande envist kallar för Sturup flygplats. Är det medvind kan det gå på mindre än femtio minuter. Om det handlar om ett direktflyg såklart. Länge gick det knappt något sådant under comebacken efter P. Våra döttrar har flera gånger fått göra en resa upp till Bromma och byta plan där.
Vad mysigt det var att få uppleva en solnedgång från ovan. ❤ Just nu minns jag bara att jag upplevt det en gång tidigare inför en landning i Wien. Augustikvällsmörker och ljumma vindar när vi gick mot vårt första hotell. Vi hade valt närliggande Sturup Airport Hotell. Mellannamnet gjorde skäl för namnet. Hur många gånger vaknade vi i ”bastun” av plan som lyfte eller landade? Men frukosten var god. Jag hann kasta lite dart, men hade ingen kompis till ett parti biljard.
Vad lyxigt att bli hämtad av en privatchaufför utanför hotellet. Dessutom var den unga kvinnan både en utmärkt chaufför och guide på den ort hon numera huserar i. Mysigt att få umgås några timmar i en lägenhet som vi inte sett förut. Mums för fikat. Undra om hon inte borde blivit inredningsarkitekt? Tyvärr hade hon ett arbetspass som väntade runt hörnet. Hon körde först ner oss till spåret. Vi tog Pågatåg till Hyllie, hade tur och fick två platser bredvid varandra. I denna stadsdel har vi varit flera gånger när vi bodde i Ystad. Senare har vi återkommit dit och bott på samma hotell.

Solveig hade kollat om det var okej att lämna in våra resväskor trots att vi ännu inte fick checka in. Det gick som vanligt bra. Därför rullade vi iväg mot hotellet innan vi skulle äta lunch på Jens Boefhouse. När Solveig pratade med receptionisten spanade jag runt lite. Funderade på om vi istället skulle äta lunch på hotellet som jag gjort själv tidigare gånger.
Det var nu som det började strula. Jag hörde fragment av samtalet. Sedan kunde jag inte låta bli att börja skratta. Vad komiskt. Det här har vi aldrig råkat ut för tidigare. Vi hade bokat in oss på ett helt annat hotell. 🙂 Men det bästa var att det låg exakt bredvid där vi kom upp från tåget. Måste ha poppat upp på de sista åren. Det ligger till vänster om denna höga byggnad. Ännu en hög byggnad. Inte lika hög som den vänstra. Av något fel kan det komma ut något bättre.

Vi hade bestämt oss för att åka med lätt packning, Inga tunga kameror och objektiv. Därför tycker jag det ser ut som min pappa varit framme och fotat med sin kamera från sextiotalet. Min mobilkamera håller tydligen låg nivå – även på hög nivå.

När jag är med till Emporia vill jag alltid gå upp på taket och blicka ut över bron, Danmark och omgivningarna. Titta en stund i kikaren. Under denna resa var vi i Emporia flera gånger. Ofattbart det som hände några dagar senare. Så sorgligt. Vart är vi på väg? Vad har hänt med Sverige?

Det var otroligt hett i luften. Ändå tyckte jag vi som vanligt löste problem på bästa möjliga sätt. Min mage däremot strejkade. Jag vågade inte ta ett knökat tåg med avhopp i Ystad och Simrishamn, som vi planerat att göra. Trist eftersom skulle träffa människor som vi tycker om. Vi gör alltid det bästa av saker och ting. Satt ofta i skuggan. Flyttade oss som ett pensionärspar mellan bänkarna. Gick också på upptäcktsfärder som vi annars aldrig skulle gjort. Som ”kvarteren” har växt. Jag blev ibland sugen på att bo på vissa områden. De har verkligen försökt att göra det trivsamt och grönt mitt i betongen. Vattenparken och Hyllievångens stadsodling hade vi tidigare inte besökt. Trots att det låg så nära. Annars är vi oftast på väg mot Helsingborg eller Ystadhållet.

Segast var naturligtvis sista dagen. Vi höll oss på hotellet så länge som möjligt. För det var samma visa som vid ditresan. Endast kvällsflyget gick direkt till Visby. På något vis flyttar sig alltid tiden framåt. Den står aldrig stilla. Kan dock upplevas göra det. Tiden rör sig aldrig bakåt. Eller gör den det? 🙂 Viktigt är att dela in väntetiden i små bitar. Som när man äter en elefant. Det går inte att sätta i sig hela köttstycket för då blir det inte lyckat med matsmältningen. På tal om att äta. Vi drog ut på lunchen så länge som möjligt. Samtidigt gäller det ändå att ta med i beräkningen att saker kan hänga upp sig någonstans i ”kedjan”. Därför tog vi ett tåg till Triangeln. Ståplats. Människor överallt. Undra om en satt på mina axlar en bit? Tur det bara är en station. Upp till hettan igen. Kollade upp så flygbussarna fortfarande gick från samma plats.
Nästan en timme kvar. För varmt i solen. För kyligt i skuggan för min ”varma” kropp. Inga lediga platser vid torget. Då föddes en smart idé. Solveig läste på långt håll om lunchmusik i den stora kyrkan. Vad mysigt det plötsligt blev. Svalt och skönt. Sittplats. Underhållning av en duktig ”orgelspelare”. Bra akustik. Storskärm därframme. Ändå blev jag plötsligt jättevarm tjugo minuter senare. Vi gick iväg till busshållplatsen.
Det finns en ”kölista” med bussar, eller snarare namn på en skärm. Inget om någon flygbuss. Lite osäkerhet smög sig in. Till slut kom bussen, försenad. Framme vid Sturup igen. Endast fem timmar kvar. Vi valde att börja med att sitta utomhus på en bänk i skuggan. Solveig hade en bra bok. Jag löste korsord, störde henne ibland mellan raderna, i raderna. När det blev mellan bokstäverna gick jag iväg på egna upptåg. Men den gula lampan var intensiv. Nästa etapp var att gå in i första delen. Tyvärr var kiosken borta. En annan lämplig affär hade tillfälligt stängt. Vad är tillfälligt? Tills barnen är äldre än föräldrarna? Hade jag inte drabbats av akut solsting? Går det att få inomhus? Förstår du läsare. Varje klipsk fråga jag ställde till mig själv fick de sega minuterna att försvinna iväg. Ändå skönt att ta nästa steg. Skicka iväg de stora väskorna. Ta sig in i nästa avdelning. Vi hittade två sköna fåtöljer som vi växte fast med under en längre tid. Ibland landade ett plan och vi hade ”nya” människor att titta på. Snabbt försvann de iväg och det blev lugnt och tyst igen. Vi köpte några lotter som vi inte blev rika på. Men det gick säkert iväg tio minuter och vi hann med att berätta vad vi skulle göra för miljonen som vi snart skulle äga.
Piloten hem var lite mer skakig vid två tillfällen än när vi åkte åt andra hållet. En gång i luften och vid landningen som jag tillskriver hans ”omeritlista”. Hur kan jag vara säker på att han var pilot? Jag kom nämligen att tänka på en bok om en sanning om en man som inte var…
Borta bra men hemma bäst. Nu ska jag packa vidare. Imorgon far vi på hemester. Hoppas vi lyckades boka stuga på rätt plats. Nu ska jag inte sitta här och Ljuga ihop en story om var vi ska bo. Kanske kunde du räkna ut det ändå. Alltså du som orkade ta dig ända ner hit. Starkt gjort. Applåd utan ljud.
Tror jag börjar med att först höra hur första veckan varit i Småland för… tänk att vi plötsligt har en småländska i familjen. Synd det inte går några flyg till staden som börjar på samma bokstav som vår hemstad.

Jag svarar med en symbol om någon skulle få för sig att kommentera de snygga bilderna eller den kooooorta texten. 😉
Ha det gött.
Ps. Vill du se betydligt tjusigare foton är det bara att scrolla ner till föregående inlägg.