Om https://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

Hon har gjort det igen


I november 2017, mitt i korsordsmästerskapen berättade jag om en suverän barnbok. https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/19/en-lyckad-kombination-av-fakta-och-fantasi-med-humor/
Orsaken var att jag hade med en uppgift om en speciell art av haj (rävhaj) som du skulle gissa på. Boken hade Solveig precis skrivit en positiv recension om. (BTJ).

När jag var på bibblan förra veckan gjorde jag något jag normalt aldrig gör längre. Jag gick till barnavdelningen för att leta upp en boktitel.

Emmalill Frank har gått från hajar till maneter. Med sin härliga förmåga att mixa ihop en intressant fakta med suveräna illustrationer och kryddat med humor både i text och bild är hon för mig en guru inom ämnet. 😀

Som den pedagog jag är har jag alltid hävdat att bästa metoden för att lära kids saker är devisen att leka in kunskaper. Då kan de sitta kvar livet ut och i lyckliga fall föras över till nästa generation.

Hatten av ännu en gång för denna författare. Nu är frågan om hon ska stanna kvar i vattnet eller söka sig upp på land nästa gång? 😉
Själv är jag svag för delfiner. ❤

 

 

Annonser

En härlig tid är inledd med besked


Det var knappt kroppen och knoppen hängde med när det strax innan Påsk gick från minusgrader och snöande till lättklätt på balkongen.

 

 

 

 

 

 

Det är nu jag vill sakta ner tiden. För jag har alltid föredragit långa och långsamma vårar. Vill inte att det hoppar direkt från vinter till sommar.

För då hänger jag inte med i svängarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tursamt var Solveig ledig i tio dagar när värmen slog till. Vi hann med flera utflykter på ön. Roligast var det när våra döttrar flög hit.

Självklart visste vi redan när vi flyttade hit 3 augusti att Gotland är en fantastisk ö när det gäller mycket.
Igår bokade vi en stuga på Fårö. Synd det inte gick att boka sol dessa dagar i samma paket. 😉
Om 3 dagar firar vi 9 månader som öbor.

 

 

 

 

Då är det väl bara att kliva på. 😉

Nio av tio blogginlägg under 2019 har hamnat på https://gotlanduppochner.com/. Närmare bestämt 62 st inlägg fördelade på 23 kategorier, än så länge. 😉
Det är alltså där du mest hittar mig. Välkommen dit. Tryck gärna på FÖLJ.
Ha en skön Valborg. ❤

Ps. Vilka problem med att få text och bilder att samarbeta. Jag fick ge upp till slut. Det blir inte bättre än så här. Någon ringde och beställde balkongkaffe.

 

Vem bor här?


Ända sedan jag såg första säsongens program har jag älskat TV-programmet ”Vem bor här?” Bara att slippa reklamavbrott tilltalar mig. Tävlingsmomentet kittlar. Går det att se på människorna och ta hänsyn till deras yrken för att knäcka nöten? Det har hänt att jag haft full pott. Men oftast är det få bostäder jag spikar. Kvintetten som deltar verkar ha riktigt kul ihop och jag gissar på att det finns de som fortsatt att umgås efteråt.
Jag hade älskat att lägga ut blindspår på olika sätt. Bytt taktik längs resan. Skojat mycket. Snabbt ställt om till seriösa kommentarer. Ställt de rätta frågorna när jag var ensam med någon medtävlande. Spelat spelet. Har jag fel när jag tycker att prissumman är för skral? För vissa segrare är det knappt fickpengar. Ska de dessutom dela med en-två andra blir det lite löjligt. Höj det ordentligt. Eller byt ut det mot en magnifik resa.

I måndags var det bara kvinnor med. Det receptet tyckte jag var klokt. Antar att det blir män nästa vecka. Den sista villan med den underbara naturutsikten uppskattade jag skarpt. ❤ Flera bostäder gillar jag att se, men skulle aldrig kunna tänka mig att bo i själv. Ofta kommer tanken till mig,” lagom är bäst”.
Självklart spinner jag lätt vidare på egna tankar för att utveckla konceptet. Förstår att det handlar om pengar och tid. För alltför många bostäder har varit i Stockholmstrakten. Visst har de besökt Göteborg och Skåne några gånger. Men jag hade gärna sett att den gröna folkvagnsbussen rullade iväg åt fler håll i vårt land. Kanske även tog oss till utlandssvenskars hem. Samtidigt inser jag faror och genast tänker jag på om något program snabbt ”raserat”. Finns det alltid ett sjätte bostadsalternativ/deltagare tro? En reserv om något fallerar.
Skulle även kunna ske i stora staden Stockholm. Men risken ökar rejält om de skulle begränsa sig till två mindre städer väldigt nära varandra.
”Vem tar nyckeln?” Snabbt tar pensionären Ulla nycklarna ur programledarens hand och de fem kvinnorna går iväg mot villan. En söt flicka på fyra år hoppar fram från grannhuset. Hon har precis kommit ut från bakre dörren på en parkerad bil.
”Ulla! Får jag följa med dig och Buster ut på prommis idag?”

Jag kan skriva minst tjugo roliga påhittade episoder, som skulle kunna hända. Något personligt kunde blivit glömt kvar framme på ett oväntat ställe, typ i ett förråd.

Det vackra gula huset på fotot ovan har jag bott i. Var säkert en rik herre som ägde huset från början. För så var det i grannhus på gatan. Nu var det istället omgjort till fem lägenheter.
Det hade varit kört om jag hade varit med i programmet när vi bodde i trästaden Hjo. Två bibliotekarier i samma lya. Hur många hundratals böcker hade vi redan då? Borde skrivit tusental.
Alla deltagare presenteras med förnamn och yrkestitel. Det skulle vara kört bara genom ordet Bo och helkört med titeln bibliotekarie. 😉 Eller kunde vi burit ner alla böcker till förrådet och frågat om vi kunde fått leasa hundra tuffa muggar där det stod ”I love Hjo”? Skulle också kunnat låna några av min svärmors alla samlingar. Men då vore det inte mitt hem längre.
Bäst att se programmet från TV-soffan.
Ser du ”Vem bor här?” Spelar du i så fall på Appen? Har du fem rätt ibland? Skulle du vilja vara med i programmet?

Ps. Kul att lägga in inlägg i denna blogg då och då. Annars är det https://gotlanduppochner.com som kommer i första hand – detta premiärår för den nya bloggen. Hur det blir i framtiden vet jag inget om.

Väntan som fick ett tvärstopp

Ögonblicksbild; tjugotvå

Jag tyckte det skulle vara kul att ta ett kort i exakt rätt läge. När denna blogg fick fyrahundratusen visare. Därför satt jag och väntade. Tog kort när det var elva ifrån. Uppdaterade. Tog kort på 399 997. Uppdaterade. Insåg att det fanns en chans att jag skulle missa. Att det dök upp två besökare samtidigt och det skulle stå 400 001. Det hade inte varit lika kul. Det problemet hände aldrig. Istället gick strömmen när jag tog detta foto. Det blev inte ens en Latte. 😦

Men jag är född ”tokoptimist”. När https://gotlanduppochner.com/   når samma visningsantal ska jag vara beredd. Oavsett om jag sitter i himlen eller på ”hemmet”. 😉

 

Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤

Nu är gränsen nådd

Snart blir det säkert en order om att vi själva ska måla solen inför varma sommardagar. Hela jag blir trött. Innan det är för sent och blir för mycket måste jag helt enkelt sätta ner foten.

”Ingår verkligen inte färg till blommorna? Det har det alltid gjort. Jag är uppvuxen med det. Hur ska jag veta hur det exakt ska se ut när jag kommer hem? Vad då miljövänligt? Är det inte precis tvärtom? Jag tycker färgerna i påsen ser både starka och farliga ut.”

Jag visste det. Det blev alldeles för mycket av alla färger. Vänta lite … om jag vattnar på blommorna borde de bli mer bleka och vanliga. Jag sticker och hämtar en hink vatten… minst. 😉

Pust. Vad jobbigt det är att gå i barndom igen. Tur jag bara fyller 60 bast en gång i livet och jag lyckades faktiskt kryssa för rätt kategori: Lite galet. Den kategorin behöver också vädras då och då. 🙂

Ps. Jag tog kortet på foten av misstag. Även svinn kan återanvändas – inom rimliga gränser.

Vi ses på gotlanduppochner.com

 

 

 

 

 

 

 

När allt rullar ens väg


Ögonblicksbild; tjugoett
Jag och en kompis bildade en egen klubb med hjälp av våra initialer. Namnet blev BOLF IF. Vi startade upp med badminton och den för oss nya sporten boule. Sedan blev det tuffare tag i innebandyserien några år senare. Fast jag flyttade från min barndomsstad fortsatte klubbens namn att existera i seriesammanhang flera år framåt.

En gång läste jag i en Hallandsposten om en anmälan till en boulecup. Eftersom jag och Solveig bara bodde en timme från Den Stora Stadens fina park, Norre katts park, lyckades jag övertala Solveig att göra debut i sporten. Hon hade ju slagit mig på hemmaplan flera gånger så hon var ingen duvunge.

Det var trevliga tjejer vi mötte i vår första match. De var dessutom duktiga förlorare och inte alls dåliga som spelare.
Siffrorna kommer jag aldrig att glömma. Vi vann med 13-0, 13-0 och hade ett otroligt flyt. Det kommer aldrig att upprepas. Härligt minne så här i efterhand. 😀

Solveig fick förhinder till andra omgången. Då gjorde jag något som jag aldrig skulle kunnat drömma om tidigare i mitt liv. Jag frågade om min älskade mamma ville göra debut i tävlingssammanhang. Så långt ifrån den regniga mörka februarikvällen tio år tidigare, då jag och min dödspolare bildade denna klubb. Inte kunde jag då drömma om att jag skulle spela tävlingsmatch med en söt tjej från Skövdetrakten och lira match med min mamma långt in i framtiden.

Mamma var duktig och hade slagit mig när vi spelat på kalas. Men hon rullade kloten som i Boccia och var naturligtvis chanslös när hon inte kunde skjuta bort klot, när hon spelade singel, som var min starkaste sida när jag var som bäst. För det är just det som är tjusningen med Boule. Jag förklarade reglerna för många personer genom åren. Som sedan kunde tvåla till mig som tack en stund senare. 😀
Men jag var en helt annan människa om jag inte kände motståndaren och det var en seriematch/cupmatch. Då taggade jag igång min hjärna. ”Motståndarens klot ska väck.”  Jag älskade att lägga upp strategier. Både ensam och med kompisar. För i seriesammanhang lirade vi tre stycken. Då gällde det att utnyttja varje lagmedlems starkaste sidor och form.

Vi vann givetvis inte jag och mamma. Men det var ett kärt minne och vi fick inte storstryk. Jag ville inte ringa och lämna WO till tävlingsledaren när S fick förhinder.

https://gotlanduppochner.com/

Här hittar du mig annars.

Inte bara musik…

Ord som berör mig; 25

”Kunskap talar men visdom lyssnar”.
Jimi Hendrix

Tänk vad många politiker-tal som hållits i den parken genom åren på somrarna. Undra hur många som varit som ballonger och luftslott? 😉
I sommar ska jag den aktuella veckan ta cykeln ner och tjuvlyssna vid något tillfälle. När jag vänder hemåt lär jag inte sitta på sadeln igen. Det går fortare att leda cykeln uppför Hästgatan. Undra hur många som fixar att cykla uppför den gatan? Om vi hyr ut bostaden den veckan för 8 000 riksdaler skulle jag kunna ta limousine. 😉

Det här var andra blogginlägget 2019 på denna kära blogg. På gotlanduppochner har det än så länge dykt upp 12 inlägg. Återstår 3 inlägg till där i januari. Sedan är det stor chans att jag där rivstartar med månadens tävling i början av februari. Visst handlar ämnet om Gotland. Men exakt lika mycket om ”inte Gotland”. 😉
https://gotlanduppochner.com/

Kram Bosse

 

En har blivit två


2019. Vad overkligt att skriva eller säga årtalet högt. Det kommer att kännas speciellt när jag tar fram min femårsdagbok ikväll och börjar skriva på andra året i boken. Nu kan jag om jag vill snabbt få reda på vad jag gjorde samma datum förra året. Behöver inte leta fram förgående dagbok.

Hoppas du fick ett fint avslut på året igår. Gladast blev vi i fredags när yngsta dottern klarade sin uppkörning på första försöket. 🙂

Denna vecka kommer att vara fylld med samvaro och Tour de Ski. Först på måndag kommer jag att bli ensam i bostaden och börja med mina egna aktiviteter fullt ut.
Jag tycker redan att det blivit lite ljusare på eftermiddagen. Vi är på väg åt rätt håll. Det hållet jag uppskattar mest. Ska bli extra spännande att få upptäcka det på Gotland. ❤

Jag är envis på gott och ont. Hade jag satt upp som mål att starta upp en Gotlandsblogg första januari 2019 gör jag det. Precis som med denna blogg kommer jag att smyga igång den lugnt och stilla. Namnet kom till relativt snabbt. Det fick bli en egen domän denna gång. Allt som inte handlar om Gotland kommer att hamna på denna blogg – precis som vanligt. I sin egen takt.

Välkommen på besök till gotlanduppochner.
https://gotlanduppochner.com/

Ha en bra start på det nya året.
Kram Bosse

Sista inlägget

Jag vill passa på att tacka ALLA bloggbesökare under 2018 och önska God Jul och Gott Nytt År.  ❤
De sista julklapparna fixade. Vi var trötta i benen efter Hästgatans uppförsbacke.

Nästan all snö är borta innanför Medeltidsmuren. Det var för kallt för att sitta på en bänk i Söderport och är säkert inte säsongstrendigt. 😉 Däremot lockade det att gå in och dricka något varmt på Fiket runt hörnet.

Här har vi redan hunnit fika flera gånger. Men då har vi suttit utomhus och på nedre plan.

När Solveig ställde sig i kö vid disken passade jag på att utforska en sak som jag såg sist vi var här. För det finns en andra våning. Inte bara för kökspersonal och kundtoalett.

Visst är det häftigt att sitta så nära den gamla muren. Om jag hade öppnat fönstret kunde jag hälsat artigt på den. 🙂

Mörkt och stämningsfullt. Fullt med omaka trendiga möbler och intressanta tavlor.

Med folk på parkeringen. Påminner om hur det var när vi flyttade hit i början på augusti. Vi passade på att åka inom Röda Korset som ligger nära vår bostad. Tur. Jag hittade Anders Knutas bok nummer nio. Kostnad tio kronor. Den satt och väntade på mig i mitten av denna bokbyggnad. Försiktigt lirkade jag ut den … skojade bara. 🙂

Dessutom köpte jag några spel inför våra familjekvällar. Imorgon ska vi hämta en dotter på flygplatsen. Nästa kommer på söndag. ❤

Vi har klätt GRENEN. Solveig säger att det är en blandning av en GRAN och en EN.

Julbelysningen är tänd här just nu. Otroligt. Den är troligtvis från början av 50-talet. Den köptes av mina föräldrar. Ser du att det står nummer ett på ljuset? Tacka vet jag gamla tekniska saker. De gjordes för att hålla i flera år. Min vita dator är inte ens ett år gammal och är redan pensionär. Om denna antika belysning skulle gå sönder eller bli stulen om några år finns det ett suveränt reservalternativ att ta till. 😉

För då tar vi fram Solveigs föräldrars belysning. Nummer två. Jag tror båda kommer att överleva både mig och Solveig.

Ps.
Tack Solveig för lån av teknisk utrustning. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Hoppas du som läser får vara frisk och njuter av helgdagarna.