Bänkar mig ikväll


Idag är det Världsdiabetesdagen. Ska bli spännande ikväll att lyssna på Tomas Andersson Wij som för första gången ska tala öppet om sin diabetes typ 1. 🙂

Galan leds av Peter Jihde och Molly Sandén. Jag gillar Peter både när han pratade om sport, med idoler och allt annat. Vilken frontfigur han är … men ändå inte. På Instagram visar han dagens spruta o.s.v. Detta är 2018. Jag fick ett erbjudande om pump 1990 som jag tackade nej till. Två år senare ville jag ha det, men Skövdedoktorn sa det var inget bra, bara en ”fluga”. 😉  De krånglar ofta o.s.v. (Kan det berott på att flugan kostade ”48 000 kr” just då?)

Företag borde slåss om att visa upp Peter med de senaste produkterna. Min knapp på armen var det bästa som hänt mig. Det finns andra liknande ”system”. Jag tycker inte att sjukdomen avdramatiseras med att ”strula” med bloddroppar och sprutspetsar när det inte behövs. Tänker på nydebuterande personer. Blodsockermätaren är klart bästa valet i alla skarpa lägen. För högt. För lågt värde. Då måste ”blodtekniken” användas!!! Inte i vardagen. Utnyttja smörgåsbordet. 🙂

Därför har jag en dröm om att Peter ikväll i drektsändning får sätta på sig den senaste insulinpumpen som gjort stor succe i USA under sista året. Nyss blev den godkänd i Europa och har fått CE-märkning. Ska lanseras i Sverige under hösten. Vilket hopp Peter skulle sända ut till alla vi som kämpar på 24 timmar om dygnet. ❤
Det är företaget Medtronic som lanserar pumpen 670G.
Pumpen har ”hybrid closed-loop”. Vilket innebär att den klarar av att reglera höga och låga värden. Fortfarande måste vi diabetiker typ 1 dock ge måltidsdoser genom att trycka på rätt knappar. 😉 Men vilken trygghet det skulle ge. Tänker direkt på föräldrar till små sovande barn/ungdomar. Självklart kommer detta att höja levnadsåldern och minska kostnader inom sjukvården i framtiden. Då får det kosta ”en slant” nu. Hoppas alla landsting tänker med långsiktiga hjärnan. 🙂
För detta är det största som hänt på många år inom diabetestologin. Nu är frågan hur förhandlingen kommer att bli mellan landstingen och Medtronic. Får vi alla samma chans? Är rädd för att det inte blir så.

Själv har jag fått min tredje pump. Ingen modern historia. Dessutom sämre och fulare än Bianca och Melissa Jag har döpt den till Rauken.  Mer info i ett annat inlägg. 😀

Annonser

Är jag ensam om det?


Jennifer kom precis innanför dörren efter en långpromenad i solen. Jag satt på golvet bakom barköket. Genast dök jag verbalt på henne.
”Är det du som slagit sönder något dyrt och glasigt? Erkänner du direkt kommer du undan med fotboja.” 😉

Givetvis gick det inte att lura henne. Hon har dels varit med förr och dels känner hon igen plastsakerna. Istället bjöd jag in henne till en kreativ sysselsättning. 🙂

1185 st plastföremål finns på golvet. Exakt så många gånger har jag bytt slang/nål på min mage under 10 år och snart 6 månader. I paketet som heter ”Quick-set” finns en tunn plastslang på 60 cm. ”Nålen” är endast 6 mm. Smärtmässigt tycker jag att vanliga sprutor/pennor gjorde mindre ont än ”pumpleksakerna”. Men den gamla metoden gjorde jag sju gånger om dygnet. Nu behöver jag bara byta nål var tredje dag. Måste erkänna att ofta upplever jag det som om det är var tredje dag varje dag. Vilket givetvis är orimligt.

Vi fick så många plastgrunkor över att vi bestämde oss för att lägga på en andra våning. Vilket var extra pillrigt. Helst för mig som förvandlades till ringräckare/ringvändare. 😉

I ”Quick-set” paketet finns även en liten plastgrunka. Istället för att slänga prylen har jag sparat dem i en stor plastpåse. Är jag ensam om det i Sverige, Norden, Världen? Inte säkert. Någon konstnärssjäl har kanske också sparat dem och gjort ett tjusigt konstverk.

Jag använder dessa föremål vid två sammanhang.
A: När jag badar i badkar.
B: När jag badar i havet/bassänger.
Då kopplar jag av pumpen. (tar 1-2 sekunder) och sätter dit plastgrunkan som skydd mot bakterier. När jag duschar kommer det bara rent vatten och då behövs inte skyddet.

Vi hade kul under några timmar. En ”söt” pappa och en sötare dotter. ❤

Tacksamhetstal

Tack ”Libra” – min vän! ❤ Idag firar jag den stora förmånen med denna produkt som underlättat mitt liv – 24 timmar om dygnet x 365 dagar x 3 år. Det är en rejäl skillnad mot hur jag har haft det, de föregående tjugofem åren.

Nedan en del av min tacksamhet i punktform:

  • Scannar mycket hellre än sticker mig.
  • Du är en pålitlig kompis.
  • Bygger upp en trygghet i utsatta lägen.
  • Du kräver inte mitt blod.
  • Du skapar möjligheter och ger mig en skön frihet.
  • Stimulerar och motiverar mig att sikta på att må bättre.
  • När jag gnyr i sömnen behöver jag inte ens bli väckt om någon orolig sängkompis gör en test i smyg.
  • Samma sängkompis kan låta mig köra vidare med bilen under tiden som hon kollar mig, (när du sitter på höger arm).
  • Du är snabb, effektiv och småbråkar sällan.
  • Ditt sällskap på resor, hotell, restauranger är guld värt.
  • För att inte tala om när jag motionerar i skog, i hav, på cykeln och på tuffa svettiga sluttningar. Då är du min kompass och läromästare. Ger i smyg goda råd med dina pilar.
  • Du bjuder på många tabeller och skisser som är julafton för en statistikälskare som jag.
  • Visst händer det att mitt intresse för berg-och-dal-banor har minskat i takt med övergivet barnasinne.
  • Du kan även vara svag i klistret. Antagligen tycker du att bästa vänner ska leva en bit ifrån varandra ibland. Du är förlåten. För jag får en ny knapp om detta händer. Helt gratis. Snabbt levererat till dörren.
  • Jag hoppas vår vänskap ska bestå i flera år till.
    En tacksam ”knapp” på axeln till dig. 😉

 

Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Bättre än bra

Vi ska vara rädda om våra fötter. Det är mycket ansvar som vilar på de två ”utväxterna” längst ner på kroppen. Så många kilon att släpa omkring på olika sorters underlag och ibland i helt fel skodon. Jag har själv bättrat mig på det sistnämnda. Satsar på kvalitet vid skoinköp. Numera finns det ett rätt stort utbud av möjligheter på marknaden, som inte förtar det estetiska. Ändå tar fötterna stryk och behöver pysslas om. Annars strejkar de. För mig som diabetiker är det extra viktigt att ta ansvar. En liten sten i skon kan ställa till stora bekymmer i framtiden. Det är viktigt att vara observant på småsår.

Jag har testat det mesta när det gäller fotkrämer. Väljer gärna väldoftande sådana, till exempel med lavendeldoft. Jag älskar när Solveig tar sig tid för att göra det där extra med mina fötter. Slipa, klippa naglarna rätt, smörja in, sätta plastpåsar på fötterna (fuktinpackning på djupet) o.s.v. Då mår jag som en prins och skulle kunna lova henne vad som helst. ❤

Det är inte ofta det händer. Nu ska jag göra reklam för en produkt som står för det de skriver i sina annonser och på sin hemsida. https://footmender.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Footmender All in One Diabetic: En efterfrågad produkt som gör det enkelt att få fina fötter! Synlig effekt efter första behandlingen.Två pumptryck. Smörj i minst en minut och helst på kvällen av praktiska skäl. (Deras ord)

Okej! Det doftade inte lavendel. Inte ens i närheten. Om sanningen ska fram skrek min näsa om att jag borde skaffa mig längre händer. Andra kvällen försökte jag hålla andan så länge som möjligt. Tredje kvällen visade min näsa en bild på en orangutang. Fjärde kvällen gav näsan upp och började acceptera läget. 😉  Antingen hade den lyssnat på Solveig som sa att det inte var så farligt med doften. Hon tyckte att jag överdrev. Precis som jag gjorde en del i texten ovan. Men nu skriver jag bara sanning och allvar.

Helt otroligt. Hur kan det vara möjligt? Mirakelmedlet fixar det som en fotfil, fotbad och alla ”tusen” krämer bara klarar tillsammans en kort flyktig tid.
Jag skaffade mig en sittvana till vardags, som hållit i sedan jag flyttade hemifrån 1980. Till köket hade jag köpt nya rottingstolar. På dem satt jag som en skräddare. Följden av det blev räfflade spår och till slut en förhårdnad på höger fots utsida. Detta minne har jag haft i trettiosju år. För jag är fortfarande en skräddare till vardags. Det har gått att göra mjukt med kräm om jag jobbat intensivt under en lång period. Nu gav det resultat efter EN ENDA behandling!!!  😀

Jag behandlade fötterna varje kväll under en vecka i början av december 2017. Sedan tog jag paus någon vecka för att se vad som hände. Fortfarande lika fina fötter. Bestämde mig för att varje måndag köra en behandling och övriga dagar ta pepparmintsvarianten som jag fick som julklapp. (bild nedan) Filen lär ligga orörd. Den behövs inte. Inte heller burken med skrubbkräm.


Undra om jag någonsin haft så här fina fötter i januari? Möjligtvis vintern 1960. Finns inga bildbevis från den tiden. 😉

Måste erkänna att min näsa har inga invändningar längre på måndagskvällarna. Det känns lyxigt att ständigt ha dessa babyfötter. Jag tror många andra, inte bara diabetiker, borde testa denna produkt. Två minuters insats på kvällen krävs. Mycket pengar, tid och utrymme i badrummet kan sparas. Sedan kan man då och då skämma bort fötterna med andra insatser. Varför inte på ett Spa en weekend.

Här kommer en bukett tulpaner till Footmender All in One Diabetic.

Extrafakta för den som är intresserad:
Footmender Diabetic har åtta olika delfunktioner:

  1. Antimikrobiell effekt som förhindrar återväxt av mikroorganismer i minst 12 timmar. Hjälper huden på fötterna att återgå till sitt naturliga och ursprungliga skick.
  2. En exfolierande funktion. Vilket innebär en förmåga att avlägsna döda hudceller. Den penetrerar det översta hudlagret. De döda hudcellerna avlägsnas och ger utrymme för nya celler att växa fram. Huden under har ett fräschare och hälsosammare utseende med mer färg och lyster.
  3. Binder och bevarar fukt i huden.
  4. Mjukgör huden.
  5. Minskar hudens känslighet och bromsar vattenavgivningen.
  6. Stabiliserar hudcellernas omsättning.
  7. Inverkar gynnsamt på läkning av hudsprickor.
  8. Stärker hudens barriärfunktion.

 

Bäst att skratta åt eländet

Jag visade här på bloggen för ett tag sedan en del av vår sommarfrukost. 🙂
Du ser inte alla nyttigheter som finns i min tallrik. Kanel, Chiafrön, solrosfrön m.m finns gömt under den magvänliga Öresundsfilen.

Så här har min kost sett ut på sängbordet, större delen av dygnen sedan i tisdags. 😦
Ett glas med vatten, ett med vätskeersättning, ett med söt cola utan kolsyra, ett väntande glas söt cola. Snart kommer mina tänder att svartna och ramla av.

Allt som började så trevligt i måndags med en ”Sex mil hemifrån.resa” i solsken. (Kommer senare på bloggen)
Nu är detta mina två sängkompisar:
”Libra” som mäter snabbt i kroppsvätskan. (Solveig kan testa mig även när jag sover.)
Den gamla blodsockermätaren som berättar långsammare, men ger ett mer exakt ”nuvärde” i krislägen, eftersom den mäter i blodet.

Min läromästare Ragnar Hanås. (Härligt att känna sig ung vuxen) som lärt mig att ta vatten i små klunkar ofta om BS är över 10-12. Annars dricka söt cola om det är under 10-12. Testa sig ofta. För inget fungerar som vanligt när kroppen är tom på näring och tarmen jobbar långsamt.

 

I måndags klättrade vi på höga slänter. På denna bild åker mitt blodsocker kana nerför ett berg och det går fort. Ibland ruskigt, äckligt fort. Reserven med blodsockerhöjande hormoner i levern är borta, efter att min baklucka öppnades. Det hjälper inte att jag kämpar med att få i mig söt cola som står mig upp i halsen. Ändå har jag tur som har en insulinpump som jag givetvis tagit av mig. Därmed tillkommer inget nytt insulin. Sådant förstår inte min dumma kropp eller mätarna som visar äckligt låga värden. Ändå har jag ett gnutta humor kvar. Som när jag gick upp till Solveig som precis fått in vår nya soffa och skulle montera vissa delar. Först säger hon till mig att absolut inte hjälpa till.
Bara att gå i trappan upp tar ner mitt BS. På en sekund kan jag på skärmen se vad som händer inom mig.

Jag sitter där spak och deppig och börjar småskratta. Solveig undrar vad som är så roligt.
”Ser du vad soffan heter? Bo Dö.”

”Vill du att jag ska hoppa ner direkt? Jag är ändå slut som artist. 😉
”Det vet du väl inte går. Snart ska du ge ut din tredje bok. Snart vänder det igen min älskling. Har du bestämt dig för vilket omslag du ska välja till ”Minnen som stannat kvar?”
”Ja. Men det är hemligt. Någon bloggläsare kan smygläsa här”.  😉
Ps. Jag svarar ev. kommentarer med en symbol. 🙂

Ett helt liv

Jag har vunnit i olika typer av skrivtävlingar, korsord och ”turtävlingar” genom åren.
I fototävlingar har jag däremot alltid dragit ett kort strå de få gånger som jag vågat ställa upp.

0010004

”Är den färdigväxt – kan det vara grönt?” 0020003

Ett helt liv! 0030002

”SÅ” kan det gå i kristider.  0040001

Blodsockerkontroll på en gräsmatta i St Helier på Jersey.

Fakta:
Temat var ”Ett helt liv” och handlade om att ha Diabetes 1.
Jag tramsade till det med att hjälpa till med att odla engångsinsulinpennor. Både långverkande (De gröna som jag stack in i rumpan) och medelverkande (De orangefärgade som jag tog till maten)
Solveig fick rita fröpåsarna.
Förstapriset vann en man som tog sin spruta vid sidan om sin parkerade cykel. Fotot var i svartvitt. Mycket snyggt foto. 🙂
Som tröstpris fick dessa foton som jag snubblade över i förrådet vara med i en blogg 2016. Inte illa.  🙂
Egentligen fanns det inbakat ett allvar som kanske låg mig i fatet vid den tidpunkten. Besparingskrav. De svagaste i Sverige skulle lida först. Det talades om att ta betalt av diabetikerna och slopa gratisinsulinet. Andra sjukdomsgrupper betalade själva sin medicin.

 

Dramatisk smekmånad, del 1 av 2

När jag efter en lång sjukhusvistelse skrevs ut med diagnosen diabetes 1 kom jag hem till en tillvaro som var helt upp och ner. Allt var overkligt. Inget sig likt. Första tiden bodde jag hos min mamma. Jag minns hur jag ringde till diabetesläkaren flera gånger i veckan för att rådfråga om insulindoser. Orsaken var att jag fick lågt blodsocker varje dag, ibland flera gånger. Han berättade om något som hette ”Smekmånadsfas” (Remissionsfas). Kroppen tog tacksamt emot hjälp med insulin utifrån och de överlevande betacellerna fick nödvändig vila efter att ha krigat under flera veckor. Doktorn sa att de höga doserna som man fick på sjukhuset ofta kunde minskas ner under en tid. En lampa tändes i min tävlingsskalle och jag undrade hur länge smekmånaden kunde vara.
”Svårt att säga. 3-6 månader. Ibland längre. En del patienter får ingen smekmånad alls.” Jag läste på och bestämde mig för att nå smekmånaden och slå rekord. Först gällde det att försöka bli fri från sprutor. Jag gick från fyra sprutor om dagen till bara en spruta på morgonen med 12 enheter.
Vid nästa samtal berättade jag om fler insulinkänningar och doktorn föreslog en sänkning till 10 enheter.
Med den nya engångspennan, som jag var först med på sjukhuset, gick det bara att ta jämna enheter. En nackdel, jämfört med hederliga sprutor och pennor som laddades med ampuller och gick att ta udda enheter med, var att det bara gick att ta jämna enheter. Engångspennan var annars smidigare och jag uppskattade den mycket.
Det kändes som en stor seger den morgonen då doktorns råd var att sluta helt med insulinpennan och testa med urinstickor då och då och känna efter hur jag mådde.

Jag mådde skit om sanningen ska dras fram på en vagn. Ett tillstånd som jag börjat vänja med vid. Försökte ändå tänka positivt. Skönt att slippa ”sprutor” och ta blodprov i fingret och slippa sköta den klumpiga dyra mätaren som jag köpt.
Diabetesläkaren på medicinavdelningen hade berättat den goda nyheten att det var omöjligt att få insulinkänningar när jag inte tillförde något insulin utifrån. Jag fick informationen att kroppen satte på och stängde av insulinproduktionen med de kvarlevande betacellerna som jag hade i min bukspottkörtel. Precis som det är hos alla friska människor.
Jag kontrollerade med urinstickor då och då och det gav inget utslag. Skönt! Då höll jag den vassa nålen på avstånd. Ändå fuskade jag ibland med godis och glass när jag råkade passera en öppen kiosk. Om den var stängd gjorde jag inget inbrott.  🙂
Det kändes som både jag och kroppen behövde denna numera lyx och tidigare dagliga söta trevliga vana hos mig.
Det hände att urinstickan blev ”färgad” efter en daimstrut och jag fick dåligt samvete på kvällen. Jag var rädd att min taktik skulle misslyckas. Den om att aldrig mer i hela livet ta sprutor.

Efter några veckors sjukskrivning började jag jobba halvtid. Sorgligt att komma tillbaka och sitta med andra utslagna och sortera B-post och massförsändelser. Samtidigt var jag lyckligt kär som vägde upp det mörka. Dessutom var jag en fighter. Mitt tempo var stillsamt och ändå vid nästan samma tid, varje dag, tog mina krafter slut. Efter fikarasten fick jag ny energi och orkade ta mig igenom tiden fram tills jag cyklade hem. Ändå var jag en halvskugga av mitt forna jag. På eftermiddagarna försökte jag motionera och njuta av våren. Tyvärr orkade jag inte med snabba rörelser och koordinationen verkade också ha åkt på en smäll trots att jag fått tillbaka min normala falksyn redan efter några dagar på sjukhuset. Spela tennis och badminton var inte längre kul. Jag kom fel till bollarna och kände inte igen mina rörelser och förflyttningar.

Jag orkade inte köra bil ända till Solveig utan tog tåget till Skövde. Eftersom jag hade ett berg av övertid sedan tidigare tog jag en längre semester i väntan på en operation som jag skulle vara med om. Efter den skulle jag säkert bli som vanligt igen försökte jag lura mig själv. (En episod som är värd tre kåserier.)
Solveig uppskattade att ha en hemmaman som hade lunchen klar när hon kom hem en stund mitt på dagen. Det började våras och bli ljuvligt i naturen. Vi gjorde många mysiga utflykter till Solveigs smultronställen. Ändå hände det att jag tvärdog. Tog helt slut under promenaderna. Hjälpte inte att vi tog pusspaus titt som tätt.
Under denna tid hade det kommit ut en ny blodsockermätare på marknaden som var liten och snabb. Jag hade köpt en men inte använt den eftersom läkaren ansåg att det var slöseri med resurserna med tanke på de dyra stickorna. Han kom med det idiotiska och opsykologiska rådet att jag skulle ta ett rakblad och dela dem på mitten. Hade jag gjort det skulle jag säkert fått ”gratis” blod och inte behövt sticka med lancettpennan. Kanske en hel pöl på golvet. Helknäppt råd som gav mig dåligt samvete. Precis som om jag var dyr i drift. Jag som aldrig testade mig och hade ont av att se blod. Jag hade inte ens bett om att bli diabetiker. För den gamla fördomen att den som äter sötsaker ständigt riskerar att få diabetes 1, var falsk som vatten. Det behövde jag inte ha dåligt samvete för.

Under en promenad märkte Solveig att jag inte orkade hålla tempot. Hon frågade om jag hade med den nya mätaren.
”Ska du inte för skojs skull testa ditt blodsocker?”
”Då kostar jag pengar för landstinget. De tvingas stänga hela sjukhuset. Läkare blir utan lön. Ingen idé. Jag tar ju inget insulin. Kan inte bli låg.”
”Snälla Bosse.”
Jag darrade på handen och fumlade med bestyren. Vad jag hade i blodsocker fick jag aldrig veta. Ett sådant lågt värde klarade den supermoderna blodsockermätaren inte av. Den fixade värden mellan 2.3 och 33.3. I fönstret stod det därför LO. Vilket betydde att det kunde vara något mellan döden och 2.2. Krisläge med andra ord. Antagligen hade jag redan haft detta åtskilliga gånger förut då jag matt fortsatt att jobba på min arbetsplats, fast jag var dödens trött.
Efter denna episod testade jag alltid mig när jag blev matt, som en ren överlevnadsstrategi. Nästan varje gång stod det LO eller möjligtvis något värde mellan 2.3-3.3. Snabbt in med fyra druvsockertabletter. Efter tio-femton minuter kom livet oftast tillbaka. Annars var det dags för fyra nya druvsockerbitar.
Hur hade jag kunnat undvika att inte ramla ihop som jag läst om så många gånger under åren?
En gång tidigare när jag testade på den första klumpiga mätaren och jag precis var utsläppt från sjukhuset stod det 1.7. Då hade jag stannat bilen vid en rastplats längs Nissastigen. Tog kort på mätaren. Samma ironiska humor då som nu. 🙂
Detta skrev jag om i tidskriften Diabetes där jag jobbade som Kolumnist. Trist nog skrev de fel på min uppskickade text med snigelposten till Stockholm och råkade skriva 7.1 i tidningskåseriet, vilket är ett perfekt värde. Där damp trist nog min spännande och roliga text och läsarna måste undrat vad det var för märkligt med detta utmärkta värde.

Jag struntade att störa läkaren fler gånger. Mitt förtroende hade brustit. Bestämde mig för att ta chefskapet om min trista inre kompis. Jag skulle ändå flytta iväg långt till hösten. I kommande del får du som orkar läsa veta vad jag gjorde och vilka spännande saker som hände under min smekmånadsfas.
Jag har nämnt om det omöjliga i förbigående vid nästan varje ny ”diabetesläkarträff”.
En enda av alla dessa personer genom åren på alla de ställen som vi bott, har blivit nyfiken och ville lära sig något nytt. Han ställde mängder av seriösa frågor. De andra har inte muntligt ifrågasatt mina ord. Men i efterhand gissar jag på att de inte trott mig. För i deras värld är smekmånadsfasen en lugn period då patienten som fått diagnosen diabetes 1 hinner anpassa sig till sin nya livssituation. De lyckliga patienter som når stadiet får chansen att slippa sprutor helt under en tid och göra sig beredda för en framtid som diabetiker.
Enligt senare forskning är rådet att alltid ge en liten dos insulin under denna tid som backup. En investering för framtiden som kroppen kan ha nytta av i många år. Som kan förskjuta eller minska på allt otäckt som väntar i framtiden. Kanske inte för dem som blir överkörda av tåget eller … en sak tröttnade jag tidigt på att höra i omgivningen.
”Han dog i alla fall inte av sin diabetes. Råkade inte ut för strul med ögon, njurar eller amputerade tår, fötter och underben. Det var väl ändå för väl. ”
”Vad dog han av då?”
”Han fick en hjärtinfarkt?”
”Viken tur.” brukar jag säga med sarkastisk röst och hoppa föreläsningen om att diabetes 1 mycket väl kan vara ”boven”. Överallt i kroppen.  😦

Fotnot:
Tack för att du kommit ända hit i texten. Mitt novemberschema på bloggen är tight. Därför bara en symbol som tack efter eventuella kommentarer.
Var rädd om dig.  ❤

 

 

 

Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Vi umgås dygnet runt

Ja tre

Imorgon firar min kompis ”Libra” ett år. Antagligen det bästa framsteg som jag har upplevt under mina tjugosex år med min kompis Diabetes 1.  ❤

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/
Här kan du läsa mitt inlägg från 14 februari 2015 om min sista friska dag, som jag fortfarande minns kristallklart.

Mindre mätare, måltidsinsulin och pump i all ära… det har varit trevliga nyheter för mig men …
Ja

… knappen på armen har gett mig en mycket större frihet och förståelse för min svårinställda diagnos.
Om jag inte vill kan jag till och med stänga av pipljudet. Då skulle ingen ens bli störd i mörkret i en biosalong.

Än så länge har jag haft 26 knappar på armen. Om de sitter kvar fungerar de i fjorton dagar. ”Libra” meddelar hur många dygn/timmar som jag har kvar av tiden.
När jag tryckte in den första sensorn (en liten sensor sitter under knappen) och den trillade av efter 72 timmar när jag tog av mig min tröja, tänkte jag besviket på hur det antagligen skulle bli om det blev en tropisk sommar 2015. Det blev inte så farligt. Än så länge har 7 av de 26 ramlat av innan tiden gått ut. Riktigt snabbt efter ett telefonsamtal har jag fått en ny av företaget.
Jag tror att klistret blivit bättre på sista tiden. Hoppas min hy fortsätter att acceptera läget. Så är det tyvärr inte för alla användare.
Annars har de vanliga beställningarna via min mottagning tagit längre tid. Företaget hade troligtvis inte räknat med den stora framgången och växte därför snabbt ur sin ”kostym”.
”Libra” mäter inte blod som de andra mätarna. Istället är det kroppsvätska. Nackdelen är att värdet ligger 10-15 minuter bak i tiden. Har jag riktigt lågt på ”bortaplan” fixar jag till det snabbt med dryck & druvsocker innan jag jämför värdet med en blodsockermätare och vidtar åtgärder därefter.
När jag sätter dit en ny knapp tar det exakt en timme innan den går att läsa av. När jag provar under ”väntetimmen” får jag inget värde utan antalet minuter som är kvar tills enheten är kalibrerad. Konstigt nog har jag aldrig känt någon stress under dessa sextio minuter. Jag har ju alltid en vanlig blodsockermätare att ta till.
Det kan kännas lite de första sekunderna, men oftast inget alls när jag trycker in ”prylen”. Sedan känner jag inget av det under de två veckorna. Rätt snabbt blev det inbyggt i hjärnan att se upp med trånga utrymmen och dörrkarmar.

Mina omtänkstankar går till oroliga föräldrar med sovande små barn som fått diabetes 1. Vad skönt att de inte behöver väcka sina barn med att sticka dem i fingret. Många saker blir smidigare i vardagen, under skoldagen, i förskolan, på aktiviteter på fritiden, under resor o.s.v. Samtidigt gäller det att ha med en extra gul låda vid längre turer, om knappen åker av. 30 minuter är gränsen för att ha ”överarmsknappen” i vatten. Bastu och flygplatser ska gå bra. Några användare har haft problem på sina stadsbibliotek, då det börjat tjuta när de gått in genom ”stöldskyddet”. Jag som är van vid vardagsäventyr tyckte det var lite spännande första gången som jag gick till bibblan. Det har hänt förr där att det börjat pipa om mig. 😉 Färg ettFärg tvåFärg tre

Givetvis har jag skaffat kläder till ”Libra”. Hon trivs bäst i den limegröna dressen.  😀

Jag hoppas FreeStyle Libre under 2016 blir ett kostnadsfritt hjälpmedel för alla diabetes 1 patienter i Sverige. Det dyra priset på sensorerna kompensas med en låg kostnad för blodstickor och ett sänkt HBA1C som kommer att spara miljarder i framtiden när det gäller senkomplikationer. Politiker borde tänka långsiktigt. Slopa istället t.ex. alla fallskärmsavtal. Om jag gjorde ett experiment med ”Libra” skulle jag kunna följa hur mitt blodsocker höjs när jag tänker intensivt på just ämnet fallskärmsavtal och andra orättvisa ämnen i samhället. Bäst att lämna de mörka tankarna. Jag får ända inte bestämma om saker där alla partier plötsligt håller ihop.  😦

Här är en mycket kort fakta om de olika typerna av diabetes:

Diabetes 1: Är en autoimmun sjukdom. Det har blivit fel i det egna immunsystemet och det har bildats antikroppar i blodet som anfaller de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Personen blir insulinberoende.
Diabetes 2: Kallas också till vardags för vuxendiabetes eller åldersdiabetes. Kroppens förmåga att producera insulin är hämmad men har inte upphört helt. Det kan gå bra med att lägga om kosten, eller ta tabletter i flera år. Endast 10 % behandlas med insulin.
LADA: Är en form av typ 1 diabetes med insjuknande i vuxen ålder som orsakas av kroppens eget immunsystem. Personer med LADA är oftast inte överviktiga och de är mycket insulinkänsliga. Ofta har de kvar en egen insulinproduktion under många år. Man räknar med att 10-15 % av de som fått diagnosen typ 2 diabetes egentligen har LADA. Man kan bekräfta diagnosen genom att mäta sk. GAD-antikroppar.

Dags för SJUNDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
A.
Ta kort på fem saker som du förknippar med diabetes 1 (förklara med text i ditt blogginlägg dina fotoval).
Dessutom chans till bonuspoäng. DEN person som först har lagt in ett foto på en rund knapp på överarmens baksida får två poäng. (OBS! Den ska sitta på baksidan av överarmen, men många väljer att göra precis som de vill och sätter dem på olika ställen på kroppen) Inga googlebilder i min lek tack.
Det hade givetvis varit busenkelt om det varit bad eller kortarmad säsong. Du som läst detta inlägg och nu sett min överarm kommer troligen att veta vad det är frågan om när du ser ”knappar” till våren och sommaren.  😀

B: Lägg in ett inlägg med bilderna på din blogg.

C: Skriv därefter en kommentar i detta inlägg. (Du måste göra B före C.)
Gärna med förklarande ord (ex kost, motion) för de fem bilder som du deltar med (sex bilder om du hittat en knapp) Helst inget ”skyddsnät” med extrabilder. 🙂

D: Jag kommer att besöka din blogg. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” eller ännu bättre en länk i kommentaren hos mig, kan jag som domare snabbare se ditt blogginlägg. (Mina gamla bloggvänner har jag som favoriter så er kan jag nå.)

E: Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-7 poäng. En poäng för varje diabetes 1 bidrag. Två poäng till den som är först med en godkänd knapp på överarmen.

F: Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg. (Vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

G: Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. ❤

OBS! Jag vill att du använder egna ”nytagna” bilder med mobil eller kamera. Om du inte hittar allt är det helt okej. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag och meddelande.

Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Lek-Tabell:
1. Wiolettan, 49 p.
2. Ditte Akker, Eva Rohlén, 46 p.
4. Gunilla Wahlberg, 44 p.
5. Ethel Hedström, Sussie, 43 p.
7. Znogge, Anki , 40 p.
9. Kersti, Villa Herberts, 38 p.

11. GunBritt, 37 p.
12. Comsi Comsa, 35 p.
13. Sanna, 32 p.
14. Mia, 29 p.
15. Maria Bromander 27 p.
16. Gunnel Moberg,  24 p
17. Gerd Lindblom, Lma, 15 p.
19. Susan Johansson, 11 p.
20. Ezter, Mickan, Gun Toresson, 10 p.
23. Tant Glad, Ninnie, 6 p.
25. Primrose,  5 p.
26. Anna Andersson,  4 p.
27. Pia Boman, 3 p.
28. Övriga 0 poäng. 🙂

Limegrönt namn = Har gjort aktuell uppgift. Denna färg= Ledare av leken.

Här har du mina lekkompisars bidrag:
https://znogge.wordpress.com/2016/02/15/ingen-rast-och-ingen-ro-2/#comment-188472
http://tittelina.blogspot.se/2016/02/bosses-tavling-2016-02-15.html?showComment=1455550773027#c5306906446749273116
http://akker.blogg.se/2016/february/langs-havet.html#comment
http://egopyret.blogspot.se/2016/02/bosse-diabetes-utmaning.html?showComment=1455564779374#c3775609926801875937
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/02/16/11268203-lite-om-diabetes-typ-1/
https://lma7.wordpress.com/2016/02/16/diabetes-1/comment-page-1/#comment-12508
http://kolonilotta1.blogspot.se/2016/02/bosses-utmaning-7.html?showComment=1455641321933#c3167388677634195057
http://eva49.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
http://ankistankar.blogspot.se/2016/02/varfor.html?showComment=1455809844867#c6682851893667169097
http://gunwah.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/02/19/diabetes-1/comment-page-1/#comment-824
http://minsoltrappa.se/2016/02/19/roriga-tankar-i-en-snabb-vardag/#comment-140

Diabetes