Har aldrig hänt mig förut i denna situation

Igår var det dags för årsproverna på sjukhuset. Du som läst mina två kåseriböcker vet vad jag går för – varit med om. 😉 Ändå är mina tidigare skrivna ord inom ämnet några droppar i havet. Då valde jag bara ut få axplock inom samma gebit. Precis som episoder om när jag borde dött i olika sammanhang.
Under Ystadåren och än så länge här på öjn har jag bara positiva minnen av årskontrollerna. Men alltid finns obehaget de sista dagarna i skuggpartierna och innan jag åker iväg med bilen på morgonen. Tänk om ”stickerskan” egentligen är inlånad från ett svetsverk? Personen inte kan hålla reda på rören och rör ihop allt möjligt? Säger ramsor med fler svordomar än vanliga gemytliga ord? Min fantasi och erfarenhet kämpar som vanligt om ”tankmakten”.
Igår hände det. När jag vaknade mådde jag otroligt bra. Vilken härlig känsla jag hade i kroppen. Fast jag visste vad som väntade om mindre än två timmar. Kunde naturligtvis inte undgå ämnet med lapp på hallgolvet och på toalettlocket. OBS! URINPROV.
När jag fixade till vår frukost kändes det ovant att inte ta min tablett Levaxin trettio minuter innan intag av mat. Den blå medicinlådan och en flaska med vatten fanns istället i ryggsäcken, som stod placerad på hallmattan.
Som vanligt satsade jag på att vara på sjukhuset i god tid. Vet att det brukar vara öppet till mottagningen, minst en halvtimme innan de börjar sina pass 07:30. Jag noterade att människorna som satt där gick att räkna på en hand. Jag fick nummer fem. Strax efteråt droppade det in en skara andra personer. Inte ens den stora lappen om att de idag var underbemannade och att vi fick räkna med längre väntetider rubbande min balans.
På den stora TV-skärmen matades det ut sorgliga nyheter om kriget. Till och med det hade jag för stunden filter mot. Konstigt nog tog jag inte ens ett ”säkerhetskiss” under väntan.
Det var den långa trevliga mannen som ropade nummer fem. Jag sa mina två krav, höger arm och var snäll och tryck ner stolen en bit bakåt. Vi hade ett trevligt samtal medan jag halvlåg och tittade ut genom fönstret mot solens ”smörgåsbord”. Det såg ut att bli ännu en mysig dag. Jag bestämde mig spontant för att promenera på Galgberget efter lunch.
När jag kom hem berättade jag för Solveig, som ännu inte cyklat iväg till jobbet, om min härliga upplevelse.
”Det är nästan så jag vill jag göra om det imorgon”, sa jag halvt på skoj och tog upp min Libra och förde den mot min vita knapp på överarmen.
Min sol gick i moln.
”Nu förstår jag ingenting” fick jag ur mig. ”Titta! Jag har nästan 22 i blodsocker.”
”Då var du kanske inte så lugn trots allt under ytan. Bäst du genast tar några enheter och kollar flera gånger under dagen.”
Solveig tog sin tunga lastning och gick ner till cykeln.
Jag tog upp ”Rauken” (min insulinpump) från min skjortficka. Tryckte in 2 enheter och såg antagligen ut som ett frågetecken. När de två enheterna var levererade tänkte jag vidare. Studerade historiken och insåg vad som hänt, eller INTE HÄNT innan frukosten. Cirklarna som pågått i över 32 år var rubbade. Annars sker det mesta med automatik. Jag kan prata om annat samtidigt som jag gör vad jag ska göra på Rauken. Till frukost tar jag exempelvis 6 enheter insulin.
Jag hade inte tagit något insulin. Inte en enda droppe. Mina ögon kände sig inte säkra. Läsglasögonen letades upp. Säkert tittade jag efter tre gånger. Nä. Sista dosen var till kvällsmiddagen. Snabbt tryckte jag in 4 enheter i den stackars kroppen, som jag hade upplevt må extra bra. Tänk vad fel jag hade.
Jag ska berätta för dig som inte känner till ämnet. Mina grunddoser går in under hela dygnet. Jag kör med nio olika Basal, tidsperioder med olika doser. Det är när jag intar föda som jag trycker in det som heter Bolus. Ju fler kolhydrater, ju större dos.
Vad lärde jag mig av detta? Nästa årskontroll i mars 2023 måste föregås av fler lappar. I alla fall en rejäl lapp på min frukoststol. GLÖM INTE TA INSULIN BOSSE! Vad kan då gå fel? Tänk om jag dagen till äran väljer en annan stol i köket? Det gäller som alltid att variera sina fel. Det är undertecknad bra på. Nu ska jag cykla ut en sväng i dimman. Jag och Rauken.

30 år – jag lever fortfarande

Jag lyfte på det fina locket till hjärtat av trä som jag fått av min flickvän. ”Tar du tre godisbitar varje dag räcker de tills vi ses igen”, stod det på insidan av locket.
Trotsigt stoppade jag i mig ett par bitar. Sög på dem och tänkte att jag fortfarande var fri att göra vad jag ville. Mådde jag inte lite bättre efter duschen? Bara jag slutade dricka så kopiöst skulle jag förstås sluta kissa en gång i kvarten. Saker hörde ihop i ett kretslopp. Skulle jag ringa storebror på hans jobb och ställa in ”taxin”? Borde kanske ringa en optiker och beställa en synundersökning. Fast allra först borde jag göra klart självdeklarationen. Men oj vilken Londondimma det var på hjärnkontoret.

Två dagar senare stod diabetessköterskan ”Dyster” i mitt rum med en hög böcker i famnen. Jag hade hunnit skoja med flera sköterskor, som antagligen uppskattade en patient som var trettio år yngre än näst yngsta på avdelningen. När jag själv skulle ta mitt livs första spruta i min 50-kilos kropp med 0 procent fett, kom en tjej in med sprutan på ett fint silverfat. Det var givetvis ett internt skämt från en fras som jag slängt ur mig tidigare.
”Dyster” var inte elak men sorglig. För att ha något att säga frågade jag henne som var expert inom området.
”Hur lång tid tar det innan jag blir inställd och kan åka hem?” Hon skruvade på sig. Ville först inte svara. ”En del blir aldrig inställda.” Det där var pedagogik och psykologi, på samma gång, när den är som bäst. 😉 ”Här kan du läsa på om diabetes 1. Sedan kan vi träffas om några veckor”, sa hon och försvann diskret ut ur rummet.

Bibliotekarien som för bara sju veckor sedan kommit hem från Universitetet i Umeå med en skärpt inlärningsförmåga och en otroligt vältränad kropp öppnade första boken. Strax noterade han yrkesmässigt att tryckåret i alla böcker var långt tillbaka i tiden.

Det enda jag ska nämna från det dystra innehållet är följande mening:
MEDELLIVSLÄNGDEN FÖR DEM MED BARNDIABETES ÄR 30 ÅR.

Idag tangerar jag. Imorgon, om jag lever så…

Det är bara att krypa till korset. ”Dyster” hade rätt men svarade fel. För en person utan skyddsnät skulle kunnat ge upp av att höra de mörka orden, 48 timmar efter diagnosen. Tänk vad ord kan väga mycket. De är så lätta att kasta ur sig. Kan hamna i fel ordning. Såra, skada och till och med förinta när det är som mörkast på himlen.

Jag har material, synpunkter, minnen som räcker till en tegelstensbok som skulle både beröra, ”skaka om” och ställa saker på sin spets. Diabetes 1 är en otroligt individuell sjukdom där ägaren till kroppen sitter inne med expertkompetens för just sin kropp.

Ps.
Imorgon är det sista dagen att gissa på 80-talslåtar från 3:e skivan.
Ha en bra Alla Hjärtans Dag. Sköt om dig! Bjussa på en kram eller ett samtal till någon ensam person. Själv ska jag åka på utflykt med min gamla flickvän – hon med godisträhjärtat. ❤

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Bänkar mig ikväll

Idag är det Världsdiabetesdagen. Ska bli spännande ikväll att lyssna på Tomas Andersson Wij som för första gången ska tala öppet om sin diabetes typ 1. 🙂

Galan leds av Peter Jihde och Molly Sandén. Jag gillar Peter både när han pratade om sport, med idoler och allt annat. Vilken frontfigur han är … men ändå inte. På Instagram visar han dagens spruta o.s.v. Detta är 2018. Jag fick ett erbjudande om pump 1990 som jag tackade nej till. Två år senare ville jag ha det, men Skövdedoktorn sa det var inget bra, bara en ”fluga”. 😉  De krånglar ofta o.s.v. (Kan det berott på att flugan kostade ”48 000 kr” just då?)

Företag borde slåss om att visa upp Peter med de senaste produkterna. Min knapp på armen var det bästa som hänt mig. Det finns andra liknande ”system”. Jag tycker inte att sjukdomen avdramatiseras med att ”strula” med bloddroppar och sprutspetsar när det inte behövs. Tänker på nydebuterande personer. Blodsockermätaren är klart bästa valet i alla skarpa lägen. För högt. För lågt värde. Då måste ”blodtekniken” användas!!! Inte i vardagen. Utnyttja smörgåsbordet. 🙂

Därför har jag en dröm om att Peter ikväll i drektsändning får sätta på sig den senaste insulinpumpen som gjort stor succe i USA under sista året. Nyss blev den godkänd i Europa och har fått CE-märkning. Ska lanseras i Sverige under hösten. Vilket hopp Peter skulle sända ut till alla vi som kämpar på 24 timmar om dygnet. ❤
Det är företaget Medtronic som lanserar pumpen 670G.
Pumpen har ”hybrid closed-loop”. Vilket innebär att den klarar av att reglera höga och låga värden. Fortfarande måste vi diabetiker typ 1 dock ge måltidsdoser genom att trycka på rätt knappar. 😉 Men vilken trygghet det skulle ge. Tänker direkt på föräldrar till små sovande barn/ungdomar. Självklart kommer detta att höja levnadsåldern och minska kostnader inom sjukvården i framtiden. Då får det kosta ”en slant” nu. Hoppas alla landsting tänker med långsiktiga hjärnan. 🙂
För detta är det största som hänt på många år inom diabetestologin. Nu är frågan hur förhandlingen kommer att bli mellan landstingen och Medtronic. Får vi alla samma chans? Är rädd för att det inte blir så.

Själv har jag fått min tredje pump. Ingen modern historia. Dessutom sämre och fulare än Bianca och Melissa Jag har döpt den till Rauken.  Mer info i ett annat inlägg. 😀

Är jag ensam om det?

Jennifer kom precis innanför dörren efter en långpromenad i solen. Jag satt på golvet bakom barköket. Genast dök jag verbalt på henne.
”Är det du som slagit sönder något dyrt och glasigt? Erkänner du direkt kommer du undan med fotboja.” 😉

Givetvis gick det inte att lura henne. Hon har dels varit med förr och dels känner hon igen plastsakerna. Istället bjöd jag in henne till en kreativ sysselsättning. 🙂

1185 st plastföremål finns på golvet. Exakt så många gånger har jag bytt slang/nål på min mage under 10 år och snart 6 månader. I paketet som heter ”Quick-set” finns en tunn plastslang på 60 cm. ”Nålen” är endast 6 mm. Smärtmässigt tycker jag att vanliga sprutor/pennor gjorde mindre ont än ”pumpleksakerna”. Men den gamla metoden gjorde jag sju gånger om dygnet. Nu behöver jag bara byta nål var tredje dag. Måste erkänna att ofta upplever jag det som om det är var tredje dag varje dag. Vilket givetvis är orimligt.

Vi fick så många plastgrunkor över att vi bestämde oss för att lägga på en andra våning. Vilket var extra pillrigt. Helst för mig som förvandlades till ringräckare/ringvändare. 😉

I ”Quick-set” paketet finns även en liten plastgrunka. Istället för att slänga prylen har jag sparat dem i en stor plastpåse. Är jag ensam om det i Sverige, Norden, Världen? Inte säkert. Någon konstnärssjäl har kanske också sparat dem och gjort ett tjusigt konstverk.

Jag använder dessa föremål vid två sammanhang.
A: När jag badar i badkar.
B: När jag badar i havet/bassänger.
Då kopplar jag av pumpen. (tar 1-2 sekunder) och sätter dit plastgrunkan som skydd mot bakterier. När jag duschar kommer det bara rent vatten och då behövs inte skyddet.

Vi hade kul under några timmar. En ”söt” pappa och en sötare dotter. ❤

Tacksamhetstal

Tack ”Libra” – min vän! ❤ Idag firar jag den stora förmånen med denna produkt som underlättat mitt liv – 24 timmar om dygnet x 365 dagar x 3 år. Det är en rejäl skillnad mot hur jag har haft det, de föregående tjugofem åren.

Nedan en del av min tacksamhet i punktform:

• Scannar mycket hellre än sticker mig.
• Du är en pålitlig kompis.
• Bygger upp en trygghet i utsatta lägen.
• Du kräver inte mitt blod.
• Du skapar möjligheter och ger mig en skön frihet.
• Stimulerar och motiverar mig att sikta på att må bättre.
• När jag gnyr i sömnen behöver jag inte ens bli väckt om någon orolig sängkompis gör en test i smyg.
• Samma sängkompis kan låta mig köra vidare med bilen under tiden som hon kollar mig, (när du sitter på höger arm).
• Du är snabb, effektiv och småbråkar sällan.
• Ditt sällskap på resor, hotell, restauranger är guld värt.
• För att inte tala om när jag motionerar i skog, i hav, på cykeln och på tuffa svettiga sluttningar. Då är du min kompass och läromästare. Ger i smyg goda råd med dina pilar.
• Du bjuder på många tabeller och skisser som är julafton för en statistikälskare som jag.
• Visst händer det att mitt intresse för berg-och-dal-banor har minskat i takt med övergivet barnasinne.
• Du kan även vara svag i klistret. Antagligen tycker du att bästa vänner ska leva en bit ifrån varandra ibland. Du är förlåten. För jag får en ny knapp om detta händer. Helt gratis. Snabbt levererat till dörren.
• Jag hoppas vår vänskap ska bestå i flera år till.
  En tacksam ”knapp” på axeln till dig. 😉

 

Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Bättre än bra

Vi ska vara rädda om våra fötter. Det är mycket ansvar som vilar på de två ”utväxterna” längst ner på kroppen. Så många kilon att släpa omkring på olika sorters underlag och ibland i helt fel skodon. Jag har själv bättrat mig på det sistnämnda. Satsar på kvalitet vid skoinköp. Numera finns det ett rätt stort utbud av möjligheter på marknaden, som inte förtar det estetiska. Ändå tar fötterna stryk och behöver pysslas om. Annars strejkar de. För mig som diabetiker är det extra viktigt att ta ansvar. En liten sten i skon kan ställa till stora bekymmer i framtiden. Det är viktigt att vara observant på småsår.

Jag har testat det mesta när det gäller fotkrämer. Väljer gärna väldoftande sådana, till exempel med lavendeldoft. Jag älskar när Solveig tar sig tid för att göra det där extra med mina fötter. Slipa, klippa naglarna rätt, smörja in, sätta plastpåsar på fötterna (fuktinpackning på djupet) o.s.v. Då mår jag som en prins och skulle kunna lova henne vad som helst. ❤

Det är inte ofta det händer. Nu ska jag göra reklam för en produkt som står för det de skriver i sina annonser och på sin hemsida. https://footmender.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Footmender All in One Diabetic: En efterfrågad produkt som gör det enkelt att få fina fötter! Synlig effekt efter första behandlingen.Två pumptryck. Smörj i minst en minut och helst på kvällen av praktiska skäl. (Deras ord)

Okej! Det doftade inte lavendel. Inte ens i närheten. Om sanningen ska fram skrek min näsa om att jag borde skaffa mig längre händer. Andra kvällen försökte jag hålla andan så länge som möjligt. Tredje kvällen visade min näsa en bild på en orangutang. Fjärde kvällen gav näsan upp och började acceptera läget. 😉  Antingen hade den lyssnat på Solveig som sa att det inte var så farligt med doften. Hon tyckte att jag överdrev. Precis som jag gjorde en del i texten ovan. Men nu skriver jag bara sanning och allvar.

Helt otroligt. Hur kan det vara möjligt? Mirakelmedlet fixar det som en fotfil, fotbad och alla ”tusen” krämer bara klarar tillsammans en kort flyktig tid.
Jag skaffade mig en sittvana till vardags, som hållit i sedan jag flyttade hemifrån 1980. Till köket hade jag köpt nya rottingstolar. På dem satt jag som en skräddare. Följden av det blev räfflade spår och till slut en förhårdnad på höger fots utsida. Detta minne har jag haft i trettiosju år. För jag är fortfarande en skräddare till vardags. Det har gått att göra mjukt med kräm om jag jobbat intensivt under en lång period. Nu gav det resultat efter EN ENDA behandling!!!  😀

Jag behandlade fötterna varje kväll under en vecka i början av december 2017. Sedan tog jag paus någon vecka för att se vad som hände. Fortfarande lika fina fötter. Bestämde mig för att varje måndag köra en behandling och övriga dagar ta pepparmintsvarianten som jag fick som julklapp. (bild nedan) Filen lär ligga orörd. Den behövs inte. Inte heller burken med skrubbkräm.

Undra om jag någonsin haft så här fina fötter i januari? Möjligtvis vintern 1960. Finns inga bildbevis från den tiden. 😉

Måste erkänna att min näsa har inga invändningar längre på måndagskvällarna. Det känns lyxigt att ständigt ha dessa babyfötter. Jag tror många andra, inte bara diabetiker, borde testa denna produkt. Två minuters insats på kvällen krävs. Mycket pengar, tid och utrymme i badrummet kan sparas. Sedan kan man då och då skämma bort fötterna med andra insatser. Varför inte på ett Spa en weekend.

Här kommer en bukett tulpaner till Footmender All in One Diabetic.

Extrafakta för den som är intresserad:
Footmender Diabetic har åtta olika delfunktioner:

1. Antimikrobiell effekt som förhindrar återväxt av mikroorganismer i minst 12 timmar. Hjälper huden på fötterna att återgå till sitt naturliga och ursprungliga skick.
2. En exfolierande funktion. Vilket innebär en förmåga att avlägsna döda hudceller. Den penetrerar det översta hudlagret. De döda hudcellerna avlägsnas och ger utrymme för nya celler att växa fram. Huden under har ett fräschare och hälsosammare utseende med mer färg och lyster.
3. Binder och bevarar fukt i huden.
4. Mjukgör huden.
5. Minskar hudens känslighet och bromsar vattenavgivningen.
6. Stabiliserar hudcellernas omsättning.
7. Inverkar gynnsamt på läkning av hudsprickor.
8. Stärker hudens barriärfunktion.

 

Bäst att skratta åt eländet

Jag visade här på bloggen för ett tag sedan en del av vår sommarfrukost. 🙂
Du ser inte alla nyttigheter som finns i min tallrik. Kanel, Chiafrön, solrosfrön m.m finns gömt under den magvänliga Öresundsfilen.

Så här har min kost sett ut på sängbordet, större delen av dygnen sedan i tisdags. 😦
Ett glas med vatten, ett med vätskeersättning, ett med söt cola utan kolsyra, ett väntande glas söt cola. Snart kommer mina tänder att svartna och ramla av.

Allt som började så trevligt i måndags med en ”Sex mil hemifrån.resa” i solsken. (Kommer senare på bloggen)
Nu är detta mina två sängkompisar:
”Libra” som mäter snabbt i kroppsvätskan. (Solveig kan testa mig även när jag sover.)
Den gamla blodsockermätaren som berättar långsammare, men ger ett mer exakt ”nuvärde” i krislägen, eftersom den mäter i blodet.

Min läromästare Ragnar Hanås. (Härligt att känna sig ung vuxen) som lärt mig att ta vatten i små klunkar ofta om BS är över 10-12. Annars dricka söt cola om det är under 10-12. Testa sig ofta. För inget fungerar som vanligt när kroppen är tom på näring och tarmen jobbar långsamt.

 

I måndags klättrade vi på höga slänter. På denna bild åker mitt blodsocker kana nerför ett berg och det går fort. Ibland ruskigt, äckligt fort. Reserven med blodsockerhöjande hormoner i levern är borta, efter att min baklucka öppnades. Det hjälper inte att jag kämpar med att få i mig söt cola som står mig upp i halsen. Ändå har jag tur som har en insulinpump som jag givetvis tagit av mig. Därmed tillkommer inget nytt insulin. Sådant förstår inte min dumma kropp eller mätarna som visar äckligt låga värden. Ändå har jag ett gnutta humor kvar. Som när jag gick upp till Solveig som precis fått in vår nya soffa och skulle montera vissa delar. Först säger hon till mig att absolut inte hjälpa till.
Bara att gå i trappan upp tar ner mitt BS. På en sekund kan jag på skärmen se vad som händer inom mig.

Jag sitter där spak och deppig och börjar småskratta. Solveig undrar vad som är så roligt.
”Ser du vad soffan heter? Bo Dö.”

”Vill du att jag ska hoppa ner direkt? Jag är ändå slut som artist. 😉
”Det vet du väl inte går. Snart ska du ge ut din tredje bok. Snart vänder det igen min älskling. Har du bestämt dig för vilket omslag du ska välja till ”Minnen som stannat kvar?”
”Ja. Men det är hemligt. Någon bloggläsare kan smygläsa här”.  😉
Ps. Jag svarar ev. kommentarer med en symbol. 🙂

Ett helt liv

Jag har vunnit i olika typer av skrivtävlingar, korsord och ”turtävlingar” genom åren.
I fototävlingar har jag däremot alltid dragit ett kort strå de få gånger som jag vågat ställa upp.

”Är den färdigväxt – kan det vara grönt?”

Ett helt liv!

”SÅ” kan det gå i kristider.  

Blodsockerkontroll på en gräsmatta i St Helier på Jersey.

Fakta:
Temat var ”Ett helt liv” och handlade om att ha Diabetes 1.
Jag tramsade till det med att hjälpa till med att odla engångsinsulinpennor. Både långverkande (De gröna som jag stack in i rumpan) och medelverkande (De orangefärgade som jag tog till maten)
Solveig fick rita fröpåsarna.
Förstapriset vann en man som tog sin spruta vid sidan om sin parkerade cykel. Fotot var i svartvitt. Mycket snyggt foto. 🙂
Som tröstpris fick dessa foton som jag snubblade över i förrådet vara med i en blogg 2016. Inte illa.  🙂
Egentligen fanns det inbakat ett allvar som kanske låg mig i fatet vid den tidpunkten. Besparingskrav. De svagaste i Sverige skulle lida först. Det talades om att ta betalt av diabetikerna och slopa gratisinsulinet. Andra sjukdomsgrupper betalade själva sin medicin.

 

Dramatisk smekmånad, del 1 av 2

När jag efter en lång sjukhusvistelse skrevs ut med diagnosen diabetes 1 kom jag hem till en tillvaro som var helt upp och ner. Allt var overkligt. Inget sig likt. Första tiden bodde jag hos min mamma. Jag minns hur jag ringde till diabetesläkaren flera gånger i veckan för att rådfråga om insulindoser. Orsaken var att jag fick lågt blodsocker varje dag, ibland flera gånger. Han berättade om något som hette ”Smekmånadsfas” (Remissionsfas). Kroppen tog tacksamt emot hjälp med insulin utifrån och de överlevande betacellerna fick nödvändig vila efter att ha krigat under flera veckor. Doktorn sa att de höga doserna som man fick på sjukhuset ofta kunde minskas ner under en tid. En lampa tändes i min tävlingsskalle och jag undrade hur länge smekmånaden kunde vara.
”Svårt att säga. 3-6 månader. Ibland längre. En del patienter får ingen smekmånad alls.” Jag läste på och bestämde mig för att nå smekmånaden och slå rekord. Först gällde det att försöka bli fri från sprutor. Jag gick från fyra sprutor om dagen till bara en spruta på morgonen med 12 enheter.
Vid nästa samtal berättade jag om fler insulinkänningar och doktorn föreslog en sänkning till 10 enheter.
Med den nya engångspennan, som jag var först med på sjukhuset, gick det bara att ta jämna enheter. En nackdel, jämfört med hederliga sprutor och pennor som laddades med ampuller och gick att ta udda enheter med, var att det bara gick att ta jämna enheter. Engångspennan var annars smidigare och jag uppskattade den mycket.
Det kändes som en stor seger den morgonen då doktorns råd var att sluta helt med insulinpennan och testa med urinstickor då och då och känna efter hur jag mådde.

Jag mådde skit om sanningen ska dras fram på en vagn. Ett tillstånd som jag börjat vänja med vid. Försökte ändå tänka positivt. Skönt att slippa ”sprutor” och ta blodprov i fingret och slippa sköta den klumpiga dyra mätaren som jag köpt.
Diabetesläkaren på medicinavdelningen hade berättat den goda nyheten att det var omöjligt att få insulinkänningar när jag inte tillförde något insulin utifrån. Jag fick informationen att kroppen satte på och stängde av insulinproduktionen med de kvarlevande betacellerna som jag hade i min bukspottkörtel. Precis som det är hos alla friska människor.
Jag kontrollerade med urinstickor då och då och det gav inget utslag. Skönt! Då höll jag den vassa nålen på avstånd. Ändå fuskade jag ibland med godis och glass när jag råkade passera en öppen kiosk. Om den var stängd gjorde jag inget inbrott.  🙂
Det kändes som både jag och kroppen behövde denna numera lyx och tidigare dagliga söta trevliga vana hos mig.
Det hände att urinstickan blev ”färgad” efter en daimstrut och jag fick dåligt samvete på kvällen. Jag var rädd att min taktik skulle misslyckas. Den om att aldrig mer i hela livet ta sprutor.

Efter några veckors sjukskrivning började jag jobba halvtid. Sorgligt att komma tillbaka och sitta med andra utslagna och sortera B-post och massförsändelser. Samtidigt var jag lyckligt kär som vägde upp det mörka. Dessutom var jag en fighter. Mitt tempo var stillsamt och ändå vid nästan samma tid, varje dag, tog mina krafter slut. Efter fikarasten fick jag ny energi och orkade ta mig igenom tiden fram tills jag cyklade hem. Ändå var jag en halvskugga av mitt forna jag. På eftermiddagarna försökte jag motionera och njuta av våren. Tyvärr orkade jag inte med snabba rörelser och koordinationen verkade också ha åkt på en smäll trots att jag fått tillbaka min normala falksyn redan efter några dagar på sjukhuset. Spela tennis och badminton var inte längre kul. Jag kom fel till bollarna och kände inte igen mina rörelser och förflyttningar.

Jag orkade inte köra bil ända till Solveig utan tog tåget till Skövde. Eftersom jag hade ett berg av övertid sedan tidigare tog jag en längre semester i väntan på en operation som jag skulle vara med om. Efter den skulle jag säkert bli som vanligt igen försökte jag lura mig själv. (En episod som är värd tre kåserier.)
Solveig uppskattade att ha en hemmaman som hade lunchen klar när hon kom hem en stund mitt på dagen. Det började våras och bli ljuvligt i naturen. Vi gjorde många mysiga utflykter till Solveigs smultronställen. Ändå hände det att jag tvärdog. Tog helt slut under promenaderna. Hjälpte inte att vi tog pusspaus titt som tätt.
Under denna tid hade det kommit ut en ny blodsockermätare på marknaden som var liten och snabb. Jag hade köpt en men inte använt den eftersom läkaren ansåg att det var slöseri med resurserna med tanke på de dyra stickorna. Han kom med det idiotiska och opsykologiska rådet att jag skulle ta ett rakblad och dela dem på mitten. Hade jag gjort det skulle jag säkert fått ”gratis” blod och inte behövt sticka med lancettpennan. Kanske en hel pöl på golvet. Helknäppt råd som gav mig dåligt samvete. Precis som om jag var dyr i drift. Jag som aldrig testade mig och hade ont av att se blod. Jag hade inte ens bett om att bli diabetiker. För den gamla fördomen att den som äter sötsaker ständigt riskerar att få diabetes 1, var falsk som vatten. Det behövde jag inte ha dåligt samvete för.

Under en promenad märkte Solveig att jag inte orkade hålla tempot. Hon frågade om jag hade med den nya mätaren.
”Ska du inte för skojs skull testa ditt blodsocker?”
”Då kostar jag pengar för landstinget. De tvingas stänga hela sjukhuset. Läkare blir utan lön. Ingen idé. Jag tar ju inget insulin. Kan inte bli låg.”
”Snälla Bosse.”
Jag darrade på handen och fumlade med bestyren. Vad jag hade i blodsocker fick jag aldrig veta. Ett sådant lågt värde klarade den supermoderna blodsockermätaren inte av. Den fixade värden mellan 2.3 och 33.3. I fönstret stod det därför LO. Vilket betydde att det kunde vara något mellan döden och 2.2. Krisläge med andra ord. Antagligen hade jag redan haft detta åtskilliga gånger förut då jag matt fortsatt att jobba på min arbetsplats, fast jag var dödens trött.
Efter denna episod testade jag alltid mig när jag blev matt, som en ren överlevnadsstrategi. Nästan varje gång stod det LO eller möjligtvis något värde mellan 2.3-3.3. Snabbt in med fyra druvsockertabletter. Efter tio-femton minuter kom livet oftast tillbaka. Annars var det dags för fyra nya druvsockerbitar.
Hur hade jag kunnat undvika att inte ramla ihop som jag läst om så många gånger under åren?
En gång tidigare när jag testade på den första klumpiga mätaren och jag precis var utsläppt från sjukhuset stod det 1.7. Då hade jag stannat bilen vid en rastplats längs Nissastigen. Tog kort på mätaren. Samma ironiska humor då som nu. 🙂
Detta skrev jag om i tidskriften Diabetes där jag jobbade som Kolumnist. Trist nog skrev de fel på min uppskickade text med snigelposten till Stockholm och råkade skriva 7.1 i tidningskåseriet, vilket är ett perfekt värde. Där damp trist nog min spännande och roliga text och läsarna måste undrat vad det var för märkligt med detta utmärkta värde.

Jag struntade att störa läkaren fler gånger. Mitt förtroende hade brustit. Bestämde mig för att ta chefskapet om min trista inre kompis. Jag skulle ändå flytta iväg långt till hösten. I kommande del får du som orkar läsa veta vad jag gjorde och vilka spännande saker som hände under min smekmånadsfas.
Jag har nämnt om det omöjliga i förbigående vid nästan varje ny ”diabetesläkarträff”.
En enda av alla dessa personer genom åren på alla de ställen som vi bott, har blivit nyfiken och ville lära sig något nytt. Han ställde mängder av seriösa frågor. De andra har inte muntligt ifrågasatt mina ord. Men i efterhand gissar jag på att de inte trott mig. För i deras värld är smekmånadsfasen en lugn period då patienten som fått diagnosen diabetes 1 hinner anpassa sig till sin nya livssituation. De lyckliga patienter som når stadiet får chansen att slippa sprutor helt under en tid och göra sig beredda för en framtid som diabetiker.
Enligt senare forskning är rådet att alltid ge en liten dos insulin under denna tid som backup. En investering för framtiden som kroppen kan ha nytta av i många år. Som kan förskjuta eller minska på allt otäckt som väntar i framtiden. Kanske inte för dem som blir överkörda av tåget eller … en sak tröttnade jag tidigt på att höra i omgivningen.
”Han dog i alla fall inte av sin diabetes. Råkade inte ut för strul med ögon, njurar eller amputerade tår, fötter och underben. Det var väl ändå för väl. ”
”Vad dog han av då?”
”Han fick en hjärtinfarkt?”
”Viken tur.” brukar jag säga med sarkastisk röst och hoppa föreläsningen om att diabetes 1 mycket väl kan vara ”boven”. Överallt i kroppen.  😦

Fotnot:
Tack för att du kommit ända hit i texten. Mitt novemberschema på bloggen är tight. Därför bara en symbol som tack efter eventuella kommentarer.
Var rädd om dig.  ❤