Jag kan inte bestämma mig

BambuBosse

Vi slog till och köpte två stycken ”Bambukuddar”. Det har gått 3-4 veckor, men jag kan fortfarande inte säga rakt av om jag är för eller emot, (inte Solveig heller). Visserligen säger Solveig att jag slutat snarka. Hur skulle det gått till? Jag kan inte sluta med något som jag aldrig börjat med.  😉

DSC_39750020

Innan kudden användes skulle den ligga öppet och vädras i sjuttiotvå timmar ( 3 dygn). Jag kan förstå det. Fortfarande känns en doft som jag heller inte kan bestämma mig för om jag gillar eller ogillar.

Måste erkänna att jag bara använt mig av den som vanligt, platt. Det görs reklam om 3-kuddar i en. Någon natt när jag är rastlös får jag prova de två andra varianterna.

Vaknar helt utvilad. Den frågan kan jag svara på snabbt, eller inte. Minns inte när det hände senast. Våren 1933? 🙂

Så har den förändrat mitt liv? Näpp! Vika den dubbel? Ska huvudet in emellan? Måste jag inte ha ett tjockt rep och binda omkring? Något annat viktigt. Ett rykte florerar om att Per Gessle ska komma ut med en ny låt som heter. ”Jag går och snarkar”. Stämmer ryktet att man inte ska väcka den som går i sömnen? Förstår du att jag har svårt för att sova, med alla mina djupa tankar? Nu kom jag på ett nytt ordspråk. ”Väck inte den Bo som inte sover”. Måste fila lite på orden. Byta ut Bo mot bov? Undra om inte Gessles sista låt ska heta ”Jag går i idé”. Sant i alla fall är att jag ska se på ”Badhotellet” om en stund. Jag älskar ju danska serier. Undra sa flundra vad de har för kuddar på hotellrummen. Antagligen fulla av danska wienerbröd.  😉 Snart ska jag också bo på hotell. God natt.

Sommarskor & Sommarkläder

DSC_29650044

 

DSC_29670046

Det verkar som det här med däckhotell har blivit en fluga som är här för att stanna. Jag är övertygad om att det går att utveckla. Fler verksamheter kommer att hoppa på tåget. Tänk när man ”nyfrukosterad” checkar ut från hotellet.
”Ska vi ta hand om toalettväskan, pyjamas och nattlinne? Vi tvättar alltid nattkläderna.” Kan jag lita på det? Visst händer det att jag återkommer till ett bra hotell, men det kan gå år mellan gångerna och modet ändrar sig. Jag slår vad om att, om hotellpersonalen har firmafest och temat är pyjamasparty, kommer de att … och mitt gosedjur kommer säkert att trösta främmande ledsna vuxna män i medelåldern. 😉

DSC_29680047

Bilen fick sommardäck i lördags och en minut senare fick vi efterlängtat försommarväder som på beställning. 😀
Libra ville också ha nya sommarkläder. Jag tycker det är tufft med limegrönt.

DSC_29710049

Man ska vara rättvis som husse. Men jag tycker Melissa har taskig färgsmak och jag kommer att skämmas om någon ser henne tillsammans med mig. Usch vad pinsamt! Hoppas bara färgblinda läser min blogg idag. 🙂  Min diabetessköterska hade bara en färg. Skälet till att jag vill ha skydd är att Melissa börjar bli gammal och jag vill ha en problemfri sommar i sanden på stranden.

Jag grubblade så jag fick lätt huvudvärk över en viktig sak. Varför har Melissa som snart är fyra år koppel (slang för ni som inte förstår min sjuka humor) när Libra som bara är en månad redan klarar sig utan? Visst händer det att hon smiter, men oftast finns hon där i min närhet och berättar roliga och mindre roliga saker. Hon har en förkärlek för att visa pilar och påminner en del om meteorologer (där fick jag ha tungan rätt i munnen) på TV eller en viftande sockerpolis. Det där tror jag att jag vidareutvecklar på torsdag. 😉

DSC_29230005

Hoppas ni är många som kan njuta av värmen och det vackra vädret som vi bjuds på. Till helgen ska det bli svalare och sämre igen. Nu ska jag gå ut och visa vem det är som regerar – hoppas att inte duvorna vinner balkongkriget.

Ps. Sven på bilden är oskyldig och är en fredsälskande varelse som håller till nära Fridolfs Konditori. 😉

 

Här rullar det inte alls

Ystad morgon tre

Då var jag tillbaks på bloggen igen efter sex kreativa dagar, under tiden som ”Månadens kåseri” förhoppningsvis roat några besökare.

Någonstans

Min egen belöning dessa skrivdagar var att jag längtade efter att Solveig skulle komma hem och inleda sitt påsklov. Vi tänkte rivstarta med att besöka anrika Ystad Teater och gå på konsert med kultgruppen Freda´, som vi har många personliga minnen av. Två biljetter har i flera veckor suttit på a-tavlan i köket.
Igår såg vi fram emot att styra kosan till Skillinge på Österlen för att besöka Bokoteket som slog upp sina portar. Där hade vi på tisdagen lämnat in försäljnings exemplar av både ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Idag söndag hade vi planerat in två hemliga möten som jag inte kan skriva om här. Jag vill inte att överraskningseffekten ska förstöras.
Efter det längtar min rygg, nacke och överarm till att träffa Ethel Gustafsson i Halmstad. Min favoritosteopat. Vi har också planerat andra bilburna aktiviteter … så varför ösregnar det just nu? 😦

Freda

Jag låg fräsch och slappade i soffan och klockan hade passerat sex. Förväntansfullt väntade jag in vacker fru och tidpunkten tills vi skulle köra ner till centrum. Jag hade hunnit drömma mig tillbaks till när jag spelade ”Tusen eldar-kassetten” hundratals gånger i min freestyle, i Täby, Stockholm och Borås. Minns hur jag sprang som en galning och släpade en stackars tjej efter mig för att hinna med sista tåget på Roslagsbanan efter en konsert med gruppen Fredá på en nattklubb. Genomsvettiga och hyperventilerande hann vi hoppa på en vagn. ”I en annan del av världen” var min största favorit från den skivan, men jag gillade alla låtarna. Därefter har jag köpt alla deras CD, tills de tog sitt långa break och skaffade mig under flera år många favorithits med sångaren med den speciella rösten. ❤
Bloggbild

Jag log när jag tänkte på när vi bodde i trästaden Hjo och blev bjudna på kvällsfika hos några trevliga nyinflyttade grannar som bodde i den mysiga vindslägenheten. Som vanligt råkade jag fastna i en CD-samling och sa spontant.
”Har ni alla Freda´s skivor. Coolt. Jag älskar Gnosjögruppen.”
”X är min storebror”, sa tjejen och hällde upp te i tjusiga Rörstrands Muminmuggar.

Världen är ibland liten. Avståndet mellan längtan, lycka och besvikelse behöver inte vara långt.

Bloggbild

Vår bil strulade i början av förra veckan. En ung tjej kom hit med bärgningsbilen och jag stod beredd med systemkameran för att ta bilder till bloggen, när bilen skulle åka iväg. Tjejen lyckades få igång batteriet och därför blev det ingen tur till Bil-Bengtsson. Istället värmde jag upp bilen och åkte till Mossbystrand och andra ställen under en timme. På eftermiddagen var vi som jag skrev tidigare i Skillinge och lämnade böcker. Solveig körde och handlade i torsdags.
Det fanns visserligen ett nytt problem som uppstod efter det att tjejen fått i gång bilen. Centrallåset och larmet funkade inte. Jag minns som tur var hur man förr vred om nyckeln för hand, så vi har klarat oss dessa dagar. Annars har jag mest försvunnit in i fiktiva världar och levt ett spännande liv under veckan.
”Klockan har sprungit iväg. Man måste vara där en kvart innan annars stänger de dörrarna, stod det på hemsidan.”
Fortfarande var det lagom med tid om jag körde lite för fort nerför Malmövägen. Jag visste var vi skulle ställa bilen, när jag hoppade in bakom ratten och väntade på Solveig som gick runt bilen och … bankade på rutan. Hm. Hon fick inte upp dörren och jag fick inte upp passagerardörren inifrån.
Under tiden som jag hejade på Jennifer som kommit hem från sin praktikplats försökte jag trycka på några knappar. Jag gav upp och sa till Solveig att hon fick visa hur smidig hon var och kravla sig in från chaufförsidan. Jag har en vig fru. Solveig kom på plats och jag hoppade in bakom ratten och vred om startnyckeln. Då kom den stora tystnaden på oväntat besök. Livet stod stilla. Inte det minsta gensvar eller ljud hördes från motorn. Stendöd. 😦 Nu var det inte gott om tid längre. Min cykel har bott på väggen under vintern. Den saknar därför luft i ringarna. Mina nya byxor satt för tajt för att cykla över huvud taget. Försöka få tag i en taxi som kommer på studs, nä… Ringa på hos en granne? Pinsamt. Mitt blodsocker var perfekt inställt för att sitta stilla under ett par kvällstimmar. Allt var suveränt ordnat. Vi hade tänkt på alla små detaljer. Trodde jag. Inte första gången jag bitit i ett surt äpple. Konstigt nog kom jag ut från bilen och blev inte fredagskvällsinlåst. Jag slängde upp entrédörren på vid gavel.
”Jennifer! Du får nöja dig med en banan. Du kommer att vara yngst på Ystad Teater. Vi kan inte slänga iväg åttahundra spänn hur som helst en Fredá. Era cyklar står ute. Om du och mamma drar iväg fort som tusan, så hinner ni innan sista inringningen.”

Uno Svenningsson 2015

Vad snäll Jennifer var som spelade in mina favoriter så jag kunde lyssna och se senare. ”Nåväl. Vad är en kväll på slottet. Den kan ju vara all … ”

Vilket sammanträffande. Det ösregnar utomhus denna söndag och gör det en aning inombords också. Asch! Det är bara att rycka upp sig. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det i eftermiddag kommer hem en suverän grupp och spelar enbart för mig.   ”Hej! Är det du som är Bosse Lidén? Bra. Då har vi kommit rätt. Vår grupp Söndá ska testa våra nya hits på dig.” 😀

Livet kan vara stenkul

 

DSC_07290012

Mitt liv har varit stenkul de senaste tjugo timmarna. 😀 Jag hade samma känsla för tre veckor sedan. Då varade känslan i sjuttiotvå timmar. Sedan dånade det till och solen gick i moln. 😦 Nu hoppas jag på bättre tur. Jag ska berätta i ett blogginlägg senare vad det handlar om.
Ser ni att det är jag och Solveig på bilden? Vi fick stenarna när vi gifte oss. Det är Solveigs svägerska som målat dem.
Vilket härligt vårväder vi haft i några dagar. Igår var jag rädd att jag skulle missa  strandpromenaden som jag riktat in mig på. Orsaken var att en äldre man befann sig i mitt sovrum. En annan lång yngre man i vardagsrummet. Själv satt jag i köket och skrev på Månadens kåseri. Utanför köksfönsterna sprang det både män och kvinnor som emellanåt gick in i hallen och hade konversation med övriga gänget. De verkade ha problem under några förmiddagstimmar. Aldrig har jag känt mig så uttittad som när jag åt lunch och en kvinna och man stod precis utanför fönstret under hela måltiden. Jag kunde inte med att dra ner persiennerna eller flytta iväg mat och kropp. 🙂 Orsaken var att de skulle se om fibernätet funkade efter två veckors grävande runt om våra tjugo bostäder. En grunka sattes upp på väggen i sovrummet. Snart är Telia en old story.

Ibland får jag dåligt samvete

Stenkastning0001

Varje gång jag kommer till en strand med stenar blir jag frestad. Då vill jag kasta smörgås eller kasta macka som en del säger. Min blick söker efter en lämplig flat sten. Jag har lärt mig att små fördjupningar i stenen är fördelaktigt. Som grabb var jag mycket skickligare. Jag läste på google att världsrekordet innehas av en Russel Byars från Pennsylvania i USA med 51 studsar i ett kast. Vilken kille? Varför har jag inte slagit honom? Kan det bero på att jag får dåligt samvete precis i ögonblicket som jag ska snärta iväg stenen. Tänk själva. Det tog ”tio miljoner år” för stenen att nå in till land och jag slänger ut den på tio sekunder. 🙂  Kan min blödighet ha med ålder att göra? För på sista tiden har jag bytt stenen mot riktiga … 😉

DSC001630001

 

Vinnare eller förlorare?

I somras ringde det på vår dörr. Solveig öppnade och utanför stod en medelålders kvinna, som undrade om det var okej att ställa några frågor om städning. Efter frågorna frågade hon om Solveig ville lämna sitt telefonnummer och på så vis vara med i en utlottning där man kunde få en gratis tvätt av en matta. Solveig nappade. Vi hade ändå tänkt lämna in en röllakansmatta på kemtvätt. Eftersom det är ganska dyrt hade vi skjutit upp det.

Veckorna gick. En dag under hösten ringde en annan kvinna. Hon gratulerade Solveig och meddelade att en kvinnlig kollega skulle komma och tvätta mattan. Det enda kravet var att mannen i huset var med och såg på när mattan tvättades. De hade den policyn. Solveig kunde inte lova att jag skulle ställa upp. Det skulle bara ta en stund, fick hon reda på. Ett datum och en kvällstid bokades. Jag sa till Solveig att jag kunde slita mig från slutarbetet med vårt bokmanus, men sa även att jag undrade vad som var dolt i vinsten. Min gissning gick till att vi skulle vara med på bild och berätta att vi var sååå glada över den otroligt rena mattan. 😉

Det stämde att jag hade fullt upp med ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Från nedre plan hörde jag att den där kvinnans röst var väldigt lik en mansröst. Solveig och personen pratade på däruppe. Direkt förstod jag att det var en man som ersatt kvinnan. Han poängterade att det inte var fråga om någon vinst, utan plockade fram alla sina grejor i ett projekt, som mer kunde gått under titeln ”övertala kunden till att köpa en Water-produkt”. Solveig insisterade på att hon inte skulle köpa något, att telefonkvinnan inte informerat om vad det hela gick ut på och att det nog var bättre att han åkte vidare. Han gjorde en kovändning och ställde bara det ursprungliga kravet – att mannen i familjen var med under tvätten av mattan (som egentligen var en demonstration av en mycket dyr produkt).

ett

Författaren Bosse Lidén offrade snällt en stund av sitt dyrbara liv. En stund som växte till två timmar och fem minuter. Mannen var trevlig. Vi hade samtalsämnen som var utanför själva området, men mannen var direkt tillbaka till försäljningskonceptet när han ideligen satte igång med att visa olika finesser och möjligheter. Det tog lång tid innan vi kom till själva mattan. Innan dess skulle han ironiskt driva med vår städning av bostaden genom att visa hur mycket damm som fanns under soffan, på Tv:n och på gardinerna. Till saken hör att jag hade dammsugit övervåningen tidigare under dagen, men inte våttorkat golven och inte grävt under sofforna.

tre

”Titta här”, sa han stolt och log som solen i Karlstad.
”Det var väl inte så farligt”, turades jag och Solveig om att upprepa på olika sätt. Vi trodde det skulle vara mycket värre.”
Endast en liten stund gick snedleendet i dvala och han kom av sig i tugget. Sedan var tjatet igång om denna förträffliga apparat som skulle förändra hela vårt liv. Hur farligt det var att bo i detta direkt osunda hem som vi bodde i. Där tror jag att min mamma hade bett honom att snabbt lämna hennes bostad. Hon hade inte gillat att någon drev med hennes städvanor. Istället valde vi att skämta med honom. För det gick inte att sticka under stol med, indirekt smutsförklarade han våra städvanor. Orsaken var visserligen inte personlig, men ett liv utan Water var inget hälsosamt liv. Jag gav honom vatten till kvarnen när jag bjöd på det personliga att jag hade en släng av kvalsterallergi. Jag riktigt såg hur han fylldes av energi och segersötma. Direkt berättade han att de brukade ha möjligheten för kunden att få välja på en matt-tvätt eller en sängtvätt. Han som inte visste något om tävlingar ville verkligen komma ner till vår säng och visa alla farliga djur som vi hade i vår dubbelsäng.
”Det går inte. Jag har över 80 st kåserier som ligger i vår säng.”
Jag skonade honom från att upplysa om att han inget visste om tävlingar. 😦
Till slut blev det matt-tvätt. Solveig fick till och med äran att en stund dela ut priset till sig själv. Under tiden planerade säkert mannen sitt nästa trumfkort – sänka priset några tusenlappar.

två

Vi var som sagt riktigt duktiga på att vara trevliga och skojiga under ”samvaron” och han var trevlig tillbaka. Han berättade en rolig anekdot om enda gången han blivit utslängd, men hoppade snabbt tillbaka till försäljningsrösten och tendensen att driva om vårt sätt att städa.
Han stal faktiskt min arbetstid. Ändå såg jag detta som en sport. När kommer han att ge upp? Kommer han att klara av ett nederlag? Det lyste ibland igenom att han var självgod och säker på att varje gång lyckas ”lura” på kunderna sin ”billiga” leksak. Som ni ser blev Solveig allt tröttare. 🙂

fyra

Sedan insåg han att det fanns en tid att passa på ett annat ställe. Vi hjälpte honom med att få ned i sakerna i väskorna. Ha sa inte adjö till mig utan avslutade med repliken: ”Jag var helt säker på att ni skulle nappa på detta kanonerbjudande. Jag vet inte vad som gick fel. Vi får fundera över detta på ett säljarmöte.” Rösten var djupt besviken.

Frågan är vem som vann och vem som förlorade? Solveig fick sin vinst till slut. Jag förlorade arbetstid. Watermannen hade mycket svårt för att ta denna motgång. Helst med tanke på att vi inte gick med på det som enligt honom alltid ingick; lämna namn och telefonnummer till minst 10 av våra vänner som han sedan kunde kontakta. Vi är allergiska mot kedjebrev och liknande, både jag och Solveig, och ville inte utsätta någon i vår bekantskapskrets för att förlora drygt två timmar av sin tid till ett Waterprojekt.
Vad tufft det känns att veta att vi låter våra döttrar växa upp i en så ostädad lägenhet. 😉

Water var säkert en bra produkt. Det handlade inte om det. Den kostade en bra bit över 30 000 kr, men vi skulle få en riktig rabatt och endast behöva betala 26 000 kr om vi lämnade in vår gamla (dåliga) dammsugare. Fast med vårt sätt att bedöma dammsugare så är den riktigt bra och den duger för oss ett bra tag till… Så lätt är det att spara 30 000 kr på bara en kväll. 😀

 

Hjärngympa eller snabbaste vägen?

Frestelsen är stor när möjligheten finns nära till hands. Jag minns när vi på gymnasiet fick använda miniräknare på lektionerna. När jag kom på mig själv med att trycka in 3+4 var gränsen nådd. Min hjärna hade fått ledigt och jag började skämmas för mig själv. Fortsatte jag i den stilen skulle jag snart ha förlorat de kunskaper som jag hade lärt mig innan jag började på lekis.

Här har ni ett foto på Texas som tog över min mattehjärna. 🙂

DSCN7766

Hjärngympa är nyttigt. Ju äldre människan blir desto viktigare är det att hålla igång både knopp och kropp. Stundtals är jag förtjust i att lösa korsord. Dessa löser jag inte bara utan skickar också in dem om jag fyllt i allt rätt. Min taktik är att jag försöker lösa så mycket som möjligt själv. Kör jag fast låter jag det vila eller börjar på ett annat kryss. Först när det börjar närma sig dagen D för inskickning tar jag hjälp av antingen Solveig eller Googlar på nätet.
Ola Salo är en av deltagarna i årets ”Så mycket bättre”. Hans artistnamn är en palindrom. Sådant tycker jag är häftigt. Om man vänder på hans namn blir det ola SalO. Anna, Otto och Bob är också tre namn som är palindromer. Känner du till något mer? Långt in i min hjärna finns en gammal dammig uppgift om att jag en gång kunde en lång mening på engelska som var en palindrom. Någon som kan hjälpa mig med hjärnluckan?
Idag ska min och Solveigs kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” åka iväg på en hemlig utflykt till en kändis. Hoppas personen blir glad och inte slänger boken hårt i huvudet på en oskyldig i närheten… 😉
Bloggprovbok

Har du bytt till vinterdäck? Dubbar eller inte? På lördag har vi en tid att passa.

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Skämt8

Minnen som stannar kvar

Vi befann oss i Göteborg för att i första hand gå på Bokmässan som var en höjdpunkt på hösten för oss bibliotekarier. Som alltid var det trevligast och smidigast att vara där på torsdagen. Givetvis kombinerade jag och Solveig mässbesöket med några andra besök. Tålig som jag är följde jag bland annat med in i en del klädesaffärer. 😉
I en affär hittade Solveig ett par byxor som föll henne i smaken. Av någon anledning blev expediten personlig och berättade följande sorgliga historia:
I affären hade de en avdelning med mammakläder. Några veckor tidigare hade en gravid kvinna kommit in och köpt en svart mammaklänning. Hon hade berättat att hon skulle ha den till sin mammas begravning. Expediten tyckte att det var sorgligt att mormodern aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Några dagar efter köpet hade samma kvinna kommit in och haft med sig den hopvikta klänningen i en kasse. Hon ville lämna tillbaka den eftersom den inte passade. Kvinnan fick pengarna tillbaka. Det byttes inte många ord innan hon försvann ut genom entrén. Expediten hade tyckt att klänningen såg lite skrynklig ut, men valde att inte kommentera det. När hon en stund senare skulle hänga upp den fick hon se en utbuktning på tyget och upptäckte en använd pappersnäsduk i klänningens ena ficka.

Solveig har aldrig sorterat bort det minnet helt. Hon kommer inte ihåg exakt varför expediten drog upp storyn, men minnet har stannat kvar.

Det var ett ovanligt bedrägeri. Som bibliotekarie och amatörfilosof går mina tankar lite galet från låna böcker till låna kläder och vidare till det mer allvarliga, att man bara har sina mammor på lånad tid. Detta var kanske ett enda snedsteg beroende på stark sorg. Då är hon förlåten. Vad anser du som läsare? Blir du rörd eller störd av denna sannstory? Själv blir jag mest nedstämd och tycker den är sorglig.

Mitt filmtips på torsdag blir jag däremot glad av. Den enda film som fått full pott av vår familj, av de 185 filmer vi såg under tio säsonger. 40 av 40 poäng. Inte illa att den behagade fyra olika åldrar. Titeln var helt okänd för oss – men filmen fångade oss med irländsk storm.

Syskonkärlek när den är som starkast

CCI201404040001_1

Vad mysigt det är med äkta syskonkärlek. 🙂 Jag minns med ett leende på mina läppar hur Jennifer längtade efter ett syskon. Eftersom jag och Solveig inte hade samma smak när det gällde pojknamn pratade vi mest om när Lizette skulle komma och hälsa på i familjen. Jennifer hade tänkt sig en färdig lekkompis som skulle vara med på alla bus och pysselstunder.
”Hon ser ut som en gubbe.”
”Kan vi inte skicka iväg henne till morfar?”
Vilka härliga fighter det var om mammas knä. Inte hjälpte det att höra att pappas knä var ledigt. Jag var inte vatten värd i det läget. Istället fick jag vara fotograf. Är det någon pappa som känner igen sig?

Jag kom att tänka på en sak. Vad länge sedan det var en tuff drabbning mellan syskonen Lidén. En som hörs genom väggar. Minns hur fel det kunde bli när jag la mig i när de var små. Även när jag minsann visste vem som hade fel och hade sett det med egna ögon. Om jag då skällde på den skyldige brukade det sluta med att den andra tröstade. Nu förtiden är det mer att de ställer upp och stöttar varandra. Har kul ihop. ”Blandar” sina kompisar. Då inser jag fördelen att ligga nära i ålder och jag ber för att de ska ha glädje av varandra genom hela deras gemensamma liv. Själv är både jag och Solveig sladdbarn. Tyvärr har ju båda våra barn blivit sladdbarn. Vi skulle börjat tidigare. Fast det var såklart svårt att göra det innan vi kände varandra. I dagens samhälle hade inte min mamma ansetts som gammal när jag tittade ut. Hon var då 32 år. Men å andra sidan började hon ”syndigt” tidigt. Men det är en helt annan privat historia. 😉