Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost.
Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Annonser

Ett svartvitt foto fick liv

Har du också upplevt det? Att ett enda foto från förr kan sätta igång en hel berättelse eller inre film. Den här texten är inte tvättad och jag stoppade inte in en endaste replik. Jag ville bara bjuda på ett privat minne. Skrivet ”i en tagning”.

I gamla album letade jag efter lämpliga foton på mig själv som kunde få vara med i korsordstävlingen 2018. Självklart kunde jag valt helt andra foton som varit häftigare. Nu var det inte det jag var ute efter.

En lång stund satt jag och tummade på två foton från förr och flera minnen dammades av och fick glömda känslor att vakna till liv. Jag log av flera skäl. Värme, pinsamheter, nostalgi, skratt… för att nämna några.

Min mamma Sofia hade många väninnor som hon umgicks regelbundet med. Det var grannar, syskon, släkt, ingift släkt, barndomsvänner och syföreningsmedlemmar för att katalogisera lite löst.

En som var med från min livsstart var Signe. Hon och hennes man hade haft en lägenhet i samma hus som min familj. Efter några år flyttade båda familjerna till nybyggda hus på bostadsområdet Gustavsfält. Tidigare hade det varit rena landet i denna del av Halmstad.

 

I ingen speciell ordning minns jag: vida fält, lantgårdar, älgar, den stora inre insynsskyddade trädgården, att en stor nyfiken råtta gjorde besök i vårt kök och att min lilla mamma visade sig vara en tuffing som slog ihjäl den.
Utanför huset var det länge grusväg med gropar och nästan varje lördag kom en gubbe med häst och vagn och parkerade hos vår närmaste granne. Jag kände till att gubben var tvilling till tjocka Eva och hade bondgård nära Snöstorps kyrka.
Både Signe och Sofia hade stora barn. Sedan kom jag på sladden i vår kärnfamilj och fem år senare fick Signe och Janne en dotter.
Karin var söt som en docka. När hon blev lite större blev jag hennes idol vid våra sammankomster. Det var mysigt till en viss gräns. När vi var på semestrar blev det ibland för mycket av den varan för mig. Ändå följde jag med på familjebilresor upp mot tonåren. Sedan fick jag tillåtelse att utnyttja mitt frikort på SJ och min värld vidgades och blev mer äventyrlig och självständigt än den var för många i min egen ålder.
Det var då. För vid en jämförelse senare i livet var det precis tvärtom. Jag återkom ständigt till kända kvarter medan Karin upptäckte hela världen. Hon verkade helt orädd. Samtidigt hörde jag självklart snacket efter några år. Om att hon aldrig verkade ha någon ro med att bo ”hemma” i Sverige någon längre tid. Skulle hon någon gång skaffa sig en rejäl utbildning? Ett längre förhållande? Äkta man? Kids? Åtminstone fast adress? Själv var jag impad och tyckte hon var en härlig liten tuffing. ❤

Genom åren fick jag rapporter via mamma och Signe om resor till Kanada, staterna, Israel och mycket annat. Signe försökte övertala min mamma om att resa med till Israel, men mamma vågade sig inte upp i luften i en plåtfågel. Tror hon i efterhand ångrade sin rädslas seger. För hon hade en stark längtan att få se Israel någon gång i livet.

Karins resor handlade mycket sällan om lyx och flärd. Hon bodde på en kibbutz och gjorde många smutsiga, dåligt betalda gårdssysslor. Hon var oftast borta i flera månader i sträck, eller till och med år. Med tiden fick hon vänner från jordens alla hörn. Hon tog tillfällighetsjobb på hemmaplan när kassan var skral. Var aldrig rädd för att rycka in och påminde otroligt mycket om sin mamma. Många järn i elden, social och nära till ett skratt och leende.

De mindre färgglada ryktena fick smisk på fingrarna. För mot alla odds gjorde Karin precis tvärtom. Flyttade flera år senare tillbaka till Sverige och bosatte sig på landet med sin pojkvän. Hon utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på sjukhuset i Halmstad. Där jag gissar på att hon var supereffektiv och omtyckt. När hennes man fick ett jobb i huvudstaden som han inte kunde tacka nej till blev det flytt till Stockholmsregionen. Barn kom till världen. Ett efter ett efter ett.
Mitt upp i Svenssonlivet tog livet en ny vändning. Cancern var ingen snäll motståndare som visade öppna kort. Den tog ingen hänsyn till tre yngre söner och en äkta man. Den lömska sjukdomen måste slagit till blixtsnabbt. Livsresan hon tvingades in i vill jag ingen ska hamna i. Den är så orättvis och ovärdig.

Jag minns bara ett tillfälle från när vi träffades som äldre. Först i mötet kände vi oss obekväma med vår vuxenkostym och alla år som runnit iväg som vatten i Nissan. Minns att jag hade en dos kvar av min storebrorsroll och hade lust att fimpa hennes cigarett.
Det var vinter och kallt utanför nöjesstället. Hon skulle ut och röka och varför jag var där vet jag inte ens själv. Antagligen för att svalka mig efter dansandet eller för att jag ville andas in frisk decemberkyla.
Som alltid var det mycket folk på ”Norre” när hemvändare gjorde besök hos släkt och familj under julhelgerna. Kul att se nygamla ansikten. Inte kunde jag ana att det skulle bli mitt sista samtal med Karin. Minns att hon pratade om sin närmaste långresa. Jag lyssnade mest och stack in en och annan fråga och nämnde att min närmaste långresa skulle gå till GeKås i Ullared. Den sista stelheten försvann när jag drog en anekdot som bidrog till att hon fick problem med rökhosta mellan skrattattackerna. Hostandes kramade hon om mig och bad mig sluta skoja. Men det syntes att hon menade tvärtom och jag fick lust att skrapa på hennes yta av ren omtanke. Då dök någon rökkompis till henne upp och ögonblicket var borta som ett tomtebloss.

Vi vet väldigt lite om vårt kommande liv och dagar. Bäst är att göra det bästa av varje sekund. I korsordsmästerskapen är egentligen ett rätt eller fel bara en snöflinga i luften. Men det kan vara ett trevligt inslag i novembermörkret.

Vila i frid K! ❤

Eftertext: Som vanligt lämnar jag inga personliga kommentarer när jag kåserar. Men läser mer än gärna era tankar och åsikter. Om du har kommit ända hit ner i texten lämnar jag som en dagsgåva informationen, att nästa inlägg är uppgift 13. Inga julmotivsfoton innan dess. Men efteråt lovar jag inget. 😉 Ha en bra dag.
Kram Bosse, Bobo, Sebastian. 

Alla dessa namn


Vi köpte vår bostadsrätt i Ystad andra maj och flyttade ner till Skåne när döttrarna och Solveig slutat sina skolor, strax innan midsommar.
Under dessa åtta veckor åkte vi dit flera gånger från Skummeslövsstrand och fixade och donade. Det fanns både helger, KHFD, pingst och andra möjligheter att välja på.
Vi sov på medhavda sängar och hade köpt barstolarna till barköket som var förankrat och ingick i köpet. 😉
Närmaste grannen på gatan var ordförande i b-föreningen, som bestod av tjugo hushåll. Vi pratade under dessa veckor med Tommy om olika saker och en gång dök hans fru upp.
”Kommer du ihåg vad Tommys trevliga fru hette?”, frågade Solveig på kvällen från sin barstol.
”Annika”, svarade jag snabbt mellan två tuggor.
”Är du säker eller hittar du på?”
”Jag tror det var Lilla Gubben”, svarade någon smart yngre från en annan barstol, som just då åkte som en hiss upp och ner.
”Du får inte göra så Bosse. Nu kommer vi garanterat att säga fel i fortsättningen”, sa hon som jag gifte mig med.

Tiden rann iväg och blev snabbt till sju år. Själv klarade jag galant att hålla isär de två namnen; Barbro på bortaplan/utomhus och Annika på hemmaplan/inomhus. Tror det var svårare för övriga familjemedlemmar. Det hände allt oftare att de tvivlade på sig själva och inte skojade när de sa Annika inomhus.
”Jag som trodde att hon heter Barbro”, sa jag hjälpsamt då och då.
”Du gör bara inte likadant när vi kommer till Gotland.”
Min tunga lovade inget.

Den första som vi mötte av grannarna i Visby var trevlig och pratglad. Solveig stod lite tungt med händerna fulla av gamla flyttkartonger, som vi skulle åka och slänga. Därför hörde hon inte alla ord och frågade dumt nog MIG i bilen vad grannen hette.
Jag vände mig mot henne och knep ihop läpparna och släppte försiktigt fram frasen.
”Det får jag inte berätta. Jag har lovat. Minns du inte det?”
”Sluta larva dig. Var det inte Agneta?” testade Solveig innan hon vred om startnyckeln.
Jag la korten direkt på bordet. ”Hon presenterade sig som Annika. Men det är bäst jag kallar henne Barbro. Så det inte blir galet i namnbokföringen. Rätt ska vara fel.”

När jag googlade på kvällen kunde jag bevisa att mina nytvättade öron hade hört rätt. Till hundra procent. Om inte mina ögon ser fel går just nu Barbro iväg mot parkeringen. När vi känner varandra bättre ska jag fråga om hon heter Barbro i andranamn. 😉 Då kan jag bjuda på att jag heter Anders. Är bäst att jag inte nämner ”Sebastianperioden”. Allt har sin tid.

Ps. Nu vaknade Jennifer i gästrummet och vi kan snart åka iväg på äventyr och bus. ”Mot havet!!!” Det är sol och bara en svag bris.

Avgörandet närmar sig

Min lista över vad jag ska köpa i den närmaste framtiden växer och växer. För att inte slarva bort en papperslapp skriver jag direkt i mobilen. Jag har gott om tid eftersom produkterna presenteras flera gånger under vinterdagarna som passerar revy.

De senaste femton åren har jag varit en stor vän av sporten skidskytte. Jag gillar samtliga distanser och damer & herrar lika mycket. Sprint, jaktstart, distans, masstart och stafett har alla sin charm. Kombinationen av skidåkning och liggande och stående skytte gör att allt kan förändras på tjugofem intensiva sekunder. Den ledande Denise Herrmann kan skida ifrån de andra på snön, komma in ensam på skjutbanan och lägga sig på mattan för att skjuta fem liggande skott. Hon bommar tre skott och befinner sig efter sina tre straffrundor på plats arton. Någon sen startande på distans kan smyga under radarn och skjuta träff på alla tjugo skotten och nå en framskjuten placering, fast kommentatorn hunnit redovisa slutställningen. Sedan har vi en av mina personliga idoler, Darya Domracheva, som har hunnit med att på samma arena lyckats skjuta stående istället för liggande och året tidigare skjuta på fel tavla. Snacka om att göra ”en tavla”.
Mina favoriter har växlat under de säsonger som rullat på. Det måste inte vara en svensk deltagare som vinner. Många tävlande är mina soffkompisar. Stjärnor kommer och går. Fighters kämpar på år efter år. Ingen går att räkna ut på grund av prästbetyg. Ungdom och erfarenhet väger lika tungt. Nyblivna mammor kan bli bättre än de var tidigare.
Under flera år var det Magdalena Forsberg, Helena Jonsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry som stod för de svenska hoppen. Då var det de två statliga kanalerna som betalade för kalasen. Säkert var de icke sportintresserade trötta på detta schema. Eftersom Sverige stod sig bra i konkurrensen växte sporten när det gällde Tv-publik. Därför tog TV4 fram sin feta plånbok.

Måste erkänna att jag sviker reklamen när det är ett långt inslag precis innan den spännande tävlingen ska börja. Då brukar jag hämta fikat för att komma in i den rätta stämningen. Tagga igång min gamla ”tävlingstarm”.
Är det masstart startar trettio åkare samtidigt. Lika många som det finns mattor vid skjutvallen. Till start kommer de tjugofem bästa poängsamlarna under året och de fem som varit bäst på sista tiden. Startraketerna sticker iväg snabbt i första backen. De längre bak trängs och får ta det försiktigt så att stavar, skidor och bössor inte får sig en törn. Plötsligt ser jag att någon ramlar. Vem var det som stöp? Kom det snö i pipan? Då brukar det vara kört. Jag behöver inte oroa mig. Reklamen tar vid och jag kan lugnt fortsätta skriva upp saker som jag ska handla. Tabletter mot ditt och datt, bindor till alla kvinnor jag känner, världens bästa tandkräm till dem med tandställning och tjugo saker till. Jag blir så sugen på morotskakan som Solveig bakat. Precis när jag tar ett bett missar jag någon viktig produkt. Istället blir det oväntat skidskytte igen. De som ligger främst har skjutit färdigt under reklamen och syns inte till. Eller för att vara exakt. Tjugoåtta tävlande har skjutit färdigt första liggande de senaste tre minuterna. Jag följer med spänning Mette Stavsen från Danmark som ligger bredvid en tjej från Bolivia. Ingen av kvinnorna träffar tavlorna. Mette drog iväg sin salva in i skogen som väckte en nattuggla. Duon tvingas därför in i straffrundorna. (Ugglan slapp) Sorgligt nog krockar kvinnorna med varandra och far in i en reklampelare.
Kameran letar sig fram i skogen och når de som gör upp om dagens medaljer. Vilken fight? Sju damer ligger tätt och allt är möjligt. Först en rejäl backe innan nerförsbacken in emot målet. Jag försöker lokalisera vilka sju som har segerchans. Från ingenstans noterar jag en norska som jagar dem i täten. Ska hon hinna ikapp?
”Avgörandet närmar sig”, säger reportern med andan i halsen.
Då blir det reklam igen. Min puls går ner med flera slag. Vilken tur jag har. Fru Fortuna ler mot mig. De visar den där saken som jag missade förra gången. En otrolig produkt som kan dammsuga själv. Som inte behöver sällskap. Den suger …

Ibland funderar jag på viktiga saker. Tänk om jag skulle köpa reklamplats under Skidskyttesäsongen? Undra hur mycket det kostar för att visa upp ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” och ”Minnen som stannat kvar”? Kommer beställningarna att drösa in? Kommer alla tittare som är riktigt idrottsintresserade att sugas till böckerna när de sitter där i soffan och får ta en vilopaus från skjutandet och skidåkandet? För det kan väl inte vara precis tvärtom? Publiken som ser reklaminslagen önskar sig en älgstudsare så de fick …

Den första gången det hände var jag så dum att jag trodde att deltagarna stannade till i spåret eller väntade att skjuta tills reklampausen var slut. Bjöds på varm choklad av arrangörerna på tävlingsorten. På tal om dum eller smart. Min hönshjärna får inte ihop ekvationen. Först betalas det miljoner till TV4 för att idrottsidioterna ska se säljarnas viktiga och lockande produkter mitt i sportdramatiken. Samtidigt görs det reklam för något som heter ”se mer sport” där Tv-publiken betalar pengar för att slippa se reklam. Är inte det bedrägeri att ta betalt två gånger? Jag ska ringa Peps Persson så han får sjunga ut. Han bor i norra Skåne och är en baddare på ”Falsk matematik”.
”Ska det vara så svårt att fatta…”

”Måste berätta om vad jag ska göra snart och som kommer att få stor betydelse för denna bloggs framtid. Det är så att… på readmore fortsätter texten. Du som betalt in 499 kr i månaden till Bosse Lidén kan läsa vidare. Vi gör en kort reklampaus på en treochenkvart sådär.”

”Pling Plong! Gillar du kåserier som är skrivna med hjärta och känsla för det lilla i det stora? Seriösa kåserier som följs av ett ironiskt inslag eller samhällskritik? Vill du känna igen dig och nicka igenkännande? Skratta och få något vått i ögat? Här är två boktips. På tal om matte. En av böckerna kostar hälften av vad den andra kåseriboken gör.”

 

 

 

 

 

Gillar du inte kåserier och vet att ingen av dina vänner inte heller gör det?  Föredrar du att läsa en roman? Här är en Västkustroman där handlingen utspelar sig mellan 1974 och drygt trettio år framåt. ”En nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. En bok fylld av värme och humor men också med en stor portion eftertänksamhet.”

 

 

 

 

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nu ska jag ta en SMP för att skriva helt andra texter. Jag gillar spännande och oväntade utmaningar. En helt ny genre som jag inte ”fuskat” i tidigare. Dags att lägga locket över ”det hemliga”. Jag önskar dig läsare en fin fortsättning på januari. Kanske återkommer jag med någon ”Ögonblicksbild” när du minst anar det. Om det dimper ner drivor av snö kunde det vara läge att damma av systemkameran. Den har inte haft många uppdrag på senaste tiden och surar säkert i mörkret på sin hylla.
Ps2. Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. Undra om det är någon smarting som vet vad SMP betyder?

 

 

 

Vi väljer inte våra duster

Del ett

Svårt att klä sig när det är behaglig sensommarvärme i solen, men en smak av det som väntas, när solen försvinner bakom molnen.
Tufft att börja en cykelfärd hemifrån med tre kilometer slingrande uppförsbacke mot Hov. Kyrkan såg majestätisk ut på höjden, när den kraftiga vinden puttade bort molntäcket och solskenet fick glänsa.
Trots att den intensiva sommartrafiken ebbat ut valde jag att vika av från stora vägen mellan Båstad och Torekov. Stora lastbilar vars chaufförer som trodde de ägde vägen, kunde allt för ofta lotsa sina åk så nära cyklister att det bara av vinddraget kunde hända olyckor.
Vi bodde själva på Bjärehalvön i en beryktad farlig korsning och hade fått uppleva några incidenter varje gång blixthalkan slagit till. När jag tänkte på det som jag fått höra om att en motorcyklist, innan vi bodde där, hade hamnat på åkern med huvudet på ett ställe och resten av kroppen på ett annat fick jag rysningar som ersattes av en annan variant av skräck när det slingrande ut något, från det höga rapsfältet, över den smala vägen.
Snoken som inte tycktes ha något trafikvett, trots att jag kom från höger, försvann in i det andra rapsfältet.
När jag nådde Hov stannade jag till vid den gula postlådan och la ner dagens skörd av trevligheter. Ett kort till min sjuka mamma, en hälsning till en gammal flickvän som fyllde jämnt och ett till en kompis som precis blivit lämnad ensam av en otrogen flickvän.
Skönt att belönas med en nerförsbacke mot Hallavara. Innan jag tittade ut över havet tänkte jag på att det aldrig blivit av att jag bytt tjänster med Gösta Ekmans bror, som drev ett galleri vid kyrkan. Självklart borde vi bytt broschyrer med varandra.
Jag släppte jobbtankarna och njöt istället av gratisvyn. Havet såg nästan levande ut där det skimrade och glittrade. Mörka moln låg över Hallands Väderö, den vackra ön som hade lika många huggormar som björnbär, enligt påhittad statistik. Tänk vad många minnen jag har av den lilla ön som borde hetat Skånes Väderö.
Efter en stund kom jag ner i en dal med en dunge träd. Där låg ett av mina favorithus med en ljuvlig blommande trädgård som jag gärna gått in genom grinden till. Det tog lång tid innan vi såg en levande själ i trädgården. Innan dess hade vi fantiserat om människor med gröna fingrar. Nu såg jag baken på kvinnan som låg på alla fyra och pysslade framför en rabatt. Hade jag varit lite djärvare skulle jag plingat med ringklockan och delat med mig av ordrosor om alla gånger jag njutit av deras trädgård.
Jag kände mig så septemberlycklig att jag fortsatte ner till Hovs Hallar utan att ägna en tanke åt att hemvägen skulle smaka ånger a la tre kilometers mördarbacke. För att skapa distans till det som väntade hoppade jag av cykeln och gick till fots in på området med den fantastiska utsikten. Eftersom låset krånglade vågade jag inte släppa cykeln helt ur sikte. Därför avstod jag min längtan efter att gå upp på mitt favoritställe. Istället drog en kall vind in mig till vardagen som väntade. Det var hög tid att planera årets julutställning. Ironiskt tänkte jag på paret som kommit dit förra året och varit besvikna för att vi plockat bort just de sakerna de ville återse. Allt för att få plats med tomtar, ljusstakar och skärmar med julkort. Glatt hade de kommit tillbaks i somras när allt var nästan som vanligt igen.
Jag log när jag cyklade sista biten hem. Började skratta för mig själv, när jag mindes hur tjejerna bakom mig i barnstolen brukade skrika av en blandning av förtjusning och skräck, när jag cyklade genom det kalla vattnet som bonden spred ut lika mycket på åkern som på vägen.
Livet när det var som bäst. Det lilla i det stora.

Det var när jag nådde skolbusskuren och endast hade en meter in på min egen tomt som ovädret slog till. En blandning av ångest svepte över mig som en solkig illaluktande filt. I en gammal tioårig reflex som hängt i sedan jag fick diabetes ett i ”Alla hjärtans present” förstod jag att bråttom var endast förnamnet. Fanns inte ens tid för att ta mig in i huset mot den vita kodrycken i kylskåpet. Givetvis hade uppförsbackarna krävt sitt hårda pris. För att inte ta fel beslut fick jag darrande upp min smidiga mätare.
Helt säker på att det skulle stå LO, för ett blodsocker lägre än 2.3, hajade jag till när skärmen visade ett perfekt värde. Kunde såklart bero på att jag hade något sött på pekfingret.
Jag släpade mig igenom den stora trädgården. Lät cykeln landa på gräset. Inne på toaletten tvättade jag händerna. Återigen ett utmärkt värde. Ändå samma ångest i kroppen. Något var fel. Ingen feber. Inga fysiska krämpor som gick att ta på. Ringa sjukvården stod inte på min personliga karta. Inget för en man med fasa för blodprov av alla slag och som hunnit bli allergisk mot vitrockar med luckor i sin utbildning.

De närmaste veckorna försvann mina krafter helt. Trappan blev tuff. Jag blev ledsen helt utan orsaker. Kunde börja gråta mitt i ingenting. Jag frös inombords. Förstod mig inte på mig själv. Bodde i en främmande kropp. Sega tankar flöt omkring utan något mål.
En ensam grå novemberdag satt jag handlingsförlamad och tittade på regnet som rann nerför altanfönstret likt tårar. Dystra tankar kom och gick som pendeltåg. Vad fattades mig denna gång? Räckte det inte med alla överraskande insulinkänningar som kom på besök, ibland mitt i natten som en objuden falsk gäst. Så trött på prövningar. Det räckte och blev över med ryggsäcken av osynliga stenar som jag bar på tjugofyra timmar om dygnet, året om. Varför kan inte sorger och sjukdomar fördelas rättvist?
Trots alla dessa sorgmodiga veckor slog aldrig sanningen till en enda gång. Den höll sig avvaktande, i sitt eget mörker. Med några fler aktiva hjärnceller borde jag räknat ut vilken ny kronisk sjukdom som jag drabbats av. Jag hade inte behövt gå långt i mina funderingar och borde sett det uppenbara…

Personliga rader:
Texten ovan skrev jag i ett svep. Den är inte tvättad. Varken av mig eller mina två proffs som sett till att mina tre böcker flyter på.


Här har du tre hårda julklappstips/boktips. Det går både att swisha och betala via bankkonto. Två av böckerna är nersatta till halva priset. Porto tillkommer alltid. Men två böcker ryms för samma porto. 🙂

Information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter: Ex skriva vilka 3 kåserier du gillade bäst och vilket du tyckte var sämst. På bokens ettårsdag ska jag lotta ut 3 st Skrapkryss Här är länken:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Det går lika bra att lämna dina uppgifter på meddelande på Facebook som flera personer på sista tiden gjort. Nära vänner och kompisar har berättat det personligen till mig.
Det finns ett kåseri som tagit täten. Undra vilka kåserier som hamnar på topp tre listan när boken fyller 1 år och vilket kåseri som kommer att döpas till det sämsta – enligt dig läsare. Det finns även här ett kåseri som tagit täten. Sådant kan ändra sig om några månader. Vem vet? Tänk om detta kåseri också får flest favoritröster? Då vinner kåseriet dubbelt. 🙂

Slutord:
Vill tacka alla som besökt min blogg 2017. Både de som skrivit kommentarer och alla andra okända personer. Jag började arbeta med manuset som blev ”Minnen som stannat kvar” redan i början av januari och har av naturliga skäl inte varit så aktiv, varken på bloggen eller andra sociala medier under detta intensiva bokprojektår.

Vad som händer 2018 står skrivet i stjärnorna. Jag önskar dig läsare en fin avslutning på året och ett Gott Nytt År. Var rädd om och tacksam för den tid du har fått här på jorden. Gör i möjligaste mån så gott du kan med de förutsättningar du har. Det går att flytta på berg när det behövs som bäst. En annan taktik är att gå runt problemberget.
Var mån om din käresta och dina medmänniskor som är som en spegelbild av ditt eget agerande. Ler du mot spegeln ska du upptäcka att du får ett likadant leende tillbaks. Eller upplever du det som ett större. Det finns både magi och mirakel i vardagen. ❤

Ps. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. ❤
December är en vit vilande månad för mig. Även i ett grönt Skåne.
Varje morgon kommer jag att göra som jag gjort de senaste åren. Besöka denna härliga blogg för att se vad som finns bakom luckorna. Gissa vilket tema Gunnel valt i år? Gissar du på orange har du tokfel. 😉
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2017/12/lucka-1.html

 

 

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Nittonhundratalets sista utestund

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”

Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?

Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.

Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.

Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att …  Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.

”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.

Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤

 

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

En småländsk buss och fyra kapade flygplan

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Septembersolen lyste mot mig när jag tog en sista klunk av kaffet denna ljuvliga tisdagsförmiddag. Fortfarande kan jag än i dag med välbehag känna smaken av den osötade jättestora kakan från konditoriet i Boarp. Orten på höjden där vi en gång träffade en jordnära och trevlig Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
Som ofta när det var fint väder på hösten hade jag valt balkongen mot havet och Hovs Hallar. När de flesta turister åkt hem var Bjärehalvön extra fridfull och livet hade gått in i en ny fas som jag uppskattade i all sin enkelhet.
Bonden som arrenderade mark av oss höll på med någon syssla på åkern och måsarna följde intresserat hans framfart, med mask i blickarna.
Jag slängde upp en hälsningsnäve mot kvinnan som jag brukade handla potatis och jordgubbar av, när hon cyklade förbi med yngsta dottern i barnstolen. Hon som flyttat ner från Stockholm ungefär samtidigt som vi och som senare startade upp Lisas bod.

Jag har alltid velat vara ute i god tid om det är möjligt. Stensjön Buss, med femtiofem glada smålänningar, skulle komma först om en timme. Redan kvällen innan hade jag gjort rent toaletten, dammsugit och torkat alla golv, sett över montrarna och putsat bort nyfikna fingeravtryck. Det kändes viktigt att allt såg fräscht ut.
Stensjön Buss skulle detta år vinna min tävling, årets buss. Det bussbolag som var hos Lidéns Samlingsmuseum flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss som stod överst på en monter. Stensjön Buss var ett pålitligt bussbolag som fattat tycke för vårt samlingsmuseum redan första året. Jag uppskattade kontakten vid beställningarna och att de alltid höll ankomsttiden.
Utanför entrédörren stod jag och njöt av vädret och kisade upp mot den slingrande vägen mot Hov. Nästan på klockslaget dök bussen upp och jag gjorde mig beredd mentalt för att kliva på bussen och greppa mikrofonen. Något som jag gjort hundratals gånger.
Det syntes att gruppen var yngre och piggare än genomsnittsbesökarna och jag visste att det stora sällskapet precis varit och fikat. Därför pratade jag en extra stund och mina skämt gick hem, eftersom det skrattades på de rätta ställena.
Väl inne på Lidéns Samlingsmuseum spred sällskapet ut sig som jag bett om på bussen, för att det inte skulle bli för trångt. Som alltid fanns det en uppsjö av frågor och ofta fanns det någon extra pratglad person som ville ha en större bit av mig.
Det var svårt att räcka till för alla när Solveig inte var tillgänglig en vardag under en skoltermin. Jag ville helst inte lämna disken där vi sålde saker, vykort och dryck. Dessutom dök det ibland upp andra besökare som skulle betala entré.
Bland centerkvinnorna var det en kvinna som hade läst om oss i en veckotidning och som bubblade av frågor och flera andra väninnor stod i en tät ring omkring mig när jag visade någon detalj i en monter. Därför noterade jag inte att chauffören påkallade min uppmärksamhet utanför ringen. En mycket sympatisk yngre man som annars var lågmäld och försiktig i talet.
”Har ni en TV någonstans här i närheten?” viskade han till mig mellan de fina utflyktsklänningarna.
Eftersom jag var inne i min pratbubbla tyckte jag den privata frågan var tokig. Han visste väl att vi inte hade någon TV i museet. Han hade ju sett alla rum i muséet förr. ”Nä. Det har vi inte plats med”, svarade jag spontant innan nästa kvinna tog över konversationen och jag på nytt blev en tupp i hönsgården.
En kort stund senare var chauffören Thomas där igen och viskade en engelsk term och något svamlande om något flygplan.
”Menar du Högskolan i Halmstad? Trade Center?” svarade jag spontant och han log snett.
Det fanns inte många sekunder för mig att tänka. Skulle jag släppa upp honom till vår privata bostad för att titta på TV? Vad konstig han verkade? Mådde han bra? Skulle han snart fråga om jag kunde öppna en låst monter och hälla upp nybryggt Zoegas Kaffe i just en bestämd kaffekopp? Jag noterade tacksamt att han gled ut till bussen innan jag fick fullt upp med annat.
Fast jag upplevt tillståndet många gånger tidigare var det alltid samma overkliga känsla när en buss rullade iväg från parkeringen. Från ett sorl från en stor skara till en total tystnad som värkte bokstavligen i öronen. Hade de verkligen varit här? Vad skulle de minnas av besöket i framtiden? Förhoppningsvis spreds ringar på vattnet.
Jag kände mig extra nöjd denna gång. Många trevliga kvinnor. Flera intressanta frågor. De hade varit köpsugna och uppskattat Solveigs tavlor med tänkvärda ordspråk och hennes egentillverkade minikaffekoppar på stenar. Det enda jag inte blev klok på var Thomas, busschauffören. Vad knepig och annorlunda han varit denna gång. Vad hade han fiskat efter? Jag drog för cafégardinerna och låste entrédörren. Tänk om en rånare slog till just i detta läge. Slog ner mig och tog min magväska med alla pengar. Det hade hänt andra. Ändå hade jag inte vett att vara rädd. Istället tänkte jag glatt på att jag skulle hämta tjejerna från förskolan tidigt. Eftersom det fortfarande var fint väder fick det bli en tur till Båstad och lekplatsen vid havet. Där trivdes vi alltid alla tre. Kanske kunde vi ta med Solveig hem när hon slutade. Varför inte överraska henne med fikakorg.
Under tiden som fiskgratängen blev ätbar i ugnen kom jag att tänka på den där Thomas igen. Därför struntade jag i att sätta på en CD och gjorde istället något som jag aldrig gjorde annars mitt på dagen. Jag satte på dumburken … och livet blev aldrig detsamma igen.
Först trodde jag att kanalen, mitt i lunchtid, visade den gamla amerikanska filmen ”Skyskrapan brinner”, som jag sett på sjuttiotalet. Under flera minuter kämpade dokumentärbevisen mot mitt hårda skal av naivitet. Det här händer inte på riktigt. Någonstans från köket hörde jag timern kalla på uppmärksamhet. Jag stod kvar paralyserad och såg om, och om, och om igen samma filmade sekvenser, som hjärnan inte fixade att ta till sig. Flygplan som styrde rakt mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Mitt känsloregister levde sitt eget liv. Både inom mig och där jag spankulerade runt i den stora salen och försökte greppa något som inte gick att greppa. Varken då jag jagade den hala tvålen 2001 eller nu fjorton år senare. Alla dessa inre sår som aldrig kommer att läkas ut helt hos oskyldiga medmänniskor. Eftersom jag redan tagit måltidssprutan kom jag inte undan att återgå till min vardag. Självbevarelsedriften fick mig att skrapa bort det svarta täcket och kämpa mig genom måltiden som mest smakade kofta. Annars hade jag själv legat där fysiskt medvetslös på golvet. Mentalt var jag redan golvad på köksstolen, med en tom blick in i tapeten.

När jag puttade fart på Lizettes gunga gick mina tankar till alla barn som mist sina föräldrar, mor- och farföräldrar några timmar tidigare, helt i onödan. Vilken fasansfull död. Mina tankar fladdrade utanför boxen. Tänk om någon tvekade på morgonen. Kände efter en extra gång innan de ringde det där samtalet och sjukskrev sig. Skulle personen i framtiden ha två födelsedagar? Definitivt skulle personen aldrig mer gnälla över en nästäppa.
Våra döttrar är uppfödda på kramar, närhet och kärlek. Jag tror inte att de märkte att jag kramade några extra gånger denna mörka eftermiddag då höstsolen sken falskt från himlafästet. Mörkt tänkte jag tanken: Är detta den nya framtiden som väntar våra barn?

Jag har sökt och kommit in på många utbildningar på Högskolor och Universitet, som jag sedan tackat nej till av olika skäl. Väldigt sällan ångrar jag beslut jag som tagit genom åren. Gjort är gjort. Om någon ställde mig mot en vägg och krävde att jag skulle berätta om en enda utbildning som jag borde ha tackat ja tack till, skulle svaret komma direkt från hjärtat, Juristutbildningen i Lund. En utbildning som skulle passat mig perfekt. Inriktningen skulle givetvis blivit åt åklagarhållet. Jag skulle blivit en stenhård och rättvis yrkesman. Med facit i handen flera år efteråt. Jag hade inte blivit gammal. Varken i yrkesrollen eller privat. En bomb skulle slängts in i min bostad. Mina eventuella barn hade levt otryggt och farligt. Världen är inte rättvis. Bevisen är just nu kristallklara i ex. ett blödande Syrien, där godhet hålls tillbaka och överskuggas av mörkare krafter.

Det svarta datumet 11 september började för mig med att min formel 1 idol Ronnie Peterson dog 1978 i sviterna från kraschen på Monza-banan. Två år efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon dog Anna Lindh av skadorna som hon fick efter knivöverfallet dagen innan på NK. Min favoritsångerska Marie Fredriksson föll ihop i sitt badrum d. 11 september 2002 och hennes liv förändrades helt. Det gör ont när jag tänker på allt dystert som förknippas med just detta höstdatum. Tänk om det sker ett upplyftande världsmirakel söndagen den 11 september 2016. Jag tror att jordens människor är i behov av det ljuset. Mer än någonsin. Jag blir inte sur om det sker tidigare.

Solveigs förslagFacebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok av SolBo Förlag. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin fortsättning på hösten. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag.

 

Från en liten ö till en depression

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Tänk att två boktips från samma person kan få så stora konsekvenser. 🙂

Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började ettan hade jag redan befunnit mig i många olika världar. Förmånen att låna böcker gratis på biblioteket var som julafton. Efter att först ha läst igenom bokbeståndet för barn- och ungdomsböcker på filialen tog jag mig allt oftare in till stadsbiblioteket i centrum. Bokhögarna på skrivbordet kunde vara rejäla och det var ett styrketräningspass att bära hem och dit dem från bibblan. Denna grå och regniga oktobersöndag var det givetvis stängt på biblioteken och det var då pappa kom med sitt första boktips till mig. En vuxenbok. En deckare av Agatha Christie. Pappa tyckte att hans elvaårige son var mogen för spänning av den högre skolan.
Själva den fysiska boken var inte lockande med sin trasiga rygg och gulnande fläckiga sidor. Det såg ut som om en mus tagit små smakprov. Jag kände mig inte ens sugen på att hålla i boken. Förstrött bläddrade jag i förordet och såg att den engelska titeln var ”Ten Little Niggers” och att boken skrevs samma år som andra världskriget startade, 1939. Kunde en sådan gammal deckare vara något att ha? Borde jag inte istället läsa om en Fem-bok från min egen kompletta Blytonsamling? Be mamma baka scones och dricka hett te och träffa Tim igen. Drömma att jag hade en egen hund och bodde nära havet.
Istället blev oktobersöndagen startskottet in i vuxen-deckarnas värld. En plats som jag därefter aldrig har lämnat. Sedan må orden moderniseras och genren bytas ut mot kriminalbok, thriller, spänningsroman eller liknande. Är en bok välskriven spelar det ingen roll vilken genre den är klassad som. Jag drabbades av en förkärlek för pusseldeckare genom den välskrivna boken, som för mig alltid kommer att heta vad den är döpt till ”Tio små negerpojkar”. Vilket koncept. Vilket suveränt sätt att skapa dramatik genom att begränsa utrymmet för personerna i boken och stänga av dem från yttervärlden.
Tio för varandra okända personer har blivit inbjuda till Negerön av olika skäl. Alla bär de på en mörk story där de undkommit rättvisan någon gång i sitt liv. Det är en brokig skara som anländer till den annars obebodda lilla ön. På ett genialt sätt har de lockats dit av värden, Mr Owen. På väggen hänger en barndomsramsa:
Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, och så blev det bara nio. Nio små negerpojkar sov utan måtta. En försov sig, och så blev det bara åtta…
På matsalsbordet står tio små porslinsfigurer på en rund glasplatta. Efter första middagen när de sociala spänningarna lättat och en trivsel börjat uppstå kommer RÖSTEN från ingenstans. Utan förvarning, omänsklig, genomträngande …
”Mina damer och herrar! Tyst i salen, om jag får be! Ni är anklagade för följande brott: …”
Helt fascinerad av sambandet mellan barnramsan och antalet porslinsfigurer som blev en färre efter varje mord, kändes det som om jag befann mig gömd bakom en klippa på ön och oroligt betraktade förloppet och bad att Vera Claythorne varken var en mörderska eller skulle bli mördad. Redan i den åldern gillade jag att suga på karamellen, men boken lämnade aldrig min hand. Inte ens under toalettbesöken eller under måltiderna. Den trasiga boken följde med mig överallt, som en siamesisk tvilling. Jag letade då och då upp pappa och berättade vem som jag trodde var mördaren. Först hade mina tankar gått till en elfte person. Sedan någon i gruppen.
Pappa log och tyckte att jag hade intressanta åsikter.
Det blev akuta problem när min skyldige gick och dog. Då fick jag snabbt byta misstänkt. Ibland läste jag inte på en stund. Istället gick jag och funderade och hade rådslag med mig själv. Såg situationen framför mig. Vägde argumenten mot varandra. Tog in fakta och granskade detaljer, lekte Sherlock Holmes. Jag våndades och njöt om vartannat. Agatha Christie hade mig helt i sitt grepp. Jag var fångad i ett nät av skrivna ord ändå till slutet. Först hade jag hajat till. Var detta briljanta slut möjligt?
Det var många år sedan jag läste boken. Inför detta kåseri var jag skraj för vad jag skulle anse när jag återläste. Rädslan var obefogad. Boken håller än. Sjuttiosju år efter det att första upplagan kom ut.

En helgdag ett par veckor senare då vädret inte lockade till utomhusaktiviteter och det var ett tomrum i mitt liv, återvände jag med förväntansfulla steg till pappa, min stora boktipskung. Pappa som var på väg ut letade fram boken han precis hade läst. Den ingick i ”Det Bästas bokval” som pappa prenumrerade på. Titeln var ”Skall jag taga vara på min broder?” av författaren Marcia Davenport.
Förväntningarna var skyhöga inför min andra vuxenbok. Pappa berättade att det inte handlade om en renodlad deckare, men att boken ändå var mycket spännande på flera ställen.
Depression. En främmande term som jag visste föga om. Annars skulle jag kunnat briljera med att jag hamnade i farstun till ett mörkt stort hål. Min förmåga att kunna leva mig in i en handling var klart till min nackdel. Envisheten att inte ge upp drev mig slaviskt vidare i höstmörkret, när jag slukade pappas andra boktips på en enda dag. Den längsta söndagen i mitt elvaåriga liv måste ha bestått av hundratals dystra timmar av eländernas elände.
Med tunga steg gick jag till mina föräldrars sovrum och satte in boken i pappas bokhylla, innan jag kröp ner i min säng och låg där bedrövad och grubblande. På näthinnan såg jag framför mig hur de två rika bröderna Holt började bygga en labyrint i sitt hus med tidningshögar ända upp till taket, med dödsfällor mot allt och alla. I den förfallna bostaden samlades det på skrot och elände. Tidningarna började lillebror Randall spara på när Seymour blev blind. Randall hade en fix idé om att han skulle bota blindheten med att låta sin storebror äta apelsiner varje dag. Sedan skulle Seymour läsa ikapp de sista trettiofem åren. Ju mer detaljer jag fick som läsare, ju mer deppig blev jag. Varför skulle Randall lockas hem över Atlanten när det äntligen uppstått lycka? Då det hade funnits en ljus framtid som han så väl var värd.
Elvaårige Bosse var inte klädd för de här dystra livsödena. De flesta andra elvaåringar skulle aldrig kommit igenom första sidan och därmed skonats. Jag däremot ville ha svaret på varför bröderna blev så konstiga och egna. Deras fruktansvärt elaka, rika farmor som regerade som en diktator, bestämde allt i huset. Hon behöll makten långt efter sin död tack vare sitt speciella testamente. Men det behövde aldrig gått så illa om jag fått hjälpa till. Storyn byggde på en verklig händelse vilket fick mig att bli ännu mer dyster till sinnet.
Som vuxen skämtade jag genom åren med pappa om hans två boktips. Det fanns inte på kartan att jag skulle be om ett tredje tips. Istället blev pappas yngsta son bibliotekarie och lämnade frikostigt tips på bra titlar. Jag fick pappa att vidga sina läsupplevelser under sina sista levnadsår. Han kom att uppskatta turerna till bibblan när han väl skaffat sitt första lånekort. Biblioteket var ett ställe han inte satt sin fot på tidigare i livet.
Åren tickade iväg. Som jag skrattade när det gick upp för mig vad det var för bok min svärfar precis läst i en gammal ”Det Bästas bokval” som han kommit över i en auktionslåda.
”Det måste vara din pappas berömda boktips nummer två. Ta med dig boken hem. Det ska bli spännande att se hur du uppfattar den trettio år senare. Ser du att den är tryckt samma år som du föddes?”
Den gamla boken hamnade i vårt gedigna bokbestånd efter bokstaven H och har blivit stående där tills jag skriver detta månadskåseri.
Tyvärr fick inte min härliga svärfar höra min åsikt. 😦
”Randall hade dött först. Han hade fastnat och dött i en fälla som han själv hade gillrat. Seymor hade levt vidare i några ofattbart hemska dagar innan han till slut dog av svält.”

Om du inte ser några nya blogginlägg på ett tag får du dra dina egna slutsatser … 😉

Efterord: Frågan är om det finns något mord eller dråp med i min debutroman. Sebastian Rosander både vill och vill inte tro det. Frågan gnager inom honom i trettio år och han känner ibland en stor skuld. Helst under varje höst. Vem skulle inte gjort det?

Solveigs förslag

I kåseriboken finns rubriker som: Mamma räddade mitt liv, Ondskan har många ansikten, Mitt liv som kidnappare, Döden slog till blixtsnabbt, Skolvåldet i min backspegel, Se upp för Ulliganerna! Mer skrämmande blir det inte i vår gemensamma bok. Förhoppningsvis finns det annat tänkvärt att njuta och skratta åt. Det är heller inte förbjudit att släppa en tår eller två vid något känsligt ställe. Eller blir arg på något.

Facebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på sommaren. Vi ses kanske i september. 😉

Ps. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Jag har mycket spännande att göra under veckan.