Inte tillräckligt långt in i urskogen?

Det kom en dyster farlig sjukdom och trasslade till vår vardag. Därför bestämde vi oss för att köpa hem maten, för att slippa bli smittade i trängseln i affären. Tyvärr hade alltför många medmänniskor kommit på samma smarta idé. För möjligheten visade sig redan vara fullbokad. Då fick det bli plan två. Vi tog den ”Den lilla blå” till ICA Maxi och hämtade hem maten, utanför dörren. Okej. Vi hade kvällen innan först valt ut varorna. Första gången tog DET TID. 🙂

Nu har detta blivit en god gammal vana som vi gjort hela 68 gånger. Undantag vid vissa storhelger och när Solveig längtat efter att få hitta egna guldkorn och få känna på frukten med sina egna händer och ha möjligheten att välja storlekar och färger med hjälp av sina två gröna ögon. Personligen vill jag hellre använda en solig lördagsmorgon till att åka på gotlanduppochner äventyr. 😀
När jag en lördag plockade upp ur en kasse hittade jag en okänd pryl. Nästa lördag hände exakt samma sak.

Första tanken var att det rörde sig om en ersättningsvara. Stämde inte. Stod inte på vår följesedel. Ett misstag? Någon annan som blev utan sin älsklingsglass?
Inte ens färgen fick jag in någon skärpa på. Ingen av oss fyra, som provsmakade, kunde ge ett högre poäng än en oval nolla. Själv funderade jag på om det var en utomhusglass. Men jag hade ingen lust att ta på mig vinterkläderna igen och gå ut och provsmaka. Kunde det vara så att datumet hade gått ut? Därför var butiken så generös? Jag letade upp den minsta skeden i kökslådan och tog ett försiktigt slick till. Visst var det en tendens till det glada 1890-talet. 🙂

Nä! Där hade jag urskogsfel. Aha! De hade såklart inte plockat skotten från granarna tillräckligt långt in i urskogen. De hade vänt hem för tidigt.
Förlåt för min otacksamhet. Till sommaren ska det bli spännande att prova Gute Glass fler gånger. Jag är helt säker på att nästa smak, som jag väljer själv, kommer att få minst betyget…

Sorgligt att skoja om

Som barn fick jag inte reda på allt. Därför kunde jag när tillfälle gavs stilla min nyfikenhet, med att tjuvlyssna på samtal. Ibland blev jag orolig (som jag skrivit om i ett tidigare bokkåseri) och undrade om det ens var möjligt att en kräfta kunde komma ner i mammas mage. Jag hade aldrig sett henne ens äta en kräfta. Betydligt mer fascinerande var den sanna storyn om den snälla tanten Ida som jag varit och besökt några gånger.
Ida var mamma till en av min mammas bästa väninnor. Det var en trevlig utflykt med bilen när vi åkte ner till hennes röda hus på landet. Gott fika. Spännande prylar att titta på. Vi brukade även på hemvägen besöka affärer i gemytliga Laholm. Leksaksaffären var min favorit.
Jag kände till att Ida var en duktig kvinna som inte räddes några uppgifter, ensamstående mamma som hon var till en dotter. Just nu minns jag inte detaljerna om fadern. Tror han försvann kvickt. Kanske innan födseln. Däremot minns jag senare tjuvlyssningssamtal när den ena ”dråpliga” saken efter den andra ventilerades mellan mamma och Violetta. Tyvärr kunde jag inte följa upp det, utan att avslöja mina nytvättade öron. Men när jag blev äldre fick jag detaljerna.
Det hade börjat som ovan med börsen/plånboken i frysen. Sedan blev det större och otäckare saker som kunde gått riktigt illa.
Det var alltså Ida som jag kom att tänka på när jag letade efter en laxbit i frysen och upptäckte något mysko i en plastpåse.

För jag hade just då glömt episoden och tänkte på helt andra ”matiga” rätter. Episoden som började med att jag köpte en bok på Bokbörsen. En bok som min näsa inte uppskattade. Fem sekunder senare instämde min hals med att börja klia. Orsaken stavas med åtta bokstäver; M-Ö-G-E-L-H-U-S.
Taktik ett blev vädring på balkongen. Det gällde att hålla reda på januarivädret. Första sniffen gick bra. Men efter några sidor fixade jag inte det. Då kom idén med frysen. Tror jag har läst det någonstans.

Vi har haft boken som var i nyskick, i frysen i två perioder. Det var den sista betydligt längre som jag glömt bort. Därför stod jag undrande några sekunder med fryslådan framtagen en bit. ”Vad sjutton är…?”

Slutord:
Boken har hamnat på hyllan där övrig Gotlandslitteratur finns. Tyvärr vann motståndaren mögel – för denna gång. Behöver du hjälp inför en husvisning? Jag saknar svans men min näsa är briljant. Jag tar endast 25 000 kr för ett uppdrag och tar alltid av mig skorna. Vov Vov! 😊 Priset är satt efter de 18 500 som mäklarna betalar mig för att hålla mig ifrån deras objekt. 😉

Vem bor här?

Ända sedan jag såg första säsongens program har jag älskat TV-programmet ”Vem bor här?” Bara att slippa reklamavbrott tilltalar mig. Tävlingsmomentet kittlar. Går det att se på människorna och ta hänsyn till deras yrken för att knäcka nöten? Det har hänt att jag haft full pott. Men oftast är det få bostäder jag spikar. Kvintetten som deltar verkar ha riktigt kul ihop och jag gissar på att det finns de som fortsatt att umgås efteråt.
Jag hade älskat att lägga ut blindspår på olika sätt. Bytt taktik längs resan. Skojat mycket. Snabbt ställt om till seriösa kommentarer. Ställt de rätta frågorna när jag var ensam med någon medtävlande. Spelat spelet. Har jag fel när jag tycker att prissumman är för skral? För vissa segrare är det knappt fickpengar. Ska de dessutom dela med en-två andra blir det lite löjligt. Höj det ordentligt. Eller byt ut det mot en magnifik resa.

I måndags var det bara kvinnor med. Det receptet tyckte jag var klokt. Antar att det blir män nästa vecka. Den sista villan med den underbara naturutsikten uppskattade jag skarpt. ❤ Flera bostäder gillar jag att se, men skulle aldrig kunna tänka mig att bo i själv. Ofta kommer tanken till mig,” lagom är bäst”.
Självklart spinner jag lätt vidare på egna tankar för att utveckla konceptet. Förstår att det handlar om pengar och tid. För alltför många bostäder har varit i Stockholmstrakten. Visst har de besökt Göteborg och Skåne några gånger. Men jag hade gärna sett att den gröna folkvagnsbussen rullade iväg åt fler håll i vårt land. Kanske även tog oss till utlandssvenskars hem. Samtidigt inser jag faror och genast tänker jag på om något program snabbt ”raserat”. Finns det alltid ett sjätte bostadsalternativ/deltagare tro? En reserv om något fallerar.
Skulle även kunna ske i stora staden Stockholm. Men risken ökar rejält om de skulle begränsa sig till två mindre städer väldigt nära varandra.
”Vem tar nyckeln?” Snabbt tar pensionären Ulla nycklarna ur programledarens hand och de fem kvinnorna går iväg mot villan. En söt flicka på fyra år hoppar fram från grannhuset. Hon har precis kommit ut från bakre dörren på en parkerad bil.
”Ulla! Får jag följa med dig och Buster ut på prommis idag?”

Jag kan skriva minst tjugo roliga påhittade episoder, som skulle kunna hända. Något personligt kunde blivit glömt kvar framme på ett oväntat ställe, typ i ett förråd.

Det vackra gula huset på fotot ovan har jag bott i. Var säkert en rik herre som ägde huset från början. För så var det i grannhus på gatan. Nu var det istället omgjort till fem lägenheter.
Det hade varit kört om jag hade varit med i programmet när vi bodde i trästaden Hjo. Två bibliotekarier i samma lya. Hur många hundratals böcker hade vi redan då? Borde skrivit tusental.
Alla deltagare presenteras med förnamn och yrkestitel. Det skulle vara kört bara genom ordet Bo och helkört med titeln bibliotekarie. 😉 Eller kunde vi burit ner alla böcker till förrådet och frågat om vi kunde fått leasa hundra tuffa muggar där det stod ”I love Hjo”? Skulle också kunnat låna några av min svärmors alla samlingar. Men då vore det inte mitt hem längre.
Bäst att se programmet från TV-soffan.
Ser du ”Vem bor här?” Spelar du i så fall på Appen? Har du fem rätt ibland? Skulle du vilja vara med i programmet?

Ps. Kul att lägga in inlägg i denna blogg då och då. Annars är det https://gotlanduppochner.com som kommer i första hand – detta premiärår för den nya bloggen. Hur det blir i framtiden vet jag inget om.

Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost. Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Ett svartvitt foto fick liv

Har du också upplevt det? Att ett enda foto från förr kan sätta igång en hel berättelse eller inre film. Den här texten är inte tvättad och jag stoppade inte in en endaste replik. Jag ville bara bjuda på ett privat minne. Skrivet ”i en tagning”.

I gamla album letade jag efter lämpliga foton på mig själv som kunde få vara med i korsordstävlingen 2018. Självklart kunde jag valt helt andra foton som varit häftigare. Nu var det inte det jag var ute efter.

En lång stund satt jag och tummade på två foton från förr och flera minnen dammades av och fick glömda känslor att vakna till liv. Jag log av flera skäl. Värme, pinsamheter, nostalgi, skratt… för att nämna några.

Min mamma Sofia hade många väninnor som hon umgicks regelbundet med. Det var grannar, syskon, släkt, ingift släkt, barndomsvänner och syföreningsmedlemmar för att katalogisera lite löst.

En som var med från min livsstart var Signe. Hon och hennes man hade haft en lägenhet i samma hus som min familj. Efter några år flyttade båda familjerna till nybyggda hus på bostadsområdet Gustavsfält. Tidigare hade det varit rena landet i denna del av Halmstad.

 

I ingen speciell ordning minns jag: vida fält, lantgårdar, älgar, den stora inre insynsskyddade trädgården, att en stor nyfiken råtta gjorde besök i vårt kök och att min lilla mamma visade sig vara en tuffing som slog ihjäl den.
Utanför huset var det länge grusväg med gropar och nästan varje lördag kom en gubbe med häst och vagn och parkerade hos vår närmaste granne. Jag kände till att gubben var tvilling till tjocka Eva och hade bondgård nära Snöstorps kyrka.
Både Signe och Sofia hade stora barn. Sedan kom jag på sladden i vår kärnfamilj och fem år senare fick Signe och Janne en dotter.
Karin var söt som en docka. När hon blev lite större blev jag hennes idol vid våra sammankomster. Det var mysigt till en viss gräns. När vi var på semestrar blev det ibland för mycket av den varan för mig. Ändå följde jag med på familjebilresor upp mot tonåren. Sedan fick jag tillåtelse att utnyttja mitt frikort på SJ och min värld vidgades och blev mer äventyrlig och självständigt än den var för många i min egen ålder.
Det var då. För vid en jämförelse senare i livet var det precis tvärtom. Jag återkom ständigt till kända kvarter medan Karin upptäckte hela världen. Hon verkade helt orädd. Samtidigt hörde jag självklart snacket efter några år. Om att hon aldrig verkade ha någon ro med att bo ”hemma” i Sverige någon längre tid. Skulle hon någon gång skaffa sig en rejäl utbildning? Ett längre förhållande? Äkta man? Kids? Åtminstone fast adress? Själv var jag impad och tyckte hon var en härlig liten tuffing. ❤

Genom åren fick jag rapporter via mamma och Signe om resor till Kanada, staterna, Israel och mycket annat. Signe försökte övertala min mamma om att resa med till Israel, men mamma vågade sig inte upp i luften i en plåtfågel. Tror hon i efterhand ångrade sin rädslas seger. För hon hade en stark längtan att få se Israel någon gång i livet.

Karins resor handlade mycket sällan om lyx och flärd. Hon bodde på en kibbutz och gjorde många smutsiga, dåligt betalda gårdssysslor. Hon var oftast borta i flera månader i sträck, eller till och med år. Med tiden fick hon vänner från jordens alla hörn. Hon tog tillfällighetsjobb på hemmaplan när kassan var skral. Var aldrig rädd för att rycka in och påminde otroligt mycket om sin mamma. Många järn i elden, social och nära till ett skratt och leende.

De mindre färgglada ryktena fick smisk på fingrarna. För mot alla odds gjorde Karin precis tvärtom. Flyttade flera år senare tillbaka till Sverige och bosatte sig på landet med sin pojkvän. Hon utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på sjukhuset i Halmstad. Där jag gissar på att hon var supereffektiv och omtyckt. När hennes man fick ett jobb i huvudstaden som han inte kunde tacka nej till blev det flytt till Stockholmsregionen. Barn kom till världen. Ett efter ett efter ett.
Mitt upp i Svenssonlivet tog livet en ny vändning. Cancern var ingen snäll motståndare som visade öppna kort. Den tog ingen hänsyn till tre yngre söner och en äkta man. Den lömska sjukdomen måste slagit till blixtsnabbt. Livsresan hon tvingades in i vill jag ingen ska hamna i. Den är så orättvis och ovärdig.

Jag minns bara ett tillfälle från när vi träffades som äldre. Först i mötet kände vi oss obekväma med vår vuxenkostym och alla år som runnit iväg som vatten i Nissan. Minns att jag hade en dos kvar av min storebrorsroll och hade lust att fimpa hennes cigarett.
Det var vinter och kallt utanför nöjesstället. Hon skulle ut och röka och varför jag var där vet jag inte ens själv. Antagligen för att svalka mig efter dansandet eller för att jag ville andas in frisk decemberkyla.
Som alltid var det mycket folk på ”Norre” när hemvändare gjorde besök hos släkt och familj under julhelgerna. Kul att se nygamla ansikten. Inte kunde jag ana att det skulle bli mitt sista samtal med Karin. Minns att hon pratade om sin närmaste långresa. Jag lyssnade mest och stack in en och annan fråga och nämnde att min närmaste långresa skulle gå till GeKås i Ullared. Den sista stelheten försvann när jag drog en anekdot som bidrog till att hon fick problem med rökhosta mellan skrattattackerna. Hostandes kramade hon om mig och bad mig sluta skoja. Men det syntes att hon menade tvärtom och jag fick lust att skrapa på hennes yta av ren omtanke. Då dök någon rökkompis till henne upp och ögonblicket var borta som ett tomtebloss.

Vi vet väldigt lite om vårt kommande liv och dagar. Bäst är att göra det bästa av varje sekund. I korsordsmästerskapen är egentligen ett rätt eller fel bara en snöflinga i luften. Men det kan vara ett trevligt inslag i novembermörkret.

Vila i frid K! ❤

Eftertext: Som vanligt lämnar jag inga personliga kommentarer när jag kåserar. Men läser mer än gärna era tankar och åsikter. Om du har kommit ända hit ner i texten lämnar jag som en dagsgåva informationen, att nästa inlägg är uppgift 13. Inga julmotivsfoton innan dess. Men efteråt lovar jag inget. 😉 Ha en bra dag.
Kram Bosse, Bobo, Sebastian. 

Alla dessa namn

Vi köpte vår bostadsrätt i Ystad andra maj och flyttade ner till Skåne när döttrarna och Solveig slutat sina skolor, strax innan midsommar.
Under dessa åtta veckor åkte vi dit flera gånger från Skummeslövsstrand och fixade och donade. Det fanns både helger, KHFD, pingst och andra möjligheter att välja på.
Vi sov på medhavda sängar och hade köpt barstolarna till barköket som var förankrat och ingick i köpet. 😉
Närmaste grannen på gatan var ordförande i b-föreningen, som bestod av tjugo hushåll. Vi pratade under dessa veckor med Tommy om olika saker och en gång dök hans fru upp.
”Kommer du ihåg vad Tommys trevliga fru hette?”, frågade Solveig på kvällen från sin barstol.
”Annika”, svarade jag snabbt mellan två tuggor.
”Är du säker eller hittar du på?”
”Jag tror det var Lilla Gubben”, svarade någon smart yngre från en annan barstol, som just då åkte som en hiss upp och ner.
”Du får inte göra så Bosse. Nu kommer vi garanterat att säga fel i fortsättningen”, sa hon som jag gifte mig med.

Tiden rann iväg och blev snabbt till sju år. Själv klarade jag galant att hålla isär de två namnen; Barbro på bortaplan/utomhus och Annika på hemmaplan/inomhus. Tror det var svårare för övriga familjemedlemmar. Det hände allt oftare att de tvivlade på sig själva och inte skojade när de sa Annika inomhus.
”Jag som trodde att hon heter Barbro”, sa jag hjälpsamt då och då.
”Du gör bara inte likadant när vi kommer till Gotland.”
Min tunga lovade inget.

Den första som vi mötte av grannarna i Visby var trevlig och pratglad. Solveig stod lite tungt med händerna fulla av gamla flyttkartonger, som vi skulle åka och slänga. Därför hörde hon inte alla ord och frågade dumt nog MIG i bilen vad grannen hette.
Jag vände mig mot henne och knep ihop läpparna och släppte försiktigt fram frasen.
”Det får jag inte berätta. Jag har lovat. Minns du inte det?”
”Sluta larva dig. Var det inte Agneta?” testade Solveig innan hon vred om startnyckeln.
Jag la korten direkt på bordet. ”Hon presenterade sig som Annika. Men det är bäst jag kallar henne Barbro. Så det inte blir galet i namnbokföringen. Rätt ska vara fel.”

När jag googlade på kvällen kunde jag bevisa att mina nytvättade öron hade hört rätt. Till hundra procent. Om inte mina ögon ser fel går just nu Barbro iväg mot parkeringen. När vi känner varandra bättre ska jag fråga om hon heter Barbro i andranamn. 😉 Då kan jag bjuda på att jag heter Anders. Är bäst att jag inte nämner ”Sebastianperioden”. Allt har sin tid.

Ps. Nu vaknade Jennifer i gästrummet och vi kan snart åka iväg på äventyr och bus. ”Mot havet!!!” Det är sol och bara en svag bris.

Avgörandet närmar sig

Min lista över vad jag ska köpa i den närmaste framtiden växer och växer. För att inte slarva bort en papperslapp skriver jag direkt i mobilen. Jag har gott om tid eftersom produkterna presenteras flera gånger under vinterdagarna som passerar revy.

De senaste femton åren har jag varit en stor vän av sporten skidskytte. Jag gillar samtliga distanser och damer & herrar lika mycket. Sprint, jaktstart, distans, masstart och stafett har alla sin charm. Kombinationen av skidåkning och liggande och stående skytte gör att allt kan förändras på tjugofem intensiva sekunder. Den ledande Denise Herrmann kan skida ifrån de andra på snön, komma in ensam på skjutbanan och lägga sig på mattan för att skjuta fem liggande skott. Hon bommar tre skott och befinner sig efter sina tre straffrundor på plats arton. Någon sen startande på distans kan smyga under radarn och skjuta träff på alla tjugo skotten och nå en framskjuten placering, fast kommentatorn hunnit redovisa slutställningen. Sedan har vi en av mina personliga idoler, Darya Domracheva, som har hunnit med att på samma arena lyckats skjuta stående istället för liggande och året tidigare skjuta på fel tavla. Snacka om att göra ”en tavla”.
Mina favoriter har växlat under de säsonger som rullat på. Det måste inte vara en svensk deltagare som vinner. Många tävlande är mina soffkompisar. Stjärnor kommer och går. Fighters kämpar på år efter år. Ingen går att räkna ut på grund av prästbetyg. Ungdom och erfarenhet väger lika tungt. Nyblivna mammor kan bli bättre än de var tidigare.
Under flera år var det Magdalena Forsberg, Helena Jonsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry som stod för de svenska hoppen. Då var det de två statliga kanalerna som betalade för kalasen. Säkert var de icke sportintresserade trötta på detta schema. Eftersom Sverige stod sig bra i konkurrensen växte sporten när det gällde Tv-publik. Därför tog TV4 fram sin feta plånbok.

Måste erkänna att jag sviker reklamen när det är ett långt inslag precis innan den spännande tävlingen ska börja. Då brukar jag hämta fikat för att komma in i den rätta stämningen. Tagga igång min gamla ”tävlingstarm”.
Är det masstart startar trettio åkare samtidigt. Lika många som det finns mattor vid skjutvallen. Till start kommer de tjugofem bästa poängsamlarna under året och de fem som varit bäst på sista tiden. Startraketerna sticker iväg snabbt i första backen. De längre bak trängs och får ta det försiktigt så att stavar, skidor och bössor inte får sig en törn. Plötsligt ser jag att någon ramlar. Vem var det som stöp? Kom det snö i pipan? Då brukar det vara kört. Jag behöver inte oroa mig. Reklamen tar vid och jag kan lugnt fortsätta skriva upp saker som jag ska handla. Tabletter mot ditt och datt, bindor till alla kvinnor jag känner, världens bästa tandkräm till dem med tandställning och tjugo saker till. Jag blir så sugen på morotskakan som Solveig bakat. Precis när jag tar ett bett missar jag någon viktig produkt. Istället blir det oväntat skidskytte igen. De som ligger främst har skjutit färdigt under reklamen och syns inte till. Eller för att vara exakt. Tjugoåtta tävlande har skjutit färdigt första liggande de senaste tre minuterna. Jag följer med spänning Mette Stavsen från Danmark som ligger bredvid en tjej från Bolivia. Ingen av kvinnorna träffar tavlorna. Mette drog iväg sin salva in i skogen som väckte en nattuggla. Duon tvingas därför in i straffrundorna. (Ugglan slapp) Sorgligt nog krockar kvinnorna med varandra och far in i en reklampelare.
Kameran letar sig fram i skogen och når de som gör upp om dagens medaljer. Vilken fight? Sju damer ligger tätt och allt är möjligt. Först en rejäl backe innan nerförsbacken in emot målet. Jag försöker lokalisera vilka sju som har segerchans. Från ingenstans noterar jag en norska som jagar dem i täten. Ska hon hinna ikapp?
”Avgörandet närmar sig”, säger reportern med andan i halsen.
Då blir det reklam igen. Min puls går ner med flera slag. Vilken tur jag har. Fru Fortuna ler mot mig. De visar den där saken som jag missade förra gången. En otrolig produkt som kan dammsuga själv. Som inte behöver sällskap. Den suger …

Ibland funderar jag på viktiga saker. Tänk om jag skulle köpa reklamplats under Skidskyttesäsongen? Undra hur mycket det kostar för att visa upp ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” och ”Minnen som stannat kvar”? Kommer beställningarna att drösa in? Kommer alla tittare som är riktigt idrottsintresserade att sugas till böckerna när de sitter där i soffan och får ta en vilopaus från skjutandet och skidåkandet? För det kan väl inte vara precis tvärtom? Publiken som ser reklaminslagen önskar sig en älgstudsare så de fick …

Den första gången det hände var jag så dum att jag trodde att deltagarna stannade till i spåret eller väntade att skjuta tills reklampausen var slut. Bjöds på varm choklad av arrangörerna på tävlingsorten. På tal om dum eller smart. Min hönshjärna får inte ihop ekvationen. Först betalas det miljoner till TV4 för att idrottsidioterna ska se säljarnas viktiga och lockande produkter mitt i sportdramatiken. Samtidigt görs det reklam för något som heter ”se mer sport” där Tv-publiken betalar pengar för att slippa se reklam. Är inte det bedrägeri att ta betalt två gånger? Jag ska ringa Peps Persson så han får sjunga ut. Han bor i norra Skåne och är en baddare på ”Falsk matematik”.
”Ska det vara så svårt att fatta…”

”Måste berätta om vad jag ska göra snart och som kommer att få stor betydelse för denna bloggs framtid. Det är så att… på readmore fortsätter texten. Du som betalt in 499 kr i månaden till Bosse Lidén kan läsa vidare. Vi gör en kort reklampaus på en treochenkvart sådär.”

”Pling Plong! Gillar du kåserier som är skrivna med hjärta och känsla för det lilla i det stora? Seriösa kåserier som följs av ett ironiskt inslag eller samhällskritik? Vill du känna igen dig och nicka igenkännande? Skratta och få något vått i ögat? Här är två boktips. På tal om matte. En av böckerna kostar hälften av vad den andra kåseriboken gör.”

 

 

 

 

 

Gillar du inte kåserier och vet att ingen av dina vänner inte heller gör det?  Föredrar du att läsa en roman? Här är en Västkustroman där handlingen utspelar sig mellan 1974 och drygt trettio år framåt. ”En nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. En bok fylld av värme och humor men också med en stor portion eftertänksamhet.”

 

 

 

 

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nu ska jag ta en SMP för att skriva helt andra texter. Jag gillar spännande och oväntade utmaningar. En helt ny genre som jag inte ”fuskat” i tidigare. Dags att lägga locket över ”det hemliga”. Jag önskar dig läsare en fin fortsättning på januari. Kanske återkommer jag med någon ”Ögonblicksbild” när du minst anar det. Om det dimper ner drivor av snö kunde det vara läge att damma av systemkameran. Den har inte haft många uppdrag på senaste tiden och surar säkert i mörkret på sin hylla.
Ps2. Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. Undra om det är någon smarting som vet vad SMP betyder?

 

 

 

Vi väljer inte våra duster

Del ett

Svårt att klä sig när det är behaglig sensommarvärme i solen, men en smak av det som väntas, när solen försvinner bakom molnen.
Tufft att börja en cykelfärd hemifrån med tre kilometer slingrande uppförsbacke mot Hov. Kyrkan såg majestätisk ut på höjden, när den kraftiga vinden puttade bort molntäcket och solskenet fick glänsa.
Trots att den intensiva sommartrafiken ebbat ut valde jag att vika av från stora vägen mellan Båstad och Torekov. Stora lastbilar vars chaufförer som trodde de ägde vägen, kunde allt för ofta lotsa sina åk så nära cyklister att det bara av vinddraget kunde hända olyckor.
Vi bodde själva på Bjärehalvön i en beryktad farlig korsning och hade fått uppleva några incidenter varje gång blixthalkan slagit till. När jag tänkte på det som jag fått höra om att en motorcyklist, innan vi bodde där, hade hamnat på åkern med huvudet på ett ställe och resten av kroppen på ett annat fick jag rysningar som ersattes av en annan variant av skräck när det slingrande ut något, från det höga rapsfältet, över den smala vägen.
Snoken som inte tycktes ha något trafikvett, trots att jag kom från höger, försvann in i det andra rapsfältet.
När jag nådde Hov stannade jag till vid den gula postlådan och la ner dagens skörd av trevligheter. Ett kort till min sjuka mamma, en hälsning till en gammal flickvän som fyllde jämnt och ett till en kompis som precis blivit lämnad ensam av en otrogen flickvän.
Skönt att belönas med en nerförsbacke mot Hallavara. Innan jag tittade ut över havet tänkte jag på att det aldrig blivit av att jag bytt tjänster med Gösta Ekmans bror, som drev ett galleri vid kyrkan. Självklart borde vi bytt broschyrer med varandra.
Jag släppte jobbtankarna och njöt istället av gratisvyn. Havet såg nästan levande ut där det skimrade och glittrade. Mörka moln låg över Hallands Väderö, den vackra ön som hade lika många huggormar som björnbär, enligt påhittad statistik. Tänk vad många minnen jag har av den lilla ön som borde hetat Skånes Väderö.
Efter en stund kom jag ner i en dal med en dunge träd. Där låg ett av mina favorithus med en ljuvlig blommande trädgård som jag gärna gått in genom grinden till. Det tog lång tid innan vi såg en levande själ i trädgården. Innan dess hade vi fantiserat om människor med gröna fingrar. Nu såg jag baken på kvinnan som låg på alla fyra och pysslade framför en rabatt. Hade jag varit lite djärvare skulle jag plingat med ringklockan och delat med mig av ordrosor om alla gånger jag njutit av deras trädgård.
Jag kände mig så septemberlycklig att jag fortsatte ner till Hovs Hallar utan att ägna en tanke åt att hemvägen skulle smaka ånger a la tre kilometers mördarbacke. För att skapa distans till det som väntade hoppade jag av cykeln och gick till fots in på området med den fantastiska utsikten. Eftersom låset krånglade vågade jag inte släppa cykeln helt ur sikte. Därför avstod jag min längtan efter att gå upp på mitt favoritställe. Istället drog en kall vind in mig till vardagen som väntade. Det var hög tid att planera årets julutställning. Ironiskt tänkte jag på paret som kommit dit förra året och varit besvikna för att vi plockat bort just de sakerna de ville återse. Allt för att få plats med tomtar, ljusstakar och skärmar med julkort. Glatt hade de kommit tillbaks i somras när allt var nästan som vanligt igen.
Jag log när jag cyklade sista biten hem. Började skratta för mig själv, när jag mindes hur tjejerna bakom mig i barnstolen brukade skrika av en blandning av förtjusning och skräck, när jag cyklade genom det kalla vattnet som bonden spred ut lika mycket på åkern som på vägen.
Livet när det var som bäst. Det lilla i det stora.

Det var när jag nådde skolbusskuren och endast hade en meter in på min egen tomt som ovädret slog till. En blandning av ångest svepte över mig som en solkig illaluktande filt. I en gammal tioårig reflex som hängt i sedan jag fick diabetes ett i ”Alla hjärtans present” förstod jag att bråttom var endast förnamnet. Fanns inte ens tid för att ta mig in i huset mot den vita kodrycken i kylskåpet. Givetvis hade uppförsbackarna krävt sitt hårda pris. För att inte ta fel beslut fick jag darrande upp min smidiga mätare.
Helt säker på att det skulle stå LO, för ett blodsocker lägre än 2.3, hajade jag till när skärmen visade ett perfekt värde. Kunde såklart bero på att jag hade något sött på pekfingret.
Jag släpade mig igenom den stora trädgården. Lät cykeln landa på gräset. Inne på toaletten tvättade jag händerna. Återigen ett utmärkt värde. Ändå samma ångest i kroppen. Något var fel. Ingen feber. Inga fysiska krämpor som gick att ta på. Ringa sjukvården stod inte på min personliga karta. Inget för en man med fasa för blodprov av alla slag och som hunnit bli allergisk mot vitrockar med luckor i sin utbildning.

De närmaste veckorna försvann mina krafter helt. Trappan blev tuff. Jag blev ledsen helt utan orsaker. Kunde börja gråta mitt i ingenting. Jag frös inombords. Förstod mig inte på mig själv. Bodde i en främmande kropp. Sega tankar flöt omkring utan något mål.
En ensam grå novemberdag satt jag handlingsförlamad och tittade på regnet som rann nerför altanfönstret likt tårar. Dystra tankar kom och gick som pendeltåg. Vad fattades mig denna gång? Räckte det inte med alla överraskande insulinkänningar som kom på besök, ibland mitt i natten som en objuden falsk gäst. Så trött på prövningar. Det räckte och blev över med ryggsäcken av osynliga stenar som jag bar på tjugofyra timmar om dygnet, året om. Varför kan inte sorger och sjukdomar fördelas rättvist?
Trots alla dessa sorgmodiga veckor slog aldrig sanningen till en enda gång. Den höll sig avvaktande, i sitt eget mörker. Med några fler aktiva hjärnceller borde jag räknat ut vilken ny kronisk sjukdom som jag drabbats av. Jag hade inte behövt gå långt i mina funderingar och borde sett det uppenbara…

Personliga rader:
Texten ovan skrev jag i ett svep. Den är inte tvättad. Varken av mig eller mina två proffs som sett till att mina tre böcker flyter på.

Här har du tre hårda julklappstips/boktips. Det går både att swisha och betala via bankkonto. Två av böckerna är nersatta till halva priset. Porto tillkommer alltid. Men två böcker ryms för samma porto. 🙂

Information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter: Ex skriva vilka 3 kåserier du gillade bäst och vilket du tyckte var sämst. På bokens ettårsdag ska jag lotta ut 3 st Skrapkryss Här är länken:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Det går lika bra att lämna dina uppgifter på meddelande på Facebook som flera personer på sista tiden gjort. Nära vänner och kompisar har berättat det personligen till mig.
Det finns ett kåseri som tagit täten. Undra vilka kåserier som hamnar på topp tre listan när boken fyller 1 år och vilket kåseri som kommer att döpas till det sämsta – enligt dig läsare. Det finns även här ett kåseri som tagit täten. Sådant kan ändra sig om några månader. Vem vet? Tänk om detta kåseri också får flest favoritröster? Då vinner kåseriet dubbelt. 🙂

Slutord:
Vill tacka alla som besökt min blogg 2017. Både de som skrivit kommentarer och alla andra okända personer. Jag började arbeta med manuset som blev ”Minnen som stannat kvar” redan i början av januari och har av naturliga skäl inte varit så aktiv, varken på bloggen eller andra sociala medier under detta intensiva bokprojektår.

Vad som händer 2018 står skrivet i stjärnorna. Jag önskar dig läsare en fin avslutning på året och ett Gott Nytt År. Var rädd om och tacksam för den tid du har fått här på jorden. Gör i möjligaste mån så gott du kan med de förutsättningar du har. Det går att flytta på berg när det behövs som bäst. En annan taktik är att gå runt problemberget.
Var mån om din käresta och dina medmänniskor som är som en spegelbild av ditt eget agerande. Ler du mot spegeln ska du upptäcka att du får ett likadant leende tillbaks. Eller upplever du det som ett större. Det finns både magi och mirakel i vardagen. ❤

Ps. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. ❤
December är en vit vilande månad för mig. Även i ett grönt Skåne.
Varje morgon kommer jag att göra som jag gjort de senaste åren. Besöka denna härliga blogg för att se vad som finns bakom luckorna. Gissa vilket tema Gunnel valt i år? Gissar du på orange har du tokfel. 😉
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2017/12/lucka-1.html

 

 

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Nittonhundratalets sista utestund

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”

Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?

Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.

Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.

Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att …  Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.

”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.

Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤