Jag har mina vanor och ovanor

Numera är det bara jag som stoppar kapslar i maskinen. Solveig föredrar bryggkaffe. När vi hade den förra maskinen användes olika sorters kapslar. Men det var när vi var fyra i hushållet. Själv får jag hålla till godo med CAFÉ AU LAIT med lagom kolhydrater. Jag uppskattar den fortfarande. Men betyget har väl sjunkit några snäpp. Min mage instämmer på sitt bullrande sätt.

Väldigt ofta tänker jag på helt andra saker än just det jag håller på med i köket. Samtidigt är jag medveten om att maskinen trilskas när den brummar och det inte kommer ut en enda brun droppe. Då måste jag ta ut behållaren och stoppa i kapseln på ett lite nytt sätt (så det finns plats för pinalen att göra ett nytt hål). Därför brukar jag hålla mig i närheten. Det hörs tydligt på ljudet att någon, som inte är jag, är på taskigt måndagshumör. Snabbt och vant gör jag i sådana akutfall de tre ”magiska” ingreppen; ta ut, vrida lite, stoppa in igen. Lätt som en plätt. Nästan varje krångelgång räcker det med ett andra försök. Men här kan du med matematisk falksyn se att det var en tuff maktkamp mellan bloggägaren och Dolce Gusto.
Sju hål i burken!!!
Jag är trots allt halvsmålänning och hade inga planer på att slösa med en ny kapsel från kartongen. Den här matchen SKA jag vinna. Till vilket pris som helst.
Minns inte om det var ljudet som lät på ett nytt sätt. Lät inte som när det definitivt var dags för att rengöra utrymmet inne i maskinen. Imorgon ska jag fixa rengöringen. Eller åtminstone i nästa vecka. Om det var en vecka med åtta dagar. 😉
Sanningen kröp allt närmare. Den nafsade på min samvetsdörr. Rev upp irriterande ”tankesår”. Fick mina fötter att ta några kökssteg mot… fick min ena hand att hålla i plastbakstycket. Den andra näven bände loss behållaren.
Min hönshjärna konstaterade att maskinen höll på att dö av uttorkning. 160 ml vatten behövde hällas i behållaren. Skulle den förlåta mig?
Den som väntar på något gott att dricka… ❤

JAG HAR ALLTID VARIT EN BADDARE PÅ ATT VARIERA MINA FEL. Sedan finns det ett tusental som jag lyckas göra om. 😉

Fel kvinnas röst

Vi befann oss i en trakt på norra ön för att leta efter de berömda sipporna som bara fanns här och i en liten skala i Ångermanland. Först hittade jag mina favoriter bland sipporna. De blå.
Solveig försvann någonstans i inledningen. Hon och macron. För att slippa släpa utrustning i den ojämna terrängen, hade hon inte med något stativ. Själv tog jag det säkra före det osäkra och hade ögonkontakt med ”det taggiga” staketet. En diabetes 1 i kombination med att gå vilse på en plats, som ser nästan precis likadan ut överallt, är ingen lyckad utflykt. Helst inte om det inte finns någon täckning i ödemarken. Inga medmänniskor på två ben. Bara faror. Till och med på skylt & text.

Samtidigt ungdomligt frestande. För visst såg jag de berömda nipsipporna innanför staketet. Inte en. Massor av lockande sippor. Jag ropade efter min försvunna fru. Givetvis inget svar. Inte ens ett trevligt eko från min egen röst. Om jag skulle skoja med henne och krypa under och ta kort med min kamera?
Istället fortsatte jag bort och kom till en skogsväg. Återigen ropade jag inåt tallskogen. Inget svar. Sedan blev det en brottningsmatch i min hjärna. Vända? Eller fortsätta på skogsstigen runt kurvan? Alla dessa lockande kurvor. Fortfarande såg jag staketet på håll. Men vad är detta som ligger på marken?

Solen gick bakom moln på himlen. Min inre sol började också skuggas. Jag var inte längre sugen ens på fikat som fanns i ”Den lilla blå”. ”Solveig! Har du gått upp i rök?”

I min fantasi blev allt liggande större och större, ju längre bort jag traskade. Frågorna började svämma över. Vad är detta? Nu hade jag inte ens ögonkontakt med något staket. ”Solveig!!!”. Inget svar. Jo, hörde jag inte någon prata? Det fanns alltså en till levande människa till här i obygden. Lät som en yngre kvinnoröst. Hon svarade inte på min fråga och hon måste vara en ensamvandrande. Tänk om hon gått i 20 timmar här i cirklar och har börjat yra? Jag gick mot rösten och då såg jag plötsligt en människa liggande orörlig på marken. Vänta lite. Nu börjar farorna bli för många och stora och liggande alltför blickstilla. Var det inte jag som behövde stöd? Kommer jag att orka släpa runt kvinnan? Eller är det första hjälpen som gäller? Går jag själv i dagsömnen? Händer detta egentligen inte alls i verkligheten? Jag vill hem till tryggheten. NUUUU!!!

På andra sidan kroppen låg en grön mobiltelefon. Därifrån kom ljudet från den yngre kvinnan, som på bildskärmen liknande väldigt mycket en av våra döttrar. Kanske hallucinerade jag.
I den moderna världen fortsätter kvinnor att göra många saker samtidigt. Själv har jag fullt upp med att göra en sak – hålla reda på mig själv. Det är ett HELTIDSJOBB. 😀

Ps.
Ni som följer gotlanduppochner.com vet dessutom att vi fick åka till denna plats en gång till. En vecka senare. För att städa upp fel. Då satt jag duktigt stilla på en sten och fikade. Ett stenkast från ”Den lilla blå”. Ibland kom solen och hälsade på. Det hade den gjort under 88 minuter tidigare, på ett annat bilstopp. Fantastisk tur. När vi satte upp cyklarna bakom bilen gled solen i moln och det blev kyligt. Så reprisen blev dubbelt lyckad. Solveig hittade rätt sippa och årets första ”88 minuter på två hjul” gick i dur. För jag hade noll lust att åka dit igen, enbart för…

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Inte ofta det händer…

…att jag stöter på raukar mitt ute i skogen.

Inte heller att jag nuförtiden lyckas när jag stöter på någon snygg tjej. Men den här söta tjejen följde med mig hem i bilen. ❤

Inte tillräckligt långt in i urskogen?

Det kom en dyster farlig sjukdom och trasslade till vår vardag. Därför bestämde vi oss för att köpa hem maten, för att slippa bli smittade i trängseln i affären. Tyvärr hade alltför många medmänniskor kommit på samma smarta idé. För möjligheten visade sig redan vara fullbokad. Då fick det bli plan två. Vi tog den ”Den lilla blå” till ICA Maxi och hämtade hem maten, utanför dörren. Okej. Vi hade kvällen innan först valt ut varorna. Första gången tog DET TID. 🙂

Nu har detta blivit en god gammal vana som vi gjort hela 68 gånger. Undantag vid vissa storhelger och när Solveig längtat efter att få hitta egna guldkorn och få känna på frukten med sina egna händer och ha möjligheten att välja storlekar och färger med hjälp av sina två gröna ögon. Personligen vill jag hellre använda en solig lördagsmorgon till att åka på gotlanduppochner äventyr. 😀
När jag en lördag plockade upp ur en kasse hittade jag en okänd pryl. Nästa lördag hände exakt samma sak.

Första tanken var att det rörde sig om en ersättningsvara. Stämde inte. Stod inte på vår följesedel. Ett misstag? Någon annan som blev utan sin älsklingsglass?
Inte ens färgen fick jag in någon skärpa på. Ingen av oss fyra, som provsmakade, kunde ge ett högre poäng än en oval nolla. Själv funderade jag på om det var en utomhusglass. Men jag hade ingen lust att ta på mig vinterkläderna igen och gå ut och provsmaka. Kunde det vara så att datumet hade gått ut? Därför var butiken så generös? Jag letade upp den minsta skeden i kökslådan och tog ett försiktigt slick till. Visst var det en tendens till det glada 1890-talet. 🙂

Nä! Där hade jag urskogsfel. Aha! De hade såklart inte plockat skotten från granarna tillräckligt långt in i urskogen. De hade vänt hem för tidigt.
Förlåt för min otacksamhet. Till sommaren ska det bli spännande att prova Gute Glass fler gånger. Jag är helt säker på att nästa smak, som jag väljer själv, kommer att få minst betyget…

En tropisk storm

Malik härjade som intensivast på Gotland. Det var svårt att sova när den låg på ettrigt mot vårt sovrumsfönster. Därför hade jag mest tjänstgjort som brandvakt under de mörka nattimmarna, som sniglade sig fram. Kanske var det därför som Solveig blev lite förvånad när jag studsade upp ur sängen på morgonkvisten. Men det var inget mot vad hon blev en stund senare.
”Varför låser du upp dörren? Du har ju inget på dig?”
”Jag måste ut i den tropiska värmen som Malik så lockande bjuder på. Det här vill jag inte missa en enda sekund av. Usch! Vad jag fryser härinne. Ska du inte med?” 😉

Fotnot: Även temperaturmätaren hade fått fnatt när det härjade som mest. Det har blivit rejäla skador i Lummelunda och längs Strandpromenaden efter allt stormande på sista tiden. I det förstnämnda har hundratals år gamla träd trasats sönder. När det gäller Visby måste kanske vågbrytare byggas i hamnen.

Sanningen om Gotlands raukar

Vet du varför det finns så gott om raukar på Gotland? Nähä!

Det raukade bara bli så. 😉

Håll nosen helt stilla!

Ögonblicksbild; Tjugosju

Jag såg fågeln närma sig och bestämde mig för att vänta in flygaren. Samtidigt hade jag en tanke att den gärna fick sätta sig på ”rätt ställe”. Diskret viskade jag till hundschimpansen:
”Nu sitter du helt stilla och rör inte på nosen eller huvudet.”
”Bara om jag får en banan och ett smaskigt hundben.”
”Du får en fågel.”

Sorgligt att skoja om

Som barn fick jag inte reda på allt. Därför kunde jag när tillfälle gavs stilla min nyfikenhet, med att tjuvlyssna på samtal. Ibland blev jag orolig (som jag skrivit om i ett tidigare bokkåseri) och undrade om det ens var möjligt att en kräfta kunde komma ner i mammas mage. Jag hade aldrig sett henne ens äta en kräfta. Betydligt mer fascinerande var den sanna storyn om den snälla tanten Ida som jag varit och besökt några gånger.
Ida var mamma till en av min mammas bästa väninnor. Det var en trevlig utflykt med bilen när vi åkte ner till hennes röda hus på landet. Gott fika. Spännande prylar att titta på. Vi brukade även på hemvägen besöka affärer i gemytliga Laholm. Leksaksaffären var min favorit.
Jag kände till att Ida var en duktig kvinna som inte räddes några uppgifter, ensamstående mamma som hon var till en dotter. Just nu minns jag inte detaljerna om fadern. Tror han försvann kvickt. Kanske innan födseln. Däremot minns jag senare tjuvlyssningssamtal när den ena ”dråpliga” saken efter den andra ventilerades mellan mamma och Violetta. Tyvärr kunde jag inte följa upp det, utan att avslöja mina nytvättade öron. Men när jag blev äldre fick jag detaljerna.
Det hade börjat som ovan med börsen/plånboken i frysen. Sedan blev det större och otäckare saker som kunde gått riktigt illa.
Det var alltså Ida som jag kom att tänka på när jag letade efter en laxbit i frysen och upptäckte något mysko i en plastpåse.

För jag hade just då glömt episoden och tänkte på helt andra ”matiga” rätter. Episoden som började med att jag köpte en bok på Bokbörsen. En bok som min näsa inte uppskattade. Fem sekunder senare instämde min hals med att börja klia. Orsaken stavas med åtta bokstäver; M-Ö-G-E-L-H-U-S.
Taktik ett blev vädring på balkongen. Det gällde att hålla reda på januarivädret. Första sniffen gick bra. Men efter några sidor fixade jag inte det. Då kom idén med frysen. Tror jag har läst det någonstans.

Vi har haft boken som var i nyskick, i frysen i två perioder. Det var den sista betydligt längre som jag glömt bort. Därför stod jag undrande några sekunder med fryslådan framtagen en bit. ”Vad sjutton är…?”

Slutord:
Boken har hamnat på hyllan där övrig Gotlandslitteratur finns. Tyvärr vann motståndaren mögel – för denna gång. Behöver du hjälp inför en husvisning? Jag saknar svans men min näsa är briljant. Jag tar endast 25 000 kr för ett uppdrag och tar alltid av mig skorna. Vov Vov! 😊 Priset är satt efter de 18 500 som mäklarna betalar mig för att hålla mig ifrån deras objekt. 😉

Tankar från en anonym man

Alltid viktigt att se bra ut. 😉

Var går gränserna?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En sak som jag nästan aldrig har med mig är läsglasögon. Jag anser att de krånglar till min verklighet. Som här. Solveig går in först i affären som vi inte besökt tidigare. Jag läser ”Hej alla barn”. Eller stod det hej Bosse?
”Ät gärna…” Självklart lyder jag. För jag har också varit barn.
Nu förstår jag inte varför vi inte ska dit till den affären fler gånger. 😉 Visserligen halkade jag på ett bananskal. Insåg inte att de fräschare frukterna i granndiskarna inte ingick i kampanjen och det var dumt att be en expedit att få låna en vass kniv som… 😉
Nåväl. Jag får inta frukoststund på hemmaplan.

Märk väl att inlägget ligger i kategorin LITE GALET!!!  Samtidigt finns det ett seriöst allvar med i ”fruktsalladen”. För min spontana första tanke var häftigt. Sedan tänkte jag vidare på allt möjligt och när jag ser bilden just nu är jag mer sugen på en banan till vänster än de med bruna skal i…