Jag har gjort mina försök – del fyra

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Några hävdar att jag spelar dubbelspel. Att jag gjort mina försök att skiljas från min leksaksmobil. Att jag till och med slängt … 😉

Jag blev både överraskad och nyfiken när jag fick post från polisen. Har jag gjort något förbjudet utan att jag vet om det? Vi hade varit på polisstationen när Lizette tog kort till sitt pass. Men passet kunde väl inte vara klart redan. Med stor förväntan tog jag bilen till polishuset och hoppades att Kurt Wallander bjöd på kaffe och en ”mordig” pratstund.

Någon vänlig själ hade hittat denna antikvitet och lämnat in den. Jag tackade den kvinnliga polisen och motsträvigt åkte vi hem i bilen. Inte jag och polisen. 🙂
Istället gömde jag tydligen laddaren till mobilen någonstans för jag har inte hittat den. Mobilen har också på nytt rymt iväg. Hoppas inte polisen hör av sig igen. Den här gången borde ingen hitta den nergrävda  … 😉

Om några dagar har det gått exakt ett år. Fortfarande har jag inte bestämt mig hur jag ska fira det. Fylla på med ett Bosse Flinta år till? Köpa en tuff modern smartvariant? Börja med Instagram i smyg? Jag tror jag frågar Esmalie som är yngst av tolv syskon och bor tillsammans med sin ensamstående mamma i Etiopien. Jag hoppas hon orkar svara på min viktiga I-fråga, trots att hon inte ätit någon mat på fyra dagar och inte druckit något friskt vatten på länge. Annars får jag höra med vårt fadderbarn. Allvarligt inre samtal med mig själv där jag ibland kan stanna till och bli djup och mörk när jag tänker på teknikberget, alla bilar, utsläpp och vår miljö som vi gemensamt borde ta hänsyn till. Någonstans finns en osynlig gräns där jorden inte fixar mer skräp och miljöonyttiga prylar. 😦

De gånger jag lånat tjejernas leksaker och de skrattat åt hur jag kört fast i kletandet med fingrar på skärmen, hamnat fel och låst funktioner, har fått konkurrens av den erfarenhet jag snabbt fått från oväntat håll. Sedan jag fick Libra förra månaden (FreeStyle Libre) och scannar mig själv sysslar jag med pekandet direkt på skärmen många gånger varje dygn. Jag trivs med att navigera mellan olika skärmbilder och diagram med mina små smidiga fingrar.
”Jag kan själv.” 😉
Fingertopparna är skönt mjuka och har inte varit så fina på tjugofem år. Tack Libra för att sex fingrar inte längre ser ut som nåldynor. Jag borde kanske lägga upp bilder på Insta … och visa hur fingrarna såg ut innan och nu. Asch! Det känns naket och en smula peka finger-aktigt. 😉

Det här var den avslutande ”appen” i en text som jag haft ett tag i ett Worddokument och som jag inte visste om jag skulle slänga eller lägga in. Solveig fick fatta beslut.
Imorgon blir det en språkfråga i ”Världen & Vardagstankar” och på fredag månadens tävling. Missa inte den. På lördag får jag inte glömma att bilen ska ha sommarskor inför utflykten på söndag. På måndag blir det säkert problem överallt när vi inte finns på Telia längre. Jag bävar inför detta som jag inte bett om.
Njut av våren. Går säkert att göra även med näsan i vilken smart fån som helst. 😉
Retkram från Bosse Flinta.

Den enklaste varianten – del tre

 

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

När vi gick förbi en affär i grannstaden låg den där och väntade på mig. En snygg fräck modern mobiltelefon, (inte den på bilden). Den och jag blev direkt bästa kompisar.
När jag kom hem lärde jag mig alla finesser. Det fanns många ringsignaler att välja på. Mitt val var enkelt. Jag ville inte ha något som skulle väcka hela tågkupén eller väcka uppmärksamhet någonstans. Därför valde jag behagliga ”Je te veux” av Erik Satie.
Vad jag älskade detta klassiska stycke. Jag hade ingen som helst lust att svara när tonerna gick igång.
”Bobo! Var du inte hemma?”
”Jo. Men jag var tvungen att göra en sak först …”

Livet lekte. Bernhard (tvättmaskinen) tvättade rent i vårt hus. Bianca (insulinpumpen) höll reda på mitt blodsocker. Jag vill inte berätta vad min ”Nalle” hade för namn, eller så stod den över namn. Hann aldrig få …
Ett fåtal dagar senare började en sorglig decembervecka med en förkylning. Jag blev sämre och sämre. Fick feber och behövde snyta mig stup i ett. Eftersom våra tjejer sett fram emot att gå på Lisebergs julmarknad ställde vi inte in familjeresan. Jag är en fighter så en förkylning skulle jag lätt fixa trots febern och det höga blodsockret.
Det regnade rejält när vi tog bussen hemifrån. Det ösregnade när vi tog tåget från Laholm. När vi nådde Göteborgs central vräkte det ner. Vi insåg att Liseberg inte var bästa alternativet. Istället blev det reservplanen. Bowling och ett besök på Universeum. Himmelsvätskan fick oss att ta en taxi istället för båt. Trots allt blev det en härlig familjedag. Nöjda tog vi oss till hotellet. Inte varje gång vi väljer femstjärnigt. Kan ha berott på att hotellbokningen ingick när vi köpte Bernhard. 😉  Jag blev inte riktigt klok på om jag uppskattade den på gränsen till sterila interiören. Bäst som jag satt i en exklusiv fåtölj kom jag på att jag skulle ringa en kompis.
Det gick inte alls. 😦
Sedan började jakten där jag pedagogiskt drog in barnen som älskade leken ”hitta pappas mobil och få ett fint pris”. Solveig kom på den förträffliga idén att hon skulle ringa till min telefon. Det hördes ingen klassisk musik, bara en sur omusikalisk replik på halländska, som kom från en mun i hotellrummet.
Jag hade några månader tidigare köpt en tuff mockajacka. Dagen innan resan hade jag upptäckt att det fanns en smal ficka i innerfodret som var avsett för en mobil. Inget blixtlås eller några knappar, utan ett kardborrband. Jackan hade jag hängt upp på en krok på tåget. Säkert snöt jag mig var tionde minut. Jag kände mig ofräsch och inte skärpt.
Eftersom jag aldrig fick hem kvarlevorna blev det en osmidig separation. Jag gick klädd i svart några veckor, men sjukskrev mig inte eftersom jag redan var utbränd. Tåligt kämpade jag mig igenom mobilfrossa och mobilmardrömmar. 🙂

Någon, eller några som varit på Maxi i Mellbystrand fick en briljant idé. Eftersom jag slarvade bort dyra telefoner eller hällde Coca cola på dem, var det ingen idé att köpa en dyr variant till personen Bosse Lidén. Istället bestämdes det på skoj att jag skulle få en leksaksvariant utan några som helst finesser. Det var helt enkelt en telefon som man ringde på. Det gick att skicka SMS. För första gången i mitt liv började jag använda denna funktion då och då. Denna manick kostade 199 kr. Köpet var mest på skoj.
Jag såg det däremot som ett perfekt tillfälle att testa min karaktär. Efter min utbrändhet tröttnade jag helt på att prata i telefon. Det livet hade jag lämnat bakom mig. Mobilen var en trygghet när jag åkte iväg ensam någonstans. Nu är det en gimmick och en skön blandning av skoj och allvar. När som helst under dessa år skulle jag kunnat få en ny fräsch telefon. Jag vill inte frestas att leka med funktioner som tar tid och kraft. Jag har ju sett det tusentals gånger överallt. På hemmaplan. 🙂  På stan, där nyblivna mammor ägnar sig åt sina mobiler istället för att ägna sig åt sina små gulliga barn, som inte alltid kommer att vara så små och gulliga. På fik där par leker med sina dyra leksaker istället för att prata och skratta med personen som finns där IRL.
Nu när jag skriver detta gick jag och skulle leta upp mobilen. Jag hittade den inte. Sist jag använde den var i april 2014. Då skulle jag messa en kompis som fyllde år. Antagligen var kontantkortet slut eller så är det något annat fel. Fattar ni. Jag har från april 2014 och fram till nu levt ett aktivt liv utan att äga varken en smart eller dum telefon. Inte har det gått någon nöd på mig. Inte känner jag mig som en urtrist grå person. I vårt hem finns det flera mobiler. Någon är en tekniknörd och köpte för egna pengar nya IPhone5 när den kom ut. Någon annan övertog förrförra årets variant. En tredje har en annan sort. En fjärde, Bosse Flinta, kör sitt eget race. Samtidigt skrattar inte mina tjejer åt mig när det gäller en sak. De vet aldrig helt var de har mig i vissa sammanhang. 😉  För de hade inte blivit det minsta förvånade om jag köpt en IPhone6 och låtsats som det regnade där jag lekte med den i en soffa när de kom hem från skolan.
Tid är en stor orsak. Jag vill ägna så mycket tid som jag orkar till att skriva och leva på ett annat sätt. Det hade jag aldrig orkat med om jag börjat leka med alla de möjligheter som både är bra och mindre bra att fastna i. Jag har inte glömt Tetris-fasen och denna när jag precis flyttat hemifrån. Hur många timmar la jag ner för att sätta nytt rekord?

Cirkeln börjar närma sig sitt slut på detta minikåserande som startade med att jag inte insåg att man måste ha en viss sorts mobil för att kunna hålla på med något som heter Instagram. När jag ville ha gratis Spotify var man tvungen att gå med i något som heter Facebook, som jag aldrig i hela livet skulle ägna mig åt. Visst är det härligt att vi människor har rätt att ändra oss. Likaså uppskattar jag att inget materiellt ska bestämma och slita i mig. Livet är för kort. Kanske beror det på att jag lever med en sjukdom som tycker att den ska bestämma allt. En elaking som satt krokben på mig tusentals gånger på olika sätt. Som för lömska krig och inte alltid följer spelplanens uppgjorda regler. För att bli av med den skurken finns ingen app. Nu är frågan. Var är mobilen? Tänk om den blivit kidnappad? Råkat ut för en ful gumma? Lever lyxliv på Bahamas? Jag får dåligt samvete. Det är ändå jag som är husse. App på dig. 😉

Ps. Imorgon kommer sista delen.

En burk i svarta havet – del två

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Utskrattad på hemmaplan – del ett

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”