Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.

Det första intrycket

Man ska känna lycka. En sprudlande glädje. Overklig, både för en själv och för den som man älskar. Sannsagan om att vi två ska bli tre. Något litet höll på att gro inne i Solveigs mage.
Vi kände inte så. Vi var tomma. Ledsna. Omskakade. Dystra till sinnes och med flera obesvarade frågor lämnade vi den lilla ortens mödravårdscentral. Samtidigt trodde vi inte helt på expertens mörka föredrag. I alla fall inte Solveig som kunde sin familjehistoria.

Vilken underbar inledning på vårt betalda sommarlov. Efter att vi tagit farväl av våra skolbarn utanför kyrkan, där vi firat avslutning, bar det iväg med flyg på semester. Nöjda kom vi hem med smutstvätten, fina minnen och med nya kontakter i bagaget. Vi började också ana att något annat var på gång och tog en tur till närmsta apotek. Med spänning följde vi världens längsta sekunder innan konturerna av det berömda strecket blev tydliga. Jag hämtade kameran för att föreviga högtidsstunden. Vi valde taktiken att inte slänga oss på telefonerna och ringa runt och berätta. Istället ville vi suga på karamellen själva en stund. Saker kunde gå fel. Vi behövde landa först. Beställde bara tid hos en barnmorska. (Som många andra förstföderskor syntes det inte på flera månader att Solveig var gravid även för ett vant öga. Hon var inte själv helt säker, på ett skojigt sätt, långt in i graviteten, på grund av sin platta mage.)
Vi såg verkligen fram emot att få det bekräftat av en expert att vi skulle ha barn. Jag tänkte på att barnmorska måste vara ett av de finaste, roligaste och mest tacksamma yrken jag kunde komma på. De måste såklart vara flinka, flexibla och helst tycka om barn. 🙂
Med spänstiga steg och fyllda av förväntan klev vi på. Det märktes rätt fort att trivsel-temperaturen sjönk direkt i rummet. Kvinnan var stel och hoppade direkt in på personuppgifter efter välkomsthälsningen. Vi hakade på hennes lägre tempo och svarade lydigt på hennes frågor vid bordet. Jag berättade att jag hade diabetes typ 1 och visste om att chansen var 6 % att våra barn skulle få sjukdomen. Hade Solveig haft diabetes hade det ”bara” varit 1.5 % otur. Det var inte med den ”honungssöta” lämnade informationen som solen gick i moln för oss. Den grå kvinnan kom visserligen inte med något solstänk när jag själv redovisade statistiken, men hon tog istället fasta på de uppgifter som Solveig lämnade. Därefter lämnade hon knappt ämnet. Solveig hade berättat att hennes äldsta bror hade Downs Syndrom, men att hon kände till att det inte var ärftligt. Där hackade det till rejält. Enligt kvinnan var kromosomsjukdomen visst ärftlig. Hon berättade om fostervattensprov och muntrade upp oss med fler dystra fakta. Solveig var direkt tydlig med att hon inte tänkte chansa med provet. Att hon inte tänkte göra abort osv. Kvinnan gav sig inte. Det slutade med att dysterkvinnan skulle återkomma med besked efter ett samtal med en läkare dagen efteråt. Vi fick en ny tid på en lapp och sorgsna lämnade vi byggnaden trots att vi fått bekräftat att Solveig var gravid. Fikastunden på konditoriet var inte aktuell längre. 😦

Vi ventilerade hela dagen. Malde på i samma hjulspår. Försökte göra något roligt för att skingra tankarna. Ute var det sol. Inombords var det dimma och djupt mörker. Solveig var säker på att det inte var ärftligt. Hon var övertygad om att hon inte ville göra något prov. Det fanns ju en liten chans att ett fullt friskt barn kunde bli skadat vid provet. Vi kunde inte googla sommaren 1995. Hade aldrig ens hört ordet trots att vi hade en Macintosh sedan januari 1991. Det var dryga timmar. Sömnlösa sommartimmar då vi drog i samma trådar igen.
Kvinnan ringde nästa förmiddag. Bad inte om ursäkt. Berättade bara att läkaren sagt att det inte var ärftligt.

Första intrycket är viktigt. Ändå bestämde vi oss för att ge henne en chans till. Hon var sen till andra mötet. Dök upp i trappan efter oss. Hon var rejält sönderslagen i ansiktet. Deltagande frågade jag om hon råkat för en olycka.
”Ja. Jag cyklade omkull”, sa hon lamt, men redan innan hon sagt orden gick mina tankar åt ett helt annat håll. Jag hade i flykten noterat att det inte kunde hänt på vägen till jobbet. Skadorna verkade inte färska. När jag kom hem behövde inte min fantasi berätta så högt för mig. Jag hade inte mött någon kvinna tidigare som varit så anti mot mig när jag var trevlig, artig och skojade. Hon frös ut mig under besöksstunden. Visst förstod jag att fokus ska vara på kvinnan. Men jag kunde väl fått vara med på ett hörn. Helt utanför processen var jag inte enligt mig själv. Jag försökte lätta upp stämningen när hon omständigt velade fram och tillbaka när det planerade datumet skulle bli.
”Hoppas det inte blir 29 februari. Kan inte vara så kul att fylla år vart fjärde år.”
Jag såg att hon inte förstod eller uppskattade mitt skämt. Orkade inte förklara att vårt barn skulle bli uppvaktad varje år ändå. Plötsligt drog hon istället iväg i tiden åt andra hållet när hon tittade i sina cirklar. Jag som var en envis lustigkurre kunde inte hålla tyst.
”Det kanske blir på min födelsedag.”
Det räckte med första meningen. Då ska du läsare veta att jag inte la till att vi får lotta vem av oss som ska ha presenter. Eller att jag skulle hävda att jag var kom först och var äldst. Nej. Sådana skämtstrider var jag inte klädd för.
Hon slutade röra sina fingrar upp och ner i en tabell.
”Det skulle vara hemskt. Direkt förfärligt.”
Sedan följde några fraser om att förlora sin identitet. Att alla måste ha en egen födelsedag. Annars kan det gå illa. Hemskt illa. Ingen bra start i livet.
Jag la ner projektet. Själv tyckte jag det var mycket sämre (inte värre) om det blivit 29 februari. (Jag kan gärna avstå min födelsedag.) Men huvudsaken var att barnet var friskt. Om det vill ut kan man inte sätta en kork i vägen. DET tyckte jag skulle varit betydligt värre och ohederligt. Kanske tänkte jag så. Jag sa inte många fler ord. Hon tittade inte på mig. Bara på Solveig någon gång då och då. Hade jag gått ut från rummet hade hon inte noterat det. Eller tvärtom. Hon hade kanske kunnat slappna av?

Vi var inte speciellt muntra när vi kom hem andra gången heller. Besvikna på att hon inte bett om ursäkt när hon insett sin tabbe. Vi såg inte fram emot att träffas en tredje gång och riskera att diskutera något nytt dystert ämne. Tänk om hon drog upp att vi bara hade barnet till låns. Att det skulle dö någon gång i framtiden. Vissa barn föds utan kroppsdelar…

Fel person på fel yrkesplats. Vi hade tur i oturen. Eftersom jag fått igenom min vilja att flytta tillbaks till mitt älskade hav innan Solveig blev för stor och otymplig fanns det en bra anledning att kontakta stadens mödravård och redan flytta över våra besök dit. I Falkenberg blev det bingo. Att få äran att träffa Viva Ramberg var lika roligt varje gång. Underbart att få känna att jag också var välkommen trots att jag skulle smita ifrån själva födandet av naturliga skäl. Hon var så duktig på att svara på våra frågor som vi sparat från första besöket hos syster dyster. Viva var metodisk, pedagogisk och sprudlade av positiv energi. Hade ett smittande skratt och glimten i ögat. Med på noterna när vi skämtade. Ännu bättre än jag vågat drömma om att en barnmorska kunde vara. Plötsligt var vi två som skulle bli föräldrar. Ett team där även Viva ingick. Där vi siktade och utgick ifrån att det skulle födas ett friskt barn på den dag som barnet själv bestämt skulle bli startdagen. Sedan blev det dramatiskt vid ett par tillfällen innan guldklimpen först inte kom ut och vid ett senare tillfälle fick lyftas upp från sju blottade lager. En alldeles på tok för liten sötnos men med precis lagom antal kromosomer.

Vårt första intryck finns ändå kvar på näthinnan. Vi blev lurade på starten. Det första lyckopillret. Sedan tror jag att kvinnan var i behov av hjälp från annat håll, men det är en annan historia…

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

Min mormor och jag

Vad orättvist livet kan vara. När jag föddes fanns det bara en av de fyra kvar. Morfar, farfar och farmor hade redan gått bort. En stor orsak var att jag var ett så kallat sladdbarn. En eftersläntrare. Ändå var inte min mamma lastgammal, bara trettiotre år. Själv tyckte hon kanske att hon kommit till åren, med tanke på att min syster kommit till världen när min mamma Sofia endast var arton år.

Min mormor var jag stolt över. Vi hade mycket gemensamt hon och jag. Hade mormor fått leva längre hade listan blivit lång. I efterhand har jag förstått att vi var lika när det gällde mycket. Vi gillade båda att läsa, skriva berättelser, dikter, tävlingar, korsord, tippa olika sorters tips, sport, naturen och att fundera över olika saker. Jag minns hur vi brukade sitta i vårt kök när hon sov över hos oss. Ingen av oss sov speciellt många timmar på nätterna. Hon hade säkert ont någonstans. Kanske var det kärlkrampen som trilskades. Jag har inte glömt den stora plastpåsen med olika burkar som hon alltid hade med sig. Som barn var jag fascinerad av de olika färgerna på tabletterna som påminde om godis.
Konversationen var svårare på nätterna. Då hade mormor tagit ur sina löständer och orden sluddrade. Jag kunde sitta tyst länge och stirra på tänderna i vattenglaset. Mer spännande än om det simmat omkring en guldfisk. Vi hade det trivsamt även när vi var tysta. Annars viskade vi för att inte väcka de sovande i huset. Då fanns det en stor risk att jag åkte i säng.

Hanna Elisabeth Lidén var hennes fullständiga namn. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland. Hade gift sig med urmakaren och guldsmeden Axel Lidén. Hanna var utbildad småskolelärarinna och hade gått på seminariet i Borås. Det blev bara några års tjänstgöring som fröken. Sedan kom fyra barn inom en ganska snabb tidsperiod och Hanna blev hemmafru. Denna syssla började hon snart kombinera med sitt nya jobb som skedde inom hemmets väggar. Televerket beslutade att den lokala stationen var lämplig att inhysa på andra våningen i Axel och Hannas stora hus. Hanna blev telegraf-föreståndarinna. Denna långa titel bar hon tjugofyra timmar om dygnet. De åren när det var som mest att göra hade hon ett tiotal anställda samtidigt. De flesta unga kvinnor. Antagligen var det arbetstiderna som gjorde att Hanna sov så dåligt på äldre dagar som pensionär. Hon var van vid att vara tillgänglig alla dygnets timmar. Hanna var även aktiv både inom Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Där fick hon nytta av frökentakterna när hon ansvarade för söndagskolorna.

En eftermiddag hade jag varit hemma hos en lite äldre kompis som hette Paul. På hans pojkväggar satt lättklädda damer upptejpade. Det var posters från Fibban. (FIB-Aktuellt) Jag vet inte vad jag tänkte om det. Det var ännu så länge en främmande värld för mig. Denna eftermiddag uppstod en tävling mellan Paul och mig när han började skryta om sin mormor. Hur snäll och givmild hon var. Min medfödda tävlingsinstinkt väcktes till liv. Jag kontrade med min mormors förträffligheter. Antagligen tog jag i för mycket och lämnade sanningens land ibland. Jag minns inte. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma var den korta cykelfärden hem. Mina känslor för min mormor växte för varje pedaltag. Det var som hon satt på min pakethållare. Som om vi var ett. Det måste ha handlat om den finaste och renaste kärlek som kan nås mellan två människor, två generationer från varandra. Mina åttaåriga känslor var rena och ännu opåverkade av tidens tand.
När jag kom in i vårt radhus var jag kvar i detta lyckliga tillstånd. Jag såg att mamma satt i gungstolen i vardagsrummet när jag dansade på moln fram till henne.
”Mamma får jag ringa till mormor? Jag måste berätta en viktig sak.”
”Bosse kom hit.”
Mamma öppnade famnen för mig. Ovant för åldern kröp jag upp med framsidan vänd mot henne.
Det var inte orden som kom först. Det var blicken i mammas ögon som var som en öppen bok. Jag såg att hon gråtit. Det fanns våta spår på kinderna och ögonen var röda. I efterhand förstår jag att mamma kämpade med att hitta de rätta orden medan min kropp spände sig. Så kom orden som jag redan gissat mig till.
”Mormor har farit till himlen. Hon dog i natt.”
”Nej. Det går inte. Mormor slog Pauls mormor med hästlängder”, svarade jag helt osammanhängande.
Något brast inom mig. I min besvikelse önskade jag det fulaste jag kom på. Det borde ha varit Pauls mormor…

Det hade jag missat…

Man kan inte vara bra på allt. Jag erkänner. Att kunna ge ett signalement är inte min styrka. Polisen skulle blivit mycket ARG på mig om jag hade varit det enda vittnet till ett grovt rån på nära håll. Antagligen skulle de sytt in mig. Varit övertygade om att jag varit i maskopi med rånaren som mitt på ljusa dagen stulit tantens nyuttagna pengar.
”Du måste väl för sjutton komma ihåg om mannen hade skägg, glasögon, långt eller kort hår och ett eller två ben?”
Hade jag svarat TVÅ ben lite ironiskt skulle jag legat risigt till. Det hade polisen tagit som trots mot tjänsteman. Hade jag svarat ETT ben hade det säkert varit fel det med. Vågar inte tänka på om jag hade viskat det minsta ord om eventuella bröst. 😉

Läs följande sannhistoria och inse att jag antagligen lider av ansiktsblindhet eller är det bara så att jag lever i det blå. 😉

Min första termin på högskolan led mot sitt slut. Lärarna hade snällt samlat ihop hela terminens teorikurser till fyra tentor inom loppet av fyra vardagar. Vi hade även hunnit med långpraktiken med syftet att vi direkt skulle känna av om vi trivdes med vårt linjeval. Jag hade aldrig under mina studieår haft så roligt i skolan. Vilken skillnad det var att läsa som vuxen. Fast frågan var om vi i Fritidspedagogklassen var så speciellt vuxna. Nu var det inte det jag skulle berätta om just nu. Där har jag annars en djup sjö att ösa ur om jag vill dela med mig av underbara saker. Knasiga saker. Romantiska saker. Vilda saker. Spännande saker. 😉 Som sagt…

Jag hade bestämt mig för att ge järnet. Plugga in allt, i smyg. Som tur är har jag alltid haft lätt för att lära mig saker om jag är intresserad och har beslutat mig för något. Det fanns bara en enda kille i klassen som tyckte om teori. Han blev klassens plugghäst. Själv kunde jag smyga med min taktik som oftast inte kolliderade med alla andra sköna upptåg. Vi kan kalla den här grabben för Tobias. Tobbe bodde bara ett stenkast från min lägenhet som var större än hans. Därför föredrog han mer än gärna att lämna sin lilla etta och sträcka ut sig i min stora tvåa. Tillsammans hade vi genomgång av de trettiosju böckerna (sant) och de gedigna anteckningarna från föreläsningar och lektionspass alltefter som termin ett förlöpte. Efter påsk la vi om taktiken och började göra nya gemensamma anteckningar, föra djupa diskussioner och förhöra varandra. Det hände att Tobias följde med på en och annan fest eller gick med och fikade på Regnbågen. Han var med och spelade tennis, badminton och bowling. Ibland fick jag lägga in all min charm för att få honom att slita sig från böckerna. Precis innan tentorna brukade han sitta vid sitt köksbord, i sitt lilla pyttekök, och somna över böckerna.

Nu satt vi ett par dagar innan ”tentafinalen” i slutet av maj, vid köksbordet i mitt kök. Tobias kände sig lika hemma i mitt kylskåp och i mina köksskåp vid det här laget som jag själv. Jag gissar på att vi skrev långt över hundra A4-sidor under denna termin. Jag lovar. Vi kunde ALLT som var viktigt att kunna.
”Så ont jag har i mina fingrar,” slängde jag ur mig och började gymnastisera högerhandens fem fingrar.
Jag noterade att Tobias tittade lite konstigt på mig.
”Värst är det med högertummen. Jag får så ont efter en enda skrivtimme. Vet att det beror på att jag håller pennan så hårt. Jag har alltid skrivit för hårt. Såg jättehäftigt ut på mellanstadiet när vi i klassen fick gå fram och skriva var sin rad. Min text såg tjusigast ut. Klart starkast…”
”Jag då”, avbröt Tobias.
Han höll fram sina två händer i luften och lekte barnleken att gömma sina tummar i handflatan. Han hade pokerfejs. Inte en skrattrynka syntes. Jag var impad av dåtidens Tobbe Trollkarl. Jag skrattade till. När jag är trött blir jag ofta extra tramsig.
”Kul”, slängde jag glatt ur mig.
”Driver du med mig?”
”Inte alls min vän”, sa jag och gjorde om trixet framför hans ögon utan att behöva träna.
”Look here my friend. Only eight.”
Vad var det med min pluggkompis? Hade det blivit för mycket? Nu såg han direkt sur ut.
”Bobo. I vanliga fall tycker jag att du är rolig och en schysst kompis. Nu gick du för långt.”
”Sorry”, sa jag och fällde fram mina två gömda tummar och sa lite lamt. ”Tada. Tio.”
På den tiden fanns tjugofemöringar. En blank sådan ramlade just ner och fick mig att resa mig från köksstolen och gå de få stegen fram till Tobias. Det kändes som världens längsta och tyngsta resa. Jag tog hans händer i mina och vecklade ut hans fingrar. Såg något som jag aldrig sett under hela denna termin. Min klasskamrat Tobias hade bara åtta fingrar. Ingen av mina andra klasskamrater hade sagt ett ord om det och vi umgicks stundtals tjugofyra timmar om dygnet. Visst hade jag noterat att hans teknik i tennis inte var så bländande. Ibland hamnade bollarna väldigt avigt. Men nästa gång drämde han in en hård forehand. När han åt hade jag sett att han antagligen inte skulle platsat på lite finare tillställningar, men det hade inte jag heller. Jag studerar aldrig mina kompisar så ingående. Brukar hoppa över deras DNA 😉
Det tog en bra stund den här gången för mig att övertyga Tobias om att jag inget visste. Där tummarna skulle suttit var det slätt och fint. En jämn och slät yta. Precis som det ska vara mellan fingrarna.
Den närmaste timmen la vi Freud och Jean Piaget åt sidan. Istället lotsade Tobias mig in i mörka vrår där jag aldrig varit och som han aldrig kommit över. Om Tobias fått träffa sin okända mamma hade han mördat henne, sa han, utan den minsta ironi eller humor inblandat i kommentaren.
Tobias var född i ett annat land i Europa. Bakom järnridån. Kvinnan som blev gravid ville inte ha något barn. Istället skaffade hon sig starka tabletter. Jag minns inte namnet på dessa mördande piller som visst var både kända och ökända. Hon stoppade i sig dem med målet att få död på det som hade börjat växa inom henne. Det gick inte som den gravida kvinnan önskade. Inte helt. Hon blev inte av med allt. Ut kom en bebis efter nio månader med vissa defekter. Förutom saknaden av två tummar fanns det bara med en njure vid leveransen. Tabletterna hade orsakat fler skador, skador jag inte längre minns.
Tobias pappa, med ny kvinna, tog med sig sin son till landet Sverige efter det att Tobias några år bott hos sin mormor. Men det är en annan story. I denna tisdagsfunderare ville jag berätta om avsaknaden av två tummar och att jag inte granskar mina kompisar. Istället låter jag mina kompisar berätta vad de själva vill – i sin egen takt – och ibland kan det ta lång tid…

Triss i energikickar

Andra höstmånaden har börjat med kalasväder. Jag har suttit utomhus och intagit måltider och svettats och nästan inbillat mig att vi var på väg åt rätt håll. Sedan tittar jag ut över skogsdungen och ser de vackra höstfärgerna och inser sanningen. Om jag ändå inte är helt övertygad kan jag med jämna mellanrum höja blicken och lyssna på skränet. Flyttfåglarna som intar sina positioner i flocken och lämnar oss andra i sticket. Det är något visst med att se detta varje höst, men jag föredrar stunderna när de kommer tillbaka.
Därför är det så underbart med energikickar under mörka årstider. Man kan få dem på olika sätt. Den här gången tänkte jag nämna tre stycken som är mer av det mänskliga slaget. Jag har inte betalt något för att möta dem. De har funnits där helt gratis för mig i tre olika miljöer och på tre helt olika platser i tre lägen av mitt liv. 😀

Det talas ibland om människor som stjäl energi av andra. Energitjuvar. Rådet tycks alltid vara att man ska undvika dem. Det kan vara både rätt och fel. Ibland prövas vännen i nöden.
Så finns det personer som är unika. Varje gång jag träffat dessa tre människor har de fått mig att bli glad. Känna mig önskad. Precis som om jag var värdefull. Ändå har det inte handlat om något personligt. Trion har betett sig likadant mot alla i sin omgivning. Deras ögon har gnistrat av livsglädje, hopp och ljus. Inget har varit omöjligt. Nu när jag tittar i livets backspegel kan jag inte erinra mig något tillfälle där jag sett dem klaga, gnälla över småsaker, säga något dumt, sucka över vädret, jobbet eller skolan.

Glädje smittas. Blir som ringar på vattnet. Letar sig in i trånga och snäva utrymmen. Visst finns det människor som har ont av andra personers lycka. (Stackars ”krakar” som hamnat så långt ner i källaren). Men jag är övertygad om att ”mina” tre speciella människor på sina vandringar genom livet har glatt tusentals andra människor i livets alla situationer med sitt positiva och härliga sätt. Jag hoppas av mitt innersta hjärta att de förstått vilken betydelse de haft. För inte har jag tackat dem. Däremot tagit dem för givet när jag träffade dem. Man ger lätt sina medmänniskor sina koder och kläder för hur de ska vara. Dömer och fördömer. Nu vill jag i denna blogg ge rosor till följande människor. En av dem finns inte längre i livet. Han sitter säkert någonstans på ett moln och sjunger och glädjer andra saliga själar. Vi ses förhoppningsvis igen i framtiden om det blir som jag vill.

TACK Bruno Onemark för alla trista mörka mornar när jag frusen kommit cyklande mitt i natten till posten för att börja mitt jobb. Mitt humör gjorde en höjning åt rätt håll varje gång jag såg att det var du som jobbade i ”värdeburen” den morgonen. Egentligen brukade jag höra dig först innan jag såg dig. Du hade nästan alltid en sång på dina läppar. En gammal schlager. Trots stress hade du alltid tid om det var något jag inte kunde eller ville ha reda på. Aldrig såg jag dig brusa upp eller tappa tålamodet inför någon av dina arbetskamrater. Just nu ser jag dig precis som du var i din glans dagar. Spenslig. Sportig. Du såg bra ut och var som ett stort sommarleende även mitt i kallaste vintern.

TACK Katarina Larsson för de stunder på mornarna på Balder i Borås där vi ofta möttes först av alla när vi skulle lyssna på föredrag i Hörsalen. Eller Sovsalen som vi vanliga människor ofta kallade aulan. Precis som jag ville du alltid vara i tid. Du måste ha blivit den mest lämpade bibliotekarien i hela Sverige. Vilken energikick du var som person. Alltid glitter och positivitet i dina bruna ögon. Inget var för svårt. Lärarna måste ha upplevt dig som mönstereleven. Duktig på alla sätt. Du var underbar som kurskamrat. Helst de grå dagarna. För regnar gör det ofta i gamla textilstaden Borås.

TACK Elvy Andersson som jag fick äran att träffa när jag jobbade på Ätranskolan i Halland i tre år. Elvy var anställd som allt-i-allo. Det fanns inte en uppgift hon inte klarade av och utförde med glimten i ögat. En fantastisk kvinna som sken som en sol trots en tuff barndom, eller kanske just därför. Vad jag njöt av våra samtal på tu man hand där vi pratade om högt och lågt. Du var så populär bland kollegor, elever, föräldrar och bland alla i dina hemtrakter. Du behandlade alla lika. Löste många konflikter bara med ditt glada humör. Elvy har gett ut två tjocka böcker med hundratals färgbilder över sitt liv och de sina. Hon har fortsatt efter sin pensionering med att glädja och göra livet gladare och meningsfullare för andra pensionärer. Hos mig platsar du verkligen in som en av mina solstrålar med ditt stora hjärta fyllt av människokärlek och medmänsklighet.

Sedan har jag haft riktig tur på hemmaplan också. Inte alla kan njuta av en Sol varje dag. Syftade på halva min fru. Sol-veig. Utan henne hade jag varit halv. 😉

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.

Den första kärleken

Jag är övertygad om att vissa ouppklarade saker i livet kommer ikapp oss med tiden. Förr eller senare. Har det onda inte värkt färdigt kan det blossa upp och sätta sina vassa klor i oss igen. Det svarta kan dyka upp i vilken skepnad som helst. När vi minst anar det.

Som barn märkte jag inget av saken. Mamma berättade att hon hade respekt för åskväder. Mer detaljer ville hon inte skrämma oss barn med. Eller så hade hon låst dörren till sin egen barndomsupplevelse. Vi drog ut sladden till dumburken och till antennen. Pratade inte i telefon när ovädret låg över vårt bostadsområde. Längre var inte säkerhetslistan. Då.

När mamma blev ensamstående flyttade hon till en lägenhet som jag hade cykelavstånd till. En gång överraskade jag henne tidigt en morgon. Jag blev förvånad över att hon inte hade säkerhetskedjan på. Noterade att det stod ett par kassar i tamburen och att jag snubblade över ett par damskor. Den gången berättade mamma att det varit busväder på natten. Att hon ett tag trott att blixten skulle slå ner. Därför hade hon ställt fram kassaskåpet med alla viktiga papper och annat som hon skulle ta med vid en snabb flykt. Jag hade sovit hårt i min egen lägenhet och tyckte att oron var obefogad och överdriven. Höll mamma redan på att bli gammal? Chansen att blixten skulle slå ner i ett stort hyreshus måste vara en på miljarden.
”Här kan du känna dig trygg. Så länge du inte är ute och cyklar i ovädret.”
De osorterade fraserna slängde jag ur mig och skojade med henne. Nu i dagsljuset verkade hon hänga med i amatörpsykologkursen, konstaterade jag självgott.
Sedan blev det till en skröna. Att jag drev med hennes natthobby när jag ringde efter en åskvädersnatt.
”Var du beredd? Du glömde väl inte fotot på mig när jag var liten? Och den där fula stora keramikvasen du fick av faster Gudrun?”
”Tyst med dig”, sa hon på det där speciella sättet som jag saknar så mycket än idag.
När jag pluggade på andra orter hyrde jag ut min egen lägenhet möblerad. För de extra pengarna brukade jag åka på semester i juni. (Inte helt fel). På jullovet och en del vanliga helger bodde jag hos mamma. Det var så mysigt att komma hem till henne. Hon tog så väl hand om mig med all sin kärlek och värme. Men det bästa var att vi kom varandra så nära. Nära hade vi varit innan, men nu tillät vi oss att ta underbara steg inåt på slingrande stigar, djupt in i mörkaste skogen. Ett samtal mellan två vuxna som litar på varandra. Vågar släppa masken. Vi pratade om ouppklarade saker i våra liv. Stort som smått. Skrattade ofta. Helst när vi blev trötta. Ibland satt vi bara tysta och höll var och en på med sitt. Hon virkade eller löste sudoku. Själv pluggade jag eller läste i en vanlig bok för skojs skull. Jag hade börjat plugga rätt sent i livet och istället arbetat i några år och skaffat mig yrkeserfarenhet. Nu var jag vuxen och vi var mer jämlika.
En äldre människa har ofta mer att säga. Det var högtidsstunder när mamma berättade minnen från förr. Hon var en berättare av rang. En höstkväll när vi satt med hett te och mumsade på scones lirkade jag fram vad som gjort att hennes rädsla för att blixten skulle slå ner hade flammat upp så starkt. Efter den kvällen parkerade jag mina ironiska ord om ämnet för gott. Den natten låg jag vaken länge i bäddsoffan. Försökte ta in den sorgliga informationen och på mitt eget personliga sätt se det berättade, som i en inre film. Med utgångspunkt från kort från när min mamma var liten såg jag henne klart när jag blundade. Långt självlockigt mörkt hår. Bruna ögon. Smilgrop i bägge kinderna. Kort till växten. Hon lekte mest med killarna. Älskade friidrott och var vig i gymnastik. Gillade inte att hennes bröst blev så stora att de inte gick att dölja. Sakta men säkert blev det en ny gräns mellan henne och grabbarna i det lilla samhället. I skolan gick åldersblandade klasser. Alla barn kände alla på gott och ont. På en av rasterna i femman hade mamma stulit till sig en kyss av Uno. Den snyggaste killen i klassen. Han som satt snett till vänster. En bänkrad framför. Nu var hon hemligt kär i Uno som bodde i ett stort nymålat gult herrgårdshus bara hundra meter från henne. Från sitt sovrumsfönster såg Sofia bort till Unos hus. I hemlighet hade hon tagit reda på vilket som var det magiska fönstret. Det lilla vindsfönstret. Hade Sofia haft en kikare skulle hon kunnat se in i Unos pojkrum. När Sofia stod där i mörkret och drömde sina vackra flickdrömmar blev hon varm i kroppen. Kanske drömde hon om en tid som herrgårdsfru.

Det var Sofia Lidéns fortfarande oförstörda drömmar som nu femtio år senare gjorde mig tårögd. Därför drog jag i den osynliga bromsen. Tidsbromsen. Jag var inte redo. Istället blev det till en stillbild i min egen film, i bäddsoffan. En romantisk bild. Fullmånen lyser upp Sofias rum. Kastar sitt ljussken på de blommiga tapeterna och den fina dockan som fortfarande har tillåtelse att ligga under täcket. Den tolvåriga flickan står där barfota i nattlinnet. Håller med en hand i snöret till den mörka rullgardinen. Väntar en extra stund med att dra i snöret. Drömmer om både det ena och det andra när hon med ett leende låter lockarna breda ut sig på kudden. Den lilla världen i den stora är god. Len som silke.

Några veckor senare drog ett våldsamt åskväder in från sydväst mitt i natten när samhällets invånare sov som djupast. Jag läste i dagens Ystads Allehanda att en del experter tror att det är magnetismen i marken som styr var blixten slår ner. Att det går vissa starka stråk i jorden som har högre halt av magnetism. Inte vet jag om marken vid Unos stora herrgård var speciell när blixten utan pardon slog till när människorna var som mest sårbara. På natten. Däremot vet jag att brandkåren inte bodde granne med huset. Det var flera mil till närmaste brandstation. Jag vet numera också att min egen mamma stod i sitt fönster och såg på det fruktansvärda skådespelet som tuggade i sig inte bara hennes hemliga drömmar utan även skapade sår ända in i barnsjälen. Ändå var hennes sår inget mot det traumatiska i familjen som miste sin yngsta son. Pappan hade gjort ett desperat försök att ta sig upp, men trappan gav vika när elden härjade besatt och slukade i sig allt skoningslöst som kom i dess väg. Pappan blev aldrig sig själv igen. Han anklagade sig själv för att han inte varit tillräckligt snabb. Den fina herrgården brann ner till grunden. Alla grannar som skyndat till och dragit kläderna över nattsärken innan brandkåren kom, tävlade mot en övermäktig motståndare som skaffat sig ett för stort försprång. I framtiden skulle det alltid fattas en person när årets familjekort skulle tas hos den lokala fotografen. Den yngsta sonen, Uno.

Nästa skoldag stod en bänk tom i skolsalen och flaggan på skolgården vajade på halv stång. Min mamma som redan då hade ett sjätte sinne såg fortfarande samma syn när hon sneglade mot bänken. Det ljusa snaggade håret. Den där gulliga gropen i Unos nacke. Synen av fräknarna på näsan när Uno vände sitt ansikte inåt försvann i en salt dimma när verkligheten obarmhärtigt trängde sig på. Efter terminens längsta skoldag bar vaktmästaren ut bänken och stolen till förrådet.

Jag är rätt säker på att Uno hade ett eget hemligt rum i Sofias hjärta genom alla år. Ingen människa glömmer den första kärleken. Den sköra. Den ofullbordade.
Barn har oftast en bättre förmåga att gå vidare i livet. Utåt sett. Men långt därinne sitter sorgefågeln på sin gren. Den kan vara tyst i många år när så mycket annat händer i en människas liv. När ålderns höst gör sig påmind tror jag att sorgefågeln börjar röra på sina fjädrar och ger sig till känna igen.

En vacker dag kommer jag att skriva en hel bok om Sofia.