Snö till Påsk


Ögonblicksbild; tretton

Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”

Ögonblicksbild; fjorton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.

Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀

Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö:  14 poäng
Barmark: 1 poäng

Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉

Annonser

Tänkte i förväg och tänkte försent

Ögonblicksbild; tolv

Jag såg sällskapet komma i riktning mot oss på den kända gågatan i min hemstad. Jag gissade på mamma, pappa och vuxen dotter. Avståndet var ungefär femtio meter. Sedan hände det som jag fått för mig skulle hända. Den yngre kvinnan började springa som ett glatt barn. Jag var säker på att hon skulle ta lekfullheten ett steg till och plockade därför upp mobilen och riktade in kameran.
Hon gjorde det. Klättrade upp på fölet. Både jag och hennes pappa tog kort. Han flera öppet. Jag två i smyg. Tyvärr blev bilden när hon satt på ryggen för dålig. Ni får hålla till goda med denna.

Ögonblicksbild; tretton
Här var det tvärtom. Hjärnan jobbade långsamt på bänken på Liseberg. En kommenderad plats där jag satt och vaktade våra värdesaker. Då dök det kända sportansiktet upp. Det tog en stund innan jag tänkte på fotbollskompisar och att kameran var med på resan till Göteborg.
Glenn Hysén hade såklart sommarlov från sitt jobb som general i Liverpools fyrbackslinje.
Den stora kameran var den sista saken som jag hittade i panikgrävandet. 😦
Det fick bli en ryggbild, där jag för minst tjugo sekunder släppte ögonkontakt med våra värdesaker på bänken. Turligt nog var alla åtta kleptomanerna just under denna tidsintervall längst upp på Balder. Annars hade säkert Solveig satt mig på reservbänken eller ännu värre. Brrr!  Det kunde sorgligt ha blivit transferfönstret. Jag hade riskerat att bli uppköpt av en nystartad bollförening i torraste delen av Sahara, som hade som straff att vid varje förlust låta spelarna agera kameler vid nästa karavantåg. 😉
Vad torr jag blev i munnen. Jag trodde inte fantasiord smittades? Helst inte tramsord.

Fotnot: Detta är mitt blogginlägg nummer 1 291. Jag tänkte kombinera 1 300 inlägg, 50 000 kommentarer och 330 000 visningar med en bloggtävlingDet kommer att handla om frågor på foton. 😉

De små detaljerna

Ögonblicksbild; elva

Jag skyller på att jag var stressad den dagen i Hjo. Visst var det typiskt att det var Solveigs kaffe som hon behövde lapa. 😉 Örat måste befinna sig utåt för att muggen skulle kunna komma under hålet. Sådana tabbar görs bara en gång.  

Egentligen borde jag istället visat en aktuell bild. För det hände en större tabbe för några veckor sedan när jag skulle ta en ”Kaffe Latte” på hemmaplan. Då var jag inte lika road och hade inte tid att ta kort. Kaffet rann både in i ett skåp och på köksgolvet. Mycket efterarbete. 😦
Annars började det bra. Jag mätte upp 180 cl vatten. La in en kapsel Café au lait i maskinen. Satte på knappen. Väntade tills den blev grön. Förde spaken till höger och fortsatte snabbt iväg till OS-soffan. Mitt emellan två skidskytteskott ilade jag tillbaks till köket och  … tittade fånigt på pölen och all annan bedrövelse. Insåg begåvat att en styck stort tomt glas placerat på en svart ”sittplats” under ett hål hade förskonat mig mycket extraarbete. Inte tog skidskyttarna hänsyn och stannade till på stället tills jag var klar med hushållsarbetet.

För att jag inte ska känna mig som en stor klant får du läsare allt bjuda på en riktig fadäs som du gjort? 😀

Solveig klipper till

 

Ögonblicksbild; tio

Att klippa ett band med sax tar inte lång stund. Det är gjort på ett kick. Att bygga upp ett museum från grunden tar, några ögonblick, längre tid.
Här är det premiärdagen 1999. När jag läste i min svärmors gedigna anteckningar, att hon startade upp kaffekoppsamlingen 3 mars 1988, föddes idén.
”Vi öppnar naturligtvis 3/3-99 och leker med siffrorna. Visar upp 3 333 st olika kaffekoppar, 666 äggkoppar, 222 kaffekannor, 3 333 kyrkkort o.s.v. Byter ut några samlingar efter varje säsong. Tar 33 kr i entré för vuxna och 11 kr för barn.”
För mig var det en mix av skoj och allvar. Den nya regeln, att privata museum skulle betala moms, fick mig att ta tillbaka förlorade pengar genom att höja min tänkta entré på 30 kr, med tre riksdaler.
Flera personer delade samma sorgsna åsikt, att jag skulle få problem med att ha tillräckligt med enkronor till hands:
”Det fixar du aldrig”, sa de ärligaste.
Detta problem hände mig exakt noll gånger. 🙂 Väntade problemsituationer löser jag alltid lätt. Då leker jag att jag spelar schack. Motståndaren gör ett drag. Sedan försöker jag tänka mig flera drag framåt – innan jag gör mitt första. Schack matt kunde jag däremot bli av helt andra orsaker. Som när jag inte kunde ratta bussarna att komma på beställd ankomsttid. 😦

Åter till ögonblicksbilden. Vilken tur att vi slapp äta upp 150 bullar och dricka upp allt kaffe i termosarna själva. Sådan plåtmage har få. Vilka fina blomsterbuketter vi fick. ❤
När vi nästa säsong gjorde om ”kaffe+bulle-bjudningen” samma datum hände det som inte fick hända. En timme innan start blev det snöstorm på vår halvö. Bullarna åkte in i vår extrafrys. Säsong nummer två började inte i dur. Men min whiteboardtavla på kontoret var redan välfylld av bussbeställningar. 😀


 

Plastpåsen med danska mynt och sedlar

Ögonblicksbild, nio

Sommaren 1994 kom på midsommardagen och värmen höll i sig långt in på hösten i de södra regionerna.
Vi bestämde oss för en familjedag i september på favoritön Ven. Tre bilar skulle sammanstråla på Hallandsåsen. Jag och Solveig bodde i Hallands inland och hade startat resan tidigt på morgonen. Jag som alltid vill ha tidsmarginaler nådde Hotell Rasta i god tid. Den andra bilen kom fem minuter innan bestämd tid. Eftersom vi riktat in oss på den första färjan fanns det inte breda motorvägar av tid. I en dåtid utan mobiler gick det därför inte att kontakta min bror och hans familj. Minuterna tickade iväg. Fortare och fortare.
Till slut kom bilen. Efter några korta fraser rullade de tre bilarna snabbt iväg ut på E6:an för att jaga ikapp den flyende tiden.
Ombord på färjan rann stressen av längs relingen och hamnade i Öresund. Jag fick lite egen-tid med min bror. Jag tog en behaglig klunk av den kalla lättölen och kisade mot solen. Njöt av stunden och såg fram emot gemenskap, god restaurangmat och mycket annat.
”Vad sena ni var förresten.”
”Vi var tidiga från början. Sedan kom jag på en sak som vi alltid annars glömmer när vi åker till Köpenhamn. Därför tog jag av vid nästa avfart på E6:an. Åkte tillbaka hem och hämtade den välfyllda påsen med både sedlar och mynt som vi samlat på oss från alla gamla besök i Danmark genom åren.”
”Vad smart du var.”
”Rena Einstein. De andra tyckte att vi skulle strunta i det eftersom tiden började rinna iväg.”
Jag lät orden sjunka in en stund. När jag såg att vårt sällskap var på väg mot oss var det dags att fälla bomben.
”Inte för att jag vill låta som en lördagslärare, men du vet väl att Ven är en svensk ö?”
”Skojar du? Är den inte dansk? För sjutton. Säg inget till de andra. De kommer att driva med mig resten av livet.”

När ögonblicksbilden tas frågar jag fotografen om han ska betala lunchen med kort eller plastpåse? Minns att jag tog alla chanser som jag hade i smyg. Alla pikar var gratis. Kul hade vi. Helst jag.

Ps. Har du läsare aldrig varit på Ven kan jag varmt rekommendera Öresunds-ön. Men du ska välja en solskensdag utan storm. ❤
Från: ”Flicka från Backafall”
Känn att det blott är din gosse som sänder
hälsningen att han som bärgad kapten
landar en gång under Backafalls stränder
– allt medan månen går vakt över Ven.”

Ps 2. Fotograf: Bror
Ps 3. Det är väldigt länge till nästa vinter-OS. 😉

Öppen och dold kärlek

Ögonblicksbild; sju
Kramen till Rasmus är varm och hjärtlig. De två små kompisarna har varit förtjusta i varandra ett bra tag. ❤
Läget är att Jennifer gör sin sista dag på förskolan i Falkenberg. Det är dags att flytta iväg nio mil söder ut.
Små barn bestämmer inte över vissa saker. De är ofta flexibla och hittar lätt nya kompisar i den åldern.

Ögonblicksbild; åtta
Här handlar det också om en flytt. Pojken och flickan är några år äldre. Tiden sex år tidigare. Tror de slapp lämna idylliska Hjo  ❤ i en flyttlåda och att pojken istället höll händerna på ratten. Osvuret är bäst. Vet att de slapp skiljas från varandra.

Tänk om

Ögonblicksbild; sex

Det är för bra för att vara sant. Skidåkningen förefaller vara stabil. Endast slutrundan återstår. Dagsformen verkar vara där. De fem första liggande OS-skotten gick galant för den unge svenske skidskytten. Därefter följdes de upp med fem träffar på stående. Tio av tio avklarade. Inga straffminuter som för många av konkurrenterna. Efter förra skidvarvet lyckades Jesper Nelin även skjuta ner alla fem skotten när han låg ner för andra gången på skjutmattan.
Femton träffar av femton möjliga! 😀
Nu står han och gör sig beredd för sista gången. Endast fem skott stående återstår. Fem stycken avtryckningar med pekfingret.
Givetvis är ynglingen på fotot tröttare denna sista gång.

Det Jesper Nelin vet är att om han lyckas med alla tjugo skotten kommer det att räcka långt i loppet. Hur långt upp i sluttabellen vet han inte för hans motståndare har inte startat samtidigt. En del tidigt startande har hunnit i mål. Andra har ännu inte tagit av sig sina överdragskläder. Det rör sig om åtskilliga skidskyttar i terrängen eller som står eller ligger på skjutbanan. För Jesper gäller i detta ögonblick bara att gå in i sin egen bubbla. Stänga av sorlet från publiken på skjut-stadion, som låter högt när någon tävlande träffar en tavla så att luckan ramlar ner. Inte bry sig om kroppar som lägger sig bredvid.

Det jag och andra följare noterar i efterhand är att om Jesper Nelin hade satt alla skotten hade OS-guld medaljen hängt på hans bröst. Det är alla dessa TÄNK OM som är tjusningen med denna underbart underhållande och superspännande vintersport. Den har allt. Många olika scenarier kan ändras på en hundradels sekund. Marginalen mellan succé och fiasko är tunn som en våris i mars. Här blev det hela tre bommar.

Det Jesper upplevde bara några timmar innan sin start var osannolikt. Hans flickvän och sambo Hanna Öberg lyckades skjuta ner alla tjugo skotten och sensationellt ta OS-guld. Hennes första seger som senior tar hon på världens största tävling. En tävling som bara inträffar var fjärde vinter. En tävling som skiljer sig från alla andra tävlingar. Mängder av världsmästare och storstjärnor som har vunnit åtskilliga tävlingar på Världscupen har aldrig fått den medalj som de suktat mest efter under sin långa karriär. OS-guld. Den som vi unnat dem så väl. De har kommit till de olympiska lekarna som storfavoriter med ett ok av förväntningar på sina axlar från alla håll.

Vad rör sig i huvudet just i detta ÖGONBLICK? Vilka tankar hinner passera under tiden som pulsen håller på att sjunka och allt intränat med att ta loss och ladda geväret sker per automatik?
Det gäller naturligtvis att göra exakt som när han tidigare sköt fullt på stående. Inte krångla till det.
Först har Jesper kontrollerat på vimplarna och registrerat hur vinden är just nu. Efter informationen korrigeras siktet om det är nödvändigt. Inte låta tankarna fladdra bort till något som stör. Inte tänka på att han och Hanna kunde fira dubbelt efteråt och komma ihåg denna gemensamma dag för alltid i deras liv. Något de skulle kunna berätta för sina barn och barnbarn.
Jag tror Jesper kommer att få många nya pallchanser i framtiden. Sverige har många talanger som håller på att matchas för att ta de sista svåra kliven från lovande till pallen. Fördelen är att åkarna är många och kan sporra och stötta varandra.

Ett stort TACK till TV 5 som lägger sina reklaminslag innan och efter loppet. TV 4 borde aldrig få hålla i ex. skidskyttetävlingar. De förstör både sporten, dramatiken och mycket annat. För mig är det en form av korruption när sportintresserade ska betala för att slippa reklamavbrotten – när det tidigare har tagits emot pengar från företagen för att deras produkter ska synas. Rött kort till TV 4. 😦

Skapa min egen sanning

Ögonblicksbilder; fem 

Att vänta behöver inte vara något negativt. Slipper jag trängas, svettas, bli blött och inte har en väntande tid som stressar mig tycker jag istället att det är en oas, full med möjligheter.
I detta ögonblick befinner sig Solveig i en butik på Hamngatan i Ystad för att köpa linsvätska. Det är lördag och mycket folk.

Själv har jag hittat en ledig yta på en bänk. Det är då ekipaget med kvinnan och hunden dyker upp. Jag greppar kameran och trycker till. Några sekunder senare ser jag ryggen och svansen försvinna iväg. Det är i samma sekund som min nyfikenhet och fantasi vaknar till liv. Vart är de på väg? När startade resan? Vad heter hunden? Är hunden en trygg vakthund? Är de turister från ett grannland? Hur långa dagliga pass gör de tillsammans? Jag har läst att hundar behöver stretching och massage efter längre ”utflykter”. En social sida av mig vill ha en konversation och de rätta svaren. Min andra sida nöjer sig mer än väl med det motsatta. Att jag själv får fantisera om sanningen och strapatser. Skapa mina egna äventyr. Vad är dina första tre tankar när du ser fotot?

Ibland kan det gå så långt att jag inte svarar på tilltal när Solveig dyker upp – mitt i verkligheten.
”Du där på bänken. Har du lust att följa med mig och fika?”
”Jag är rädd för att någon granne ska få syn på oss och sladdra till min fru.”
”Är din fru svartsjuk?”
”Nix. Undra varför.”
”Vill du höra sanningen?”
”Nä. Helst inte. Mitt ego kan blekna.”
”Tänk på måndag fyller du år. Har du tänkt på vad du fyller nästa gång? Ska vi resa till Budapest eller Prag? Vi måste vädra våra nya pass.”
”Vaddå? Jag fyller tjugosju nästa år. Inget att fira. Gubben på mitt pass är inte jag. Jag kommer att åka fast i passkontrollen. De kommer att behålla mig i Ungern. Säkert tvinga mig att äta budapestbakelser till frukost.”
”Skulle du ha något emot det?”

Ps.  Min diabetes fyller ett år mer än jag på onsdag. Livet är märkligt.
Ps2. Dialogen har jag snickrat ihop av olika tidsfragment. Men kunde varit tagen från ”i lördags”. Livet är fullt av ögonblick.
Ps3. Intensiv måndag. Två jaktstarter, ”Bara en natt”, ”Bara en dag”. Motionspass. Fika och fira med mig själv. Vet inte om jag kommer att hinna ha på mobilen. Vet inte om jag kommer att tänka på att sätta på den. Varför ska S alltid jobba så sent just denna dagen? Varje år. Kanske inte när jag blev femton. Då var hon tio och jag hade ingen aning om att hon fanns. ❤

Måste se vad det blev

Ögonblicksbilder, fyra

Några sekunder senare får Solveig sin ryggmärgsbedövning. Därefter läggs hon ner och kirurgen ska skära upp sju lager i hennes mage. Inne i mörkret väntar vår första skatt. Det enda Solveigs make behöver göra är att befinna sig på rätt sida ”planket”. De varnade mig för att resa mig och berättade om blivande pappor som svimmat på det hårda golvet. Det var något om att de inte hade personal för de åkommorna. Jag vågade inte föreslå gratis hjälmuthyrning. 😉

Jag är fortfarande impad varje gång som jag ser fotot. Att Solveig i just det ögonblicket kunde bjuda på ett leende. Hon har berättat att hon inte kände sig rädd, mest förväntansfull.
Själv tittade jag oroligt på blodtrycksmätaren som sjönk rejält under ingreppet. Vårt skämt om att vi måste ha en dotter, med tanke på att vi inte hade ett enda gemensamt namn till en son, var inte det minsta viktigt när det väl var skarpt läge. Istället räknade jag tår och fingrar. Det var först en stund senare när de undrade om pappan ville klippa navelsträngen som jag spontant sa:
”Gärna. Måste se vad det blev för kön.”

I dagboken står det:
Vilken upplevelse. Allt känns så overkligt. Det var fullbelagt på BB på familjerummen. Jag fick åka hem till Falkenberg. Hemma gick telefonen varm. Jag ringde allt och alla. 😉 (Men den jag ville prata helst med nådde jag inte. Två år innan min första mobil)

Klockan 12.34, lördagen den 3 februari 2018, har det gått tjugotvå år. Otroligt. Snart är Jennifer Hanna Matilda äldre än sin pappa. 😉

Kaffet rann rakt igenom

Ögonblicksbilder, tre

Jag skrattar varje gång som jag tänker på denna ögonblicksbild. 😀
En solig sommardag tog jag och min mamma en tur ner till vackra Kullahalvön. Efter att ha besökt Arild, Kullen och Mölle passade det bra att ta fikat på ”Flickorna på Skäret”, ett populärt ställe sedan åtskilliga år. Där har jag suttit flera gånger i trädgården och njutit av gott för både gom och ögon.
Eftersom det stod en stor kaffekanna på bordet blev det extra mycket kaffe i våra magar. Mamma fick behov av att uppsöka en toalett innan vi gick till parkeringen. Hon pekade och frågade mig hastigt om det var damtoaletten. Jag såg en kvinna på en skylt och svarade ”Ja” på snabbfrågan. Mamma skyndade in.
En kort stund senare började det bubbla av skratt i min mage.
Först hade jag blivit förvånad när en yngre man kom ut. Han måste varit nödig, tänkte jag. När en äldre man kom ut studerade jag skyltarna och insåg…
Måste erkänna att jag likt en paparazzo stod beredd med kameran om det jag hoppades hände. 🙂
Vilket du kan se att det gjorde.
En förvånad man på väg in.
En kvinna som skämdes på väg ut och som höll blicken i marken.

I efterhand skrattade vi gott åt det den pinsamma episoden.