Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost.
Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Annonser

Vi väljer inte våra duster

Del ett

Svårt att klä sig när det är behaglig sensommarvärme i solen, men en smak av det som väntas, när solen försvinner bakom molnen.
Tufft att börja en cykelfärd hemifrån med tre kilometer slingrande uppförsbacke mot Hov. Kyrkan såg majestätisk ut på höjden, när den kraftiga vinden puttade bort molntäcket och solskenet fick glänsa.
Trots att den intensiva sommartrafiken ebbat ut valde jag att vika av från stora vägen mellan Båstad och Torekov. Stora lastbilar vars chaufförer som trodde de ägde vägen, kunde allt för ofta lotsa sina åk så nära cyklister att det bara av vinddraget kunde hända olyckor.
Vi bodde själva på Bjärehalvön i en beryktad farlig korsning och hade fått uppleva några incidenter varje gång blixthalkan slagit till. När jag tänkte på det som jag fått höra om att en motorcyklist, innan vi bodde där, hade hamnat på åkern med huvudet på ett ställe och resten av kroppen på ett annat fick jag rysningar som ersattes av en annan variant av skräck när det slingrande ut något, från det höga rapsfältet, över den smala vägen.
Snoken som inte tycktes ha något trafikvett, trots att jag kom från höger, försvann in i det andra rapsfältet.
När jag nådde Hov stannade jag till vid den gula postlådan och la ner dagens skörd av trevligheter. Ett kort till min sjuka mamma, en hälsning till en gammal flickvän som fyllde jämnt och ett till en kompis som precis blivit lämnad ensam av en otrogen flickvän.
Skönt att belönas med en nerförsbacke mot Hallavara. Innan jag tittade ut över havet tänkte jag på att det aldrig blivit av att jag bytt tjänster med Gösta Ekmans bror, som drev ett galleri vid kyrkan. Självklart borde vi bytt broschyrer med varandra.
Jag släppte jobbtankarna och njöt istället av gratisvyn. Havet såg nästan levande ut där det skimrade och glittrade. Mörka moln låg över Hallands Väderö, den vackra ön som hade lika många huggormar som björnbär, enligt påhittad statistik. Tänk vad många minnen jag har av den lilla ön som borde hetat Skånes Väderö.
Efter en stund kom jag ner i en dal med en dunge träd. Där låg ett av mina favorithus med en ljuvlig blommande trädgård som jag gärna gått in genom grinden till. Det tog lång tid innan vi såg en levande själ i trädgården. Innan dess hade vi fantiserat om människor med gröna fingrar. Nu såg jag baken på kvinnan som låg på alla fyra och pysslade framför en rabatt. Hade jag varit lite djärvare skulle jag plingat med ringklockan och delat med mig av ordrosor om alla gånger jag njutit av deras trädgård.
Jag kände mig så septemberlycklig att jag fortsatte ner till Hovs Hallar utan att ägna en tanke åt att hemvägen skulle smaka ånger a la tre kilometers mördarbacke. För att skapa distans till det som väntade hoppade jag av cykeln och gick till fots in på området med den fantastiska utsikten. Eftersom låset krånglade vågade jag inte släppa cykeln helt ur sikte. Därför avstod jag min längtan efter att gå upp på mitt favoritställe. Istället drog en kall vind in mig till vardagen som väntade. Det var hög tid att planera årets julutställning. Ironiskt tänkte jag på paret som kommit dit förra året och varit besvikna för att vi plockat bort just de sakerna de ville återse. Allt för att få plats med tomtar, ljusstakar och skärmar med julkort. Glatt hade de kommit tillbaks i somras när allt var nästan som vanligt igen.
Jag log när jag cyklade sista biten hem. Började skratta för mig själv, när jag mindes hur tjejerna bakom mig i barnstolen brukade skrika av en blandning av förtjusning och skräck, när jag cyklade genom det kalla vattnet som bonden spred ut lika mycket på åkern som på vägen.
Livet när det var som bäst. Det lilla i det stora.

Det var när jag nådde skolbusskuren och endast hade en meter in på min egen tomt som ovädret slog till. En blandning av ångest svepte över mig som en solkig illaluktande filt. I en gammal tioårig reflex som hängt i sedan jag fick diabetes ett i ”Alla hjärtans present” förstod jag att bråttom var endast förnamnet. Fanns inte ens tid för att ta mig in i huset mot den vita kodrycken i kylskåpet. Givetvis hade uppförsbackarna krävt sitt hårda pris. För att inte ta fel beslut fick jag darrande upp min smidiga mätare.
Helt säker på att det skulle stå LO, för ett blodsocker lägre än 2.3, hajade jag till när skärmen visade ett perfekt värde. Kunde såklart bero på att jag hade något sött på pekfingret.
Jag släpade mig igenom den stora trädgården. Lät cykeln landa på gräset. Inne på toaletten tvättade jag händerna. Återigen ett utmärkt värde. Ändå samma ångest i kroppen. Något var fel. Ingen feber. Inga fysiska krämpor som gick att ta på. Ringa sjukvården stod inte på min personliga karta. Inget för en man med fasa för blodprov av alla slag och som hunnit bli allergisk mot vitrockar med luckor i sin utbildning.

De närmaste veckorna försvann mina krafter helt. Trappan blev tuff. Jag blev ledsen helt utan orsaker. Kunde börja gråta mitt i ingenting. Jag frös inombords. Förstod mig inte på mig själv. Bodde i en främmande kropp. Sega tankar flöt omkring utan något mål.
En ensam grå novemberdag satt jag handlingsförlamad och tittade på regnet som rann nerför altanfönstret likt tårar. Dystra tankar kom och gick som pendeltåg. Vad fattades mig denna gång? Räckte det inte med alla överraskande insulinkänningar som kom på besök, ibland mitt i natten som en objuden falsk gäst. Så trött på prövningar. Det räckte och blev över med ryggsäcken av osynliga stenar som jag bar på tjugofyra timmar om dygnet, året om. Varför kan inte sorger och sjukdomar fördelas rättvist?
Trots alla dessa sorgmodiga veckor slog aldrig sanningen till en enda gång. Den höll sig avvaktande, i sitt eget mörker. Med några fler aktiva hjärnceller borde jag räknat ut vilken ny kronisk sjukdom som jag drabbats av. Jag hade inte behövt gå långt i mina funderingar och borde sett det uppenbara…

Personliga rader:
Texten ovan skrev jag i ett svep. Den är inte tvättad. Varken av mig eller mina två proffs som sett till att mina tre böcker flyter på.


Här har du tre hårda julklappstips/boktips. Det går både att swisha och betala via bankkonto. Två av böckerna är nersatta till halva priset. Porto tillkommer alltid. Men två böcker ryms för samma porto. 🙂

Information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter: Ex skriva vilka 3 kåserier du gillade bäst och vilket du tyckte var sämst. På bokens ettårsdag ska jag lotta ut 3 st Skrapkryss Här är länken:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Det går lika bra att lämna dina uppgifter på meddelande på Facebook som flera personer på sista tiden gjort. Nära vänner och kompisar har berättat det personligen till mig.
Det finns ett kåseri som tagit täten. Undra vilka kåserier som hamnar på topp tre listan när boken fyller 1 år och vilket kåseri som kommer att döpas till det sämsta – enligt dig läsare. Det finns även här ett kåseri som tagit täten. Sådant kan ändra sig om några månader. Vem vet? Tänk om detta kåseri också får flest favoritröster? Då vinner kåseriet dubbelt. 🙂

Slutord:
Vill tacka alla som besökt min blogg 2017. Både de som skrivit kommentarer och alla andra okända personer. Jag började arbeta med manuset som blev ”Minnen som stannat kvar” redan i början av januari och har av naturliga skäl inte varit så aktiv, varken på bloggen eller andra sociala medier under detta intensiva bokprojektår.

Vad som händer 2018 står skrivet i stjärnorna. Jag önskar dig läsare en fin avslutning på året och ett Gott Nytt År. Var rädd om och tacksam för den tid du har fått här på jorden. Gör i möjligaste mån så gott du kan med de förutsättningar du har. Det går att flytta på berg när det behövs som bäst. En annan taktik är att gå runt problemberget.
Var mån om din käresta och dina medmänniskor som är som en spegelbild av ditt eget agerande. Ler du mot spegeln ska du upptäcka att du får ett likadant leende tillbaks. Eller upplever du det som ett större. Det finns både magi och mirakel i vardagen. ❤

Ps. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. ❤
December är en vit vilande månad för mig. Även i ett grönt Skåne.
Varje morgon kommer jag att göra som jag gjort de senaste åren. Besöka denna härliga blogg för att se vad som finns bakom luckorna. Gissa vilket tema Gunnel valt i år? Gissar du på orange har du tokfel. 😉
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2017/12/lucka-1.html

 

 

Frozen shoulder / Frusen skuldra

Det var inget aprilskämt som leverades av den trevliga sjukgymnasten den 1 april. Jag hade fått en ny kompis att ta hand om i min kropp. Först berättade jag om mina två klantepisoder.

  1. Jag ramlade i trappan i november när jag gick i mina nyinköpta Birkenstock och slog i höger axel.
  2. I januari regnade det ner föremål i olika storlekar av olika material på mitt hjälmlösa huvud i köket, när jag öppnade dörren till frysen. Orsaken var en duktig, ung bagerska och en inte lika duktig ung ”städerska” som skulle ställa tillbaka saker snyggt och stänga dörren till förvaringsskåpet ovanför frysen. Mina gamla snabba reflexer blev min undergång. Jag ryckte till med högerarmen och upplevde en stark smärta i överarmen.

Jag har fått riktigt ont vid liknande situationer under de följande veckorna, då jag snabbt ryckt bort armen eller klantat mig. Men det var när värken började käka upp min nattsömn som jag äntligen kontaktade vårdcentalen. Inte fick jag träffa en doktor, trots 35 minuter i telefonkön. Detta är ingen gnällblogg, so be happy. 😀

Nu har jag googlat och läst på. Vad spännande. Så mycket jag lärt mig. Orsaken till tillståndet är okänt. Det klassificeras i Icke traumatisk frusen skuldra och Traumatisk frusen skuldra. Snabb matteräkning. Där vann jag ett helt år när det gäller sjukdomsförloppet. 😉 Jag som kan relatera till mina skador har alltså en Traumatisk version. Vad som händer är att den inflammerade ledkapseln skrumpnar, vilket leder till rörelseinskränkning och smärta.

Jag läser om tre faser och börjar känna mig som en måne som helst vill bli full. I fas ett tilltar stelheten och smärtan blir värre och värre under 5-6 månader. Tack för den. I fas två är stelheten kvar men smärtan minskar gradvis. I fas tre sker läkningen. Jag kan alltså klara mig undan med ett år jämfört med den icke traumatiska som har ett normalförlopp på två år. Vilken vinst. Jag tror jag firar med att köpa en trisslott. 😉

Statistik: Tre av hundra får sjukdomen. Vanligast bland kvinnor mellan 45-74 år. För män gäller tidsintervallen 55-64 år. Jag har alltid varit före min tid. Eller inte. Jag minns när jag stod med Bonniers uppslagsverk och konstaterade att diabetes ett, barndiabetes, fick man innan 25 år. Jag andades ut när jag hade 6 års marginal och hoppades slippa sprutor och tyckte synd om mig själv som skulle få hoppa över min dagliga dos av Budapestbakelse. 😉

Symptomen känner jag igen. Ofta gör det mest ont när man ligger och ska sova. Det står överallt om relativt lindriga besvär till mycket besvärande med natt- och vilovärk. Jag tror att jag kommer att bli riktigt duktig i min vänster under de närmaste månaderna. Den handen och armen kan jag lyfta högt upp i skyn och plocka äpplen med. Min högra kommer inte långt innan den fastnar och jag får lust att skrika högt. Det ser rätt festligt ut om jag tittar mig i spegeln. Jag trodde inte det var så illa. Är så van att kämpa i min vardag med allt annat.

Men jag har en hemlig plan för min nya vän Frozie. Vi får se om hon gillar den? 😉 Jag återkommer om resultatet. Till dess tränar jag på mina fyra medskickade övningar. ”Vända bok i blad”, ”Fingerklättring”, ”Rita fjärilsvingar” och ”Pendelövning med en fylld vattenflaska”. För nattfridens skull, hoppas jag att Frozie och Melissa kan vara lite mer tysta på nätterna så jag kan få snarka i fred. I omgivningen finns det de som säger att jag gör det. Det måste däremot vara ett försenat aprilskämt. 😉