En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****

Bilderboken ”extra allt”: Ett lamm till middag

(Det är Solveig som skriver detta blogginlägg)

Jag har en viss förkärlek till bilderböcker. Tycker om samspelet mellan text och bild, hur det ibland kan finnas flera berättelser parallellt i en och samma bok – en för barnen och en annan för den vuxne som läser. För mig är en riktigt bra bilderbok inte åldersrelaterad, även om jag såklart vet att de flesta bilderböcker är skrivna för förskolebarn.

Jag tror att jag lätt kan få ihop 100 olika titlar som jag tycker om eller till och med tycker riktigt mycket om. Utav dessa har jag en ”tio i topp” lista – och överst på den listan står ”Ett lamm till middag” av Steve Smallman. Boken gavs ut på Bokförlaget Libris, 2006, och är dessvärre slutsåld och svår att få tag på. Jag vet för jag har försökt i flera år.

För några år sedan var jag klasslärare i en tvåa och mina elever hade fått som läxa att välja en bilderbok som deras föräldrar skulle läsa för dem. Läxan gick sedan ut på att återberätta sin bilderbok med hjälp av bilderna. En av mina elever lånade ”Ett lamm till middag” på skolbiblioteket och några dagar senare var det hans tur. Jag höll i boken och visade bilduppslagen samtidigt som han berättade i stort sett hela berättelsen. Han visade sig vara en naturbegåvning och trollband både sina klasskamrater och mig under hela berättarstunden. Alltsedan dess har denna bok stått överst på listan.

Vargen avskyr grönsakssoppa och blir överraskad men framförallt glad när det plötsligt knackar på dörren. Där utanför står ett litet fruset lamm och frågar om hon får komma in. ”Visst sötnos, kom in bara. Du kommer lagom till middag!” svarar vargen. Men inte kan han äta ett lamm som fryser. Han avskyr ju djupfryst mat. Först måste lammet tinas vid brasan. Dessvärre kan han inte äta ett lamm som har en kurrande mage eller som får hicka heller. Vargens tålamod och uppfinningsrikedom sätts på hårda prov allteftersom och till sist inser han att det enda han kan göra är att slänga ut henne i kylan igen. Men tänk om…

I den här boken finns ett hundraprocentigt samspel mellan text och bild. Illustratören Joelle Dreidemy har en fantastisk förmåga att skapa uttryck i sina bilder och att förmedla känslor, oftast med enkla detaljer. Själva berättelsen är lika varm som illustrationernas färger. Det skulle gå att förstå hela boken, bara genom att titta på bilderna. Det är en story som håller rakt igenom, som får mig att skratta men också att känna så djupt att det nästan lockar fram tårar i ögonen.

Den som vill träna sina elever i att ”läsa mellan raderna”, den som vill bjuda sitt barn eller barnbarn på en härlig läsupplevelse, den som vill njuta av ett alltigenom lyckat samspel mellan text och bild, den som vill hitta  bilderboken ”extra allt” – Läs ”Ett lamm till middag” av Steve Smallman. ❤

Skulle det vara så att du är lycklig ägare till denna bok och kan sälja den till ett överkomligt pris så får du gärna höra av dig. Jag är mycket intresserad av att köpa den. Har t.o.m. skrivit till förlaget och föreslagit att de ska ge ut den igen… men de tyckte nog inte att det var någon bra idé för de svarade aldrig.

Dunkers kulturhus, del två

Idag är det Solveig som står för blogginlägget om mannen som växte upp i min barndomsstad Halmstad och började sin yrkeskarriär som tecknare på en reklambyrå i den lilla västkuststaden.

1

Välkomna in i utställningshall 1 i Dunkers kulturhus.

2

Åldersgräns? Nej, den här utställningen passar alla åldrar. Möjligtvis kan vi ”som är lite äldre” bli trötta i öronen efter en stund. Men vad gör väl det när ögonen har så mycket njutbart att se på.

Pettson, katten Findus, Nasse, Mamma Mu med flera. Vad har de gemensamt? Jo, de är skapade av Sven Nordquist. En fantastisk barnboksförfattare och en ännu mer fantastisk barnboksillustratör. Han är helt klart en av mina favoritförfattare då det gäller bilderböcker och min absoluta favorit då det gäller illustratörer. Det är få förunnat att vara suverän både på att skriva och att illustrera.

3

Visst såg vi alla skorna på golvet när vi kom in, men ”stora som vi är” så trodde vi att det bara var barnen som skulle ta av skorna. Hoppsan! Så var det inte! Vi blev snabbt tillrättavisade om att ta av oss skorna… och traskade sedan vidare, jag barfota och Bosse i strumplästen.

4

”Nasse”, en helt underbar bilderboksfigur. Han som prövar sig fram.

DSC_40210101

Har du inte läst något av Sven Nordquist förut rekommenderar jag ”Nasses taxi”. I den boken hittar Nasse en skottkärra och blir mycket fundersam över varför två små kaniner kan vara så tunga att köra när en stor lärare går att köra hur lätt som helst. En bok som ger många leenden och skratt oavsett ålder.

5

”Katten Findus” – en spelevink som håller gubben Pettson igång. Findus är bra på att luras och full av idéer och bus och inte alltid helt ärlig…
– Jag har ett meddelande från Pettson, sa Findus med myndig röst. Han har blivit sjuk av allt galandet, så därför har han skrivit på en lapp vad jag ska säga. Han vecklade upp papperet och läste:
– Från och med imorgon får tuppskrället bara gala en minut på morgonen och en minut på kvällen. Annars blir det grytan.                                                        
(Tuppens minut)

6

7

Nä, Bosse fick inte sätta sig och pussla. Vi drog vidare till Pettsons snickarbod.

9

8

”I Pettsons snickarbod finns allting mellan himmel och jord” (Sven Hedman/Sven Nordqvist). Det kändes verkligen som om vi befann oss i den riktiga snickarboden. Pettson och Findus hade lämnat kvar en halvfärdig höna. Den som de gör i ”Rävjakten”. De vill ju inte skjuta räven utan bara lura och skrämma honom. Dessvärre blev vår bild alldeles suddig. Kameran gillade inte att vi tog utan blixt… (Vi följde ju reglerna.)

10

”Mamma Mu”. En ko som inte riktigt uppför sig som andra. Sven Nordqvist är ”bara” illustratör. Texterna om Mamma Mu och Kråkan är skrivna av Jujja Wieslander och allt började med en sång…

11

Äntligen fick Bosse leka en liten stund.

12

Effektfullt om än lite suddigt. Vet inte riktigt vad som hände med kameran när vi tog den här bilden.

13

”Agaton Öman och alfabetet”, Sven Nordqvists första bilderbok. Med denna bilderbok vann han Bokförlaget Opals bilderbokstävling 1982. Det är nog dessvärre en bok som inte skapat några bestående minnen hos mig.

Det har däremot ”Pannkakstårtan” som kom 1984 gjort. Nu när jag går igenom våra böcker upptäcker jag att just den saknas… Hm!

14

”Hattjakten” (1987) Morfar hade en hatt som han aldrig tog av sig. Utom när han skulle sova. Då hängde han den över sin sänglampa. Det var det sista han gjorde varje kväll innan han somnade. Och det första han gjorde varje morgon var att sätta på sig hatten. En morgon när morfar vakande var hatten borta…

Vill du veta hur det går? Ja, då får du bege dig till biblioteket och låna boken.

15

Två saker behöver man när man ska läsa en bok av Sven Nordqvist. Tid och tålamod.

Tid – Det tar lång tid att både läsa och titta på alla små finurliga och roliga detaljer på varje uppslag. Det är som om Sven berättar en historia som han illustrerat med de ”stora” bilderna och minst en eller två parallella historier som berättas när man letar lite noggrannare i bilderna.

Tålamod – Om du ska läsa för ett eller flera barn får du räkna med att du kommer att få många frågor och kommentarer. Varför? Men den där då? Hur? Titta, kan du? Oj! Wao! Hoppsan! Det går inte att snabbläddra en Pettsonbok, eller att hoppa över en sida eller ett stycke. Man fastnar hela tiden (fastnar på ett positivt sätt) skrattar tillsammans, upptäcker tillsammans, får nya tankar och funderingar. Att läsa bilderböcker av Sven Nordqvist tillsammans med barn – det är att ge dem det bästa man kan ge, nämligen språket, på samma gång som man som vuxen får chansen att bli barn på nytt.

Tack Dunkers kulturhus och Sven Nordqvist för en mycket trevlig och upplevelserik utställning. Jag hoppas att alla som bor i eller passerar Helsingborg beger sig till Dunkers kulturhus och besöker utställningen.

Ord som berör mig; 16

Solveig

Känner du igen tavlan? Den var med i leken ”Vem äger vad”? Vilken tur att jag såg min miss. Jag var tvungen att göra om. Ta tillbaka fotot till Picture Project och ”kapa” nedersta biten. SL fick inte vara med.  🙂

Jag minns den terminen väldigt bra. Solveig gick en 10-poängskurs på Högskolan i Halmstad som hette Bildskapande i undervisningen … och hon hade samma lärare som jag hade haft i Drama tio år tidigare. Världen är liten.
Jag minns även att det hängde på håret om vi skulle nå skolan i tid. Missades en enda minut av en lektion var det som om hela världen ramlade ihop. Det momentet av lärarens personlighet minns jag alltför väl från min egen tid.  😦
Fick vi inte iväg våra skolbarn i tid med skolbussarna, på orten vi jobbade tillsammans i, var det alltså kris.
Första etappen på bilresan var en slingrande väg genom Hallands skogar innan vi nådde Torup och kunde komma ut på Nissastigen. Det gällde att inte några älgar, kor, rådjur eller andra stora djur var sugna på korsa vägen just då.
När det gällde första biten var det mer regel än undantag att vi såg något av dessa djur på ”fel ställe”.
Vad skönt det var för mig att vila upp mig hos mamma några timmar. Efter fikat brukade vi åka iväg på utflykt. Det blev en trevlig tradition på onsdagarna. Oftast hade vi tur med vädret och jag kunde ta henne till platser hon inte annars nådde med sin gula cykel.
Minnen, minnen. Ljuvliga nostalgiska minnen. ❤

P.S. Inspiration till bilden har Solveig hämtat i en av sina favoritbilderböcker: ”Örjan den höjdrädda örnen” av Lars Klinting. D.S.

En julklapp till dig själv eller till en vän …

Hej!

Äntligen får jag en chans att låna bloggen. Jag är ju faktiskt en del av SolBo Förlag som har denna blogg som bas. Dessutom har jag en egen kategori. Inte illa. 🙂

Bosse ägnar sig åt julförberedelser och annat som han kommit efter med när han lekt med korsordstävlingen i november. Jag gissar på att han spånar på lekar och tävlingar som vi brukar ha på jullovet. Dessutom är jag rädd för att han smyger med något större skrivprojekt. Han vet de ”stränga” förutsättningarna. Jag har inte tid för något redigeringsarbete innan min speciallärarutbildning är klar till sommaren.
Sedan får jag hitta på ett annat bra skäl… 🙂

Här kommer vårt julklappserbjudande från SolBo förlag:

ReklamettSenare

Kåseriboken ”Skimrande ögonblick…” eller romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” går nu att köpa för 100 kronor styck. Detta erbjudande  gäller fram till 19 december.

Porto tillkommer med 49 kronor. En bok + porto kostar alltså 149 kr, men eftersom det får plats två böcker i en påse kan du köpa två böcker + porto för 249 kronor. Två av samma titel eller en av varje – valet är ditt.

Glöm inte att gå in på  https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ och följ de andra anvisningarna. Vi måste veta vilken eller vilka böcker du ska ha, om de ska signeras, din adress, namn m.m.

Jag önskar dig en fin fortsättning på december. Själv längtar jag till mitt jullov. Det är alltid guld värt för mig. Dessutom ska jag skriva på terminens sista delprov, en förberedelse inför nästa termins examensarbete.
Vänliga Hälsningar: Solveig

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

En skimrande möjlighet…

Solveig gästbloggar denna grå novemberdag.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att ringa till personer jag inte känner. Det har ingen större betydelse om det är till en myndighet, en privatperson eller till ett företag. Jag får verkligen samla mod för att ta telefonluren i handen och knappa in numret. Jag är väldigt bra på att skjuta upp det där samtalet tills det inte går längre, tills jag bara måste… Därför är det lite lustigt när Jennifer säger precis samma sak. Hon tycker inte heller om att ringa till okända. ”Det har jag ärvt från dig mamma!” Det är då jag brukar påpeka att det finns kanske något bra som hon också ärvt från mig. Man får ta det onda med det goda liksom…

Många gånger när jag lagt på luren efteråt har jag tänkt att det är så fantastiskt hur ett samtal kan påverka mig som person. En glad och tillmötesgående person i andra ändan av linjen kan plötsligt få mig att må bra. Lika lätt är det åt andra hållet. En del företag och myndigheter tycks vara lyckligt omedvetna om att de placerat helt fel person i rollen som företagets telefonröst. Jag minns en gång för många år sedan när jag ringde till Arbetsförmedlingen. Damen som tog emot mitt samtal hade nog en av sina värsta dagar, eller också var hon sådan jämt. Hon lyckades att på bara några sekunder rubba hela min balans. Trots att det gått många, många år sedan dess så minns jag fortfarande hur arg och ledsen jag var när samtalet var över.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”
skrev John Donne på 1600-talet. Vissa dagar är vi mer känsliga än andra. Något kan ha hänt i vår familj, på jobbet, en sjukdom, en sorg – anledningarna kan vara många. Problemet är att vi kanske inte vet om den människa vi möter eller pratar med har just en sådan där ”känslig” dag.

Det är lätt att skriva om hur viktigt det är att ta vara på sin tid. Att se varje dag som den gåva det är. Det är svårare att leva efter det. Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet… är en psalmstrof som jag sjungit många gånger. Kanske är det så att jag, liksom du som läser detta, om och om igen måste påminnas om att varje dag i livet är just en gåva och en möjlighet. Därför gäller det att ta vara på varje stund av lycka och njuta av dem, samtidigt som vi också måste vara förberedda på att livet kan ändras snabbt. På bara en sekund kan det plötsligt se annorlunda ut. Nej, jag är ingen dysterkvist, men jag tycker att det är viktig att vi då och då påminns om hur skört och bräckligt livet faktiskt kan vara.

Den som nyss mist en älskad livskamrat, en förälder, ett barn eller en kär vän, brukar ibland anklaga sig själv över att han eller hon inte tagit vara på tiden tillsammans med den som gått bort. Det är ju precis så vi känner när något som vi förväntade oss skulle vara för en lång tid framöver, helt plötsligt tog slut, alldeles för tidigt. Samma känsla kan infinna sig hos den som fått domen om en kronisk sjukdom som aldrig kommer att gå över utan som ska bli en följeslagare för resten av livet. Varför var jag inte tacksam över att jag var frisk?

Vi kan aldrig skruva tillbaka tiden. Aldrig göra om ett enda ögonblick av vårt liv. Den stund som passerat kommer aldrig mer tillbaka. Livet som ligger framför vet vi inte något om, men stunden som är just nu har vi i vår hand. Vad vill du göra av ditt liv? Hur vill du ta vara på den stund som du just nu har? Ska den bli till ett skimrande ögonblick som inte bara ger dig själv en stunds njutning utan som kanske kan ge skimmer även åt dem du möter längs vägen. Det är du som väljer…

En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.