Dunkers kulturhus, del två

Idag är det Solveig som står för blogginlägget om mannen som växte upp i min barndomsstad Halmstad och började sin yrkeskarriär som tecknare på en reklambyrå i den lilla västkuststaden.

1

Välkomna in i utställningshall 1 i Dunkers kulturhus.

2

Åldersgräns? Nej, den här utställningen passar alla åldrar. Möjligtvis kan vi ”som är lite äldre” bli trötta i öronen efter en stund. Men vad gör väl det när ögonen har så mycket njutbart att se på.

Pettson, katten Findus, Nasse, Mamma Mu med flera. Vad har de gemensamt? Jo, de är skapade av Sven Nordquist. En fantastisk barnboksförfattare och en ännu mer fantastisk barnboksillustratör. Han är helt klart en av mina favoritförfattare då det gäller bilderböcker och min absoluta favorit då det gäller illustratörer. Det är få förunnat att vara suverän både på att skriva och att illustrera.

3

Visst såg vi alla skorna på golvet när vi kom in, men ”stora som vi är” så trodde vi att det bara var barnen som skulle ta av skorna. Hoppsan! Så var det inte! Vi blev snabbt tillrättavisade om att ta av oss skorna… och traskade sedan vidare, jag barfota och Bosse i strumplästen.

4

”Nasse”, en helt underbar bilderboksfigur. Han som prövar sig fram.

DSC_40210101

Har du inte läst något av Sven Nordquist förut rekommenderar jag ”Nasses taxi”. I den boken hittar Nasse en skottkärra och blir mycket fundersam över varför två små kaniner kan vara så tunga att köra när en stor lärare går att köra hur lätt som helst. En bok som ger många leenden och skratt oavsett ålder.

5

”Katten Findus” – en spelevink som håller gubben Pettson igång. Findus är bra på att luras och full av idéer och bus och inte alltid helt ärlig…
– Jag har ett meddelande från Pettson, sa Findus med myndig röst. Han har blivit sjuk av allt galandet, så därför har han skrivit på en lapp vad jag ska säga. Han vecklade upp papperet och läste:
– Från och med imorgon får tuppskrället bara gala en minut på morgonen och en minut på kvällen. Annars blir det grytan.                                                        
(Tuppens minut)

6

7

Nä, Bosse fick inte sätta sig och pussla. Vi drog vidare till Pettsons snickarbod.

9

8

”I Pettsons snickarbod finns allting mellan himmel och jord” (Sven Hedman/Sven Nordqvist). Det kändes verkligen som om vi befann oss i den riktiga snickarboden. Pettson och Findus hade lämnat kvar en halvfärdig höna. Den som de gör i ”Rävjakten”. De vill ju inte skjuta räven utan bara lura och skrämma honom. Dessvärre blev vår bild alldeles suddig. Kameran gillade inte att vi tog utan blixt… (Vi följde ju reglerna.)

10

”Mamma Mu”. En ko som inte riktigt uppför sig som andra. Sven Nordqvist är ”bara” illustratör. Texterna om Mamma Mu och Kråkan är skrivna av Jujja Wieslander och allt började med en sång…

11

Äntligen fick Bosse leka en liten stund.

12

Effektfullt om än lite suddigt. Vet inte riktigt vad som hände med kameran när vi tog den här bilden.

13

”Agaton Öman och alfabetet”, Sven Nordqvists första bilderbok. Med denna bilderbok vann han Bokförlaget Opals bilderbokstävling 1982. Det är nog dessvärre en bok som inte skapat några bestående minnen hos mig.

Det har däremot ”Pannkakstårtan” som kom 1984 gjort. Nu när jag går igenom våra böcker upptäcker jag att just den saknas… Hm!

14

”Hattjakten” (1987) Morfar hade en hatt som han aldrig tog av sig. Utom när han skulle sova. Då hängde han den över sin sänglampa. Det var det sista han gjorde varje kväll innan han somnade. Och det första han gjorde varje morgon var att sätta på sig hatten. En morgon när morfar vakande var hatten borta…

Vill du veta hur det går? Ja, då får du bege dig till biblioteket och låna boken.

15

Två saker behöver man när man ska läsa en bok av Sven Nordqvist. Tid och tålamod.

Tid – Det tar lång tid att både läsa och titta på alla små finurliga och roliga detaljer på varje uppslag. Det är som om Sven berättar en historia som han illustrerat med de ”stora” bilderna och minst en eller två parallella historier som berättas när man letar lite noggrannare i bilderna.

Tålamod – Om du ska läsa för ett eller flera barn får du räkna med att du kommer att få många frågor och kommentarer. Varför? Men den där då? Hur? Titta, kan du? Oj! Wao! Hoppsan! Det går inte att snabbläddra en Pettsonbok, eller att hoppa över en sida eller ett stycke. Man fastnar hela tiden (fastnar på ett positivt sätt) skrattar tillsammans, upptäcker tillsammans, får nya tankar och funderingar. Att läsa bilderböcker av Sven Nordqvist tillsammans med barn – det är att ge dem det bästa man kan ge, nämligen språket, på samma gång som man som vuxen får chansen att bli barn på nytt.

Tack Dunkers kulturhus och Sven Nordqvist för en mycket trevlig och upplevelserik utställning. Jag hoppas att alla som bor i eller passerar Helsingborg beger sig till Dunkers kulturhus och besöker utställningen.

Ord som berör mig; 16

Solveig

Känner du igen tavlan? Den var med i leken ”Vem äger vad”? Vilken tur att jag såg min miss. Jag var tvungen att göra om. Ta tillbaka fotot till Picture Project och ”kapa” nedersta biten. SL fick inte vara med.  🙂

Jag minns den terminen väldigt bra. Solveig gick en 10-poängskurs på Högskolan i Halmstad som hette Bildskapande i undervisningen … och hon hade samma lärare som jag hade haft i Drama tio år tidigare. Världen är liten.
Jag minns även att det hängde på håret om vi skulle nå skolan i tid. Missades en enda minut av en lektion var det som om hela världen ramlade ihop. Det momentet av lärarens personlighet minns jag alltför väl från min egen tid.  😦
Fick vi inte iväg våra skolbarn i tid med skolbussarna, på orten vi jobbade tillsammans i, var det alltså kris.
Första etappen på bilresan var en slingrande väg genom Hallands skogar innan vi nådde Torup och kunde komma ut på Nissastigen. Det gällde att inte några älgar, kor, rådjur eller andra stora djur var sugna på korsa vägen just då.
När det gällde första biten var det mer regel än undantag att vi såg något av dessa djur på ”fel ställe”.
Vad skönt det var för mig att vila upp mig hos mamma några timmar. Efter fikat brukade vi åka iväg på utflykt. Det blev en trevlig tradition på onsdagarna. Oftast hade vi tur med vädret och jag kunde ta henne till platser hon inte annars nådde med sin gula cykel.
Minnen, minnen. Ljuvliga nostalgiska minnen. ❤

P.S. Inspiration till bilden har Solveig hämtat i en av sina favoritbilderböcker: ”Örjan den höjdrädda örnen” av Lars Klinting. D.S.

En julklapp till dig själv eller till en vän …

Hej!

Äntligen får jag en chans att låna bloggen. Jag är ju faktiskt en del av SolBo Förlag som har denna blogg som bas. Dessutom har jag en egen kategori. Inte illa. 🙂

Bosse ägnar sig åt julförberedelser och annat som han kommit efter med när han lekt med korsordstävlingen i november. Jag gissar på att han spånar på lekar och tävlingar som vi brukar ha på jullovet. Dessutom är jag rädd för att han smyger med något större skrivprojekt. Han vet de ”stränga” förutsättningarna. Jag har inte tid för något redigeringsarbete innan min speciallärarutbildning är klar till sommaren.
Sedan får jag hitta på ett annat bra skäl… 🙂

Här kommer vårt julklappserbjudande från SolBo förlag:

ReklamettSenare

Kåseriboken ”Skimrande ögonblick…” eller romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” går nu att köpa för 100 kronor styck. Detta erbjudande  gäller fram till 19 december.

Porto tillkommer med 49 kronor. En bok + porto kostar alltså 149 kr, men eftersom det får plats två böcker i en påse kan du köpa två böcker + porto för 249 kronor. Två av samma titel eller en av varje – valet är ditt.

Glöm inte att gå in på  https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ och följ de andra anvisningarna. Vi måste veta vilken eller vilka böcker du ska ha, om de ska signeras, din adress, namn m.m.

Jag önskar dig en fin fortsättning på december. Själv längtar jag till mitt jullov. Det är alltid guld värt för mig. Dessutom ska jag skriva på terminens sista delprov, en förberedelse inför nästa termins examensarbete.
Vänliga Hälsningar: Solveig

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

En skimrande möjlighet…

Solveig gästbloggar denna grå novemberdag.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att ringa till personer jag inte känner. Det har ingen större betydelse om det är till en myndighet, en privatperson eller till ett företag. Jag får verkligen samla mod för att ta telefonluren i handen och knappa in numret. Jag är väldigt bra på att skjuta upp det där samtalet tills det inte går längre, tills jag bara måste… Därför är det lite lustigt när Jennifer säger precis samma sak. Hon tycker inte heller om att ringa till okända. ”Det har jag ärvt från dig mamma!” Det är då jag brukar påpeka att det finns kanske något bra som hon också ärvt från mig. Man får ta det onda med det goda liksom…

Många gånger när jag lagt på luren efteråt har jag tänkt att det är så fantastiskt hur ett samtal kan påverka mig som person. En glad och tillmötesgående person i andra ändan av linjen kan plötsligt få mig att må bra. Lika lätt är det åt andra hållet. En del företag och myndigheter tycks vara lyckligt omedvetna om att de placerat helt fel person i rollen som företagets telefonröst. Jag minns en gång för många år sedan när jag ringde till Arbetsförmedlingen. Damen som tog emot mitt samtal hade nog en av sina värsta dagar, eller också var hon sådan jämt. Hon lyckades att på bara några sekunder rubba hela min balans. Trots att det gått många, många år sedan dess så minns jag fortfarande hur arg och ledsen jag var när samtalet var över.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”
skrev John Donne på 1600-talet. Vissa dagar är vi mer känsliga än andra. Något kan ha hänt i vår familj, på jobbet, en sjukdom, en sorg – anledningarna kan vara många. Problemet är att vi kanske inte vet om den människa vi möter eller pratar med har just en sådan där ”känslig” dag.

Det är lätt att skriva om hur viktigt det är att ta vara på sin tid. Att se varje dag som den gåva det är. Det är svårare att leva efter det. Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet… är en psalmstrof som jag sjungit många gånger. Kanske är det så att jag, liksom du som läser detta, om och om igen måste påminnas om att varje dag i livet är just en gåva och en möjlighet. Därför gäller det att ta vara på varje stund av lycka och njuta av dem, samtidigt som vi också måste vara förberedda på att livet kan ändras snabbt. På bara en sekund kan det plötsligt se annorlunda ut. Nej, jag är ingen dysterkvist, men jag tycker att det är viktig att vi då och då påminns om hur skört och bräckligt livet faktiskt kan vara.

Den som nyss mist en älskad livskamrat, en förälder, ett barn eller en kär vän, brukar ibland anklaga sig själv över att han eller hon inte tagit vara på tiden tillsammans med den som gått bort. Det är ju precis så vi känner när något som vi förväntade oss skulle vara för en lång tid framöver, helt plötsligt tog slut, alldeles för tidigt. Samma känsla kan infinna sig hos den som fått domen om en kronisk sjukdom som aldrig kommer att gå över utan som ska bli en följeslagare för resten av livet. Varför var jag inte tacksam över att jag var frisk?

Vi kan aldrig skruva tillbaka tiden. Aldrig göra om ett enda ögonblick av vårt liv. Den stund som passerat kommer aldrig mer tillbaka. Livet som ligger framför vet vi inte något om, men stunden som är just nu har vi i vår hand. Vad vill du göra av ditt liv? Hur vill du ta vara på den stund som du just nu har? Ska den bli till ett skimrande ögonblick som inte bara ger dig själv en stunds njutning utan som kanske kan ge skimmer även åt dem du möter längs vägen. Det är du som väljer…

En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.

En samlande mamma, del 2

Här kommer fortsättningen på min berättelse. Nu har jag gästbloggat färdigt för den här gången. Men vem vet, det kanske finns fler berättelser som väntar på att bli berättade. Kram: Solveig

Hösten 1995 väntade jag vårt första barn. Kanske det var därför som jag inte var tillräckligt uppmärksam på hur mamma mådde. Så småningom fick jag veta att hon varit dålig ända sedan sommaren men att hon dröjt med att besöka sin husläkare. När hon äntligen kom dit och fick en remiss till sjukhuset för vidare kontroll så glömde husläkaren att skriva brådskande på remissen. Därför hamnade den i en hög bland många andra remisser och just då blev det sjuksköterskestrejk. Det tog alltför många månader innan mamma äntligen kom in till sjukhuset och blev ordentligt undersökt. Det visade sig vara en tumör på tarmen och hon fick en tid för operation.

När vi lämnade BB i Varberg med vår lilla Jennifer stod mamma och pappa och väntade på parkeringen i Falkenberg. De ville se sitt nya lilla barnbarn. Veckan därefter skulle mamma opereras. Det var tufft att gå hemma i Falkenberg med en nyfödd liten bebis och inte ha möjlighet att hälsa på sin mamma på sjukhuset. Vi fick nöja oss med kontakten via telefon.

Vi trodde att allt skulle bli som vanligt igen efter operationen. Månaderna gick och mamma friskförklarades. Samlandet fortsatte. Fast på något sätt kändes det inte riktigt som förut. Det var som om intresset bleknat lite i kanterna. Datumet för kontroll kom och gick. Mamma hade börjat få feber. Jag tror att det var hon som till sist hörde av sig till sjukhuset för att få en ny tid. Det gjordes nya undersökningar och sedan kom chockbeskedet. Fortfarande har jag nog inte riktigt kunnat förstå hur den totalt empatibefriade läkaren som hon mötte då, tänkte när han uttalade domen. Pappa satt i väntrummet bara en liten bit därifrån. Borde inte läkaren frågat om det fanns någon anhörig som var med? Han visste ju vilket besked han skulle lämna. När mamma förhörde sig om vad hon skulle göra med illamåendet säger denne doktor: ”Ja, det finns inte så mycket att göra. Du har cancer i både lever och lungor.” Mamma blev hemskickad med ett par recept och beskedet att läkaren nu skulle ha semester…

Några timmar senare ringde jag hem. Bosse, jag och Jennifer hade åkt ner till Ystad på semester. Vi hade hyrt en lägenhet ganska centralt i staden och just den här måndagen hade vi gjort en utflykt till Ale stenar. När vi kom tillbaka på eftermiddagen satte vi Jennifer i sulkyn och gick ner till telefonkiosken vid hamnen. Det är konstigt, men den här telefonkiosken har för alltid etsat sig kvar i mitt bildminne. Jag var inte förberedd på det besked jag fick. Trodde såklart att det skulle bli en ny operation, kanske en längre tids behandling, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förberett mig på att min mammas tid var utmätt. Det kändes som om någon drog undan marken under mina fötter. Utanför telefonkiosken var det sommar. Jennifer satt i sulkyn och sjöng som bara en liten glad, pigg ett och ett halvt-åring kan. Inuti telefonkiosken stod jag, fastfrusen, som om det varit mitt i vintern, och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Dagen därpå avbröt vi semestern, packade ihop våra saker, lämnade besked till hyresvärdarna och vände bilen norrut. Väl i Falkenberg packade vi om och sedan for jag hem till mamma och pappa.

Vad säger man? Vad gör man? Hur hanterar man en situation där beskedet är så definitivt? Jag var tacksam över att jag hade sommarlov. Sommaren 1997 åkte jag och Jennifer tåg mellan Falkenberg och Skövde med jämna mellanrum. Någon gång tog vi bilen och då följde Bosse också med. Jag minns att mammas trädgård stod i full blom. Det var som att varenda buske, varenda planta försökte överträffa sig själv i fråga om blomning. Det kändes som om allt hon planterat och pysslat med gjorde sitt bästa för att ta ett värdigt avsked.

3379 olika kaffekoppar och en del dubbletter, flera hundra olika äggkoppar och en mängd andra samlingar trängdes i mammas och pappas hus, men min mammas intresse för att samla hade tagit slut. Inför döden står vi ”nakna”. Inget av det vi äger är längre något att sätta sin tillit till. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”

Våra samtal handlade istället om himlen. Jag är glad över att vår tro bar oss ända in i det sista. Att det som tidigare varit en trygghet i livet när allt var som det skulle, nu visade sig hålla och vara samma trygghet inför döden. Mamma behövde inte vara rädd. Hon kände hur någon höll hennes hand och bar henne in i evigheten. Nu hade jag tid att stanna till och lyssna och samtidigt visste jag att det var en begränsad tid som jag var tvungen att ta vara på.

De allra sista dagarna i mammas liv tog jag ut närståendepenning och var hemma. Morfinet som skulle ta bort smärtan tog också bort min älskade mamma. All den omsorg och kärlek som hon tidigare visat försvann allt mer. Till slut fanns det bara en bön kvar: Gode Gud, ta hem henne så att hon slipper att lida mer. Vi satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag en solig septemberdag.

I samråd med mamma hade vi redan bestämt att jag och Bosse skulle packa ner alla hennes samlingar och göra ett museum av dem. För mamma blev det tryggt att veta att hon inte behövde bekymra sig över vem som skulle ta hand om allt. Hon kunde släppa alla tankar på hur det skulle bli. Det hörde jag hur hon sa till sina väninnor i telefonen. Samtidigt var hon nog lite stolt över att vi skulle göra något fint av det hon samlat. (När museet stod färdigt önskade jag innerligt att jag kunnat hämta mamma och visa henne det. Många gånger senare önskade jag också att hon fått höra alla glada och positiva kommentarer från våra besökare…)

Jag skrev ett långt brev till den sjuksköterska som vi haft kontakt med under mammas sista tid. Jag vet att hon läste upp det jag skrivit för den berörda läkaren. Jag fick också veta att han kommit tillbaka och kommenterat det jag skrivit. Kanske fick han en tankeställare inför sitt fortsatta möte med patienter. Förhoppningsvis har han aldrig mer slängt en sådan kommentar i ansiktet på en patient.

Under hösten 1997 åkte Bosse och jag med jämna mellanrum upp till mammas och pappas hus – nu för att packa, men också för att hinna med att ”ta hand om” pappa. Allteftersom tiden gick blev flyttkartongerna allt fler där de stod i förrådet. När huset var sålt flyttade vi upp alla kartonger till mormors hus där de skulle förvaras några månader. Sommaren 1998 flyttade vi så ner till ett jättestort hus i Ängalag, mellan Båstad och Torekov. Och där började en ny epok av vårt liv. Med en liten skuttig Jennifer, nu två och ett halvt år, och en liten bebis i magen flyttade vi in i ett hus på 320 kvadratmeter, plus källare. Det låg mycket arbete framför oss…

DSCN8305

Fotnot: Denna tavla satt på en vägg på Lidéns Samlingsmuseum. Svårt att ”fotografera glas”.

En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.

DSCN8307

Min annorlunda bror

Hej på er alla Bosses blogg-vänner!

Nu är det min tur att få skriva. Jag är inte lika rolig som min man,
men förhoppningsvis är detta en berättelse som berör sin läsare.

Vänliga Hälsningar: Solveig

Min annorlunda bror

Min mamma och pappa gifte sig 1950. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren. Hur hon kände sig. Vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.

Det blev en lång och jobbig förlossning, men till sist var den över. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte lille Johnny lite närmare och som såg att allt inte var riktigt normalt?

Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han. ”Går han inte än?” var min farfars ständiga kommentar. Min mamma berättade hur hon grät efter besöken hemma hos svärföräldrarna.
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet hur gammal Johnny var när min mamma äntligen fick träffa överläkare Söderberg. Jag vet i alla fall att det var först när hon träffade denna läkare som hon fick veta att Johnny var född med Downs syndrom.
Fast det kanske han inte sa då. Jag tror att han använde uttrycket mongoloid.

Doktor Söderberg var en unik läkare. Han tog sig tid att prata, vara medmänsklig, svara på frågor och att försöka trösta mitt i det tunga beskedet till mina föräldrar. Min mamma ville t.ex. inte ens tänka tanken på att få fler barn. Men doktorn förklarade för henne att det bästa hon kunde göra, både för sin egen och för Johnnys skull, var att ge honom syskon. Så när Johnny var nästan sju år utökades familjen med en pojke till och ytterligare fem år senare kom jag.

Jag vet att mina föräldrar blev tvingade att lämna bort Johnny till en institution.
På den tiden var det inte ovanligt. Under alla år kunde mamma minnas den smärta hon känt när den barska damen som arbetade på Johannesberg, tog Johnnys hand, drog in honom i rummet och låste dörren. Hans gråtande röst kunde mamma höra inom sig hela den långa vägen hem. Själv låg hon på golvet i baksätet och grät som om hjärtat skulle brista.

Som tur var fick Johnny komma hem regelbundet. Hur många mil körde min pappa för att hämta hem honom på fredagar, för att lämna honom på söndagar, för att hämta till jul, till påsk? Hur många timmar satt pappa tålmodigt och väntade på att de skulle kunna åka? För Johnny ville förstås stanna kvar hemma. Jag kan inte minnas att pappa någon gång klagade över alla dessa resor. Min mamma spelade dragspel. Hon gjorde extragott fika. Hon lirkade och försökte på alla de vis, så som bara mammor kan. Inte heller hon klagade över all den tid det tog, eller över all den energi det gick åt.
Kanske är förklaringen så enkel som att: Kärleken till ett annorlunda barn är precis lika stor som till vilket barn som helst. Kärleken känner inte av några gränser.

När jag tänker tillbaka så tycker jag nog att mina föräldrar borde fått tapperhetsmedalj.
Alla vars barn på något sätt avviker från det ”normala” mönstret vet att man måste kämpa betydligt mer som förälder och att man aldrig får ens tänka tanken på att ge upp. 1997 förändrades tillvaron när min mamma gick bort i cancer. Min pappa fortsatte att ta hem Johnny regelbundet trots att pappa flyttat till en liten lägenhet. Till och med den sista julen när pappa själv var så dålig att han nästan inte klarade sig hemma. ”Jag måste göra det här”, var allt han sa när jag pratade med honom i telefon.

Såklart att alla är olika, tänker jag när jag ibland läser en artikel eller en bok om någon som har ett barn med Downs syndrom. Väldigt ofta beskrivs det som om att allt skulle vara så enkelt. Man lär sig så mycket. Man får så mycket tillbaka. Man blir så ödmjuk inför livet o.s.v. Hade jag läst det som barn hade jag nog inte hållit med.
Nu som vuxen ser jag det på ett annat sätt. Nu kan jag erkänna att jag idag skäms över hur jag skämdes. För själv minns jag ju att alla dagar inte var solskensdagar. Det var tufft att vara lillasyster till en annorlunda bror. Speciellt under den tidsperiod när man vill att alla i ens familj ska vara så lika alla andras familjer som möjligt. Då var det svårt att smälta in. Jag märkte att andra tittade när vi åkte någonstans. Att det fanns de som fnissade eller viskade. ”Bara vi inte träffar någon jag känner”, tänkte jag.

Numera kan barn som har syskon med handikapp åka på läger tillsammans.
Hela familjer kan träffas och utbyta erfarenheter. Den möjligheten fanns inte då. Åtminstone hörde jag aldrig talas om att det fanns andra familjer som var ”som vi”.

Jag vet att uppväxten med en annorlunda bror har gett mig en insikt om att vi som människor har ett ansvar för varandra och att livet inte alltid är enkelt. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det till mina egna barn. ”Allt vad ni gjort mot en av mina minsta” står det om i Bibeln. När jag läser det så tänker jag alltid på Johnny. Säkert betraktas han som en av de minsta i samhället. Det har ju gått så långt att man med hjälp av fostervattensprov kan upptäcka barn med Downs syndrom och sedan välja abort… Så lite kan ett människoliv vara värt. Men det är med mänskliga ögon sett.

Johnny har aldrig fått fatta sina egna beslut. Han har aldrig kunnat göra sina egna val. Det har alltid varit andra som bestämt, ibland över huvudet på honom.
Bilen som han drömde om, flickvännen, jobbet… Listan skulle kunna göras lång över drömmar som aldrig hade ens en liten chans att slå in. Ibland brukade vi andra i familjen prata om vad Johnny skulle blivit om han varit frisk. Säkert hade det varit han som tagit över den lilla gården och fått den att blomstra. Han satt ofta vid pappas sida i traktorn och hjälpte till på sitt sätt.

En sak vet jag. Förmågan att visa kärlek har Johnny fått minst en dubbel dos av.
De han tycker om får ofta ta del av hans kramar. Den kärlek han uttrycker i sina kramar, den är verkligen äkta. Vi träffas inte så ofta numera eftersom det geografiska avståndet mellan oss är stort.
Men när vi träffas så kan jag få hur många kramar som helst…

531380_500071610007167_1765116881_n[1]