NEJJJJ! Jag heter inte Boris.
Varken Bosse eller Solveig gratulerade mig i morse så jag tog bussen till Fårö.
Här träffade jag en cool tjej med solbrillor. Fortfarande vet jag inte vad hon heter. Det är möjligt att jag stannar kvar här. För hon är ”raukkul” och jag börjar bli ❤
Vilket konstigt år. Jag har knappt fått en enda klem på hela året. De där schyssta tjejerna som bodde med oss i Ystad minns jag knappt hur de såg ut. Bosse har aldrig tid med mig. Därför smög jag iväg till Kärleksporten med hopp om att träffa en björntjej. Nu fryser jag om baken. Tror jag hoppar upp en bit. Undra om jag skulle bygga om lite i muren för att slippa vänta och frysa. 😉
Ser du mig fortfarande? Det är jag bakom masken. Svante. Du behöver inte bli rädd.
Jag önskar dig björnbesökare ett Gott Nytt Björnår. Hoppas det blir mer hoppfullt. ❤
Vänta lite. Jag borde inte tänt på raketen innan jag satte mig på den. Är det någon som möjligtvis kan göra mig en björntjänst? Helst innan jag hamnar på Öland. Vad korkad jag var som gned in björnklister på byxorna. Nu kommer jag inte loss. Öland kanske inte är så dumt ändå.
”Hej på dig! Det var länge sedan. Någon gång måste jag berätta om när Bosse tog ut mig på en barnvagnstur. Jag hade tänkt mig att jag skulle ligga där och softa. Istället kom det en massa jobbiga människor och skulle titta på mig. Okej! Några tjejer var rätt söta och doftade gott. Psssst! Vill du veta vad det är för svar på uppgiften? När Bosse sticker ut från rummet ska jag tjuvkika. Han håller på med en massa siffror och annat tjatigt. Det är väl ingen som tror att jag är en äkta Julbjörn? För du får inga poäng bara för att du tittar på mig.” 😉
Svante var mallig och pratglad när jag i torsdags väntade in stylisten. Han såg fram emot att få glänsa. Visste om att fotografen skulle dyka upp en timme efter stylisten. Likaså mäklaren. Framför sin björnnäsa såg han hur hela världen skulle kunna se honom på internet under de närmaste veckorna. Allt ljus var på honom. Precis som han alltid vill ha det. Han brukar gå hem hos det kvinnliga könet. ❤
Själv hade jag 45 minuter kvar tills jag skulle släppa in stylisten. Jag kom på att jag inte fick glömma att ta en husbild som skulle kunna bli tavla nummer 7 på väggen över våra gemensamma bostäder genom åren, sedan 1990.
Mina tankar fladdrade vidare till att jag skulle ta kort inomhus på alla vrår för att sedan ta nya kort när jag kom hem igen – 3 timmar senare. Då kunde Solveig få se och jämföra skillnaderna.
Bilden ljuger. Jag har inte protes istället för ett vanligt högerben. Tror jag. 😉
Här har du två exempel. Först hur det såg ut innan och …
sedan efter stylisten tagit sig en kort siesta. 😉
Vad fridfullt det var att äntligen varva ner efter alla måsten under flera veckor. Jag gick fem promenader vid havet vid olika ställen. Läste tidningen ordentligt. Fikade med utsikt över ett glittrande vatten.
Intressant att jämföra. Ingen av våra möbler eller tavlor hade bytts ut. Endast blommor och kryddväxter hade tillkommit. Sedan hade saker plockats bort eller bytt platser. Dukar är nog alla stylister allergiska mot. 🙂 Jag fick leka leken; hitta saker under några timmar. Det var inte förrän på kvällen när datorn ”tvärdog”, som jag förstod att sladden inte fanns i.
Jag insåg att det gått snart fyra timmar sedan … vad var det för ljud? Vem ligger på golvet och snyftar?
Stackars Svante och hans kompisar från vår dubbelsäng. Steget från rampljus till golvcell kan gå på en nanosekund. ”Stackars dig. Vet du vad Svante? Du vet att vi brukar flytta då och då. Din chans kommer. Nästa gång ska du se… 😉
Fotnot:
Jag svarar med en symbol. Vi jobbar vidare och har fullt upp. Som du kan se om du trycker på länken under är det två offentliga ”visningshalvtimmar” inplanerade. (du får gå via hemnet till mer beskrivningar på mäklarsidan.)
Vi blev taggade när vi läste på ”privat sida via dosa”, att vårt objekt hade 634 % mer visningar än genomsnittet i vårt bostadsområde. Detta är efter två dagar. Nåväl. Vem vet. Efter en vecka kanske vi istället börjar närma oss fryspunkten och ligger 1000 % efter. 😦
Det viktigaste är att det blir en smidig affär. Det kommer att bli tufft att lämna denna bostad som vi trivts så bra i. ❤ Vi sa just det nyss när vi satt i lugnet och åt balkongfrukost. En koltrast ville göra oss sällskap, men hann vända innan sin planerade balkongräckelandning. Den såg antagligen att det bara var dukat för två. 😉
En månad går fort. Jag har aldrig haft så långt mellan två blogginlägg.
https://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-4rum-akeshall-ystads-kommun-rotfruktsgatan-48-14095815
”Har ni redan börjat med korsordstävlingen 2017? Varför sa ingen till mig? Jag fick ju vara med förra året. Har till och med en egen blå kategori till höger med mitt namn; Svante. Själv är jag färgblind. Istället låste dumma Bosse in mig i en monter med en massa jobbiga kryp. Måste varit för det där bildspelet och att jag tänkte sladdra till er om Facit i tävlingen.”
” Lite var det även för att Bosse tyckte att jag inte tryckte på rätt tangenter. Det fann ju för björnligen inga blå tangenter.”
”Sedan anklagade han mig för att jag fuskade i kortspel. Han är värre än min kompis Stefan Elefant. Det måste varit för tusen år sedan.”
”Nu ska jag avslöja en sanning. Varje morgon var det jag som fick spruta brunfärg på de tre töntarna. Tacka vet jag att vara naturligt brun.” Brum Brum på dig”
Hej!
Jag skulle bara kolla om det fanns något nytt bildspel om mig. Nähä. Trist. Det var länge sedan sist.
Trosa tyckte jag var lätt. För snickarbyxor fick inte plats. För det är sju bokstäver.
Jag tjuvkikade i Bosses facit för en stund sedan. Imorgon står det att … björnskit också. Nu kommer han i trappan. Jag vet vad han ska göra. Se på de där brudarna i Bachelor. Det hör jag på hans smygande steg.
Förr var han mycket roligare. Då brukade vi åka runt överallt och träffa… Ni säger väl inget? Vi får ta det någon annan gång. Den här stolen fick Bosses mamma av sin pappa när hon fyllde 3 år. Då var det en annan färg. Jag minns Sofia. Det var hon som köpte mig på Björnhemmet. Då pratade hon om att jag skulle få träffa småbarn. Så himla liten var inte Bosse. Beror på vad man jämför med. Min pappa Sifvert var mycket större. En gång när vi bodde i Björnköping kom tyvärr en … bäst att sluta där. Jag vill inte gå på tarpapi eller vad det heter fler gånger. Tanten blev så rädd att hon hoppade ut från fönstret när jag bara skulle ge henne en björnkram. Tur hon hade kontoret på första våningen och landade i en bädd av nyponbuskar.
Tass på er.
Detta galleri innehåller 26 bilder.
Sov sött alla bloggbesökare ❤
Nu ska jag drömma om …
… något spännande. 🙂
Mamma ringde och undrade om jag ville komma och fika. Jag hade några veckor tidigare flyttat till min första egna lya och tyckte att det lät som ett trevligt förslag.
Hon och pappa hade precis kommit hem från bilsemestern. Jag kommer inte ihåg vilken rutt de gjort denna gång, men jag minns att min säng som stod kvar i mitt gamla rum i villan var välfylld med olika sorters souvenirer.
Mamma berättade att eftersom jag var först fick jag välja om det var något speciellt som jag ville ha.
Om jag ska vara helt ärlig var jag just då trött på småsaker efter att ha fått med mig en massa prylar till mina 47 kvm, som inte fick plats utan hade tryckts in i kallförrådet med nätdörrar i källaren. Dessutom lockade inte en souvenirvas som det stod ”Trollhättan” på eller en glasljusstake från ett glasbruk i djupaste Småland, även om den såg fin ut. Jag ville forma min egen lägenhet med personliga minnen. Inte mamma och pappas semesterminnen. För att vinna tid och för att vara artig frågade jag.
”Är det säkert att jag får ta vad jag vill?”
”Självklart. Du är ju här först.”
Det fanns egentligen en sak som jag direkt föll för. En ovanlig sak för en tuff 21-årig kille med långt hår, sportbil och egen lya. Jag hade själv blivit förvånad av mitt val och tanken som hade fötts på en nanosekund.
”Då tar jag den här”, sa jag och tittade på min mor.
”Du skojar Bosse?”
”Nä. Blodigt allvar. Han kan vakta min lägenhet med tanke på alla skummisar som ringt på min dörr sedan jag flyttade in.”
”Den tänkte jag någon av de fem grabbarna ville ha.”
”Jag tror Svante vill bo hos mig”, kontrade jag. ”Han ser levande ut. Vi är redan bästisar.”
Fotnot:
Så där gick det till när jag blev sambo med Svante. Snabbt blev han nära vän med alla som besökte mig. Det finns hur många sanningar som helst om alla hans strapatser. Jag tror att han varit i fler länder än jag varit… i alla fall i fler världsdelar. Ändå har han inget pass, vilket ställt till med en del strul. Ibland har jag inte sett honom på flera veckor. Vem vet. Du får kanske träffa honom fler gånger på bloggen.
Det hände då och då att det ringde någon till mig och frågade efter hur Svante mådde INNAN de frågade hur jag mådde. 🙂
Han var lika poppis hos tjejer som hos killar.
”Hej då Svante! Nu vaktar du lägenheten två veckor medan jag sticker med flyget”, sa jag med en retlig röst. ”Glöm inte att städa. Inga tjejer på rummet.”
Första gången blev jag överraskad. Sedan tog jag för givet att han dök upp gömd i någon väska av något slag på hotellrummet. Ibland låg han redan i sängen, rakt över för att visa sin status. Ständigt i samma otvättade snickarbyxor. Vilka snarkningar. De var inte av denna världen. (Tur att han var på en sådan där cool snarkkurs i somras)
En gång bankade en tysk gubbe på min hotelldörr. Jag försökte på knagglig tyska förklara för åskvädret att jag också hade svårt att sova för att ”Mannen med den röda mössan” stått för nattunderhållningen i två timmar. Fick jag någon sympati? Icke.
När Jennifer försvann iväg norrut för att förkovra sig på SLU (Sveriges Lantbruks Universitet) i Uppsala fick jag en briljant idé.
”Vi hyr ut hennes rum och drar in lite stålar.”
Hur har det gått under dessa veckor med mitt projekt? Inte speciellt bra. Jag var banal och gick med på att få betalt i efterskott.
Inte ett ruttet öre har jag fått. 😦
Jag har heller knappt sett till den inneboende. Bara hört hög skränig musik från rummet. Jag skickade in lappar i springan mellan dörren och tröskeln med krav på att sänka musiken och påminde även om den obetalda hyran.
Inom en snar tid kommer Jennifer hem för att stanna i fem dagar. Hon är mycket efterlängtad. ❤
Samtidigt börjar jag få riktigt dåligt samvete för problemen i hennes rum som jag inte … hunnit berätta för henne.
Färskaste nytt.
För en stund sedan tog jag i med hårdhandskarna och knackade på dörren med knogarna.
Ingen öppnade.
Efter femton sekunder öppnade jag själv modigt dörren och tänkte dra mitt intränade tal. Berätta att vår dotter ska komma hem senare i kväll och att vi måste städa rummet och säga upp det muntliga avtalet på direkten.
Istället möttes jag av en chockerande syn som fick min fantasi att dansa i otakt och mörka tankar flög hej vilt både i rummet och på mitt hjärnkontor.
En graviditet som är inne på slutspurten?
Ätit något ytterst olämpligt?
Festat loss på tjugo avokadoer?
Druckit för många elefantöl?
Bäst jag ringer 112. Bara de nu tror mig? Jag är rädd för att de känner igen min röst från förra gången som jag … 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 