Inget bildspel idag

dsc_39630002

Hej!
Jag skulle bara kolla om det fanns något nytt bildspel om mig. Nähä. Trist. Det var länge sedan sist.
Trosa tyckte jag var lätt. För snickarbyxor fick inte plats. För det är sju bokstäver.
Jag tjuvkikade i Bosses facit för en stund sedan. Imorgon står det att … björnskit också. Nu kommer han i trappan. Jag vet vad han ska göra. Se på de där brudarna i Bachelor. Det hör jag på hans smygande steg.
Förr var han mycket roligare. Då brukade vi åka runt överallt och träffa…  Ni säger väl inget? Vi får ta det någon annan gång. Den här stolen fick Bosses mamma av sin pappa när hon fyllde 3 år. Då var det en annan färg. Jag minns Sofia. Det var hon som köpte mig på Björnhemmet. Då pratade hon om att jag skulle få träffa småbarn. Så himla liten var inte Bosse. Beror på vad man jämför med. Min pappa Sifvert var mycket större. En gång när vi bodde i Björnköping kom tyvärr en … bäst att sluta där. Jag vill inte gå på tarpapi eller vad det heter fler gånger. Tanten blev så rädd att hon hoppade ut från fönstret när jag bara skulle ge henne en björnkram. Tur hon hade kontoret på första våningen och landade i en bädd av nyponbuskar.
Tass på er.

Jag blev hastigt och lustigt sambo en junidag

Mamma ringde och undrade om jag ville komma och fika. Jag hade några veckor tidigare flyttat till min första egna lya och tyckte att det lät som ett trevligt förslag.
Hon och pappa hade precis kommit hem från bilsemestern. Jag kommer inte ihåg vilken rutt de gjort denna gång, men jag minns att min säng som stod kvar i mitt gamla rum i villan var välfylld med olika sorters souvenirer.
Mamma berättade att eftersom jag var först fick jag välja om det var något speciellt som jag ville ha.
Om jag ska vara helt ärlig var jag just då trött på småsaker efter att ha fått med mig en massa prylar till mina 47 kvm, som inte fick plats utan hade tryckts in i kallförrådet med nätdörrar i källaren. Dessutom lockade inte en souvenirvas som det stod ”Trollhättan” på eller en glasljusstake från ett glasbruk i djupaste Småland, även om den såg fin ut. Jag ville forma min egen lägenhet med personliga minnen. Inte mamma och pappas semesterminnen. För att vinna tid och för att vara artig frågade jag.
”Är det säkert att jag får ta vad jag vill?”
”Självklart. Du är ju här först.”
Det fanns egentligen en sak som jag direkt föll för. En ovanlig sak för en tuff 21-årig kille med långt hår, sportbil och egen lya. Jag hade själv blivit förvånad av mitt val och tanken som hade fötts på en nanosekund.
”Då tar jag den här”, sa jag och tittade på min mor.
”Du skojar Bosse?”
”Nä. Blodigt allvar. Han kan vakta min lägenhet med tanke på alla skummisar som ringt på min dörr sedan jag flyttade in.”
”Den tänkte jag någon av de fem grabbarna ville ha.”
”Jag tror Svante vill bo hos mig”, kontrade jag. ”Han ser levande ut. Vi är redan bästisar.”

Fotnot:
Så där gick det till när jag blev sambo med Svante. Snabbt blev han nära vän med alla som besökte mig. Det finns hur många sanningar som helst om alla hans strapatser. Jag tror att han varit i fler länder än jag varit… i alla fall i fler världsdelar. Ändå har han inget pass, vilket ställt till med en del strul. Ibland har jag inte sett honom på flera veckor. Vem vet. Du får kanske träffa honom fler gånger på bloggen.

Det hände då och då att det ringde någon till mig och frågade efter hur Svante mådde INNAN de frågade hur jag mådde.  🙂
Han var lika poppis hos tjejer som hos killar.

”Hej då Svante! Nu vaktar du lägenheten två veckor medan jag sticker med flyget”, sa jag med en retlig röst. ”Glöm inte att städa. Inga tjejer på rummet.”
Första gången blev jag överraskad. Sedan tog jag för givet att han dök upp gömd i någon väska av något slag på hotellrummet. Ibland låg han redan i sängen, rakt över för att visa sin status. Ständigt i samma otvättade snickarbyxor. Vilka snarkningar. De var inte av denna världen. (Tur att han var på en sådan där cool snarkkurs i somras)
En gång bankade en tysk gubbe på min hotelldörr. Jag försökte på knagglig tyska förklara för åskvädret att jag också hade svårt att sova för att ”Mannen med den röda mössan” stått för nattunderhållningen i två timmar. Fick jag någon sympati? Icke.

svante-i-sovrummet

Hjälp! Jag ringer 112!

När Jennifer försvann iväg norrut för att förkovra sig på SLU (Sveriges Lantbruks Universitet) i Uppsala fick jag en briljant idé.
”Vi hyr ut hennes rum och drar in lite stålar.”

Hur har det gått under dessa veckor med mitt projekt? Inte speciellt bra. Jag var banal och gick med på att få betalt i efterskott.
Inte ett ruttet öre har jag fått.  😦
Jag har heller knappt sett till den inneboende. Bara hört hög skränig musik från rummet. Jag skickade in lappar i springan mellan dörren och tröskeln med krav på att sänka musiken och påminde även om den obetalda hyran.

Inom en snar tid kommer Jennifer hem för att stanna i fem dagar. Hon är mycket efterlängtad.   ❤
Samtidigt börjar jag få riktigt dåligt samvete för problemen i hennes rum som jag inte … hunnit berätta för henne.

Färskaste nytt.
För en stund sedan tog jag i med hårdhandskarna och knackade på dörren med knogarna.
Ingen öppnade.
Efter femton sekunder öppnade jag själv modigt dörren och tänkte dra mitt intränade tal. Berätta att vår dotter ska komma hem senare i kväll och att vi måste städa rummet och säga upp det muntliga avtalet på direkten.
Istället möttes jag av en chockerande syn som fick min fantasi att dansa i otakt och mörka tankar flög hej vilt både i rummet och på mitt hjärnkontor.
En graviditet som är inne på slutspurten?
Ätit något ytterst olämpligt?
Festat loss på tjugo avokadoer?
Druckit för många elefantöl?
Bäst jag ringer 112. Bara de nu tror mig? Jag är rädd för att de känner igen min röst från förra gången som jag  …  😉

dsc_39760029