Snö till Påsk


Ögonblicksbild; fjorton

Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”

Ögonblicksbild; femton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.

Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀

Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö:  14 poäng
Barmark: 1 poäng

Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉

Annonser

Ett halvår kan gå både fort och långsamt

Det har för mig personligen varit ett mycket speciellt halvår sedan ”Minnen som stannat kvar” kom till min trappa. Jag skulle ha kunnat skriva ett manus till en ny kåseribok, bara genom att använda detta tidsintervall i mitt liv. Skämten hade lyst med sin frånvaro. Tillkortakommanden, bakslag och ironi skulle fått hedersplatsen. Sårbarheten hade också fått glänsa. Tester av skilda slag skulle offentliggjorts. Tankar om undersökningar som borde gjorts. En orolig väntan på vaddå? Alla sovande timmar för att smita ifrån den tuffa verkligheten en stund och för att energipilen visade på rött. Det absurda med att ha oturen att vara född fel datum o.s.v. Det är stödet från min klippa i livet som hållit mig över vattenytan – även denna gång.  ❤
Vi små människor har bara ett enda liv. Det gäller att fylla det med de möjligheter som står till hands och med de redskap som finns till förfogande. Vårda tiden vi har till låns. Ta chanser. Undvika fallgropar så gott det går. Vara tacksam för det lilla. Bara vara och ge plats för eftertanke. Inte stressa genom vardagen. Njuta av kaksmulorna.

I kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” delar jag med mig av sjuttiotre texter med skilda ingredienser. Jag hoppas nå ut till den publik som uppskattar mitt sätt att skriva. En blandning av smått som stort. Allvar och humor. Jag vill att läsaren ska trivas bland mina personliga ord. Le. Skratta. Bli tårögd. Nicka igenkännande. Lära sig något nytt. Minnas något gammalt från sitt eget liv.

Grusvägen på omslaget är inte jämn och rak. Husen är inte supermoderna och trendiga. Byggnaderna har sina skavanker. Framför allt bär de på flera års upplevelser av skilda slag. Om väggarna kunde talat skulle jag satt mig på en bänk och lutat huvudet bakåt, blundat och lyssnat intresserat som ett nyfiket barn på väggens knarriga stämma: En kvinna från Herrvik på Gotland kunde trolla med knäna. En mörk stjärnfri höstnatt smög hon ut och bestämde sig för att äntligen …

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/
Några tankar/blurb/åsikter från läsare av ”Minnen som stannat kvar”. Tusen tack till er alla. 😀

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/11375-2/
Aktuella listan med poäng som delats ut till de tre favoritkåserierna och till det sämsta kåseriet. Du läsare som inte lämnat får gärna skriva en kommentar under detta blogginlägg. 25 september, på ettårsdagen, drar jag tre namn som vinner en lott.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du köpa en bok går det bra här. Swisha är snabbaste sättet. Följ instruktionerna. Glöm inte porto.

Alla tre länkarna finns under min header (fotot längst upp på bloggen). Jag lägger in ny information med jämna mellanrum.

Fotnot:
Detta är inlägg nummer ettusen tvåhundranittioåtta.
Jag svarar med en symbol. 😉  🙂  😀  ❤  😦
Sedan några veckor tillbaka ”döstädar” jag bland gömmorna. Roligt, intressant, sorgligt, nödvändigt och mycket mer. Många känslor tittar fram. En del lämnar salta spår på mina kinder. Andra gör mina skrattrynkor djupare.

Det drar ihop sig till en veckas påsk-tävling när jag lägger in inlägg nummer 1 300. Leken kommer att bestå av frågor kring sex stycken foton. Bland annat ska du berätta vem som är jag på bilderna. För att inte göra det för enkelt vill jag veta vem som är min pappa och vem som är min fotbollsspelande morbror på lagfotot. Slutligen handlar det om tre tjejer från förr. 😉
Släkt, syskon och de som kände mig IRL på den tiden får självklart inte deltaga eller lämna några ledtrådar. Flest rätt först kommer att vinna en lott. Undra om någon kommer att fixa full pott. (10 poäng/10 ägg) 😉

 

 

Vilken var din favorit?

Jag sätter mig i en bekväm fåtölj och låter mig svepas tillbaka till förr i tiden. Vissa stunder befinner jag mig på 1880-talet. I nästa bok/brev förflyttas jag till mörkläggning i ett neutralt Sverige under andra världskriget. Vad intressant att lära känna släktingar och utomstående på ett nytt sätt. Flera av kvinnorna var lärare. Ibland blir det rörigt för allt för många har samma förnamn. Gammalstavningen är både härlig och ”förstoppande”. Vad kan det ordet betyda?

I en dagbok hittade jag detta tyska julkort. Min fantasi behövde inte ens skruvas på mer än till hälften. Var jag något STORT på spåren? 😉 Det där med dein A lät laddat.
(West-Germany borde jag redigerat bort.)  😉

Bäst att smyga iväg till sjuttiotalet och mina egna pocketböcker. Kanske ska jag läsa om dessa två böcker igen.

Jag längtade till klockslaget när nästa avsnitt skulle visas av deckarna på det glada 1970-talet.

Det var något nytt med att vi TV-tittare direkt visste vem som var mördaren. Columbo som alltid hade en fråga till, efter han var på väg ut genom dörren. Cigarrökaren med den skrynkliga trenchcoaten, som fick den skyldige att tycka att poliskommissarien var virrig och ofarlig.

 

Här handlade det om en mer hårdkokt hårfager man, som bytt ut cigarren mot en godisklubba. 🙂

Mannen som använde hästkrafter istället för polisbil på de trafiktäta gatorna.

Nu till frågan i rubriken? Vem av dessa fem var din absoluta favorit?
Jag kommer att skriva in din röst och avslutar denna spontana tävling när jag lägger in nästa inlägg på söndag.
A. Columbo, 11 röster.
B: Kojak, 2 röster.
C: McCloud, 0 röster.
D: Baretta, 4 röster.
E: Cannon, 0 röster.

Ps. Som du kan se har jag passat på och lämnat min poäng/röst. Jag tyckte extra mycket om Columbo men gillade skarpt tre av de andra. Kojak tyckte jag minst om.

Trevlig helg önskar jag till alla bloggläsare. 😀

Var har vi trivts bäst?


Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Allt har sitt slut


Måste erkänna att vi inte var så förtjusta efter det första avsnittet. Därför gick det en tid innan jag ensam gav serien en andra chans – vilket var tur. Därefter har det blivit en trevlig vana att titta på ett avsnitt vid förmiddagsfikat under måndag-fredag.
Det kommer att bli tomt imorgon. Inga maktspel, otrohetsaffärer, kungliga ritualer till fikat. Efter tjugo avsnitt under två säsonger slutade serien tvärt. Mitt i livet. Givetvis undrar jag över hur många procent som är baserat på rena sanningar. Några svar fanns kanske i en Expressen-text som jag googlade fram.


Min personlige favorit var briljanta John Lithgow som Winston Churchill. Just när jag tog denna bild ringde telefonen. Därför satt inte cigarren ”fastklistrad” i högerhanden. Men om du tittar till vänster så ser du hur det pyr från dagens sjuttonde giftpinne. 😉
Har du sett serien? Vad tyckte du? Vem var din favorit?

 

Daggdroppens saga

 

Ord som berör mig; 21

Daggdroppens saga
Du daggdroppe lilla,
i grönskande lund,
som sänker sig stilla
i midnattens stund,
ej susar du neder,
som regnskuren gör,
men svalka bereder,
Som öra ej hör.

Så tälj mig din saga,
just sådan den är,
förr´n bort du skall draga
till ljusare sfär.
En lifslängd, ej anad,
bakom dig du har –
ej mänskan blef danad
förr´n redan du var.

I dag är jag vorden
ett daggstänk – ej mer.
Härnäst mig på jorden
en människa ser.
Kanhända jag sitter
i ögat som tår,
då sorgen så bitter
det uttrycket får.

I former så många,
som trotsa allt tal,
jag åter kan komma
till mödornas dal.
På odlarens panna
jag satt vid hans id,
men sällan att stanna
det gafs någon tid.

På skyar jag suttit
i kvällssolens glans;
på hafvet jag flutit
vid vågornas dans
och solstrålen speglat,
och buren af den
ånyo jag seglat
i rymden igen.

Jag dansat med vinden
den kalla, från nord,
tills bleknad om kinden
jag fallit till jord.
I drifvan jag rastat
en stund på min färd,
men åter jag hastat,
sen hon var förtärd.

Hvad likhet sig röjer
emellan oss tu!
En stund jag ack dröjer
på jorden, som du;
så slutes mitt öga,
så lyktas mitt lopp,
och hän mot det höga
min ande lyfts opp.

Som dagg uppå gräsen
är människans lif.
Hvad är då allt väsen,
all strid och allt kif
i väktarna korta,
som gifs henne här?
Ack, snart är hon borta,
som daggdroppen är!
Albert Å.

Fotnot: Hittade ett slitet, gulnat urklipp i en dagbok från 1883 med denna vackra vemodiga poesi. Dags att dikten får en ny chans 2018. ❤

Sista matchen spelad

Bobo minns…

Med ett stänk av värme i bröstet, sorg i hjärtat och många leenden på läpparna tar jag farväl av dettta klassiska spel. ❤

Plexiglaset fångade några lägre puckar, men oftast gick höjdarpuckarna betydligt högre över bord och golv. Däremot var de ”stadiga fötterna” praktiska om inte någon vild person skakade loss för mycket.

En klar förbättring sedan tidigare upplagor var närkontakten med motståndarna i vissa zoner – där det inte längre gick att slappna av och ”stänga tiden”. För ofta satte vi igång äggklockan. Andra gånger gick vi till tio mål.

Visst kunde jag göra mål med alla fem utespelarna, men centern stod för minst 40 % av målen. Vänsteryttern var min sämsta målgörare. Det hände att målvakten gjorde något mål per säsong. Men betydligt vanligare med det gamla ”plåtspelet” där målburarna var större.

Så länge jag kunde beställa reservdelar på ”Lekcenter” hade jag alltid det till hands. Inte så kul om jag samlat ihop ett stort gäng och skulle ha en natt-turnering och en spelare tappade rörelseförmågan. 😉

Säkert har över hundra personer hållit i spakarna genom åren. Gammal som ung. Kvinnor som män. (Jag älskade när spelskickliga tjejer tvålade till ”tuffa” oslagbara killar) Tänk med turneringar som spelats. Ett tag var trettondagsaftonnatten en årlig tradition med bordshockey och andra spel/tävlingar som avslutades med gemensam frukost hos mig innan sömnen intogs på olika ställen i ”världen”. Andra tillfällen var det en start inför utekvällar.
Spelet har föjt med mig på många flyttar i Sverige.
De sista åren blev det en gren av många i ”Julspelen” inom familjen Lidén. Jag kunde inte låta bli att spara en gulblå och en rödblå spelare som minne. Däremot gick det inte att få loss en bit av isen. 😉 Formen hos spelarna på rinken blev sämre med åren. Flera hade inte normalt rörelseschema. Precis som människor fick de sina skavanker. Skakade och trilskades. Släppte iväg pucken i fel läge. Målburarna var lagade med ståltråd, men gav sig iväg mitt i spännande fighter. Allt har sin tid. Detta spel hade en lång tid. 😀

Fotnot: Jag önskar dig läsare en trevlig helg. Här blåser det rejält, men solen kom just på fint besök. På söndag ska jag lägga in en fin dikt från förr med en ljuvlig gammalsvenska som jag är svag för.

Kvinna utan minne

Baksidestext:
Jag öppnar ögonen. På min högra sida sitter en oklippt pojke med hängande axlar, till vänster två flickor i tidig skolålder. Mittemot mig har jag en fånigt leende man.
– Allt bra? Frågar han.
Jag förstår inte. Pratar han med mig?

Mia Berggren drabbas av plötslig och oförklarlig minnesförlust. Hon minns varken familj eller vänner, har ingen aning om vem hon är. Hon genomgår omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv utifrån andras förväntningar. Problemet är att hon inte gillar resultatet.

Basfakta:
Författare: Petter Lidbeck
Titel: Kvinna utan minne
Förlag: Piratförlaget
Genre: Roman.
Utgivningsår: 2018

Mina ord:
Intressant bok att diskutera i en bokklubb efter det att alla läst romanen.
Detta var första gången som jag läste en vuxenbok av den produktiva ungdomsförfattaren Lidbeck. ”Kvinna utan minne” är en lättläst bok med ett allvarligt tema. I början såg jag tyvärr mest det komiska i hur Mia tänkte om mannen, barnen och den jobbiga kvinnan på sjukhuset som sa att hon var hennes mamma. Författaren fick mig att gå från att le till att småskratta. Efterhand började jag fundera i de seriösa tankebanorna. Tänk om detta hade varit en sann story. Vilken mardrömsits att inte bli trodd. Att det upplevs av andra som en nackdel att talet och kunskaperna från förr finns kvar där, men inte andra betydelsefulla saker och att ironin i hennes svar belastar hennes trovärdighet. Både expertisen och personerna i närmiljön börjar tappa tålamodet när inget fel kan diagnostiseras.
Jag upplever det efterhand som om den drabbade Mia får en andra chans inom olika områden: Välja partner, barn eller inte, hemmiljö, arbetsplats och bästa vänner. Mia ifrågasätter ALLA sina tidigare val. Även sina kommentarer och inlägg på Facebook.
Vad tror du Mia gör åt situationen som hon själv inte valt att hamna i?
Kommer hennes minne tillbaks?
Rör det sig om en bluff från hennes sida?
Vad gillar du slutet?
Tycker du det fattas något väsentligt i handlingen?
Läs boken och bilda dig en egen uppfattning.
Omslagsbilden är väldigt passande till inlagan. 😀
Betyg: 4/5

Tänkte i förväg och tänkte försent

Ögonblicksbild; tolv

Jag såg sällskapet komma i riktning mot oss på den kända gågatan i min hemstad. Jag gissade på mamma, pappa och vuxen dotter. Avståndet var ungefär femtio meter. Sedan hände det som jag fått för mig skulle hända. Den yngre kvinnan började springa som ett glatt barn. Jag var säker på att hon skulle ta lekfullheten ett steg till och plockade därför upp mobilen och riktade in kameran.
Hon gjorde det. Klättrade upp på fölet. Både jag och hennes pappa tog kort. Han flera öppet. Jag två i smyg. Tyvärr blev bilden när hon satt på ryggen för dålig. Ni får hålla till goda med denna.

Ögonblicksbild; tretton
Här var det tvärtom. Hjärnan jobbade långsamt på bänken på Liseberg. En kommenderad plats där jag satt och vaktade våra värdesaker. Då dök det kända sportansiktet upp. Det tog en stund innan jag tänkte på fotbollskompisar och att kameran var med på resan till Göteborg.
Glenn Hysén hade såklart sommarlov från sitt jobb som general i Liverpools fyrbackslinje.
Den stora kameran var den sista saken som jag hittade i panikgrävandet. 😦
Det fick bli en ryggbild, där jag för minst tjugo sekunder släppte ögonkontakt med våra värdesaker på bänken. Turligt nog var alla åtta kleptomanerna just under denna tidsintervall längst upp på Balder. Annars hade säkert Solveig satt mig på reservbänken eller ännu värre. Brrr!  Det kunde sorgligt ha blivit transferfönstret. Jag hade riskerat att bli uppköpt av en nystartad bollförening i torraste delen av Sahara, som hade som straff att vid varje förlust låta spelarna agera kameler vid nästa karavantåg. 😉
Vad torr jag blev i munnen. Jag trodde inte fantasiord smittades? Helst inte tramsord.

Fotnot: Detta är mitt blogginlägg nummer 1 291. Jag tänkte kombinera 1 300 inlägg, 50 000 kommentarer och 330 000 visningar med en bloggtävlingDet kommer att handla om frågor på foton. 😉

Var tvungen att leta upp henne

Min nostalgiska sida minns hur jag satt klistrad framför Anita och Televinken. Hur jag sjöng med i Gullan Bornemarks rader.

” Herr Gårman!
Herr Gåman!

På vita strecken får man.
Här men inte där tut tut!…”

Karl-Gustaf ”Kåge” Gustavson var det som tecknade skylten och många andra vägskyltar. 1972 fick Herr Gåman detta utseende. Först 2008 godkände Vägverket Fru Gårman. Tio senare dyker den första skylten upp i Ystad. Inte en dag försent. Fast frågan är om de intensivaste feministerna är nöjda. Fru Gårkvinna är kanske det mest korrekta. Klädesplagget är kanske också ute/omodernt. Vad vet en enkel man… förlåt BOSSE ska det stå med versaler. 🙂

 

Mest gillar jag de andra charmiga varianterna som jag sett lite överallt; både i Sverige och utomlands. Äldre personer med käpp, grodor, ekorrar, gås i Skanör, Pelle Svanslös i Uppsala m.m. 😀
Jag önskar dig besökare en fin marsvecka. Med eller utan snö.