Frågor från kvinnligt håll

Vad är nytt

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)

Fyra buntar manus

Fyra sådana här buntar av papper. Stackars skog. Snart är det klart för avgång mot norr.

Tre sekunder efter att jag tog balkongkortet kunde grannarna fått läsa boken i lite fel ordning 😀  Sant är att det blåste rejält så jag fick ta en chansning när jag släppte sista tummen vid kanten innan jag tog kortet.

Känner man sig stolt som skapare till ett manus? Många skulle nog svara JA på den frågan. Jag känner mig som vanligt. Fast första gången jag drog ut ett manus och tog kort på bunten kände jag en blandning av stolthet och förvåning. Hade verkligen jag skrivit allt det där. Det känns nu som om det var väldigt länge sedan det var just första gången – I början av nittiotalet. Titeln var ”En andra chans”.

Besvikelserna genom åren bidrar till att det inte känns något speciellt. Enda skillnaden är att jag bestämt mig för att det kommer att sluta på annat sätt den här gången. Det finns många möjligheter att trycka upp en egen bok i precis så många ex man vill ha.

Jag trodde att jag skulle fixa kopiering och några detaljer på en vecka. Nu började det krångla direkt. Bläckpatron, papper och tre andra saker var beställt i god tid. Jag fick fyra olika mejl om köpen. När vi hämtade ut var papperna inte med, mer än på papperet 🙂  Har jag bestämt mig för ett startdatum ruckar jag inte på det. Därför köpte jag ett paket papper på Rusta och startade kopieringen förra måndagen. Nästa dag fick jag göra om ett besök på Rusta och köpa femhundra papper till. Efter kontakt med företaget visade det sig att någon klåfingrig person trollat bort de fem buntarna på sträckan mellan paketering och leverans. I fredags fick vi därför en ny låda och har därmed papper ett bra tag framåt.

Nytt för denna gång är att jag blivit modernare och gått ifrån den mossiga principen att skicka till ett bokförlag i taget. Med tanke på att jag vid vissa tillfällen klarat av både första och andra gallringen är det inte så smart att behöva vänta ett halvår på ett trist besked.
Nu är frågan om jag är för sent ute för att redan i år kunna komma i fråga när det gäller det där lilla priset de brukar dela ut 10 december. Chansen att de skulle välja någon från sitt eget land två gånger i rad är rätt liten. När inte ens hon….vad hette damen… hon som skrev en massa tramsiga oväsentliga barnböcker om busiga barn… Astrid något… lyckades få medaljen.
Den där Astrid fick inte ut sin bok på det kända bokförlaget i Stockholm dit hon lämnade det först. Hoppas verkligen inte dessa fyra lyckliga mottagare gör samma misstag.   😀

Att skriva trehundrafemtio sidor fördelat på trettiofyra kapitel var rätt enkelt jämfört med att skriva en sammanfattning. Jag kom fram till det i förra veckan. Om man uttalar ordet högt och tänker på betydelsen känns det inte bra när sammanfattningen blir längre än manuset. En obehaglig tanke surrade i mitt huvud om att förlagen inte skulle uppskatta det. Efter ett  tvättande av texten fick jag ner det till en halv sida utan att avslöja vilka som eventuellt dör, mördarens personnummer och hela den röda tråden.

Ett följebrev ska också vara viktigt att få med. Helst skulle jag bara vilja lotsa vidare till min blogg och det jag skrivit om mig själv där. Nu blev det en personlig sida där jag bjöd på anekdoter och några av alla mina ovanor. 🙂 Nu hittade jag på. Följebrevet var i alla fall betydligt lättare att skriva än sammanfattningen.

Nu kan jag lägga större fokus på vad jag vill ha ut av mitt skrivande i framtiden. Medan jag funderar på vad som lockar allra mest fortsätter jag att skriva kåserier som jag lägger in på bloggen och på 1av3.se och samlar in material om annat intressant. Än så länge finns det sex alternativmanus jag väljer mellan. Min blogg kommer jag även att utveckla åt olika håll. Jag har en del idéer och har som ni kanske märkt redan startat nya kategorier. När jag går in i ett riktigt skrivande kommer det att bli många vita veckor. Där är jag inte på ett bra tag. Först är det många beslut som ska fattas i höst. Ska jag skriva barnbok, läromedelsmaterial, novellsamling, deckare, kåserisamling, biografi om min mamma, välja anekdoter från tiden med Lidéns Samlingsmuseum eller något helt annat? Så länge som jag producerar kåserier finns alltid en reservutgång. Imorgon ska jag berätta lite om ”Pojken med nio liv”.

Vad underbart att solen och värmen kom tillbaks plötsligt efter lunchen. Måste ta en paus och njuta av sensommaren.