Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

Annonser

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂