Vi vågade ta chansen

En ovanlig situation. Att leva lyckligt i en trivsam modern lägenhet, mitt i en mysig stadsdel och flytta iväg till ett gammalt, mycket stort hus ”på landet” för att starta ett helt nytt liv.
Men Solveigs förslag om att stanna en natt till och sova på köksgolvet i Gamla Stan, tog jag tacksamt emot.  ❤

Första gången jag och min mamma kom till denna okända plats, för att jag i hemlighet skulle vidga sökfältet efter det perfekta huset för att ro projektet i land, var det dimma och skylten dök upp sent i siktet.

Solveig hade flera gånger sagt att det var Halland som gällde. Hon ville kunna nå sina hemtrakter i Västergötland inom rimlig tid.
”Möjligtvis Laholm. Inte en centimeter längre söder ut.”

En vacker vårlördag blev vändningen för henne. Nästan alla våra pusselbitar föll på plats vid första visningen. Det kändes som nu eller aldrig. (jag har ett fint foto från rätt soldag men hinner inte fixa dit det här)

Undra hur många som bakom vår rygg ansåg att idén var galen? Många är mitt svar.
Jag är stolt över att vi vågade utmana oss själva. Höll vad jag lovat min svärmor. Sorgligt att hon inte fick uppleva det på plats. ❤  Vi kommer aldrig att ånga den här fasen i vårt liv. Nu när vi kan väga saker mot varandra i ”facit”.

Först en vanlig flyttning.
Vi insåg möjligheterna med att hyra ut bottenvåningen under sommaren under tiden som vi fixade med huset. Hade ingen aning om att den sommaren skulle ta slut ett par veckor in i augusti. Plötsligt gick restresor till värmen åt som smöret i Småland. Bjärehalvön blev spöklikt tomt. Min förhoppning om fler längre solperioder gick om intet.

Sedan kom en fullproppad lastbil…
med otroligt mycket kartonger och grejer. Då började allvaret. Allt åkte in i det rymliga dubbelgaraget. Sedan bar jag nästan allt själv in till huset allt eftersom. Solveig var i åttonde månaden.
Vi anlitade en firma som öppnade upp en vägg och satte dit ett valv. För det måste till en cirkulationsmöjlighet när större grupper kom dit. Min svärfar gjorde mycket bra praktiska saker vid sina besök.

När jag såg det blå havet förstod jag att min taktik måste direkt ändras. Därför bars resten av lådorna in till de 160 kvadratmeterna i källaren.

Tur det fanns hyllmöjligheter och flera rum. Därnere tillbringade jag många veckor under den hösten. Min svärmors bok var guld värd för mig. Där stod den informationen som blev min bas. Jag bockade av med olika överstrykningspennor. Sorterade upp på olika porslinsfabriker och länder. Ett jobb som passade en man som var utbildad bibliotekarie, gillade statistik och hade tålamod. Alla mina tidigare jobb, utbildningar och kurser kom till användning. Vävdes ihop till samma matta. Under källartiden lyssnade jag mycket på musik. Hade turen att Solveig fanns till hands med god mat och extramat nästan varje dag på grund av lågt blodsocker. Det var ju ingen idé att hon började på ett nytt jobb den hösten. Hon tog ut föräldraledighet innan Lizette kom till världen.
På något vis fick vi ihop allt. När bussarna kom för ofta hämtade jag dit min mamma som barnvakt. Sedan fanns Pippi Långstrump och Emil till hands på VHS. Enda faran var att Jennifer blev livrädd för Emils pappas utbrott. 😉

I ett fönster hade vi smygreklam som upplyste om hur många dagar det var kvar till premiärdagen. De som pendlade till och från Torekov undrade såklart vad som höll att hända i den gamla Lanthandeln. Kanske slog de vad om hur många månader ”galningarna” skulle kunna hålla öppet. 😉

Vi blev dagsländorna som hade öppet exakt så länge som vi själva ville. Tog en säsong åt gången. Varje nyårsafton var det skarpläge. För eller emot? Alltid tyckte vi samma sak. Vilket team vi varit genom alla år. Ibland av en slump. Sista gången vi jobbade ihop i ett klassrum trodde vi det bara var för en dag. Istället …

Fotnot. Där stannar jag mitt i. Det är en intensiv vecka som ligger framför mig och oss. Hoppas du som deltar i korsordsmästerskapen 2018 hinner njuta mellan spänningen & stressen. Nu är det mat, motion och klockan 13.55 ska jag stå vid parkeringen och vänta på en liten blå bil. Dags för spruta – i alla fall för mig. Hoppas jag. Svarar med symboler. 🙂  😀  ❤
Jag bloggar aldrig från mobilen. Annars finns det mer att välja på där. Ha en bra dag. Här skiner solen och det är en blå fin himmel. Önskar dig läsare en fin måndag.

 

Annonser

Jag förlorade mot mig själv

 

Det var en härlig sensommardag i september. En sådan där dag när en utflykt, med en picknickkorg, till en vacker plats ligger högt på agendan. Men jag är född och uppfostrad till stor pliktkänsla och skulle aldrig fått för mig att sätta upp en lapp på dörren, likt dem som jag ibland hade läst på fönster till småbutiker av olika slag i närheten: Vill du nå mig är jag på stranden…

Därför öppnade jag Lidéns Samlingsmuseum som vanligt klockan 13.00 denna höstsöndag. Efter en stund hade jag glömt vädret utomhus. Nästan alltid dök det upp intressanta människor och tiden gick fort. I oktober var det stängt för allmänheten. Då kunde jag ligga där ensam och njuta på stranden. 😊 Eller vandra upp på Hovs Hallar och tänka på Kullamannen eller Sjunde inseglets schackparti.

En äldre kvinna väckte mig, bakom den antika köpmansdisken som jag köpt i Lagan i Småland, från mina fantasidrömmar.
”Ursäkta. Jag letar efter äggkopparna. Sjuhundrasjuttiosju stycken kan jag väl inte ha missat?”
Jo det kan du. För du har väl inte tagit dig in genom nyckelhålet till tvättstugan och vidare till bastun med stora flyttlådor och grävt i rätt kartong…
”De fick inte vara med denna premiärsäsong. Vem vet. De dyker kanske upp nästa vår. Bor du långt härifrån?”
”Jag bor i Jönköping och samlar på äggkoppar.”
”En vacker stad. Det är en bit mellan här och där.”

”Vad trevligt. Hur många koppar har tant?”
”Vi har åkt hit enbart för att se på äggkopparna.”
Jag tittade förgäves på hennes tre döttrar efter stöd, innan jag noterade att tanten grävde i sin handväska och fick upp ett skrynkligt papper.
Det visade sig vara ett urklipp från en känd veckotidning. En tidning som inte skickat en reporter och fotograf till oss under vår och sommaren.

”Här står det att mannen på bilden säger att de har 777 stycken äggkoppar, fingerborgar, samlingstallrikar…”
”Det är jag på fotot och…”
”Nej” Det är inte du. Kan jag få prata med honom.”
Jag skulle kunna hämta Svante från kontoret. När jag ändå är i farten ta ner månen… Istället slätade jag över och gav upp. Tanten var inte mottaglig för min information. Hon trodde mer på texten som mannen på fotot hade sagt. Han var inte jag. I hennes älskade veckotidning skrevs minsann inte ett endaste ord fel. Tidningsankor vågade jag inte nämna.

Sanningen var att de knyckt texten från fel sammanhang. Jag hade på en fråga till någon pressperson berättat om de sjuttio olika samlingar vi hade till vårt förfogande och som vi skulle byta ut genom säsongerna. Dessutom komplettera med egna samlingar. Det var ENBART kaffekoppsamlingen som alltid skulle vara intakt, 3 333 olika sorters kaffekoppar skulle bilda basen som skiljde oss från andra i hela Norden.

Tidningar och tidskrifter som lånade text från andra sammanhang kunde jag inte göra något åt. Det var sorgligt när samlare åkt långt för enbart ett ”smalt” intresse som inte fanns på plats i montrarna. Det mest retsamma var den närmaste tidningen som inte visat något som helst intresse från starten, men som i sommarbilagan pusslade ihop en text som också innehöll äggkoppar.
Värre var det med reportrar som varit och intervjuat oss. Där lärde jag mig något väldigt fort. Vänligt bad jag om ett faxat korrektur innan texten gick i tryck. Nästan varje gång kom de ihåg det. Ibland fick jag extremt kort tid på mig.
Vilken stor skillnad det oftast var mellan dagstidningar och veckotidningar. I de förstnämnda handlade det flera gånger om en ung person (fanns duktiga undantag) som saknade intresse, som skrev några stolpar och åkte vidare till 2-3 andra ställen, innan personen skulle försöka åstadkomma en text på redaktionen några timmar senare. Inte blanda ihop inkast och politik med kaffekannor. Dömt att misslyckas när det gällde de viktiga små detaljerna.
Team från veckotidningar tog däremot flera timmar på sig. De var helproffsiga, men ställde stora krav på oss. Tursamt var Solveig oftast hemma och kunde snabbt stryka dukar i rätt färg, fixa detaljer o.s.v. Allt eftersom fotografen fick idéer och jag fick lust att smita iväg till kontoret.
Jag blev som sagt proffs på att berömma och samtidigt på ett vänligt sätt skicka tillbaka fax med strykningar och rättningar av de grövsta felen. Svenskan vågade jag mig inte på. Bara ingen kommande besökare blev lurad och besviken. Sådant gjorde ont inom mig. ❤ Trots att jag var oskyldig i frågan. Men inför denna bestämda kvinna var det omöjligt att ha rätt. Det var kanske tur för mig att mannen på fotot omöjligt kunde vara jag.
Nu tror jag hon hade rätt. För den mannen verkar mycket yngre än jag. 😉

OBS! Fotot överst har inget som helst att göra med det damen hade i handväskan. Det var ett mycket seriöst reportage. ❤ ❤ ❤  Efter intervjun berättade jag för honom att han och min mamma varit grannar en tid. Världen är liten. 

 

Text på olika material

Hemma hos oss bråkar vi inte om småsaker.
Hemma hos oss bråkar vi aldrig om

Och det är alltid viktigt att man håller vad man lovar.

Det är alltid viktigt

Både muntligt och skriftligt. (En av 3 333 st koppar på Lidéns Samlingsmuseum)

Att man håller vad man lovar

Tänk att ”Tre hjärtan” inte bara är ett gammal fik i min barndomsstad (som fick vara med på ett hörn i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”) utan även kan locka fram olika tankar.

Hjärtan

i Halmstad

Tre

Här syftas det på två andra kroppsdelar. Det du har på huvudet och det du sätter i skorna. Tufft namn på två rörelser under samma tak.

DSC_36630030

Jag är förtjust i denna skylts tre översta bokstäver. Du ser säkert varför.

DSC_36860010

Gulligt.

DSC_02840079

DSC_02780073

Tänkvärt.

DSC_02810076

DSC_02820077

Sant. En del saker lär man sig aldrig. Eller glömmer bort för stunden.

DSC_36300062

Jag önskar alla bloggbesökare en fin söndag. <3. Vår bil mår inte bra så vi vågar inte åka någon längre sträcka. Tyvärr fick vi ingen tid hos bildoktorn på länge. Det är bara att gilla läget. Vi har det inte så dumt på hemmaplan och igår var jag vid mitt älskade hav. Vattnet hade olika färger. Grönt tyckte jag var snyggast.

Två

 

 

 

 

Tävling – Bild ETT

A

Det kan vara tufft att bli storasyster innan man ens är tre år själv. Plötsligt hade Jennifer inte monopol på mammas knä. Inte ens hennes barnvagn fick vara ifred. Jag hittade Jennifer i vagnen nere i groventrén en eftermiddag. Antagligen ville hon minnas gamla goda tider eller så ville hon ta tillbaka sina ägodelar.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum i Ängalag mellan Båstad och Torekov på Bjärehalvön. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade
3 333 små sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Förra sportlovet fick ni se och rösta på tio smakprov där Jennifer sov. Jag tyckte det var svårt att välja ut tio av de tjugo som jag scannat. Därför gick jag efter Jennifers ålder. Här är hon lite äldre. Nästa år kanske det blir Lizettes tur. 🙂

Regler: Jag kommer från och med fredagen den 14 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 23 februari är det tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra gången hade Ni och jag inte samma vinnare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men jag läser med glädje och är lika glad som vanligt om ni skriver något trevligt. Jag erkänner. Jag är fullt sysselsatt med OS, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag. Kram på dig.

En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.

DSCN8307

Tävling nummer fem – 20 000 visningar

Det börjar dra ihop sig till nästa tävling som jag tänkte kombinera med bloggsportlov.
Jag kommer från och med imorgon (15/2) att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar.

Uppgiften är enkel. Söndagen den 24 februari är tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. En av er vinner dessutom en Trisslott.
OBS! Jag drar en vinnare av ALLA de som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna. Är fullt sysselsatt med annat, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje dag på min blogg och eventuellt några textrader.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade 3 333 sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Nu får ni alltså tio smakprov under tio dagar med start imorgon. Visst är små barn söta när de sover? 🙂

Tävlingsstatistik:

1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Vinnare: Ingen (eller Bosse Lidén)

2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare: Kerstin Nilsson

3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare: Ulrika Gasser

4. Julblogglov. Frågor på mina inlägg. Vinnare: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson. Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson

5. 20 000 visningar: Tio sovande bilder. Vinnare: ???