En liter mjölk för hundra kronor

Detta kåseri fick inte vara med i vår bok. Istället hamnar det oredigerat här på bloggen. Jag skulle tro att jag gick på lågstadiet. Vilka grabbar…och jag var en av dem. 🙂

Det är tur att mina föräldrar inte finns i livet längre. Nu när jag ska sätta denna bekännelse på pränt. Det känns som det är rätt tid att krypa till korset. Tempo har bytt namn till Åhlens, som blev Hemköp och jag vet inte allt i den stora lokalen. Spåren måste ha bleknat bort för länge sedan och jag har blivit med blogg. Brottsplatsen var dåvarande Tempo på Laholmsvägen i Halmstad. Jag har i nuläget förträngt antalet gånger. Nu tror ni läsare att jag ska berätta om mitt liv som snattare. Där tog ni fel. Så lågt sjönk jag inte. Jag och en kompis roade oss istället med en speciell byteshandel. Inte för egen del. Inte för att få en fördel vid ett köp. Nej, vi hade en annan taktik. Vi bytte helt enkelt prislappar. Detta var långt innan EAN-kodernas värld. Vi hade ingen seriös logik i baktanke utan målet var att nå chockeffekter. Rejält tog vi i ändå från tårna. En liter mjölk kunde få kosta hundra kronor. En fräck dammsugare 98 öre. Ett par damtrosor kunde vi rea för ett par riksdaler. Jordgubbarna kunde nå rekordhögt midsommarpris. Så här gick vi tillväga. Snabbt drog en av oss upp tröjarmen. Den andra rev loss lappar som han sedan satte fast på den andres arm. Tröjarmen gled diskret ner igen. Sedan gick vi på jakt. Ibland bytte vi bara rakt av mellan två varor som stod nära varandra på en hylla. Roligast var såklart att ordna priskap. Vi var tyvärr aldrig så djärva att vi följde efter en kund, som tog en av våra varor och sedan tog rygg på kunden vid kassakön. Där tröt modet. Vi var trots allt valpiga och hade inte fyllt speciellt många år. Jag tror inte heller att någon lyckades få betala ett för lågt pris eller ett för skyhögt. Möjligtvis missade någon semestervikarie bakom kassan. Usch! Nu fick jag dåligt samvete. Det fanns ett viktigt litet skäl till att vi var för fega att följa med en kund till kassan. På Tempo jobbade en kvinna som var mycket kort till växten, eller om det var fyra systrar. Hon eller de fanns överallt i gångarna. Ändå rekade vi alltid innan vi körde igång vår hobby. Ofta hann det inte gå lång tid innan en blond kalufs dök upp bakom en pall med Corn Falkes. Kvickt bytte vi position till en annan avdelning. Då var hon där mellan syltburkarna. Förflyttningen gick på en tystlåten sparkcykel med hjälp av ett supersnabbt, trimmat ben. En sak var säker. Hon hade haft medaljchans på ett Paralympics. Nu i efterhand gissar jag på att den kortväxta kvinnan anade vittringen av oss. Hon måste ha skuggat oss. Det var också hon som var på hemmaplan och kände till genvägarna. Fast hon kom aldrig på oss. Där gick hon bet.

Det gick värre för en annan kvinna, flera år senare. Av en slump råkade jag se hur en välklädd äldre kvinna stoppade en laxförpackning innanför kappan. Först stod jag bara och stirrade på den propra damen. Därefter gick jag och berättade för ett biträde som fick med sig kvinnan in på kontoret. Hoppas att den fina damen fick sitta på en kall, hård bänk och rabbla ”sex laxar i en laxask” tio gånger i en följd, innan hon fick tillåtelse att gå hem. Jag har haft en flickvän vars mamma var butikskontrollant, så jag har fått höra många varianter när det gäller sätt att stoppa på sig varor. Ofta är det de man minst anar och som ekonomiskt inte behöver göra stölden, som är de skyldiga. Handlar det om spänning, snålhet eller ”bara” kleptomani? Allt har sitt pris och sin tid. Detta insåg jag snabbt och hittade spänning på många andra håll istället. Önskar dig läsare en trevlig helg. Ska du göra något speciellt?

Annonser

En gräsänklings bekännelse

Jag tänkte på en viktig sak. Är inte fruar, äktenskap, barn och djur i olika storlekar och kön egentligen rätt överreklamerat?
Jag behöver inte gå långt i mitt sunda resonemang. Jag klarade mig förträffligt som ungkarl. Hade inga som helst planer på att skaffa mig en ring, varken på fingret eller i örat. De senaste dagarna har jag mått som en prins, rört mig över stora bostadsytor. Valt ljud, aktiviteter, mat & dryck efter egen smak. Samtidigt ska man inte styra om i jordens ekorrhjul när likasinnade hjärtan möts. Ibland kan det gå fort när lyckan gör entré. Själva mötesplatsen behöver inte alltid vara romantisk, som många nyförälskade gärna målar upp för sin omgivning. I torsdags… hoppas ni inte tjallar. Alla gör vi våra snedsteg och detta är en bekännelse, från en lycklig gräsänkling visserligen. 😉

… I torsdags möttes vi på Åhléns i centrala Ystad. Hon var också där solo. Två ensamma själar på samma jordfläck. Vilken värme hon utstrålade. Först trodde jag att jag skulle få dåligt samvete. Att det skulle skava, när hon kom hit hem och det blev mer på riktigt. När drömmar och vardagsliv korsades. Jag garderade mig med att blunda och inte fästa blicken på bröllopsfotot. Manövern behövdes säkert inte, utan var mer en säkerhetsåtgärd.
Denna småländska snäcka från Huskvarna är den ljuvligaste kvinna jag mött på… flera år. Ärligt talat vet jag inte vad jag föll för först. Naturligheten? Hon var enkelt klädd i blåjeans. Hon är magisk där hon ligger så nära mig, så ett frimärke inte skulle få plats mellan oss. Dessutom doftar hon sagolikt. Lavendel som jag alltid varit svag för.
Okej! Ni tror att jag blivit förblindad redan vid årsstarten? Gubbsjuk? Erkänner vagt ett ”mikrouns”. Nu när den första förälskelsen har lagt sig kan jag delvis hålla med om det, när det gäller tre detaljer i hennes personlighet. ”Veteja” som jag kallar henne i smyg, har sina egenheter. Hon vill ladda upp på små utrymmen i några minuter innan vi blir intima och envisas med att behöva ett glas vatten varje gång. Efter trettiofem minuter har hon en tendens att svalna av. Ingen är perfekt. Jag har själv några egenheter, men kan i skrivande stund inte lämna några referenser.

Mysko. Vad hände? Drog någon ut sladden? Vilken konstig och främmande känsla som dök upp i kroppen. Jag känner mig tom, halv och en aning småhungrig. Undra vad Solveig och tjejerna gör? Så mycket kan det väl inte finnas att göra och titta på i Stockholm. En småstad. Möjligtvis en aning större än Ystad om man fuskar och börjar räkna förorter. Vi har ex. Svarte och Abbekås där jag var för några dagar sedan, men jag fuskar aldrig. Hög tid att gaska upp mig. Så länge jag har Tour de Ski och ”Veteja” klarar jag mig utmärkt.
”Ja, ja. Tjata inte. Jag ska ge dig ett glas vatten innan du snurrar runt i två minuter i mikron. Något mer Madame? Ska jag hämta vattnet från Vättern?”

DSC006630010

Fotnot: Mirakelpåsen. Värmaren och kylaren i samma påse. KRAV-certifierad vete av Kiwa. Svensktillverkad av MirakelDESIGN AB i Huskvarna.
Personlig åsikt: Underbart skönt och avkopplande under ex. en värkande rygg och nacke.

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.

 

Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.