Låt det aldrig bli en ny månad

Hela år 2014 var speciellt hos oss i köket. Jag vet inte hur många gånger som jag tittade på väggen utan att se det jag ville se. Det retade mig. Det enda positiva var att jag tränade på min karaktär – att klara mig utan. Skälet till tomheten var att det var första gången i vårt gemensamma liv som vi inte hade en almanacka i köket.
De sista åren har vi haft fotokalendrar där vi valt ut tolv egna bilder, riktigt fina och personliga kalendrar. Vi kom aldrig till skott förra året. Tidigare brukade jag fixa ihop tre stycken fotokalendrar. De andra två fick våra döttrar i julklapp. När jag konstaterat att de ibland glömt att byta månadsblad kröp sanningen fram till slut. De gillade inte vissa bilder. Ville inte visa upp dem för kompisar osv. Därför låg de hellre fel i tiden. Löjligt tyckte jag. Snygga bilder med söta tjejer på. Tagna av en mästerfotograf. 😉

I januari 2014 hittade vi bara fula kalendrar när vi gjorde ett tafatt försök att fylla tomrummet i köket. Men i somras när vi var på Bornholm slog vi till direkt när vi hittade 2015 års kalender i Rönne. Sex månader före tiden. När vi kom hem från semestern la jag kalendern på ett bra ställe. Det fantastiska var att jag lyckades hitta gömstället i slutet av december 2014.
Vad tycker ni om januaribilden? Det påminner både om Ystad och Gamla Stan i Falkenberg, där vi också bott.

Rönne

Nu har jag ”big problemas”. Jag har blivit förälskad i denna bild. Möjligtvis kan jag tänka mig att byta ut till denna …

Rönne två

men det är decemberbilden … Vet inte om jag har lust att fira advent och jul så här tätt inpå. 🙂 Jag som egentligen längtar till våren och sommaren vill inte längre att januari ska ta slut. Kan Jennifer och Lizette ha smittat mig? ”Sådana barn sådan fader”, nytt Ystadordspråk.
Nästa fråga. Har inte Bornholmsinvånarna röda dagar? Jobbar de ännu hårdare på de blå dagarna? (det är blå färg på söndagar och helgdagar)

När hela familjen spelade Alfapet en kväll funderade Solveig på att börja räkna hur många gånger som jag sa att jag älskade Januaribilden. Vilken tur att hon börjar jobba imorgon igen. Då slipper hon höra mitt tjat. 🙂 Jag hade ju inget att göra när de satt och tänkte i evighet innan de fick dit bokstäverna på spelplanen. Vilken plats jag kom på i spelet? Är det nödvändigt att jag berättar detta? Okej! Jag kom precis bakom medaljplatsen. Vilket innebar att jag bara fick en Aladdinbit i den grenen. Perfekt för en diabetiker.

Vår väggkalender med ficka i sovrummet är januari-neutral. Den är mer av funktionell betydelse. Vi har alltid en sådan och lägger våra räkningar i. Mycket praktiskt. Är det någon mer som kör med den varianten?

Mappkalendern

Jag läser i min femårsdagbok, där jag skriver på tredje året att vi både 2013 och 2014 plockade ner julen dagens datum. Har du kvar allt, lite eller inget? Vi har kvar allt och granen är den bästa vi haft under våra fyra jular i Ystad. Konkurrensen var visserligen inte hård. 😉

PS. Glöm inte att rösta på tre filmer. Tre trisslotter ska delas ut. Ni har bloggtävlingen under min header.

Annonser

Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

En bit åt gången

En kåseribok är som en chokladask från Aladdin, fylld med mörka och ljusa bitar. Den vita i mitten kan vara både älskad och hatad av en kräsen publik. När jag satt och skrev kåserierna följde jag mest min inre kompass. Jag ville bjuda på olika sorters känslor där läsaren skulle trivas i sällskap med vår gemensamma bok. Vårt önskemål var och är, att läsaren ska välja en bit åt gången.
Detta bestämmer vi naturligtvis inte över. En är allergisk mot choklad. En annan slukar glupskt i sig ”hela kartongen” på direkten. En tredje person väljer ut sina favoriter och lyfter i smyg på skyddspapperet och norpar åt sig dem från understa lagret, innan det översta är tomt. Vilken slags läsare/ätare är du? En fjärde person?
När det gäller ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” verkar det som om boken nått vår idealtanke när Solveig fick ”denna reflektion” på sin Facebooksida. Avsändare var vår gemensamma vän Lena Larsson på insomnade 1av.3.se. Utsedd till Sveriges bästa bok – och skrivarforum så sent som 2012.

”Har nästan läst hela ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Skrattade högt när jag läste en av Bosses texter, en annan dag rann tårarna, då jag blev djupt berörd av en av dina berättelser. Boken är så fin och innehållet är som en chokladask, olika små goda bitar. Varmt, roligt och berörande. Tänker att boken är en jättebra present, eller julklapp, då det är så många olika berättelser som helt klart passar och berör många läsare.”

Jennifers skimrande

 

Den vita biten

CokkladmästerskJag vet att det inte låter helt normalt att prata med en bit, men vem är det som skriver reglerna för vad som är normalt och lite mindre vanligt? 🙂

Innan vi började med chokladmästerskapen hade jag ett allvarligt snack. Ni kanske trodde att jag poängterade att vi skulle ha jultrivsel och inte ha sura miner om det gick dåligt. Helst inte om en diabetiker vann rubbet. Nä. Det var inte det. Våra barn är fostrade från det de var små till att ta en förlust och kunna gratulera en motståndare till en seger.
Istället tog jag ett snack med dem i lådan. Jag bad att de skulle ligga stilla. Vänta på sin tur. Inte hoppa omkring och strula. Direkt började någon i mitten av sällskapet att gnälla som ett tjurigt bortskämt barn.
”De mobbar mig.”
”Det gör de väl inte”, svarade jag.
”Det gör de visst. De säger att jag är blek och ful.”
”Säg att du har bästa platsen. Mitt i smeten.”
”De trycker på från alla kanter. Säger elaka saker. AlbinoNisse. Blekansikte. Tjugofyra mot en. Försöker kasta brunfärg över kanterna.”
”Men du har en kompis under dig? Ni är ju två. Du är inte ensam.”
” Det ligger ett tak mellan oss och gissa VILKEN färg det har!”
”Jag tycker att du ska vara stolt för att du är så naturlig. Vit utan sol.”
”Där tog du till en ful vit lögn. Jag tycker att du är en sådan där frasist eller vad det heter på ditt språk.”
”Är jag inte. Gjorde jag inte. Jag kan inte hjälpa att jag tar de svarta pjäserna när jag ska spela schack om jag får välja. Tycker att de är coolast.”
”Jag blir schack matt av ditt hyckleri. Du väljer aldrig oss. Vi som är bäst, störst, vackrast och gjorda av de renaste ingredienserna.”
”Jag tycker inte om vit choklad. Älskar brun i alla chokladnyanser. Nu börjar jag bli trött på dig. Du platsar inte i lådan. Det var mycket bättre förr. På den goda och helt bruna tiden. Jag tänker inte lägga ner en enda sekund till att prata med en töntig vit chokladbit en dag innan julafton.
”Ha! Jag vet att de andra tre i din familj kommer att välja mig först.”

DSCN7928

Tillägg: Än finns det tid att lösa mina frågor på inlägget den 23 december. Fyra dagar kvar. Någon gång den 7 januari stänger jag tävlingen och lottar de tre som vinner en lott. Jag kan berätta att Ulrika som vann förra tävlingen vann på sin lott. Tänk om ni bloggläsare missar något? 😀