Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

Tävling – Bild ETT

Det kan vara tufft att bli storasyster innan man ens är tre år själv. Plötsligt hade Jennifer inte monopol på mammas knä. Inte ens hennes barnvagn fick vara ifred. Jag hittade Jennifer i vagnen nere i groventrén en eftermiddag. Antagligen ville hon minnas gamla goda tider eller så ville hon ta tillbaka sina ägodelar.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum i Ängalag mellan Båstad och Torekov på Bjärehalvön. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade
3 333 små sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Förra sportlovet fick ni se och rösta på tio smakprov där Jennifer sov. Jag tyckte det var svårt att välja ut tio av de tjugo som jag scannat. Därför gick jag efter Jennifers ålder. Här är hon lite äldre. Nästa år kanske det blir Lizettes tur. 🙂

Regler: Jag kommer från och med fredagen den 14 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 23 februari är det tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra gången hade Ni och jag inte samma vinnare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men jag läser med glädje och är lika glad som vanligt om ni skriver något trevligt. Jag erkänner. Jag är fullt sysselsatt med OS, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag. Kram på dig.

Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉

Jag hatar min närmaste kompis!

Det är bara så – med vissa kan man inte dra jämnt. JAG har verkligen försökt och prövat de flesta metoder. Ibland har jag varit på gränsen till fjäskig. Struket honom medhårs. Men han är både listig som en räv och hal som en ål. Dessutom är han omöjlig att bli av med. Inte en sådan som man kan slänga luren i örat på, eller springa över till andra sidan av trottoaren om man skulle stöta på honom på stan. Nej, han bor envist kvar hos mig. Bidrar inte med en krona till hyra eller mat. Parasit. I 22 år har vi haft vår knepiga relation. Han flyttade in på Alla hjärtans dag om jag ska vara exakt. Mat är det värsta. Det duger inte med vad som helst. Att försöka ställa sig in med en maffig gräddsås eller något friterat är dömt att misslyckas. Han strejkar vilt. Det ska vara FIBRER och OSÖTAT. Tallriken ska vara täckt med minst fem fjärdedelar grönsaker. Jag blir trött bara jag tänker på det. Snart kommer det att växa ut kaninöron på mig. Jag har redan börjat stampa med en fot. 😀
Det händer att jag ignorerar hans närvaro. Umgås med andra kompisar. Då kan det hända att jag börjar känna mig så där obehagligt hungrig. Blir darrig och okoncentrerad. Får med ens dåligt samvete för att jag försummat min närmaste kompis. Försöker stoppa i mig något sött för att tillgodose HANS och MINA omedelbara behov. Du kanske tyckte att jag skrev att han var emot onyttigheter? Du läste rätt. Det är han mest, men ibland är det precis tvärtom. Då skriker han efter sötsaker. Det spelar ingen roll om det är sega råttor eller en dammig kola utan papper som hängt med ett tag i fickan. Allt går ner med blixtens hastighet. Den som inte har lås på sitt kylskåp får skylla sig själv. Trist nog går jag inte alltid omkring med favoritgodiset i fickan. En klar miss för dessa oplanerade partyn.

Det är inte helt lätt att leva med diabetes. Följa alla spelregler. Hålla kompisen i schack. Helst ligga ett steg före. Undvika fallgropar. Det handlar ofta om en balansgång mellan svart och vitt. Lära av sina misstag. Göra nya misstag. Någon gång fuskar jag. Flyttar spelpjäserna på fel sätt. Låter den gamla kroppen bestämma. Faller för en frestelse. Jag är inte mer än människa. Vet även att man får unna sig sötsaker ibland. Inte för ofta. Det svåra är bara att se STOPP-skylten. Tänk dig själv. Du sitter framför videon. Spänningen är som störst i filmklassikern Psycho. Den fagra blondinen Marion Crane befinner sig i duschen. Du har redan stoppat i dig din ranson av jordnötter. Den skärrande bakgrundsmusiken tätnar. Din hand lever sitt eget liv och gör med jämna mellanrum utflykter till skålen. Det kommer otäcka skuggor bakom duschdraperiet. Raskt är näven där igen och fumlar efter moraliskt stöd. För att inte tala om när Norman Bates kniv dyker upp. Då är det rena rama turen att inte sista jordnöten fastnar i MIN hals.
Det är bara att hoppas att ”kompisen” inte är långsint. Inte är släkt med elefanterna. Vi ska trots allt tillbringa resten av livet i samma kropp. Men ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att dessa tjugotvå år bara var en läbbig mardröm och att jag istället vaknade mitt i natten på ett hemtrevligt motell i USA. Njöt av att jag hade det varmt och torrt på rummet. Det var annat för fyra timmar sedan när jag i höstmörkret, ensam i bilen, svängde av från den stora vägen eftersom det ösregnade så att vindrutetorkarna inte hann med. Minns också att jag i mörkret noterat att det stod Bates motell när jag svängde in med bilen. Fanns som allt tolv rum, varav tolv var lediga, sa portiern som såg ut precis som…
HJÄLP!!! Jag vill ha tillbaks min diabetes. Min bästa kompis… min närmaste kompis.