Låt det aldrig bli en ny månad

Hela år 2014 var speciellt hos oss i köket. Jag vet inte hur många gånger som jag tittade på väggen utan att se det jag ville se. Det retade mig. Det enda positiva var att jag tränade på min karaktär – att klara mig utan. Skälet till tomheten var att det var första gången i vårt gemensamma liv som vi inte hade en almanacka i köket.
De sista åren har vi haft fotokalendrar där vi valt ut tolv egna bilder, riktigt fina och personliga kalendrar. Vi kom aldrig till skott förra året. Tidigare brukade jag fixa ihop tre stycken fotokalendrar. De andra två fick våra döttrar i julklapp. När jag konstaterat att de ibland glömt att byta månadsblad kröp sanningen fram till slut. De gillade inte vissa bilder. Ville inte visa upp dem för kompisar osv. Därför låg de hellre fel i tiden. Löjligt tyckte jag. Snygga bilder med söta tjejer på. Tagna av en mästerfotograf. 😉

I januari 2014 hittade vi bara fula kalendrar när vi gjorde ett tafatt försök att fylla tomrummet i köket. Men i somras när vi var på Bornholm slog vi till direkt när vi hittade 2015 års kalender i Rönne. Sex månader före tiden. När vi kom hem från semestern la jag kalendern på ett bra ställe. Det fantastiska var att jag lyckades hitta gömstället i slutet av december 2014.
Vad tycker ni om januaribilden? Det påminner både om Ystad och Gamla Stan i Falkenberg, där vi också bott.

Rönne

Nu har jag ”big problemas”. Jag har blivit förälskad i denna bild. Möjligtvis kan jag tänka mig att byta ut till denna …

Rönne två

men det är decemberbilden … Vet inte om jag har lust att fira advent och jul så här tätt inpå. 🙂 Jag som egentligen längtar till våren och sommaren vill inte längre att januari ska ta slut. Kan Jennifer och Lizette ha smittat mig? ”Sådana barn sådan fader”, nytt Ystadordspråk.
Nästa fråga. Har inte Bornholmsinvånarna röda dagar? Jobbar de ännu hårdare på de blå dagarna? (det är blå färg på söndagar och helgdagar)

När hela familjen spelade Alfapet en kväll funderade Solveig på att börja räkna hur många gånger som jag sa att jag älskade Januaribilden. Vilken tur att hon börjar jobba imorgon igen. Då slipper hon höra mitt tjat. 🙂 Jag hade ju inget att göra när de satt och tänkte i evighet innan de fick dit bokstäverna på spelplanen. Vilken plats jag kom på i spelet? Är det nödvändigt att jag berättar detta? Okej! Jag kom precis bakom medaljplatsen. Vilket innebar att jag bara fick en Aladdinbit i den grenen. Perfekt för en diabetiker.

Vår väggkalender med ficka i sovrummet är januari-neutral. Den är mer av funktionell betydelse. Vi har alltid en sådan och lägger våra räkningar i. Mycket praktiskt. Är det någon mer som kör med den varianten?

Mappkalendern

Jag läser i min femårsdagbok, där jag skriver på tredje året att vi både 2013 och 2014 plockade ner julen dagens datum. Har du kvar allt, lite eller inget? Vi har kvar allt och granen är den bästa vi haft under våra fyra jular i Ystad. Konkurrensen var visserligen inte hård. 😉

PS. Glöm inte att rösta på tre filmer. Tre trisslotter ska delas ut. Ni har bloggtävlingen under min header.

Annonser

Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂

Färgen har stor betydelse

Jag har längtat efter grönt i flera månader. Varför blir jag inte nöjd då?

I fredags åkte jag och Solveig iväg på eftermiddagen. Vi tänkte kombinera olika ärenden. Jennifers systemkamera fick följa med på utflykten. Jag hade ett huvudmål. Måste hitta den plats som vi av en slump råkade på förra året i maj. Där jag tog några magiska rapsfältbilder med vår gamla digitalkamera. En av dem är denna vårmånad omslagsbild på almanackan i köket. Ett böljande gult hav på flera kullar med en spännande omgivning. Blå himmel med vita tussar.

Under fredagens bilresa såg vi flera rapsfält längs med vägen. Där det gick stannade jag till och klev ur. Fotade från olika vinklar. Zoomade in. Kröp in på det gula. Kunde  inte riktigt koppla av till hundra procent när jag vände blicken uppåt. Det fanns moln på himlen och solen försvann med jämna mellanrum. Jag var rädd för att den skulle sluta att komma fram helt. Då skulle jag inte nå max på bilderna när vi nådde mitt huvudmål.
Måste skryta med att jag kan vara riktigt duktig på att hitta platser som jag bara besökt en gång i mitt liv.
”Kommer du verkligen att hitta dit?” frågade Solveig.
”Jag kommer att hitta. Om allt stämmer finns en vit tjusig kyrka till höger bakom dungen. På andra sidan vägen en väderkvarn. Jaaaa. Där är den skarpa kurvan.”
”Vad duktig du är på att hitta. Jag kommer inte ens ihåg vad orten hette”, sa Solveig.
Kammen växte på mig. Självförtroendet började rinna över. Alltid en farlig kombination hos Bo Lidén. 🙂
”Till höger därborta låg ett slitet gammalt hus med en skräpig gårdsplan. Gör inget. Det bästa är att det går att ställa bilen utan att vara en trafikfara. Vilka häftiga bilder det kommer att bli. Där är huset med svalor på fasaden…men… detta är inte sant. Driver någon med mig?”
”Du gjorde allt rätt men glömde att ta med en viktig sak i planeringen”, sa min kloka fru som växt upp på landet.  ”I år tycks de inte satsa på raps. Det är nog havre i år. Man måste oftast variera mellan säsongerna för att…”
Den sista informationen kunde jag varit utan, tänkte jag tyst som den stadsgrabb jag alltid varit, när jag med en rynka i pannan betraktade det gröna fältet.

Det hjälper inte att tjura. Vi fick en fin eftermiddag på tu man hand ändå. Blommor i alla färger och former och gott utomhusfika väntade bara någon mil bort. Hade inte Jennifer sovit sin skönhetssömn skulle jag kunnat tanka över bilder. Det får bli en annan dag. För idag… nä det kan inte vara sant… det regnar ute och är genomgrått. Vi som planerat och förberett en heldagsutflykt på Österlen denna Mors dag. Ofta blir inte livet som man tänkt sig. Ska vi göra som när barnen var små och en utflykt blev inställd? Då la vi ut filten i något rum och lät barnen duka fram. Minns att vi aldrig var fyra på dessa speciella utflykter. Både på filten och strax utanför satt mängder av nallar och andra djur och deltog i festligheten. Tjejerna var så duktiga på att ställa om och göra om motgångar till något ännu bättre. Nu tror jag inte ens att det är lönt att jag kommer med idén…