Jag kliar mig i huvudet och …

Sketchen om att välja Aftonbladet eller Expressen är en klassiker. Nu tycks det kommit en modern variant. Ska jag köpa en eller två? Vilket svårt val. Jag kommer att missa både julafton och nyårsafton om jag inte bestämmer mig snart. Finns det ingen som kan vägleda mig?

svart-val

Näää. Nu fick jag spänningshuvudvärk av dramatiken och ångesten. Vilken tur. De säljer Alvedon också. Va? Vad jobbigt. Varför tänker jag inte med knävecken istället? En ask för 40 kr, två för 90 kr eller tre för 125 kr. Lätt val. Jag är väl Einstein. Det får bli tre förpackningar. Vilket fredagsklipp.  😉

Annonser

Vilket läte

För några veckor sedan dök ett litet gnällande ljud upp bakom datorn. Jag brydde mig inte så mycket om det eftersom Anne Dorte Michelsen sjöng så vackert för mig. Men nu har oljudet ökat i intensitet och om jag inte har på en punkskiva går det inte att fly från ljudet från vår kopiator, en kär apparat som hängt med ett bra tag utan att aldrig gnälla eller konstra. Kan en äldre kopiator få kolik? Det trodde jag bara drabbade yngre.
”Vad vill du gamle vän? Du har ju fått en alldeles ny bläckpatron för en tag sedan.”
Lite dumt tänkte jag på att det kunde bero på något annat. Den hade säkert varit ute och busat på Hamnfestivalen en sen kväll. Jag slängde in ett par Alvedon i ett lagom stort hål. Krossade en Novalucol under huven. Inget hjälpte. Till slut fick jag köra med en massa knep för att få ut ett enda utskrivet papper som ändå fastnade på halva resan. Nu är det helt kört. Dragspelspapper är inget för mig. Nej, det har inte fastnat  någon liten bit papper någonstans. Så väl är det inte. Pensionsålder. Vet inte vilka regler som gäller. Kan bara människo- och hundår. Säger man att ens dator är tre år hånler datanissarna i en affär, om man har en enkel fråga och vill ha lagningshjälp eller råd.
”Köp ny. Vi lägger den gamla på prylberget.”
”Hoppa upp själv på berget eller tänk med knävecken”, tänker jag tyst elakt för mig själv och inser att vi inte kan hålla på så här i västvärlden. Köp och slängmetoden är inte framtidens melodi.

Mannen i affären idag var jättetrevlig. Rätt snabbt bestämde vi oss för vilken ny kopiator som SolBo Förlag skulle inskaffa sig. Däremot kunde vi inte vårt organisationsnummer som ett rinnande vatten. Jösses. Jag får vara glad så länge jag kan hela mitt personnummer. Ni som läst ex. detta kåseriet vet mina tillkortakommanden. https://bosseliden.wordpress.com/2012/09/07/fyra-nummer-var-det-visst/
På ett par sekunder hade vår nya kompis knaprat in vårt bokförlagsnamn och kunde meddela oss att SolBo Förlag bildades 20 mars 2013. Sedan utbrast han.
”Vad ovanligt. Ni har fem poäng i bedömningen. Brukar aldrig nya företag ha. Inte ens andra som varit med ett tag.”
”Vad kan man ha som högst?”
”Fem. Ni har det högsta man kan ha.”
Stolta och renhåriga gick vi ut till bilen och hann på fyra timmar göra snabba affärer på 28 ställen utan att få magsår. En ny sportbil utan tak så det fläktar härligt i kalufsen. Guldtexten SolBo Förlag lite snett och snitsigt på dörrarna. Bästa systemkameran med det senaste och största objektivet de kunde hitta i datorlistorna. Det är inte klokt med häftiga tekniska prylar det finns om man anstränger sig. Nu har vi exakt 29 dagar och 22 timmar på oss till att fakturorna ska betalas. Jag är rädd för en sak. Tänk om omdömespoängen kommer att gå ner från 5 till 4. Eller kan det sluta ännu värre? Kommer jag att sitta och skaka galler och missa slutet på sommaren? 🙂

Om Solveig fått bestämma så tycker hon säkert inte att dagens blogginlägg skulle få vara med. Hon hävdar bestämt att så gick det INTE till när vi beställde en ny kopiator som vi förhoppningsvis kan hämta imorgon. Hon vill såklart behålla den där femman i betyg. 😉 Vad är det för fel med lite fantasi? Kanske bäst att jag tar ett kallt bad och piggnar till.

DSCN90890008DSCN90910009

I

Tre ungdomar med gemensamma gener

 

Ystad djurpark

Bilden är tagen av Jennifer när hon stod och väntade på bussen vid Ystad Djurpark i fredags. Dessa tre sista veckor läser klassen kursen sällskapsdjur och åker till djurparken tre dagar i veckan istället för två.

Det var tur att jag hade min fantasi att ta till på vissa sövande lektioner på gymnasiet. Endast min kropp satt kvar på stolen. Resten gjorde hemliga resor utanför lektionssalen. Om jag inte spelade sänka skepp med en kompis. Jag önskar nu att de två äpplena fallit långt från äppelträdet…
Vår yngsta dotter Lizette började sin konfirmationsundervisning i september. En ny milstolpe i hennes liv. Hoppas att hon lyssnar och tar till sig av undervisningen. Själv hade jag en mycket bra och snäll präst. Han var duktig på att få alla att lyssna och vara delaktiga. Fast han var äldre hade han ett ungt sinne. Ibland var jag ändå trött efter en lång skoldag och det hände att jag och en kompis började på ett sidoprojekt. Temat kunde vara engelska fotbollslag som vi viskade fram. Stoke-Everton-Newcastle-Everton-Nottingham-Millwall-Liverpool-Leeds-Sunderland-Derby-York-K. Ett noll till mig. Nu fick kompisen börja. Han valde svenska städer. Vadstena-Alvesta-Arvika-Alingsås-Stockholm Malmö-Örebro-Oskarshamn-Nyköping-Göteborg-Gränna-Arboga-Askersund-D. (Djursholm och Degerfors var inga städer) Jag vann med två noll. Hängde ni med i svängarna? Nästa svar ska börja på sista bokstaven från förra svaret. Hade kanske inte så mycket att göra med tio Guds bud om vi nu inte valde ett ämne inom religionen.

I Lizettes vårundervisning ingår en tre dagars resa till Berlin. Inte för att shoppa i första hand. För denna syssla är det avsatt fyra timmar. Resan är betydligt mer allvarlig än så. Ett besök på ett före detta koncentrationsläger står på agendan. Blir förhoppningsvis ett lärorikt besök som aldrig glöms bort.

Vi kom inte så långt på vår konfirmationsresa på sjuttiotalet. Visserligen var det naturfint på Nissaströms kursgård men det låg bara några mil bort från Halmstad. Kommer ihåg att de hade mycket god mat. Det jag minns starkast och som gjorde mest ont var leken vi ägnade oss åt i ett speciellt rum inrett med massor av kuddar. Kuddkrig. Jag fastnade med en tumme i en kudde med en dragkedja när jag skulle drämma till någon. Det sprängvärkte sedan hela natten. En tuff femtonåring fällde inga tårar och frågade inte ens efter en Alvedon. Men jag kommer ihåg att jag längtade hem. Det handlade om en rejäl stukning som ställde till det en lång tid efteråt på gymnastiken t.ex. när vi spelade handboll. Flera gånger slog jag upp skadan eftersom jag inte hade tid eller lust att låta tummen vila som den sportfåne jag var.

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.