Barndomsminne som stannat kvar

dsc_00010032

Bosse minns

En höstlördag ringde det på vår radhusdörr. Mamma och pappa var ute i innerträdgården och krattade löv. Därför var det ”tioåriga” jag som gick och öppnade dörren. Nedanför trappan stod en främmande man.
”Hej! Roy! Du har inte möjligtvis din mamma och pappa hemma?”
”Jo”, svarade jag och tittade på den parkerade Saaben där det satt en tant och iakttog mig.
Tjugo minuter senare satt paret runt vårt runda valnötsbord och drack nybryggt kaffe och smakade mammas småkakor och bullar.
Jag minns inte en enda fras som jag sa de timmarna. Istället fick jag de första bitarna till ett pussel med ett motiv som var helt främmande för mig. En hemlig värld som fascinerade mig utan att jag blev klok på någonting.
Det jag förstod var att paret hade bott grannar med mamma och pappa i början av deras äktenskap. Kvinnan är lika grå för mig nu som då. Hon pratade säkert på tilltal men det var Roy som var frontfiguren i duon. Han berättade om allt möjligt. Äventyr på världens hav. Strapatser med pirater. Farliga djur i djungeln. Skottlossning. Små flugor som gav hög feber. Barn som inte hade rent vatten att dricka och som dog som flugor.
Pappa och mamma verkade inte ifrågasätta utan frågade bara artiga frågor mellan monologerna.
Ibland tystnade Roy tvärt och grimaserade. Jag förstod att han hade ont i benen. Det var något fel på blodcirkulationen. Ett ämne han viftade bort som en ettrig sommarfluga. Antagligen gjorde det extra ont stundtals för han fick resa på sig ett par gånger och gå en sväng i vardagsrummet för att väcka liv i sina fötter.
Sent på kvällen när jag borde sovit håvade jag in flest pusselbitar. Undra om jag sov något den natten? I mörkret satt jag utanför mina föräldrars sovrum och tjuvlyssnade. Hörde fraser om en känd afrikansk ledare och att Roy hade varit hans högra hand. Det som jag blev mest fascinerad av och som stannat kvar som ett seglivat minne var detta: En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.
Det var detta som malde mest i min skalle. Jag var både impad och förvånad och fylld av frågor som jag inte kunde ställa till mina föräldrar. Antagligen tyckte de att jag var för liten för detta stora. Kanske var jag orolig att pappa skulle göra samma sak. Gjorde andras pappor så? Borde jag erbjuda pappa att cykla och köpa Aftonbladet till honom varje kväll?

Flera år senare började jag jobba som lördagsbrevbärare.
Fast jag var vältränad var det tufft att cykla på den klumpiga postcykeln med fullastade väskor uppför den branta backen till det bostadsområde där jag hade mitt distrikt.
Högt över stadens centrum.
Värst var den sliskiga gula postskjortan som jag måste ha på mig. Tyget blev genomsvettigt i vårsolen. Detta problem märkte jag redan när jag övade tillsammans med den ordinarie brevbäraren som lärde upp mig. Därför körde jag alltid med mina egna regler. I första trappan slet jag av skjortan och smugglade fram en privat t-shirt. Detta byte skedde blixtsnabbt. Ändå blev jag ”tagen i trappan” när mannen som jag sett på avstånd på en cykel ryckte upp den gamla bastanta trappdörren.
”Hej! Har du någon post till mig? Roy. Roy Ström. Slingerstigen 33. Jag väntar på en viktig grej.”
Jag hann rätta till tröjan under tiden som jag försökte vinna tid.
”Vet inte. Om det är något stort har jag inte med det. Då kommer det senare med en chaufför till buntlådan på distriktet.”
”C5 kuvert. Brunt. Utländska frimärken.”
Jag kollade igenom småbreven och konstaterade att det inte fanns något som passade in på beskrivningen.
”Om det dyker upp något till mig i fortsättningen. Dela inte ut det i lådan. Låt det ligga kvar till måndagen så tar Kjell det på sin tur.”
”Visst.”
I mitt huvud var det trångt med tankar. Min fantasi tänkte på alla kommande kunders krav och cyklande personer som… Kanske behövde jag inte sticka ut med någon post alls. Bara låta allt vara kvar till måndagen. Istället sticka en sväng till Regnbågen och fika varje lördag. Gå in på deras toalett och byta ut postuniformen mot …
Det var när han cyklade iväg åt andra hållet som jag såg det. Det fladdrade om ena byxbenet. Mannen trampade med bara en fot. Den foten som satt på benet som inte fladdrade. Han kunde ha uppträtt på cirkus. Vilken balansnisse. Min tankekedja gick igång och jag drabbades av Flashback.
När jag kom hem frågade jag mamma om hon visste var hennes gamla granne Roy bodde. Han som kom på oväntat besök den där gången som jag öppnade.
”Vänta lite. Jag tror de numera bor uppe på Skallen. Nära blomsteraffären vid Stora Kyrkogården.”

Fotnot:
Den mannen skulle jag gärna velat skriva en bok om. Jag såg honom i lokaltidningen några år senare. Då hade han amputerat båda benen. Ändå var han ytterst aktiv på nätterna och höll på med ett stort projekt, något med kortvågsradio. Hjälpte eller stjälpte polisen. Jag borde leta upp det gulnande urklippet. Frågan hänger löst och fladdrar och jag får istället ta itu med plan B.

Svarar med en symbol.

Annonser

Dramatisk smekmånad, del 1 av 2

När jag efter en lång sjukhusvistelse skrevs ut med diagnosen diabetes 1 kom jag hem till en tillvaro som var helt upp och ner. Allt var overkligt. Inget sig likt. Första tiden bodde jag hos min mamma. Jag minns hur jag ringde till diabetesläkaren flera gånger i veckan för att rådfråga om insulindoser. Orsaken var att jag fick lågt blodsocker varje dag, ibland flera gånger. Han berättade om något som hette ”Smekmånadsfas” (Remissionsfas). Kroppen tog tacksamt emot hjälp med insulin utifrån och de överlevande betacellerna fick nödvändig vila efter att ha krigat under flera veckor. Doktorn sa att de höga doserna som man fick på sjukhuset ofta kunde minskas ner under en tid. En lampa tändes i min tävlingsskalle och jag undrade hur länge smekmånaden kunde vara.
”Svårt att säga. 3-6 månader. Ibland längre. En del patienter får ingen smekmånad alls.” Jag läste på och bestämde mig för att nå smekmånaden och slå rekord. Först gällde det att försöka bli fri från sprutor. Jag gick från fyra sprutor om dagen till bara en spruta på morgonen med 12 enheter.
Vid nästa samtal berättade jag om fler insulinkänningar och doktorn föreslog en sänkning till 10 enheter.
Med den nya engångspennan, som jag var först med på sjukhuset, gick det bara att ta jämna enheter. En nackdel, jämfört med hederliga sprutor och pennor som laddades med ampuller och gick att ta udda enheter med, var att det bara gick att ta jämna enheter. Engångspennan var annars smidigare och jag uppskattade den mycket.
Det kändes som en stor seger den morgonen då doktorns råd var att sluta helt med insulinpennan och testa med urinstickor då och då och känna efter hur jag mådde.

Jag mådde skit om sanningen ska dras fram på en vagn. Ett tillstånd som jag börjat vänja med vid. Försökte ändå tänka positivt. Skönt att slippa ”sprutor” och ta blodprov i fingret och slippa sköta den klumpiga dyra mätaren som jag köpt.
Diabetesläkaren på medicinavdelningen hade berättat den goda nyheten att det var omöjligt att få insulinkänningar när jag inte tillförde något insulin utifrån. Jag fick informationen att kroppen satte på och stängde av insulinproduktionen med de kvarlevande betacellerna som jag hade i min bukspottkörtel. Precis som det är hos alla friska människor.
Jag kontrollerade med urinstickor då och då och det gav inget utslag. Skönt! Då höll jag den vassa nålen på avstånd. Ändå fuskade jag ibland med godis och glass när jag råkade passera en öppen kiosk. Om den var stängd gjorde jag inget inbrott.  🙂
Det kändes som både jag och kroppen behövde denna numera lyx och tidigare dagliga söta trevliga vana hos mig.
Det hände att urinstickan blev ”färgad” efter en daimstrut och jag fick dåligt samvete på kvällen. Jag var rädd att min taktik skulle misslyckas. Den om att aldrig mer i hela livet ta sprutor.

Efter några veckors sjukskrivning började jag jobba halvtid. Sorgligt att komma tillbaka och sitta med andra utslagna och sortera B-post och massförsändelser. Samtidigt var jag lyckligt kär som vägde upp det mörka. Dessutom var jag en fighter. Mitt tempo var stillsamt och ändå vid nästan samma tid, varje dag, tog mina krafter slut. Efter fikarasten fick jag ny energi och orkade ta mig igenom tiden fram tills jag cyklade hem. Ändå var jag en halvskugga av mitt forna jag. På eftermiddagarna försökte jag motionera och njuta av våren. Tyvärr orkade jag inte med snabba rörelser och koordinationen verkade också ha åkt på en smäll trots att jag fått tillbaka min normala falksyn redan efter några dagar på sjukhuset. Spela tennis och badminton var inte längre kul. Jag kom fel till bollarna och kände inte igen mina rörelser och förflyttningar.

Jag orkade inte köra bil ända till Solveig utan tog tåget till Skövde. Eftersom jag hade ett berg av övertid sedan tidigare tog jag en längre semester i väntan på en operation som jag skulle vara med om. Efter den skulle jag säkert bli som vanligt igen försökte jag lura mig själv. (En episod som är värd tre kåserier.)
Solveig uppskattade att ha en hemmaman som hade lunchen klar när hon kom hem en stund mitt på dagen. Det började våras och bli ljuvligt i naturen. Vi gjorde många mysiga utflykter till Solveigs smultronställen. Ändå hände det att jag tvärdog. Tog helt slut under promenaderna. Hjälpte inte att vi tog pusspaus titt som tätt.
Under denna tid hade det kommit ut en ny blodsockermätare på marknaden som var liten och snabb. Jag hade köpt en men inte använt den eftersom läkaren ansåg att det var slöseri med resurserna med tanke på de dyra stickorna. Han kom med det idiotiska och opsykologiska rådet att jag skulle ta ett rakblad och dela dem på mitten. Hade jag gjort det skulle jag säkert fått ”gratis” blod och inte behövt sticka med lancettpennan. Kanske en hel pöl på golvet. Helknäppt råd som gav mig dåligt samvete. Precis som om jag var dyr i drift. Jag som aldrig testade mig och hade ont av att se blod. Jag hade inte ens bett om att bli diabetiker. För den gamla fördomen att den som äter sötsaker ständigt riskerar att få diabetes 1, var falsk som vatten. Det behövde jag inte ha dåligt samvete för.

Under en promenad märkte Solveig att jag inte orkade hålla tempot. Hon frågade om jag hade med den nya mätaren.
”Ska du inte för skojs skull testa ditt blodsocker?”
”Då kostar jag pengar för landstinget. De tvingas stänga hela sjukhuset. Läkare blir utan lön. Ingen idé. Jag tar ju inget insulin. Kan inte bli låg.”
”Snälla Bosse.”
Jag darrade på handen och fumlade med bestyren. Vad jag hade i blodsocker fick jag aldrig veta. Ett sådant lågt värde klarade den supermoderna blodsockermätaren inte av. Den fixade värden mellan 2.3 och 33.3. I fönstret stod det därför LO. Vilket betydde att det kunde vara något mellan döden och 2.2. Krisläge med andra ord. Antagligen hade jag redan haft detta åtskilliga gånger förut då jag matt fortsatt att jobba på min arbetsplats, fast jag var dödens trött.
Efter denna episod testade jag alltid mig när jag blev matt, som en ren överlevnadsstrategi. Nästan varje gång stod det LO eller möjligtvis något värde mellan 2.3-3.3. Snabbt in med fyra druvsockertabletter. Efter tio-femton minuter kom livet oftast tillbaka. Annars var det dags för fyra nya druvsockerbitar.
Hur hade jag kunnat undvika att inte ramla ihop som jag läst om så många gånger under åren?
En gång tidigare när jag testade på den första klumpiga mätaren och jag precis var utsläppt från sjukhuset stod det 1.7. Då hade jag stannat bilen vid en rastplats längs Nissastigen. Tog kort på mätaren. Samma ironiska humor då som nu. 🙂
Detta skrev jag om i tidskriften Diabetes där jag jobbade som Kolumnist. Trist nog skrev de fel på min uppskickade text med snigelposten till Stockholm och råkade skriva 7.1 i tidningskåseriet, vilket är ett perfekt värde. Där damp trist nog min spännande och roliga text och läsarna måste undrat vad det var för märkligt med detta utmärkta värde.

Jag struntade att störa läkaren fler gånger. Mitt förtroende hade brustit. Bestämde mig för att ta chefskapet om min trista inre kompis. Jag skulle ändå flytta iväg långt till hösten. I kommande del får du som orkar läsa veta vad jag gjorde och vilka spännande saker som hände under min smekmånadsfas.
Jag har nämnt om det omöjliga i förbigående vid nästan varje ny ”diabetesläkarträff”.
En enda av alla dessa personer genom åren på alla de ställen som vi bott, har blivit nyfiken och ville lära sig något nytt. Han ställde mängder av seriösa frågor. De andra har inte muntligt ifrågasatt mina ord. Men i efterhand gissar jag på att de inte trott mig. För i deras värld är smekmånadsfasen en lugn period då patienten som fått diagnosen diabetes 1 hinner anpassa sig till sin nya livssituation. De lyckliga patienter som når stadiet får chansen att slippa sprutor helt under en tid och göra sig beredda för en framtid som diabetiker.
Enligt senare forskning är rådet att alltid ge en liten dos insulin under denna tid som backup. En investering för framtiden som kroppen kan ha nytta av i många år. Som kan förskjuta eller minska på allt otäckt som väntar i framtiden. Kanske inte för dem som blir överkörda av tåget eller … en sak tröttnade jag tidigt på att höra i omgivningen.
”Han dog i alla fall inte av sin diabetes. Råkade inte ut för strul med ögon, njurar eller amputerade tår, fötter och underben. Det var väl ändå för väl. ”
”Vad dog han av då?”
”Han fick en hjärtinfarkt?”
”Viken tur.” brukar jag säga med sarkastisk röst och hoppa föreläsningen om att diabetes 1 mycket väl kan vara ”boven”. Överallt i kroppen.  😦

Fotnot:
Tack för att du kommit ända hit i texten. Mitt novemberschema på bloggen är tight. Därför bara en symbol som tack efter eventuella kommentarer.
Var rädd om dig.  ❤