Vi vågade ta chansen

En ovanlig situation. Att leva lyckligt i en trivsam modern lägenhet, mitt i en mysig stadsdel och flytta iväg till ett gammalt, mycket stort hus ”på landet” för att starta ett helt nytt liv.
Men Solveigs förslag om att stanna en natt till och sova på köksgolvet i Gamla Stan, tog jag tacksamt emot.  ❤

Första gången jag och min mamma kom till denna okända plats, för att jag i hemlighet skulle vidga sökfältet efter det perfekta huset för att ro projektet i land, var det dimma och skylten dök upp sent i siktet.

Solveig hade flera gånger sagt att det var Halland som gällde. Hon ville kunna nå sina hemtrakter i Västergötland inom rimlig tid.
”Möjligtvis Laholm. Inte en centimeter längre söder ut.”

En vacker vårlördag blev vändningen för henne. Nästan alla våra pusselbitar föll på plats vid första visningen. Det kändes som nu eller aldrig. (jag har ett fint foto från rätt soldag men hinner inte fixa dit det här)

Undra hur många som bakom vår rygg ansåg att idén var galen? Många är mitt svar.
Jag är stolt över att vi vågade utmana oss själva. Höll vad jag lovat min svärmor. Sorgligt att hon inte fick uppleva det på plats. ❤  Vi kommer aldrig att ånga den här fasen i vårt liv. Nu när vi kan väga saker mot varandra i ”facit”.

Först en vanlig flyttning.
Vi insåg möjligheterna med att hyra ut bottenvåningen under sommaren under tiden som vi fixade med huset. Hade ingen aning om att den sommaren skulle ta slut ett par veckor in i augusti. Plötsligt gick restresor till värmen åt som smöret i Småland. Bjärehalvön blev spöklikt tomt. Min förhoppning om fler längre solperioder gick om intet.

Sedan kom en fullproppad lastbil…
med otroligt mycket kartonger och grejer. Då började allvaret. Allt åkte in i det rymliga dubbelgaraget. Sedan bar jag nästan allt själv in till huset allt eftersom. Solveig var i åttonde månaden.
Vi anlitade en firma som öppnade upp en vägg och satte dit ett valv. För det måste till en cirkulationsmöjlighet när större grupper kom dit. Min svärfar gjorde mycket bra praktiska saker vid sina besök.

När jag såg det blå havet förstod jag att min taktik måste direkt ändras. Därför bars resten av lådorna in till de 160 kvadratmeterna i källaren.

Tur det fanns hyllmöjligheter och flera rum. Därnere tillbringade jag många veckor under den hösten. Min svärmors bok var guld värd för mig. Där stod den informationen som blev min bas. Jag bockade av med olika överstrykningspennor. Sorterade upp på olika porslinsfabriker och länder. Ett jobb som passade en man som var utbildad bibliotekarie, gillade statistik och hade tålamod. Alla mina tidigare jobb, utbildningar och kurser kom till användning. Vävdes ihop till samma matta. Under källartiden lyssnade jag mycket på musik. Hade turen att Solveig fanns till hands med god mat och extramat nästan varje dag på grund av lågt blodsocker. Det var ju ingen idé att hon började på ett nytt jobb den hösten. Hon tog ut föräldraledighet innan Lizette kom till världen.
På något vis fick vi ihop allt. När bussarna kom för ofta hämtade jag dit min mamma som barnvakt. Sedan fanns Pippi Långstrump och Emil till hands på VHS. Enda faran var att Jennifer blev livrädd för Emils pappas utbrott. 😉

I ett fönster hade vi smygreklam som upplyste om hur många dagar det var kvar till premiärdagen. De som pendlade till och från Torekov undrade såklart vad som höll att hända i den gamla Lanthandeln. Kanske slog de vad om hur många månader ”galningarna” skulle kunna hålla öppet. 😉

Vi blev dagsländorna som hade öppet exakt så länge som vi själva ville. Tog en säsong åt gången. Varje nyårsafton var det skarpläge. För eller emot? Alltid tyckte vi samma sak. Vilket team vi varit genom alla år. Ibland av en slump. Sista gången vi jobbade ihop i ett klassrum trodde vi det bara var för en dag. Istället …

Fotnot. Där stannar jag mitt i. Det är en intensiv vecka som ligger framför mig och oss. Hoppas du som deltar i korsordsmästerskapen 2018 hinner njuta mellan spänningen & stressen. Nu är det mat, motion och klockan 13.55 ska jag stå vid parkeringen och vänta på en liten blå bil. Dags för spruta – i alla fall för mig. Hoppas jag. Svarar med symboler. 🙂  😀  ❤
Jag bloggar aldrig från mobilen. Annars finns det mer att välja på där. Ha en bra dag. Här skiner solen och det är en blå fin himmel. Önskar dig läsare en fin måndag.

 

Gles gran men gosiga töser

Foto nummer 20
Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 21:33-08:11
Deltagare: 18 st
Först blev: Cecilia Ottosson

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

Jag förlorade mot mig själv

 

Det var en härlig sensommardag i september. En sådan där dag när en utflykt, med en picknickkorg, till en vacker plats ligger högt på agendan. Men jag är född och uppfostrad till stor pliktkänsla och skulle aldrig fått för mig att sätta upp en lapp på dörren, likt dem som jag ibland hade läst på fönster till småbutiker av olika slag i närheten: Vill du nå mig är jag på stranden…

Därför öppnade jag Lidéns Samlingsmuseum som vanligt klockan 13.00 denna höstsöndag. Efter en stund hade jag glömt vädret utomhus. Nästan alltid dök det upp intressanta människor och tiden gick fort. I oktober var det stängt för allmänheten. Då kunde jag ligga där ensam och njuta på stranden. 😊 Eller vandra upp på Hovs Hallar och tänka på Kullamannen eller Sjunde inseglets schackparti.

En äldre kvinna väckte mig, bakom den antika köpmansdisken som jag köpt i Lagan i Småland, från mina fantasidrömmar.
”Ursäkta. Jag letar efter äggkopparna. Sjuhundrasjuttiosju stycken kan jag väl inte ha missat?”
Jo det kan du. För du har väl inte tagit dig in genom nyckelhålet till tvättstugan och vidare till bastun med stora flyttlådor och grävt i rätt kartong…
”De fick inte vara med denna premiärsäsong. Vem vet. De dyker kanske upp nästa vår. Bor du långt härifrån?”
”Jag bor i Jönköping och samlar på äggkoppar.”
”En vacker stad. Det är en bit mellan här och där.”

”Vad trevligt. Hur många koppar har tant?”
”Vi har åkt hit enbart för att se på äggkopparna.”
Jag tittade förgäves på hennes tre döttrar efter stöd, innan jag noterade att tanten grävde i sin handväska och fick upp ett skrynkligt papper.
Det visade sig vara ett urklipp från en känd veckotidning. En tidning som inte skickat en reporter och fotograf till oss under vår och sommaren.

”Här står det att mannen på bilden säger att de har 777 stycken äggkoppar, fingerborgar, samlingstallrikar…”
”Det är jag på fotot och…”
”Nej” Det är inte du. Kan jag få prata med honom.”
Jag skulle kunna hämta Svante från kontoret. När jag ändå är i farten ta ner månen… Istället slätade jag över och gav upp. Tanten var inte mottaglig för min information. Hon trodde mer på texten som mannen på fotot hade sagt. Han var inte jag. I hennes älskade veckotidning skrevs minsann inte ett endaste ord fel. Tidningsankor vågade jag inte nämna.

Sanningen var att de knyckt texten från fel sammanhang. Jag hade på en fråga till någon pressperson berättat om de sjuttio olika samlingar vi hade till vårt förfogande och som vi skulle byta ut genom säsongerna. Dessutom komplettera med egna samlingar. Det var ENBART kaffekoppsamlingen som alltid skulle vara intakt, 3 333 olika sorters kaffekoppar skulle bilda basen som skiljde oss från andra i hela Norden.

Tidningar och tidskrifter som lånade text från andra sammanhang kunde jag inte göra något åt. Det var sorgligt när samlare åkt långt för enbart ett ”smalt” intresse som inte fanns på plats i montrarna. Det mest retsamma var den närmaste tidningen som inte visat något som helst intresse från starten, men som i sommarbilagan pusslade ihop en text som också innehöll äggkoppar.
Värre var det med reportrar som varit och intervjuat oss. Där lärde jag mig något väldigt fort. Vänligt bad jag om ett faxat korrektur innan texten gick i tryck. Nästan varje gång kom de ihåg det. Ibland fick jag extremt kort tid på mig.
Vilken stor skillnad det oftast var mellan dagstidningar och veckotidningar. I de förstnämnda handlade det flera gånger om en ung person (fanns duktiga undantag) som saknade intresse, som skrev några stolpar och åkte vidare till 2-3 andra ställen, innan personen skulle försöka åstadkomma en text på redaktionen några timmar senare. Inte blanda ihop inkast och politik med kaffekannor. Dömt att misslyckas när det gällde de viktiga små detaljerna.
Team från veckotidningar tog däremot flera timmar på sig. De var helproffsiga, men ställde stora krav på oss. Tursamt var Solveig oftast hemma och kunde snabbt stryka dukar i rätt färg, fixa detaljer o.s.v. Allt eftersom fotografen fick idéer och jag fick lust att smita iväg till kontoret.
Jag blev som sagt proffs på att berömma och samtidigt på ett vänligt sätt skicka tillbaka fax med strykningar och rättningar av de grövsta felen. Svenskan vågade jag mig inte på. Bara ingen kommande besökare blev lurad och besviken. Sådant gjorde ont inom mig. ❤ Trots att jag var oskyldig i frågan. Men inför denna bestämda kvinna var det omöjligt att ha rätt. Det var kanske tur för mig att mannen på fotot omöjligt kunde vara jag.
Nu tror jag hon hade rätt. För den mannen verkar mycket yngre än jag. 😉

OBS! Fotot överst har inget som helst att göra med det damen hade i handväskan. Det var ett mycket seriöst reportage. ❤ ❤ ❤  Efter intervjun berättade jag för honom att han och min mamma varit grannar en tid. Världen är liten. 

 

Alla sätt är bra

Jag är en ytterst antecknande person. Dessutom har jag tagit många kort genom åren. Detta underlättar när jag ska minnas eller behöver information.

Kategorin Lidéns Samlingsmuseum skulle lika gärna kunna vara en hel blogg eller en bok. Jag/vi har så många minnen från dessa intensiva år i en bransch där nästan ingen person trodde på oss. Möjligtvis två konsulter som jag lyckades ”impa” på för att få Starta-Eget-Bidrag i sex månader.

Jag har varit mycket sparsam av olika skäl och inte lagt in så många inlägg i denna kategori. När jag letade foton till Korsordstävlingen snubblade jag över dessa två foton som fick mig att le och tänka på dessa underbara kvinnor. ❤

Här är en ungersk kvinna som inte ville missa något. Det fanns ingen möjlighet att öppna ett skåp eller monter utan ”våld” för att se ex. en stämpel under ett fat eller kopp. Då får kvinna ta till egna knep. 😀

Undra hur många tusentals människor jag träffade. Om jag fick gissa vilt skulle jag tro att 71 % var kvinnor. Otroligt många var glada, trevliga, nyfikna, imponerade m.m. Frågan just nu är om jag mötte någon mer sprudlande glad, trevlig och go kvinna än den här. Hon skulle jag kunnat ”adoptera”. Jag minns inte namnet. Men jag skulle kunna hitta det med hjälp av datum i fotoalbumet och sedan titta i gästboken från det datumet.

Jag var som lyckligast när jag fick tid för ett par personer åt gången. Otaliga samtal om allt mellan himmel och jord ventilerade jag med hundratals personer. Vi kunde sitta i mysiga ”Kyrkrummet” och en timme kunde springa iväg tills dörrklockan påkallade min uppmärksamhet. Gärna lämnade jag snabbt porslin och samlingsämnet, som jag tjatat om tusentals gånger som en tjatig papegoja. För jag ville utvecklas själv som människa. Inte spela en roll och låtsas att detta var första gången jag berättade … Ändå gjorde jag det till en konst att variera ”tugget” när jag greppade mikrofonen i bussen. Bäst att sluta texten där. Annars blir det en bok.

Jag svarar med en symbol om det dyker upp kommentarer. Jag är fullt sysselsatt med annat. 😉 Du som läser får ha en bra dag. Glöm inte korsordstävlingen. Någon gång mellan 18.00-18.30 dyker uppgift åtta upp. 😀 Tänk att Ingen Vinnare tog en dubbel igår. Intressant när jag läste årtalen ni gissade på. En spridning mellan 1975 till 2008. Det var inte dåligt. Svaret var 1990. Precis som förra kortet. Då var jag en långhårig kille som skojade med S och kletade lite mjukglass på kinden. Bara några månader senare stod jag där nyklippt i Skara. Mager på grund av en dietist som gett mig/oss fel kostråd under mer än ett år. Vad arg den nya dietisten blev. 😉

Hon blev aldrig rädd

Foto nummer 6
Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 18.39-19.52

Deltagare: 18 st
Först blev: Znogge

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

Var har vi trivts bäst?

Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Bild I

Jag minns inte helt säkert vem som tog kortet på Familjen Lidén i ”Blå rummet”. Men jag måste ha tagit det på blåaste allvar. Endast färgade linser saknades.  😉

Tävlingsregler & fast text:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant. Domaren är dock bara intresserad av hela poäng.  🙂

 

Hemma eller borta?

Vi återvänder med jämna mellanrum till våra gamla kvarter. Under några år bodde vi på Bjärehalvön och drev ”Lidéns Samlingsmuseum” i Ängalag. Därifrån åkte vi på många korta familjeutflykter i nordvästra Skåne under förmiddagar och sena kvällar.

Vid varje återresa, sedan vi flyttade till Ystad sommaren 2011, brukar vi ha ett tema. Förrförra gången var vi nästan bara sociala och besökte trevliga människor. Förra gången satsade vi på Kullahalvön. Den tycker vi båda två är en ännu mer spännande halvö än halvön där vi bodde i nästan åtta år.
I fredags var det Bjärehalvöns tur.
Vilken halvö av dessa två är din absoluta favorit?

Vi har ofta en tid att passa. Vi skulle hämta hem en trött tjej som ”dygnat” (varit uppe hela dygnet) sista biten på sitt ungdomsläger och därför bestämde jag och Solveig oss för att bara göra tre längre stopp och rulla förbi platser i närheten av dessa.

Den klart bästa och vackraste badplatsen är definitivt Segelstorps strand (jag borde ha scannat en gammal bild). Tipset fick jag av flera sommargäster, när jag jobbade i museet. Med tanke på att jag sällan var ledig dröjde det några år innan vi hittade dit eftersom vi hade andra fina ställen närmare och barnen var små. Vad vi hade missat! När vi väl hade hittat dit valde vi mer än gärna att återvända till den underbara stranden och utsikten. Bara man var där tidigt och fick en parkeringsplats. Det var inga problem eftersom jag skulle se fräsch ut klockan 13.00 varje dag inne i museet.

 (Gammal bild. Jag har lärt mig att köpa ”många kakor” när det är långt till dem.)

Första kortare stoppet var givetvis ”Nisses konditori” i Ängelholm där jag skulle hämta en stor tårtkartong med goda osötade chokladkakor. Tur med vädret hade vi, men otur med bilen. Det blåste först storm en bra stund inne i bilen. Sedan blev det otäckt tyst och kvavt när både AC och fläkten tog semester.

Första riktiga stoppet var Ramsjöstrand där vi fikade och gottade oss på en filt. En plats där vi gärna gick söndagspromenad när vi bodde i de här trakterna. Detta hus vill jag ha som sommarhus. Helst nu! 🙂

Ramsjöstrand har en rofylld hamn…

… och en tuff sjöbod där man kan se på många spännande saker.

Efter att ha kört förbi det stora huset som en gång var vårt, hade vi bara 3 km ner till Hovs Hallar. Denna plats som jag besökte varje sommar som barn. (Inte kunde jag då ana att jag som vuxen skulle bo några stenkast därifrån och vara chef för 3 333 kaffekoppar och många andra saker.) Det bästa av allt var att se solnedgångarna från den inglasade terrassen på andra våningen, eller från balkongen utanför vårt sovrum.
Ibland sov vi över alla fyra på altanen, låg och tittade på stjärnhimlen. ❤

Minns ni Max von Sydows roll? Scenen i Ingmar Bergmans biofilmsklassiker ”Det sjunde inseglet” från 1957, där riddaren Antonius Block spelade schack med Döden. Denna scen spelades in i Hovs hallar. Filmen var en av Bergmans egna favoriter. Bibi Andersson, Nils Poppe och Gunnar Björnstrand var tre andra stora skådisar som medverkade i filmen som slog igenom stort internationellt.

Man kan ta sig till Hovs hallar på flera sätt.

De har ”rensat” rejält de sista åren. Jag kan sakna när jag lekte gömme bland buskarna. Samtidigt ser man längre nu. Det är bra att kossor och andra djur betar och håller efter annat. Även tistlar kan vara vackra.

Vi plockade gärna björnbär i september. Jennifer älskade att mumsa på bären.

Vad vi hade längtat efter att sitta på vårt favoritställe. Längst upp på ”berget” och äta Solveigs supergoda piroger och njuta av utsikten denna beställda fina dag. Trots att det var mycket folk var vår plats ledig just då. Jag njöt så mycket av vyn, vädret, minnen och sällskapet att jag glömde ta foton. Vi hann med att gå åt alla tre hållen i Hovs Hallar. Rakt ner. Upp till ”berget” och till vänster med utsikten mot Hallands Väderö. En fin liten ö med gott om huggormar.

Två av mina detaljbilder från denna resa. Jag minns hur jag och tjejerna brukade kasta i pinnar och tävla om vilken ”båt” som först kom ut från tunneln. 🙂

Kattviks hamn.
Efter att ha cyklat eller kört bil på varenda liten väg lovar jag att jag känner till ”alla” fina utsiktsplatser och vägar på Bjärehalvön och kunde varit en turistguide. Orsaken var att jag varje vår gjorde kombinerade jobb/njutresor när det var fint väder. En fördel när man är chef. Jag är glad att många bilresenärer bara vet om Italienska vägen. Annars hade det varit tufft att mötas på de slingrande, smala vägarna. Många känner naturligtvis till den branta vägen ner mot Kattvik, om man kommer från Hovs Hallar. Åt andra hållet är det en tuff backe. Det kan Solveig skriva under på. En sjungande Jennifer bakom sin mamma, som lyckligt viftade med en blinkande ”lampa” efter sitt besök på en Cirkus i Båstad, minns den cykelturen på ett helt annat sätt.

Kattvik var alltså vårt tredje stopp. Där hamnade jag mitt i ett spännande krabbrace. Jag var för feg för att fråga om jag fick vara med. 😉

Vilken tur vi hade med hemresan. Först hade vi flax och fick en trevlig pratstund med två gamla kompisar. Sedan gick solen i moln som på beställning och det kom svalkande regn en kort stund. Perfekt. Då slapp vi köra med öppna fönster de drygt 20 milen hem och chauffören behövde inte svimma.

Vi testade ett nytt fik i Ljungbyhed. Som alltid var vi tacksamma att vi kom hem lyckligt och väl och hade haft en behaglig och trevlig resa. ❤

En burk i svarta havet – del två

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Sexton år sedan

Vid den här tiden för sexton år sedan var det full aktivitet i vårt stora hus. Om fyra timmar skulle Solveig klippa av snöret. När jag tittade ut genom fönstret snöade det och påminde mer om en vinterdag. (fotot är från en annan dag)

Med fina blommor vi fick denna onsdag. Det kom besökare som åkt ända från Stockholm. Vilken tur att det slutade snöa. Tydligen var det bara jag som gick in för uppgiften att vara rätt ”klädd” i ”Blå Rummet”. 😉

Första bussen glömmer jag aldrig. Laholms PRO blev först. Nu kunde vi konstatera att det funkade med över femtio besökare samtidigt. Fast vi insåg att ett stort bord med stolar fick plockas bort från ”Köket”.

Vi har flera tusen glada minnen från de åren. ❤

Idag firar vi med en stressfri fika på stan. Var sak har sin tid. Ibland kan jag fantisera på skoj. Tänk om SolBo Förlag hade haft de här två böckerna på den gamla köpmansdisken under dessa säsonger. Jag tror att det hade funkat riktigt bra att kombinera.