Alla sätt är bra

Jag är en ytterst antecknande person. Dessutom har jag tagit många kort genom åren. Detta underlättar när jag ska minnas eller behöver information.

Kategorin Lidéns Samlingsmuseum skulle lika gärna kunna vara en hel blogg eller en bok. Jag/vi har så många minnen från dessa intensiva år i en bransch där nästan ingen person trodde på oss. Möjligtvis två konsulter som jag lyckades ”impa” på för att få Starta-Eget-Bidrag i sex månader.

Jag har varit mycket sparsam av olika skäl och inte lagt in så många inlägg i denna kategori. När jag letade foton till Korsordstävlingen snubblade jag över dessa två foton som fick mig att le och tänka på dessa underbara kvinnor. ❤

Här är en ungersk kvinna som inte ville missa något. Det fanns ingen möjlighet att öppna ett skåp eller monter utan ”våld” för att se ex. en stämpel under ett fat eller kopp. Då får kvinna ta till egna knep. 😀

Undra hur många tusentals människor jag träffade. Om jag fick gissa vilt skulle jag tro att 71 % var kvinnor. Otroligt många var glada, trevliga, nyfikna, imponerade m.m. Frågan just nu är om jag mötte någon mer sprudlande glad, trevlig och go kvinna än den här. Hon skulle jag kunnat ”adoptera”. Jag minns inte namnet. Men jag skulle kunna hitta det med hjälp av datum i fotoalbumet och sedan titta i gästboken från det datumet.

Jag var som lyckligast när jag fick tid för ett par personer åt gången. Otaliga samtal om allt mellan himmel och jord ventilerade jag med hundratals personer. Vi kunde sitta i mysiga ”Kyrkrummet” och en timme kunde springa iväg tills dörrklockan påkallade min uppmärksamhet. Gärna lämnade jag snabbt porslin och samlingsämnet, som jag tjatat om tusentals gånger som en tjatig papegoja. För jag ville utvecklas själv som människa. Inte spela en roll och låtsas att detta var första gången jag berättade … Ändå gjorde jag det till en konst att variera ”tugget” när jag greppade mikrofonen i bussen. Bäst att sluta texten där. Annars blir det en bok.

Jag svarar med en symbol om det dyker upp kommentarer. Jag är fullt sysselsatt med annat. 😉 Du som läser får ha en bra dag. Glöm inte korsordstävlingen. Någon gång mellan 18.00-18.30 dyker uppgift åtta upp. 😀 Tänk att Ingen Vinnare tog en dubbel igår. Intressant när jag läste årtalen ni gissade på. En spridning mellan 1975 till 2008. Det var inte dåligt. Svaret var 1990. Precis som förra kortet. Då var jag en långhårig kille som skojade med S och kletade lite mjukglass på kinden. Bara några månader senare stod jag där nyklippt i Skara. Mager på grund av en dietist som gett mig/oss fel kostråd under mer än ett år. Vad arg den nya dietisten blev. 😉

Annonser

Hon blev aldrig rädd

Foto nummer 6
Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 18.39-19.52

Deltagare: 18 st
Först blev: Znogge

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

Var har vi trivts bäst?


Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Bild I


Jag minns inte helt säkert vem som tog kortet på Familjen Lidén i ”Blå rummet”. Men jag måste ha tagit det på blåaste allvar. Endast färgade linser saknades.  😉

Tävlingsregler & fast text:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant. Domaren är dock bara intresserad av hela poäng.  🙂

 

Hemma eller borta?

sex

Vi återvänder med jämna mellanrum till våra gamla kvarter. Under några år bodde vi på Bjärehalvön och drev ”Lidéns Samlingsmuseum” i Ängalag. Därifrån åkte vi på många korta familjeutflykter i nordvästra Skåne under förmiddagar och sena kvällar.

Vid varje återresa, sedan vi flyttade till Ystad sommaren 2011, brukar vi ha ett tema. Förrförra gången var vi nästan bara sociala och besökte trevliga människor. Förra gången satsade vi på Kullahalvön. Den tycker vi båda två är en ännu mer spännande halvö än halvön där vi bodde i nästan åtta år.
I fredags var det Bjärehalvöns tur.
Vilken halvö av dessa två är din absoluta favorit?

Vi har ofta en tid att passa. Vi skulle hämta hem en trött tjej som ”dygnat” (varit uppe hela dygnet) sista biten på sitt ungdomsläger och därför bestämde jag och Solveig oss för att bara göra tre längre stopp och rulla förbi platser i närheten av dessa.

Den klart bästa och vackraste badplatsen är definitivt Segelstorps strand (jag borde ha scannat en gammal bild). Tipset fick jag av flera sommargäster, när jag jobbade i museet. Med tanke på att jag sällan var ledig dröjde det några år innan vi hittade dit eftersom vi hade andra fina ställen närmare och barnen var små. Vad vi hade missat! När vi väl hade hittat dit valde vi mer än gärna att återvända till den underbara stranden och utsikten. Bara man var där tidigt och fick en parkeringsplats. Det var inga problem eftersom jag skulle se fräsch ut klockan 13.00 varje dag inne i museet.

DSC_31940118 (Gammal bild. Jag har lärt mig att köpa ”många kakor” när det är långt till dem.)

Första kortare stoppet var givetvis ”Nisses konditori” i Ängelholm där jag skulle hämta en stor tårtkartong med goda osötade chokladkakor. Tur med vädret hade vi, men otur med bilen. Det blåste först storm en bra stund inne i bilen. Sedan blev det otäckt tyst och kvavt när både AC och fläkten tog semester.

ett

Första riktiga stoppet var Ramsjöstrand där vi fikade och gottade oss på en filt. En plats där vi gärna gick söndagspromenad när vi bodde i de här trakterna. Detta hus vill jag ha som sommarhus. Helst nu! 🙂

två

Ramsjöstrand har en rofylld hamn…

tre

… och en tuff sjöbod där man kan se på många spännande saker.

Efter att ha kört förbi det stora huset som en gång var vårt, hade vi bara 3 km ner till Hovs Hallar. Denna plats som jag besökte varje sommar som barn. (Inte kunde jag då ana att jag som vuxen skulle bo några stenkast därifrån och vara chef för 3 333 kaffekoppar och många andra saker.) Det bästa av allt var att se solnedgångarna från den inglasade terrassen på andra våningen, eller från balkongen utanför vårt sovrum.
Ibland sov vi över alla fyra på altanen, låg och tittade på stjärnhimlen. ❤

fyra

Minns ni Max von Sydows roll? Scenen i Ingmar Bergmans biofilmsklassiker ”Det sjunde inseglet” från 1957, där riddaren Antonius Block spelade schack med Döden. Denna scen spelades in i Hovs hallar. Filmen var en av Bergmans egna favoriter. Bibi Andersson, Nils Poppe och Gunnar Björnstrand var tre andra stora skådisar som medverkade i filmen som slog igenom stort internationellt.

fem

Man kan ta sig till Hovs hallar på flera sätt.

sju

De har ”rensat” rejält de sista åren. Jag kan sakna när jag lekte gömme bland buskarna. Samtidigt ser man längre nu. Det är bra att kossor och andra djur betar och håller efter annat. Även tistlar kan vara vackra.

åtta

Vi plockade gärna björnbär i september. Jennifer älskade att mumsa på bären.

Vad vi hade längtat efter att sitta på vårt favoritställe. Längst upp på ”berget” och äta Solveigs supergoda piroger och njuta av utsikten denna beställda fina dag. Trots att det var mycket folk var vår plats ledig just då. Jag njöt så mycket av vyn, vädret, minnen och sällskapet att jag glömde ta foton. Vi hann med att gå åt alla tre hållen i Hovs Hallar. Rakt ner. Upp till ”berget” och till vänster med utsikten mot Hallands Väderö. En fin liten ö med gott om huggormar.

tio

elva

Två av mina detaljbilder från denna resa. Jag minns hur jag och tjejerna brukade kasta i pinnar och tävla om vilken ”båt” som först kom ut från tunneln. 🙂

tolv

Kattviks hamn.
Efter att ha cyklat eller kört bil på varenda liten väg lovar jag att jag känner till ”alla” fina utsiktsplatser och vägar på Bjärehalvön och kunde varit en turistguide. Orsaken var att jag varje vår gjorde kombinerade jobb/njutresor när det var fint väder. En fördel när man är chef. Jag är glad att många bilresenärer bara vet om Italienska vägen. Annars hade det varit tufft att mötas på de slingrande, smala vägarna. Många känner naturligtvis till den branta vägen ner mot Kattvik, om man kommer från Hovs Hallar. Åt andra hållet är det en tuff backe. Det kan Solveig skriva under på. En sjungande Jennifer bakom sin mamma, som lyckligt viftade med en blinkande ”lampa” efter sitt besök på en Cirkus i Båstad, minns den cykelturen på ett helt annat sätt.

tretton

Kattvik var alltså vårt tredje stopp. Där hamnade jag mitt i ett spännande krabbrace. Jag var för feg för att fråga om jag fick vara med. 😉

fjorton

Vilken tur vi hade med hemresan. Först hade vi flax och fick en trevlig pratstund med två gamla kompisar. Sedan gick solen i moln som på beställning och det kom svalkande regn en kort stund. Perfekt. Då slapp vi köra med öppna fönster de drygt 20 milen hem och chauffören behövde inte svimma.

Vi testade ett nytt fik i Ljungbyhed. Som alltid var vi tacksamma att vi kom hem lyckligt och väl och hade haft en behaglig och trevlig resa. ❤

En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Sexton år sedan

Vid den här tiden för sexton år sedan var det full aktivitet i vårt stora hus. Om fyra timmar skulle Solveig klippa av snöret. När jag tittade ut genom fönstret snöade det och påminde mer om en vinterdag. (fotot är från en annan dag)

Ängalag

Med fina blommor vi fick denna onsdag. Det kom besökare som åkt ända från Stockholm. Vilken tur att det slutade snöa. Tydligen var det bara jag som gick in för uppgiften att vara rätt ”klädd” i ”Blå Rummet”. 😉

Blå rummet

Första bussen glömmer jag aldrig. Laholms PRO blev först. Nu kunde vi konstatera att det funkade med över femtio besökare samtidigt. Fast vi insåg att ett stort bord med stolar fick plockas bort från ”Köket”.

Första bussen

Vi har flera tusen glada minnen från de åren. ❤

Idag firar vi med en stressfri fika på stan. Var sak har sin tid. Ibland kan jag fantisera på skoj. Tänk om SolBo Förlag hade haft de här två böckerna på den gamla köpmansdisken under dessa säsonger. Jag tror att det hade funkat riktigt bra att kombinera.

FacebookSolveigs förslag

 

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

1

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

2

3

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

4

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

5

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

6

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Den hemliga resan

 

Bild ett0003

Klockradion väckte oss 04.44 i fredags, men resan kom jag på redan i februari. I smyg har jag samlat in information om vart min moster skulle ta vägen när hon ”flydde” från sin 80-årsdag.

Bild två0010

 

Vår uppgift var att hitta denna bil någonstans i Östergötland. Helst efter klockan elva, men före klockan tolv.

Bild treBild fem

bild sex0007

Tur att jag hade koll på rätt ”macktid” och inte tog för många genvägar. Det var även viktigt att kunna ”stava” rätt såg jag när vi snabbt passerade denna ort mot vårt mål.
Bild fyra0006

 

De senaste dagarna har jag läst på om den berömda kvinnan Ellen Key och hennes stora hus Strand med den underbara utsikten över Vättern. Det var här jag visste att min moster Maj befann sig under en visning. När sällskapet kom ut började vi sjunga. Det tog några sekunder innan Majsan insåg att det var vi och att skönsjungandet var för henne. Orsaken var att en i hennes sällskap fyller år samma dag och bor i närheten, så min gudmor trodde först att det var bekanta till Marianne. Jennifer och Lizette hade på sig mörka solglasögon som försvårade sikten.

 

Nu ska jag lämna det privata firandet vi hade under några mysiga timmar. Måste bara få visa presenten jag hade med mig. En egen MAJBIL och med samma siffror som hon var van vid. Eller var det slumpen? 😉
Bild åtta0011

DSC_0296

 

Vilket underbart högsommarväder vi bjöds på. Vi hade beställt hotellrum i Gränna. En liten pittoresk stad som jag känner till väl efter alla mina besök, alltsedan jag var en liten grabb. Det är inte lätt att välja bland utbudet. Jag ringde både min tandläkare och min diabetessköterska om råd. Hörde inte riktigt vad de muttrade om.DSC_02770072

DSC_02740070

 

Till slut fick jag fråga en expert. 🙂

Bild elva0002

 

IRL. Så lyder den internationella förkortningen. Signhild blev den första av alla mina bloggvänner som jag träffade på riktigt. Egentligen var det rätt person med tanke på att hon varit med mig nästan sedan starten för snart två år sedan. Först var vi vänner på 1av3.se. Jag såg att det var bara en kvarts resväg från Gränna till Ölmstad dit Signhild och hennes man flyttade från Piteå förra året. I Signhilds famn ser ni charmtrollet Nathalie som var en av orsakerna till den långa flytten. Tack Signhild och Erik för en mycket trevlig stund i ert fina hem. 🙂 Vilken tur att ni var hemma.

Bild sexton0008

 

När vi satt där i det ljumma kvällsklimatet och njöt av solnedgången kom gamla mysiga minnen tillbaks till när vi såg detta många gånger i Ängalag från uteplats, balkong och flera av rummen.
Bild tretton0009

 

Det var två intensiva dagar med härligt sällskap, många kramar och ett högsommarväder som hette duga. Tyvärr gick mitt humör i moln när jag skulle föra över 258 bilder till datorn igår kväll, när vi kom hem. Datorn slocknade… kraschade. 😦
Så detta ínlägg har jag kämpat med i många timmar på Solveigs arbetsdator.

Den mystiska stölden

Kåseri från mitt arkiv:

Det är lika spännande varje månad. Vad ska hända? Vad ska försvinna? Vilka pjäser duger inte till nattfåglarna?
Sista vardagen i varje månad slår jag samma siffror på telefonen. Denna tradition har pågått ett bra tag, ända sedan det blev bestämt att vi ska flytta från vårt stora hus där vi bott en längre tid.
De är trevliga på SITA. Oftast brukar en Åsa svara och jag frågar om nästa månads grovsopshämtning. Åsa berättar vilken vecka som gäller och frågar om vilken fastighetsbetäckning vi har. Lätt som en plätt. Jag behöver knappt snegla på fusklappen. 35:1. Jag är stolt för att jag kan komma ihåg en sifferkombination. Är det där gränsen går? Jag fixar tre siffror men tvekar på fyra. Tänk om Visakortet haft tre siffror och ett kolon istället.
Från början var jag en novis. Jag ställde prydligt ut grovsoporna på söndagskvällen. Alltid bakom skolbusskuren. På det bruna planket klamrade jag fast lappen med texten; GROVSOPOR. Sedan visste jag inte vilken av de fem vardagarna sakerna blev hämtade.
Jag vet inte exakt när jag kom på det. Det måste ha varit den gången jag såg lastbilen med dekalen SITA dyka upp en eftermiddag och chauffören rattade in på vår stora grusparkering. Det egendomliga med det var att jag tidigare under dagen lagt märke till att sakerna redan var hämtade. Nästa månad noterade jag att hälften av mitt kolli var borta några dagar innan SITA kom på besök. Kunde det vara någon på SITA som jobbade deltid? Nej, så dum var jag inte. Ganska snart förstod jag och Solveig att vi hade nattgäster. Någon gång under de mörka timmarna försåg vi någon med våra grovsopor. Ett tag slängde vi hundratals porslinsföremål. Det rörde sig mest om kaffekoppar. Kopparna hade små till stora nagg och sprickor. Vi började mata våra nattfåglar med en kartong åt gången. Nästa morgon var både kartong och porslin borta.
Vi visste inte hur vi skulle tackla det? Var det stöld eller inte? På ett sätt var det bra för just oss. Reglerna var annars från SITA att man får lämna grovsopor en gång i månaden. Vi hade mängder av saker vi behövde bli av med.
Jag försökte få igång en skriftlig konversation. La i en personligt skriven lapp i en fryspåse och stoppade den i en kaffekopp. Vi fantiserade vilt. Vad det en konstnär som höll på med ett porslinsprojekt? Eller en person med en ofantlig stor släkt som laddade för sommarsläktkalas? Någon som älskade att duka fram olika koppar till sina gäster? Jag skrev ner dessa funderingar på den personliga lappen. Avslutade brevet med en brasklapp. Nästa vecka ska nya saker sättas ut. Välkommen tillbaka.

Det blev aldrig någon respons. Berodde det på att jag skrev på svenska? När det var indiansommar var jag frestad att lägga mig i en sovsäck i bersån vid busskuren. Tänk vad mysigt att ligga och titta på stjärnhimlen. Började det röra på sig kunde jag smugit in i busskuren. Där fanns ett kvisthål varifrån jag kunde haft koll på läget. Solveig var inte sugen på min idé. Hon uppskattade inte heller när jag föreslog att gömma en sorkfälla eller en musfälla bland artiklarna. Hon är så finkänslig min älskade fru. Lite pinsamt har det varit ibland. När vi inte hann sätta ut något nytt till SITA och det bara låg någon svart säck och fladdrade med någon småsak i. Till slut fick jag berätta för Åsa om våra nattfåglar.
”Du är inte ensam. Det har hänt att vår bil kommit precis när de håller på att lasta in grovsoporna i en bil. Först har de tydligen åkt efter vår bil och lärt sig rundorna veckorna tidigare.”
Sista gångerna har jag upplevt det som om nattfåglarna blivit mer kräsna. Allt duger inte längre. Eller beror det på att det går mot vinter. Har de dragit till sydligare breddgrader? Bara de inte gömt sig i vårt olåsta ytterförråd. Där bor redan fladdermöss. Det kan bli för mycket av ljuskänsliga väsen omkring oss.

Ps. Detta fenomen är numera vardagsmat. Men inte då…Ds.