Själen är större än världen

Bobo/Bosse minns

Jag minns nu i efterhand Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen” och att jag alltför tidigt i min naiva barndomsvärld lärde mig ett laddat ord, ”ryssfemmor”.

Som grabb hade jag många svenska idoler inom olika sporter. I friidrott fanns det några som glänste extra. En av dem som hördes mest var Björn Rickard ”Ricky” Bruch.
Vad stolt jag var den sommarkvällen när jag cyklade hem från Jutarums idrottsarena i Söndrum. Jag hade både fått Rickys och stavhopparen Kjell Isakssons autograf. Två helt olika personligheter. Det var tyst omkring den ena som hoppade högt och fullt ös runt den store nallebjörnen. Ricky skojade och höll hov bland oss autografjägare.

Jag har inte glömt grenen ”kast med medicinboll” i Superstars. Inomhushallen räckte inte till när Ricky kastade den stora bollen över hela hallen och rakt in i väggen. Det var riktigt mäktigt att se på TV. Inget arrangörerna räknat med.

Ett annat minne som stannat kvar var när jag och några klasskamrater på Fritidspedagoglinjen såg rövaren Labbas i Ronja Rövardotter. Där hördes inte Ricky mest. Där var han den snälle jätten.

I december 2010 åkte jag och Solveig ner till Skåne för en anställningsintervju. Vi passade på att se var det aktuella biblioteket i Blentarp låg. På denna lilla ort visste jag att Ricky Bruch bodde i ett radhus. När jag rullade förbi hans bostad tänkte jag på hans stora skiv-, film och boksamling. Hade varit kul att se dem och fått lyssna på några skrönor från förr.  Jag kunde ha börjat skriva en bok om honom.  Intervjuat via röstinspelning på fånen.

Några månader senare köpte vi en bostadsrätt i Ystad. Några helger under maj och början av juni åkte vi ner och tapetserade, målade och grejade. Då hade jag ingen aning om vad som hände lokalt i vår mysiga nya stad. Visste inte att Ricky fått cancer i bukspottkörteln och vårdades på sjukhuset i Ystad sedan en tid tillbaka.

I min personliga förra femårsdagbok står det den 30:e maj 2011 följande:
Jag sov knappt något. Gick upp 03.40. Vi kom iväg 04.30. Åkte ända ner till Ystad i ett svep och åt frukost vid barköket. Tur vi köpte deras fyra barstolar och slapp sitta på golvet. Intervju i x klockan 08.30. Stressigt men otroligt rapsvackert, när vi senare åkte vidare på de smala slingrande vägarna i solskenet till nästa intervju klockan 10.00. Lunch på Jaktis. God mat. Synd vi inte hann gå en strandpromenad. Havet lockade som alltid. Snart är det badvänligt.
Vid 11-tiden dog Ricky Bruch på sjukhuset i Ystad. 64 år. Sorgligt. Endast en dryg kilometer från där jag befann mig. Måste varit tufft för hans snart nittioåriga mamma att ta farväl vid britsen.
Snickaren som ska sätta upp en vägg kom till slut. Hem valde vi åter väg 13 efter fikat. Vilken vacker natur vi upplevde denna intensiva dag. Ska bli spännande att bo i trakterna permanent. Hoppas tjejerna få det bra på den nya skolan. ❤

 

Annonser

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂