Den som ruvar på en hämnd kan vänta länge, länge

Visst är det ljuvligt när någon tror att man är yngre än man är? I alla fall när man passerat 30-strecket. 😉 Sådant kan man leva på länge …

Jag och Solveig hade tre trevliga år tillsammans i en skolklass. En fredag fyllde jag 34 år när barnen gick i första klass. Istället för att ha en livlig aktivitet just denna fredag bestämde jag mig för att fredagens Roliga timma skulle vara att gissa hur många år jag fyllde. Alla eleverna fick skriva var sin lapp. Namn och svar skrevs sedan på en ålderslinje på svarta tavlan.

85 år ung

Detta var en seriös tävling där de tre bästa fick poäng som de sedan samlade med sig under terminen. (alla fick priser) Därför kunde jag inte fuska och ge Rima segern bara för att hon trodde att Bosse fyllde 18 år. Istället fick Mackan som gissat på 32 år rättvist segern och tre poäng.

Lizette i ettan

Denna tjej skrev 85 år på sin lapp. Jag tror att hon hette Lizette. 🙂 Jag pratade aldrig med henne under resten av terminerna. Mina åldringsrynkor blev fler och djupare varje gång jag såg henne i klassrummet. Mitt självförtroende räckte inte ens upp till mattkanten. Jag låtsades aldrig höra om hon ville mig något.
”Jag har inte råd med batteri till hörapparaten” muttrade jag rakt ut i luften.

Lizette i trean

Så här såg den skyldiga ut i trean. Hela tiden tänkte jag att jag minsann ska ge igen och räknade ner dagarna med att dra av ett blad på en blomma från den prästkragesamling som jag odlade i trädgården. … 🙂

Igår kom chansen. På säkert håll fick jag reda på att det skulle ordnas en överraskningsfest åt denna Lizette. Dit skickade jag ett gratulationsbrev där jag matematiskt gratulerade på hennes 81-årsdag. Tyckte hon att jag såg ut som 85 år när jag var 34 år, tycker jag definitivt att hon är 81 år fast vissa andra kanske hävdar att hon fyller 30 år. 😉

Okej. Jag var snäll på slutet. Antagligen har jag mognat med åren. (Långsamt säger Solveig som brukar upplysa om att hon har tre barn att ta hand om.) Om sanningen ska fram finns det ett skäl till att vi har en dotter som heter det vackra och häftiga namnet Lizette. Förebilden var en väluppfostrad, charmig, underbar, konstnärlig personlighet utan dess like som ofta tänkte klurigt och smart. Det är ofattbart att dessa goa ungar fyller 30 år under 2015. Själv är jag 26 år plus och önskar dem alla lycka till i livet. Flera av dem är våra facebookvänner. Det är kul att fortfarande få följa dem. 😀
Kram Bosse Lekfarbror

Annonser

Triss i energikickar

Andra höstmånaden har börjat med kalasväder. Jag har suttit utomhus och intagit måltider och svettats och nästan inbillat mig att vi var på väg åt rätt håll. Sedan tittar jag ut över skogsdungen och ser de vackra höstfärgerna och inser sanningen. Om jag ändå inte är helt övertygad kan jag med jämna mellanrum höja blicken och lyssna på skränet. Flyttfåglarna som intar sina positioner i flocken och lämnar oss andra i sticket. Det är något visst med att se detta varje höst, men jag föredrar stunderna när de kommer tillbaka.
Därför är det så underbart med energikickar under mörka årstider. Man kan få dem på olika sätt. Den här gången tänkte jag nämna tre stycken som är mer av det mänskliga slaget. Jag har inte betalt något för att möta dem. De har funnits där helt gratis för mig i tre olika miljöer och på tre helt olika platser i tre lägen av mitt liv. 😀

Det talas ibland om människor som stjäl energi av andra. Energitjuvar. Rådet tycks alltid vara att man ska undvika dem. Det kan vara både rätt och fel. Ibland prövas vännen i nöden.
Så finns det personer som är unika. Varje gång jag träffat dessa tre människor har de fått mig att bli glad. Känna mig önskad. Precis som om jag var värdefull. Ändå har det inte handlat om något personligt. Trion har betett sig likadant mot alla i sin omgivning. Deras ögon har gnistrat av livsglädje, hopp och ljus. Inget har varit omöjligt. Nu när jag tittar i livets backspegel kan jag inte erinra mig något tillfälle där jag sett dem klaga, gnälla över småsaker, säga något dumt, sucka över vädret, jobbet eller skolan.

Glädje smittas. Blir som ringar på vattnet. Letar sig in i trånga och snäva utrymmen. Visst finns det människor som har ont av andra personers lycka. (Stackars ”krakar” som hamnat så långt ner i källaren). Men jag är övertygad om att ”mina” tre speciella människor på sina vandringar genom livet har glatt tusentals andra människor i livets alla situationer med sitt positiva och härliga sätt. Jag hoppas av mitt innersta hjärta att de förstått vilken betydelse de haft. För inte har jag tackat dem. Däremot tagit dem för givet när jag träffade dem. Man ger lätt sina medmänniskor sina koder och kläder för hur de ska vara. Dömer och fördömer. Nu vill jag i denna blogg ge rosor till följande människor. En av dem finns inte längre i livet. Han sitter säkert någonstans på ett moln och sjunger och glädjer andra saliga själar. Vi ses förhoppningsvis igen i framtiden om det blir som jag vill.

TACK Bruno Onemark för alla trista mörka mornar när jag frusen kommit cyklande mitt i natten till posten för att börja mitt jobb. Mitt humör gjorde en höjning åt rätt håll varje gång jag såg att det var du som jobbade i ”värdeburen” den morgonen. Egentligen brukade jag höra dig först innan jag såg dig. Du hade nästan alltid en sång på dina läppar. En gammal schlager. Trots stress hade du alltid tid om det var något jag inte kunde eller ville ha reda på. Aldrig såg jag dig brusa upp eller tappa tålamodet inför någon av dina arbetskamrater. Just nu ser jag dig precis som du var i din glans dagar. Spenslig. Sportig. Du såg bra ut och var som ett stort sommarleende även mitt i kallaste vintern.

TACK Katarina Larsson för de stunder på mornarna på Balder i Borås där vi ofta möttes först av alla när vi skulle lyssna på föredrag i Hörsalen. Eller Sovsalen som vi vanliga människor ofta kallade aulan. Precis som jag ville du alltid vara i tid. Du måste ha blivit den mest lämpade bibliotekarien i hela Sverige. Vilken energikick du var som person. Alltid glitter och positivitet i dina bruna ögon. Inget var för svårt. Lärarna måste ha upplevt dig som mönstereleven. Duktig på alla sätt. Du var underbar som kurskamrat. Helst de grå dagarna. För regnar gör det ofta i gamla textilstaden Borås.

TACK Elvy Andersson som jag fick äran att träffa när jag jobbade på Ätranskolan i Halland i tre år. Elvy var anställd som allt-i-allo. Det fanns inte en uppgift hon inte klarade av och utförde med glimten i ögat. En fantastisk kvinna som sken som en sol trots en tuff barndom, eller kanske just därför. Vad jag njöt av våra samtal på tu man hand där vi pratade om högt och lågt. Du var så populär bland kollegor, elever, föräldrar och bland alla i dina hemtrakter. Du behandlade alla lika. Löste många konflikter bara med ditt glada humör. Elvy har gett ut två tjocka böcker med hundratals färgbilder över sitt liv och de sina. Hon har fortsatt efter sin pensionering med att glädja och göra livet gladare och meningsfullare för andra pensionärer. Hos mig platsar du verkligen in som en av mina solstrålar med ditt stora hjärta fyllt av människokärlek och medmänsklighet.

Sedan har jag haft riktig tur på hemmaplan också. Inte alla kan njuta av en Sol varje dag. Syftade på halva min fru. Sol-veig. Utan henne hade jag varit halv. 😉