En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.

DSCN8307