Axel ur led

Tänk vad ett förnamn kan bli glödhett. Ett vackert namn som man gillat i åratal kan plötsligt bli så obehagligt att man inte ens vill ta det i sin mun. Själv skulle jag egentligen ha hetat Göran, om jag bara varit född ett par månader tidigare. På den tiden det begav sig fanns inget Internet. Inte femtioelva kanaler på TV. Inte ens Facebook var på tapeten. Twitter var något fåglarna höll på med. Heta nyheter kunde ändå spridas via kioskvältare och skvaller. Oron växte uti stugorna. Var skulle det lysa upp nästa gång i Sverige? Mordbrännaren Göran slog till på Öland. Pyromanen Göran tände till igen. Texten skrämde med sina stora svarta bokstäver utanför tobakshandlarna. Allt eftersom veckorna gick blev rubrikerna ännu större. Inte minsta konstigt att förnamnet Göran slocknade hos mamma och pappa. Lampa efter lampa. Det fick bli Bo. Antagligen insåg de mina begränsningar. Tog det säkra före det osäkra. Ville att jag skulle kunna stava rätt till mitt namn. Jag växte upp. Blev gift. Vi väntade vårt andra barn. Tillsammans gick jag och Solveig igenom almanackan. Skrev var sin lista på förnamn vi kunde tänka oss. Sammanställde resultatet. Hittade tio gemensamma flicknamn, men endast två pojknamn; Axel och Gustaf.

Tvååriga Jennifer skulle börja hos en dagmamma. Jag följde med under hennes första dag. Dagmamman och jag satt i köket och drack kaffe. Hon satt ”strategiskt” med ryggen mot barnen. Plötsligt höll jag på att sätta det heta kaffet i halsen. En pojke stod och slog med en plastyxa mot min dotters huvud. Jennifer stod kvar och tittade med oförstående ögon mot mig. På håll såg jag att tårarna började rinna på hennes kinder.
”Hallå grabben! Lägg ner yxan”, sa jag lite lamt eftersom jag lirade på bortaplan.
Dagmamman tog över konversationen och flyttade en aning på Yx-Axel.
”Det var värre innan. Då hade vi verktyg av trä. Fick ta bort dem. Jag vet inte varför Axel gör så. Han är inte arg eller så. Söker mest kontakt”, avslöjade dagmamman från klokboken.
”Nähä”, sa jag förståndigt.
Jag kände mig som en hönsmamma i flera veckor varje gång jag lämnade in Jennifer. Är det sådant här jag ska betala för, tänkte jag.
Jag hörde inte Axel säga många ord. Han behövde inte det. Yxan talade istället. Både till döda och levande föremål. Det måste ha varit under dessa månader som Jennifer grundlade sin snabbhet. Jag såg aldrig Axel springa. Han stod bastant på golvet och höll krampaktigt i något verktyg. Efter en tid började han variera med hammare, såg och tång. Min pedagogiska sida hoppades att Axel skulle tjänstgöra som slöjdlärare i framtiden. Kanske inte på någon skola där det fanns barn, kontrade en elak sida av min personlighet.

Det fanns ETT tillfälle där Axel var kroppsligt oskyldig. Det måste jag hålla med om. Man måste vara rättvis. En natt vaknade jag av en duns. Jennifer hade ramlat ner från sängen. Någon sekund senare hördes en morsk anklagande röst från golvet:
”Dumma Axel!”

Namnet Axel blev iskallt. Namnproblemet löste sig smidigt några månader senare. Jag såg ingen snopp när jag presenterades för vårt barn nummer två. Fast Jennifer såg bekymrad ut nästa dag när hon granskade sin lillasyster. Till slut sa hon:
”Det ser ut som en liten gubbe.”
”Schhh! Inte så högt, Jennifer. Han kan höra det.”
”Nu var det du pappa. Du sa han.”
”Jag sa aldrig gubbe.”
Jennifer drog ihop ögonen och verkade tänka efter.
”Jo. NU sa du det.”

Annonser