Åtta veckors väntan

Längre är det inte. Innan vi är framme vid skyltsöndag och första advent. Det är en tidig advent 2016.

Tänk om alla kunde sköta sig. Orka sätta tillbaka sin kundvagn efter inlastningen i bilen. ICA i Visby vill ge kunderna en ny chans och skapa en känsla från förr.

Bonden behöver inte vara orolig på några månader. Invasionen har sinat. Det skulle vara en eller annan kundvagn som navigerat fel.  😉

Tar människor paus från att besöka sina favoritställen under den mörka tiden på året tro. Beror såklart på hur långt de har dit. Vilket är ditt ”eget” smultronställe?

Jag är förtjust i den gamla stavningen. Om jag fått chansen hade jag gärna levt i ett tidigare sekel. Om jag var säker på att få äta mig mätt och hade tak över huvudet.

Här kan man ironisera om att ta ner skylten. Jag tycker skylten är dödssnygg i alla fall. Vad tycker du?

Det har jag totalt glömt. Vad var det nu jag och Tilda säljer?  🙂

Vilken skylt hade du gärna haft hemma?

Vi har varit på Österlen de två sista helgerna. Vilken konstrast. Förra gången hade vi med oss lunchkorg och satt och njöt i solen i Hagestad Naturreservat efter den underbara vandringen. Denna gången fick vi öka tempot från parkeringen, så vi inte var genomvåta när vi kom in på Kåsessons för att äta den goda Lasagnen. Ändå hade vi tur. Det småduggade bara när vi som motion gick upp till Ale Stenar. Efterrätten fick bli kaffe och morotskaka på Backagårdens café & växthus. Också en repris från förra helgen. Men den här gången värme kaffet bättre i kroppen, när det smattrade på glasfönstren utanför vinrankorna. Solveig ”fick med sig” en snygg kofta av ull från affären ”Omtanke”.  😀
Vi hörs i nästa vecka. 🙂

 

 

En intensiv vecka

I takt med att temperaturen ökade drog vi upp tempot för manusarbetet denna veckan. Det var inte lätt att hitta en skuggig plats. Ett tag satt vi så nära vår häck vi kunde komma. Inomhus var det inte tal om att jobba. Våra hjärnor är inte gjorda för att vara kreativa i en bastu.
I torsdags skickade vi iväg inlagan och dagen efteråt gick omslaget samma väg. Nu kommer Annika Bengtsson på Grim förlag att göra PDF filer av materialet innan vår nästa arbetsuppgift tar vid.

Det är söndag idag. Förra söndagen träffade vi en riktig kändis. Jag ska återkomma till denna Österlenman som ex. känner Björn Ranelid. 🙂

Tänk med vänner jag fått här på Blogglandia. En del av dem har hängt med sedan starten sommaren 2012. Väldigt många av de 259 personer som kommenterat på min blogg har jag aldrig träffat i verkliga livet. IRL som det så tjusigt heter. Det var heller aldrig mitt mål när jag startade upp. Jag hade redan många kontakter. Dessutom har jag anpassat mitt liv sedan jag sprang in i väggen. Samtidigt är jag innerst inne samma nyfikna kille så….
Att Signhild Skrivmoster Hortberg skulle bli nummer ett var inte överraskande. Själv hade hon inget att säga till om saken eftersom vi överraskade henne på hemmaplan. 😉 Nummer två var också ett naturligt val. Båda dessa kvinnor har varit med sedan vi var aktiva i en skrivarsajt parallellt med blogg och Facebook. Där var hon bara Regnbågen för mig. Numera är hon lika mycket Laila. Vi hade som väntat riktigt mysigt på vårt balkonghäng. Inte gjorde det saken sämre att hon både har en trevlig man och att han har ett välklingande namn – Bosse. En av Lailas presenter kommer vi att ha glädje av hela livet och förhoppningsvis kan den bringa välgång.

Igår blev det en heldag med två gamla kompisar som känt mig sedan jag var en liten parvel. Efter balkonglunchen tog vi dem med på en Österlentur med ett stopp på Backåkra café. Där satt vi länge och som alltid gled samtalsämnena över i en salig blandning av allvar och skoj. För inte alls så länge sedan skulle vi haft med oss fyra goa tjejer. Nu är de upptagna med sina egna liv. Idag ska vi ta avsked av Jennifer och Lizette som försvinner iväg på ett sommarläger. Det är nu som jag ska skriva att vi kommer att längta ihjäl oss… vänta… de läser aldrig min blogg. 😉 Här ska göras många kuliga saker i nästa vecka om jag får bestämma fritt. Det enda molnet på himlen är att Solveig börjat prata om att förbereda sig för sina två skolstarter i Tomelilla och Kristianstad. Så var det något om ett hemprojekt som min ”frusna skuldra” inte kan delta i. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Ni kan ju själva se de bruna bevisen på mitt högerben. Jag inte ens kan gå i en trappa utan att råka illa ut. Känner mig som en Farbror Melker. 🙂 Självutlösaren tycks inte veta vad fokus/skärpa är. Snällt dock att kameran inter trillade ner från stolen som jag ställt på grannbordet. Ännu värre hade varit om någon snubbe sprungit iväg med…

 

 

 

 

 

Stå ut i tjugofyra år till…

Kön på Olov Viktors lockade inte. Därför var det ett lätt val att styra vidare på Österlen mot vårt andra favoritställe. Här är morotskakan nyttigare och godare. Alla blommor är också ett extra plus. Gott om plats än så länge. Turisterna har inte hittat till denna oas ännu. Om några veckor är det annorlunda.

”Krasse och underbara vallmo fixar jag lätt. Vad heter de två andra?”
”Malva och jag tror att det andra är borstnejlika.”

”Jag måste älska dig mycket mer, än du älskar mig.”
”Vad har du gjort med din ring?”
”Inget. Jag är oskyldig som vanligt.”
”Du måste ha fastnat någonstans.”
”Jag har fastnat för dig.” 😉

”Vi skippar strandpromenaden idag. Det får bli skogen i Hagestad naturreservat. Ska vi ta bilen eller springa över Hammars Backar?”

”Jag hade inte en aning om att gurkbarn och morotsbarn växer i träden. Solveig! Tror du vi gått för långt? Är vi i ett annat land?”
”Det skulle vara du som är i ett fantasiland. Själv är jag på Löderups camping.”

”Jag trivs i fantasilandet. Vilken stor ring. Kan det vara en förlovningsring för tjockhalsade från Gränna. Tror du att du kommer att stå ut med mig i tjugofyra år till.”
”Jag lovar inget.”
”Det där var inte rätt replik på förlovningsdagen. Ta tillbaka det. Annars slänger jag i dig i det kalla vattnet och det är inte säkert att jag slänger i ringen. Vad snabb du är. Vänta på mig…”

 

Drömmer mig tillbaks en vecka

Vad råkallt det var idag när vi gick en vårpromenad på Norra Promenaden och in bland de gamla gatuhusen i vår stad. Våra tankar gick tillbaka en vecka till när vi förra söndagen njöt av vår familjepromenad på Sandhammarens vidsträckta strand. Sommartidens första ostrukna dag.

Jag blev glad när jag såg att denna okända medmänniska tog sig ända ner till stranden och gick en lång promenad i solskenet vid vattenbrynet. Hon parkerade sin bil bredvid vår och jag tänkte att det kommer inte att bli lätt för henne, bara med att gå i den djupa sanden ner till havet. Hon fixade det och fick sin belöning. 🙂

Det var ingen stor mussla som Solveig hittade.

En sväng upp till fyren blev det också. Sedan blev tre i familjen sugna på att klättra. 😉

Även denna söndag övningskörde Jennifer. Sedan hände något magiskt. Av sig självt styrde bilen även denna gång till ett av våra favoritfik.

De säljer även växter. Jag gillade namnet. Ormöga. Stackars liten. Fick du inte följa med in för din husse & matte? Kom så ska du få åka Volvo istället. Sedan ska du få något gott att äta. 😉

 

 

 

Yxornas häll

Sista dagarna har jag nästan fått nypa mig i armen. Just idag för ett år sedan skojade jag med en granne och sa ”god jul“ till honom. Det hade kommit ett rejält busväder och varit snöstorm på natten. Idag behövdes ingen snöskottning. I helgen tog vi årets första riktiga ”vår-roadtrip” ut till Österlen. Extra roligt var att familjen var intakt, men tjejerna ville inte vara med på några bloggbilder. Det är inte bloggen de är emot utan att synas över hela världen när som helst. Det har varit mycket prat om det på föreläsningarna i skolan på sista tiden. Tur att jag fått tillstånd till lördagens inlägg. 😉

Variation förnöjer. Eftersom vi har en lågstadiefröken i familjen blev det en tur till ”Yxornas häll”, som ligger mellan Simrishamn och Brantevik. Det är en av de mest kända hällristningarna i Skåne och en av de äldsta. Den härstammar från äldre bronsåldern, ca 3 500 år sedan.

Lika gammalt var inte det vi beställde till fikat och fågeln lät bli våra godsaker.

  Den satt helt stilla. Såg ut som en död träfågel. 🙂

Sist gjorde jag reklam för Olof Viktors. Backagårdens café och växthus tycker vi är i samma höga klass. Min morotskaka vann över den jag åt sist på Olof Viktors. Nyttigare och godare med de stora mumsiga nötbitarna. Caféet öppnade säsongen den 1 mars. Redan var det behagligt varmt i växthuset. Helst där jag satt med solen mot mig. Minns i höstas när jag och Lizette skojade med Solveig som gått iväg till toaletten. När Solveig kom tillbaks började jag viska till henne med en förskräckt min. Berättade att jag skämdes över Lizette som satt och åt från en stor klase blålila vindruvor. Jag kunde inte fatta att hon vågade knycka en klase från vinrankorna som slingrade sig runt borden. ”Tänk om någon sett det. Har vi inte uppfostrat våra barn till att…” Lizette var neutral och åt vidare. Sedan såg antagligen Solveig Jennifers blick och förstod att så illa var det inte med lillasyster. Under tiden Solveig var iväg kom nämligen en dam som jobbade där och la druvorna på vårt bord.

Det känns som om vårbruket spårat ur. Kan bonden ha fått solsting? Jag gissar på att han drömmer om alla brev han ska få från Linda  i ”Bonde söker fru” och därför hamnade traktorn på bänken istället för på åkern.

Varför kom jag akut att tänka på att motionera bort det jag just fikat?

”Du där! Vet du var Hammars backar ligger? Nu har du väl ändå fått halsduken fel? Vi har precis varit där inne och fikat och tittat på fina saker i butikerna.”  ”Solveig! Såg du vad brun han redan var? Varför fick du så bråttom till bilen?”

Måste ha varit rekord för Jennifer när det gäller att övningsköra. Jag tycker att hon gjort rejäla framsteg och förstår inte varför hennes bilskollärare har drabbats av magsår och hela tiden byter bort just hennes lektioner. 🙂 Under flera av milen höll hon till höger på vägen. Genvägen över klitterna i Sandhammaren ruskade om både bil och passagerare. Blev inte riktigt klok på varför hon ville tävla med katamaranen som gick till Bornholm. Ibland kan det vara en fördel att inte fråga för många söndagsfrågor och som tur var hade jag med danska pengar och det är ingen manetsäsong ännu. 🙂 Ser man bara problemen från den ljusa sidan blir det mesta bra. Annars får man vänta på rätt vindar.

Hammars backar. Här har vi varit några gånger. Ligger ganska nära Kabusa skjutfält. Vi läste på anslagstavlan att man skulle hålla sig undan vissa övningsdagar i nästa vecka.

Vad roligt att se allt spring som fanns i tjejerna. Det smittade nästan av sig till oss lite äldre. Backen känns i benen både upp och ner. Annars var det mycket dis häruppe. Nästa gång kommer jag att köra av strandvägen inne i Hammar istället. Jag såg på en karta på anslagstavlan att det var möjligt att nå fram riktigt långt på en slingrande grusväg. Tänk att välja en lite varmare klar dag med en fikakorg. Vilka öppna vyer mot Östersjön och inåt landet. Fortfarande har vi kvar att bevittna solnedgången vid Ale Stenar. I sommar kanske det blir av.

Höstens första dag

Jennifer tävlade i friidrott. Lizette hade återträff med sin konfirmationsgrupp. Utan barn styrde vi bilen mot Sandhammaren denna söndag. ”Världens största sandlåda” har denna strand blivit kallad. Ett par gånger på senare år har den även blivit utsedd till Sveriges populäraste strand, i en känd tidskrift. Idag var det gott om parkeringsplatser.

Jag hann inte njuta länge innan jag drabbades av panik. Tänk om det smäller snart. 🙂

Bäst att klättra upp en bit. Jag som har svindel. Vågar jag?

Sandhammarens fyr. Vad smart han var, Gustav von Heidenstam som med hjälp av långa skruvpålar kunde få ordning på konstruktionen i den lösa sanden. Byggåret var 1862. Höjden nästan 30 meter.

I detta klätterträd hade våra tjejer trivts förträffligt.

Va? Hallå! Hur gick detta till? Har vi hamnat i Gävle?

Snart ser jag väl rosa elefanter också…. men vad söta blommorna är. ”Rosa kärlek” växer mitt i ängen.

Vänta lite. Det namnet känner jag igen. Ni där uppe på höjden. Ska ni med och fika?

Tänk att vi hamnade här igen. Stället som fick full pott, 20 poäng, när vi röstade sist när hela juryn var med. Bara det inte är fullsatt. Bäst att springa…

Oj, oj! Jag och mina vassa armbågar. Hoppas inte Solveig såg detta. Det var absolut inte meningen.

Sist satt vi här i stora rummet. Den snälla ägarinnan gav oss en klase vindruvor, av dem som växer på de slingrande rankorna mot taket.

Vilket fint fönster. Här blir det romantiskt att sitta med min älskade fru. Bara hon håller sin busiga sked i styr.

Vilken oas. Mysigt och smaskigt till fika, upptill det riktigt gott kaffe. Jag vågar inte visa vad en diabetiker äter denna söndag.

En gammal mangel som påminner mig om hur min biceps fick jobba i barndomen i förrådet, där vår hederliga gröngula mangel stod.

Glädjande nyheter var att vi hittade ett möblerat fint inrett rum med gamla möbler och även pratade med några som satt där. De berättade att Backagårdens café & växthus har öppet på helgerna hela året ut. Det var bra nyheter för min figur. 🙂

 

 

 

 

Sommarens fight – grönt mot brunt

Motståndarna, de med bruna ögon, är taggade och revanschsugna. Jag och Lizette hoppas på många spikar.

När jag tittar på den översta bilden ser jag skägg på toppen av kulan. Måste betyda att man inte kan leva på årsgamla meriter. 🙂

Efteråt får det bli en mysig familjefika på Backagårdens café & växthus som vi gav 20 poäng (full pott) när vi satte betyg där förra året. Sist tog jag rabarberpaj och vaniljsås. Då satt vi utomhus, annars är det trevligt att sitta bland de klättrande vinrankorna i det kombinerade växt och fikahuset. Dessutom säljer de flera spännande saker och har ofta konstutställningar med Österlenmotiv. Önskar er alla läsare en fin söndag.

Euforin har lagt sig

Måste erkänna att luften på något vis har gått ur ballongen. Grannens röksignaler har lagt sig till ro. Till och med flygmyrorna som när de tjusigt som vattnet i en fontän flög upp från ett hål vid en av våra trampstenar i trädgården, har försvunnit iväg till sin nya frihet.

Ingen har ringt från Svenska Spel. Dags att se sanningen i vitögat. Den största orsaken måste vara att vi hade fyra fel på den bästa Lotto-raden  😦

Jag blir aldrig avundsjuk på andra människor. Inte inom något område. Jag kan önska att jag hade en viss persons gåva som den fötts med eller tränat upp under flera slitsamma år. Måla tavlor, fixa till underbara trädgårdar eller komma på en smart uppfinning för att ta tre exempel från högen. Däremot kan jag bli vemodig till sinnet när Rickard Sjöberg och hans hjälpredor delar ut de riktigt stora pengarna och bilen i Postkodmiljonären. Jag för ingen statistik över de nya ägarna till bilarna, men ofta är det den riktigt gamla personen i gruppen av vinnare som får bilnycklarna. När den lätt virriga bilägaren berättar om att den sista bilen såldes för tjugo år sedan, eller att han eller hon inte ens har körkort, blir jag illa berörd. När Postkodmiljonären har Grannyran och vinnaren till tio miljoner knappt kan ta sig upp för trappan till scenen på grund av skröplighet och ålder, gör det mig vemodig till sinnet. Jag funderar på om det finns barn som tidigare brytt sig om sin förälder eller giriga barnbarn som plötsligt gör sig ärende att hälsa på. Främmande elaka människor som ringer, skriver eller kommer på natten när ingen ser. Jag vet. Jag tar lätt ut sorgerna i förskott. Sanningen kan vara tvärtom. Jag blir själaglad när det visar sig bli en solskenshistoria. När de stora pengarna hamnar på precis rätt ställe. Sådant får vi tittare inte reda på i det ögonblicket. Vi lämnas åt vår egen fantasi eller slängs rakt in i ett nytt reklaminslag, men ibland dyker det upp i en veckotidning vid ett senare tillfälle.

Det jag egentligen vill komma till är att jag anser att det hade varit mycket bättre om tio personer fått var sin miljon än att alla tio miljonerna hamnar hos en och samma person. Nu lämnar jag Lotto och pengar åt sitt öde.

Jag kastar en hastig blick på min nya tuffa klocka från Regal. Jag struntade i att kvinnan i köpcentret sa att det var en damklocka. Petitesser. Vaddå? Det finns inga höga klackar på den. Den doftar inte damparfym. Den har inga speciella kurvor som är avslöjande. Däremot har den en stor urtavla och lila färg. Än så länge visar den rätt tid. Dessutom sommartid. Rätt tid för att njuta av den sena värmeböljan som vi drabbats av här i söder under en veckas tid. Imorse när jag vaknade var det tjugo grader ute. Kanske har det varit en tropisk natt. Nu ser jag fram emot en familjeresa till Skillinge på Österlen. Där ska vi träffa trevliga människor. Äta medhavd matsäck i Hagestads naturreservat. Stanna till en stund på stranden. Doppa tårna, möjligtvis vristerna. På hemvägen är två fasta stopp inplanerade. Först festa till det med fika på Backagårdens café & växthus. Det är ju Jennifers sista sommarlovsdag. Förra gången satt vi inomhus bland vinrankorna. Med dagens väder får det bli en av alla härliga vrår i den stora trädgården. Överallt finns små rangliga bord med udda stolar. Omgivna av olika sorters blommor. Fritt fram att välja en skugg- eller solplats, avskilt eller nära bordsgrannar. Med tanke på att det vattnas i munnen på mig när jag sitter här och skriver och ser maffiga bilder framför mig, får det bli en skuggig oas så att inte vissa saker smälter bort. Sista stoppet är planerat att bli Österlenkryddor. Den familjeägda Gårdsbutiken där man blir frestad att köpa något som man absolut behöver, eller inte behöver. Frestelserna är många för både ögat och gommen.

Just nu visar sig Österlen från sin bästa sida. Det är så skönt att puttra fram på landsbygden. Göra små spontana stopp när man ser något lockande. Loppisar, vernissage, alla sorters utställningar, gårdsbutiker m.m. Runt nästa kurva kan finnas en lockande skylt. Det är tätt mellan utbuden.

Inget. Absolut inget av all denna kreativitet som råder slår det som jag helst vilar mina bruna ögon på. Det naturliga. Det skiftande landskapet som alstrar energi inom mig. Ger mig sinnesro. Får mig att känna mig liten men samtidigt ödmjuk och trygg. Vilket under att få chansen att se och suga in allt detta. Helt gratis.