Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost.
Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Annonser