Invigning av de nya kaffekorgsmuggarna

Efter den namnlösa stormen och en veckas regnande och blåsande belönades vi med en solig och underbar hösthelg. Solveig undrade vad jag ville hitta på efter söndagslunchen.
”Vi inviger de nya muggarna som vi köpte på Mio förra regnlördagen. Min tur att välja? Då tar jag Abbekås.”

Eftersom vi ätit en maffig god äppelkaka med tillbehör till efterrätt blev det först en härlig solskenspromenad.

Till jul kommer stockrosorna att växt ifrån taket.

Härligt att fortfarande få njuta av fina blommor i olika färger.

Eftersom jag älskar blått blev detta min favorit. ❤

”Vi måste ha gått för långt? Ser du slottet därborta?”
”Inte peka. Har du lågt blodsocker?”

”Nä. Hva gör vi nu, lille du? Tycker vi går till bänken som vi satt på förra hösten. Den nära vattnet.”

Solveig vill gärna ha dessa pilar på vår bostadsvägg. De är tuffa.

De riktiga är dock häftigare. Helst när de lutar rejält.

Ett av våra favorithus i Abbekås.

”Typiskt! Tror han att det är ett hotell? Får jag nypa honom i … ?”  😀

Badsäsongen 2017 är inte slut för vissa.

Medan andras båtsäsong är över.

Mysig hamn. Jag har hört ryktas om att en bloggvän brukar gå här ibland med alla sina tolv barnbarn och berätta om sina hyss från förr. 😉

”Solveig! Ska vi ta gräsbåten hem?”
”Visst. Gör du det. Själv tar jag ”den lilla blå på fyra hjul.”

Fotnot:
Scandinavian Book har ändrat på sin hemsida och skriver att de skickar ”Minnen som stannat kvar 20/9. Undra vilket år de syftar på? 😉 

 

Annonser

Bild D

Den scenen känner säkert många igen. Från era barn, barnbarn, syskonbarn m.m. Steget från kreativitet till djupsömn är inte långt. Jag hade med en liknande bild med storasyster i en tidigare sov-sött-tävling.

Vi tycks få en solig vårlördag. Hoppas du också får det. 😀

Tävlingsregler & fast text:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg. OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.
En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss. Jag eller någon familjemedlem lottar från det svarta porslinshjärtat.
Du har 15 poäng till ditt förfogande.
Poängen fördelar du precis som du vill.

 

Världen & Vardagstankar: 18 av 30

Två

  1. En lycka kommer sällan ensam. Ett nytt ordspråk från Bosse Lidén. Hur gick detta till? När du vaknar finns tre glada och nyfödda trillingar i en säng bredvid dig. De är dina. Du måste ge dem namn. En flicka, en pojke och den tredje får du bestämma kön på själv. Vilka tre namn skulle du välja åt dem? Favoritnamn var min tanke med frågan.

Månadens tävling hör ihop med ämnet och dyker upp redan imorgon bitti.

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Minnen som stannar kvar

Vi befann oss i Göteborg för att i första hand gå på Bokmässan som var en höjdpunkt på hösten för oss bibliotekarier. Som alltid var det trevligast och smidigast att vara där på torsdagen. Givetvis kombinerade jag och Solveig mässbesöket med några andra besök. Tålig som jag är följde jag bland annat med in i en del klädesaffärer. 😉
I en affär hittade Solveig ett par byxor som föll henne i smaken. Av någon anledning blev expediten personlig och berättade följande sorgliga historia:
I affären hade de en avdelning med mammakläder. Några veckor tidigare hade en gravid kvinna kommit in och köpt en svart mammaklänning. Hon hade berättat att hon skulle ha den till sin mammas begravning. Expediten tyckte att det var sorgligt att mormodern aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Några dagar efter köpet hade samma kvinna kommit in och haft med sig den hopvikta klänningen i en kasse. Hon ville lämna tillbaka den eftersom den inte passade. Kvinnan fick pengarna tillbaka. Det byttes inte många ord innan hon försvann ut genom entrén. Expediten hade tyckt att klänningen såg lite skrynklig ut, men valde att inte kommentera det. När hon en stund senare skulle hänga upp den fick hon se en utbuktning på tyget och upptäckte en använd pappersnäsduk i klänningens ena ficka.

Solveig har aldrig sorterat bort det minnet helt. Hon kommer inte ihåg exakt varför expediten drog upp storyn, men minnet har stannat kvar.

Det var ett ovanligt bedrägeri. Som bibliotekarie och amatörfilosof går mina tankar lite galet från låna böcker till låna kläder och vidare till det mer allvarliga, att man bara har sina mammor på lånad tid. Detta var kanske ett enda snedsteg beroende på stark sorg. Då är hon förlåten. Vad anser du som läsare? Blir du rörd eller störd av denna sannstory? Själv blir jag mest nedstämd och tycker den är sorglig.

Mitt filmtips på torsdag blir jag däremot glad av. Den enda film som fått full pott av vår familj, av de 185 filmer vi såg under tio säsonger. 40 av 40 poäng. Inte illa att den behagade fyra olika åldrar. Titeln var helt okänd för oss – men filmen fångade oss med irländsk storm.

Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Från ETT till TJUGOFYRA på snabbaste tid

Kalendermästare

Julkalendermästerskapen 2012

TV: Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst
1. Pappa                       54 sek          2. Jennifer         1 min 10 sek
3. Lizette            1 min 15 sek           4. Mamma         1 min 21 sek

Radio: Siri och Ishavspiraterna
1. Pappa             1 min  3 sek           2. Lizette            1 min   4 sek
3. Jennifer          1 min 12 sek          4. Mamma          1 min 44 sek

Vilka segrar. Måste erkänna att det var några år sedan jag rådde på kvinnorna i huset.
I fredags gjorde jag det till och med två gånger!
Reglerna är busenkla: Man ska med ett finger peka på siffrorna och säga dem högt i rätt ordning på kalendern, från lucka ett till sista luckan med talet tjugofyra på.
Ingen får ha tränat innan. En domare startar klockan och den tävlande får vända på aktuell kalender och börja leta efter ettan, tvåan, trean osv. Vissa år har varit extra svåra. När det inte funnits vanliga siffror på luckorna. Istället kanske tre saker som ska föreställa lucka tre.
Denna superviktiga tävling startades när jag var liten. Då var det min storebror som var konkurrenten. När våra döttrar blev sifferkunniga togs tävlingen upp som en trevlig rest från min barndom. Nu kanske det är läge att sluta när jag är som bäst? Vila några år. Ta upp tävlingen när barnbarnen blivit… borde jag inte få handkapp då? Börja på lucka tretton istället för ett. 😀

Vi har fått så mycket snö i natt. Vår bil har sovit utomhus eftersom vi lirar pingis i garaget då och då. Dags att lägga racketen på hyllan för en kall och osäker vädertid som väntar oss några månader framåt. Det är lugnt. Det som göms i snö kommer upp i tö och vi tar en härlig vårutflykt med bilen och har med oss en fullastad fikakorg. 😉

Jag önskar alla mina bloggläsare en trevlig första advent. Ta det försiktigt om ni måste ut i trafiken idag.