30 år – jag lever fortfarande

Jag lyfte på det fina locket till hjärtat av trä som jag fått av min flickvän. ”Tar du tre godisbitar varje dag räcker de tills vi ses igen”, stod det på insidan av locket.
Trotsigt stoppade jag i mig ett par bitar. Sög på dem och tänkte att jag fortfarande var fri att göra vad jag ville. Mådde jag inte lite bättre efter duschen? Bara jag slutade dricka så kopiöst skulle jag förstås sluta kissa en gång i kvarten. Saker hörde ihop i ett kretslopp. Skulle jag ringa storebror på hans jobb och ställa in ”taxin”? Borde kanske ringa en optiker och beställa en synundersökning. Fast allra först borde jag göra klart självdeklarationen. Men oj vilken Londondimma det var på hjärnkontoret.

Två dagar senare stod diabetessköterskan ”Dyster” i mitt rum med en hög böcker i famnen. Jag hade hunnit skoja med flera sköterskor, som antagligen uppskattade en patient som var trettio år yngre än näst yngsta på avdelningen. När jag själv skulle ta mitt livs första spruta i min 50-kilos kropp med 0 procent fett, kom en tjej in med sprutan på ett fint silverfat. Det var givetvis ett internt skämt från en fras som jag slängt ur mig tidigare.
”Dyster” var inte elak men sorglig. För att ha något att säga frågade jag henne som var expert inom området.
”Hur lång tid tar det innan jag blir inställd och kan åka hem?” Hon skruvade på sig. Ville först inte svara. ”En del blir aldrig inställda.” Det där var pedagogik och psykologi, på samma gång, när den är som bäst. 😉 ”Här kan du läsa på om diabetes 1. Sedan kan vi träffas om några veckor”, sa hon och försvann diskret ut ur rummet.

Bibliotekarien som för bara sju veckor sedan kommit hem från Universitetet i Umeå med en skärpt inlärningsförmåga och en otroligt vältränad kropp öppnade första boken. Strax noterade han yrkesmässigt att tryckåret i alla böcker var långt tillbaka i tiden.

Det enda jag ska nämna från det dystra innehållet är följande mening:
MEDELLIVSLÄNGDEN FÖR DEM MED BARNDIABETES ÄR 30 ÅR.

Idag tangerar jag. Imorgon, om jag lever så…

Det är bara att krypa till korset. ”Dyster” hade rätt men svarade fel. För en person utan skyddsnät skulle kunnat ge upp av att höra de mörka orden, 48 timmar efter diagnosen. Tänk vad ord kan väga mycket. De är så lätta att kasta ur sig. Kan hamna i fel ordning. Såra, skada och till och med förinta när det är som mörkast på himlen.

Jag har material, synpunkter, minnen som räcker till en tegelstensbok som skulle både beröra, ”skaka om” och ställa saker på sin spets. Diabetes 1 är en otroligt individuell sjukdom där ägaren till kroppen sitter inne med expertkompetens för just sin kropp.

Ps.
Imorgon är det sista dagen att gissa på 80-talslåtar från 3:e skivan.
Ha en bra Alla Hjärtans Dag. Sköt om dig! Bjussa på en kram eller ett samtal till någon ensam person. Själv ska jag åka på utflykt med min gamla flickvän – hon med godisträhjärtat.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.